För många år sedan såg redaktören ett debattprogram på TV som ställde frågan om hur det är att vara kristen. En kvinna i övre medelåldern hävdade att det minsann inte är lätt. Hon förklarade med dämpad röst att hon hade kämpat med sin tro och sina tvivel i tre decennier. Det intressanta med denna bekännelse var att den inte föranledde kvinnan att ställa problemet på dess spets och fråga sig “Varför hoppade jag inte av och ägnade min mentala energi åt något annat?” Trettio år är, trots allt, en lång tid.
Ed Husains bok The Islamist. Why I Became an Islamic Fundamentalist, What I Saw Inside, and Why I Left (Penguin Books, 2009) beskriver en liknande process.
Sekulär kritik och frigörelseförsök
Flera av de argument som Husain för fram mot Hizb och islamismen har inget med religion att skaffa.
Han upprörs över Hizbaktivisternas dubbelmoral. Inom Hizb var man oerhört upprörd närhelst muslimer utsattes för vad man uppfattade som diskriminering samtidigt som man ansåg att negativ särbehandling av icke-muslimer var fullständigt legitimt och självklart därför att icke-muslimer är mindre värda än muslimer och att diskriminera de förstnämnda endast kunde gagna den islamiska saken.
Husain skriver också att Hizb gärna marknadsförde sina idéer som islamiska och hävdade att de enbart är baserade på islams heliga urkunder, när den bistra sanningen är att de är ett hopkok på västerländsk politisk teori.
Trots detta har Husain svårt att bryta med islamismen. Han beter sig som om han har fallit offer för ett ideologiskt virus mot vilket det saknas bot. Han lämnar förvisso Hizb, men börjar istället att engagera sig i en organisation med band till Muslimska brödraskapet och Hamas.
Under en period försöker han bryta med islamismen genom att gå med i Labourpartiet och börja arbeta på bank, men inte heller det hjälper. Han kan inte släppa den gnagande misstanken att islam är offer för en världsomspännande konspiration. Inte ens när tusentals civila amerikaner mördas under terroristattacker mot New York och Washington, vill han överge sin grundmurade uppfattning att muslimers liv väger tyngre i vågskålen än icke-muslimers.
I slutändan visar det sig att varken sekulära argument, muslimsk dubbelmoral eller islamisk terrorism biter på hans övertygelse. Det enda som förefaller kunna befria honom från islamismens järngrepp är mer islam.
Det är på denna punkt som boken börjar bli en smula bisarr.
Mer islam
Husain bestämmer sig för att han skall lära sig arabiska. Detta projekt kommer emellertid på skam när det visar sig att hans medstudenter inte är ordinära britter som är angelägna om att lära sig ett nytt språk och kanske lite om arabisk kultur, utan kallhamrade islamister. Husains fascination inför islamismen som slutgiltig lösning på mänsklighetens problem väcks på nytt och han engagerar sig i Islamic Society of Britain (ISB). ISB är allierade med Muslimska brödraskapet och terroristorganisationen Hamas och har som mål att islamisera Storbritannien.
Husain är dock inte helt övertygad utan lever ett slags ideologiskt dubbelliv. När han umgås med sina bröder i ISB försvarar han självmordsattacker och kampen för ett framtida islamiskt Storbritannien, men när han kommit hem och stängt dörren bakom sig kommer tvivlet tillbaka. Kanske handlar islam inte om att slåss för en islamisk stat, utan om att, som fadern hade förklarat för honom, medelst kontemplation och meditation, förbereda själen inför mötet med Gud. Husain medger för sig själv att det är lite märkligt att icke-muslimer styr världen, trots att Gud förmodas stå på muslimernas sida.
Han gör ett förnyat försök att definiera begreppet “autentisk islam” och han är övertygad om att han kan nå fram till denna insikt endast genom att låta islam prägla hans liv. Han slutar titta på TV, odlar skägg och börjar bära arabiska kläder. Han bestämmer sig för att lämna Storbritannien och resa till Mellanöstern för att lära sig arabiska och studera traditionell islam. Han försöker memorera Koranen, och lyckas, som han skriver, med Guds hjälp, att banka in halva boken. Han kallar sig “Ed”, inte därför att han heter Ed, utan därför att bokstäverna “e” och “d” är de två sista bokstäverna i namnet Muhammed – profetens namn. Hela hans liv kretsar kring islam.
Från kritiker till propagandist
Husains förhoppning om att hans räddning finns i en mer autentisk form av islam än den variant som förespråkas av islamistiska organisationer, innebär inte endast att han avskärmar sig från normalt liv, han blir mer eller mindre oförmögen att ställa kritiska frågor. Låt oss titta på några exempel.
Han skriver att profeten kämpade för kvinnors frigörelse och att Koranen föreskriver att kristna och judar skall behandlas med respekt, trots att kvinnor i muslimska länder behandlas som boskap och att judar och kristna har utsatts för omfattande diskriminering. När han skriver om islams historiska expansion, berättar han inte sanningen för läsaren, att det var genom krig och våld som islam spred sig i världen. Istället skriver han: “Prophet Mohammed was creating holistic humans. The people and the faith he bequeathed to the world created civilizations from Spain in the West to China in the east. Han hävdar att islam värderar kunskap och social förändring, trots att världens muslimska länder utmärks av just motsatsen och han har inte ett ord att säga om att profeten äktade och hade sex med en minderårig flicka. Han hävdar till och med den besynnerliga uppfattningen att på grund av att en handfull amerikanska soldater, i strid med lagar och regler, misshandlade och förnedrade irakiska krigsfångar i ett irakiskt fängelse, är det idag inte är möjligt att hävda att det demokratiska systemet i väst har något väsentligt att lära den muslimska världen.
Det enda argument som han förmår uppbåda är det djupt otillfredsställande argumentet att det är fel att kritisera det förflutna med utgångspunkt i moderna etiska normer. Annorlunda uttryckt: eftersom synen på sex med barn under profetens tid skilde sig från våra moderna normer, skall vi inte kritisera islams grundläggare med utgångspunkt i vårt moralsystem. En så beskaffad kritik utgör en slags kulturimperialism där vi projicerar vår moraluppfattning på det förflutna. Redaktören har svårt att tro att Husain verkligen tror på detta argument. Det är framkastat därför att han vill skydda islam från kritik. Faktum är ju att om detta argument vore bärkraftigt skulle vi inte kunna kritisera några historiska orättfärdigheter överhuvudtaget, inte ens de orättfärdigheter som har begåtts av kristna mot muslimer.
Nyfundamentalist
Ed Husains bok The Islamist. Why I Became an Islamic Fundamentalist, What I Saw Inside, and Why I Left har fått positiva recensioner och det är inte svårt att förstå varför. Husain bekräftar inte endast vad många har misstänkt, att Europa har ett problem med sin muslimska minoritet, han blåser också nytt liv i Europas hopp om att så kallade moderata muslimer skall skapa en version av islam som är förenlig med det moderna, öppna och demokratiska samhället.
Redaktören vill emellertid läsa boken på ett annorlunda sätt. Husain påminner om den kristna kvinna som redaktören beskriver i denna artikels ingress. The Islamist beskriver inte endast Husains försök att frigöra sig från islamismens klor, det beskriver också hans oförmåga att kapa eller ens ifrågasätta det av föräldrarna skapade bandet till islam.
Religioner är förvisso inte virus, men de liknar onekligen virus. När viruset väl hade inplanterats i hans medvetande av hans välmenande föräldrar, var han fast. Efter omprogrammeringen var det omöjligt för honom att kritiskt värdera föräldrarnas tro, han kunde endast välja mellan mer islam och mer islam. Viruset hade blivit immunt mot all rationell behandling och för varje steg som han tog, sjönk han följaktligen bara djupare ned i det religiösa moraset.
Det är förvisso korrekt att Husain lyckades frigöra sig från islamismen, men endast till det priset att han nu kämpar med att memorera Koranen, hyllar profeten genom att kalla sig “Ed” och trivialiserar islams blodiga, imperialistiska historia. Förmodligen är han också övertygad om att profeten lämnade den empiriska världen på en vit häst som var utrustad med vingar och att tusentals osynliga änglar bistod samme profet under slaget om Badr.
Om en person med dylika åsikter inte kan kallas “fundamentalist”, finns det, enligt undertecknad, inga fundamentalister.
Husain lämnade inte fundamentalismen, han ersatte en fundamentalism med en annan. The Islamist beskriver inte endast hur Husain lämnar politisk islam, den beskriver också och kanske framfört allt en räddningsaktion där en uppsättning dogmer ersätts med en annan uppsättning dogmer som skall skyddas från historiens och vardagens ljus med eufemismer och nonsens. Det faktum att boken har fått så positiva bemötanden beror sannolikt inte främst på Husains undersökande journalistik, utan på att han förefaller stå för en fundamentalism som ordinära européer inte behöver vara rädd för.