Ed Husains bok The Islamist. Why I Became an islamic Fundamentalist, What I Saw Inside, and Why I Left (Penguin Books, 2009) är intressant av två skäl. För det första ger den oss insyn i islamiska organisationer. Husain beskriver sin karriär som islamist i olika muslimska organisationer på ett ofta inträngande sätt. För det andra: därför att boken ger oss en inblick i det religiösa psyket och då syftar redaktören inte endast på individer som tillhör islamiska organisationer, utan även de som står utanför och kanske också i motsättning till sådana sammanslutningar.
Uppväxt och tonårsuppror
Bokens första del handlar om de tidiga uppväxtåren. Husains föräldrar är djupt religiösa och värdekonservativa. Trots att föräldrarna förespråkar könssegregerade skolor och att kvinnor inte äger tillträde till den lokala moskén, är de inga extremister. Föräldrarna tillhör sufismen inom islam och ser religionen som en metod att rena själen inför mötet med Gud. Husain uppfostras i denna anda och han får lära sig av fadern att islam inte har och inte kan ha något med politik att göra.
Husains tonårsuppror är färgat av hans religiösa uppfostran, om än på ett mycket speciellt sätt. Medan många ungdomar kanske hade valt att markera mot den religiösa atmosfären i hemmet genom att utveckla en sekulär världsbild, karakteriseras Husains tonårsrevolt av misstanken att föräldrarnas islam är en urvattnad och till västliga värderingar anpassad troslära.
Till en början är Husain dock inte klentrogen, utan endast nyfiken. Han vill lära sig mer om islam och under en kvällskurs kommer han i kontakt med en bok som skall förändra hans liv: Ghulan Sarwars Islam: Beliefs and Teachings.
Islam: Beliefs and Teachings är en introduktionstext till islam och, om vi får tro Husain, vanligt förekommande i brittiska moskéer och muslimska hem. Husain skriver att ett kapitel fångade hans intresse särskilt starkt. Det hade rubriken: “Islams politiska system”. Kapitlet behandlade ämnen som han dittills aldrig hade hört talas om. Författaren förklarade att i islam är religion och politik två sidor av samma mynt. Han betonade att islam utgör ett komplett system för hur människan skall leva och att muslimer bör ha upprättandet av en islamisk stat som målsättning. Han räknade också upp muslimska organisationer som aktivt kämpar för islams klassiska politisk-religiösa målsättningar. En av dem var Jamat-e-Islami.
Mötet med Islam: Beliefs and Teachings förändrade i grunden Husains syn på islam. Boken fick honom också att misstro sina föräldrar. De hade aldrig sagt ett ord om behovet av en islamisk stat och fadern hade inpräntat i unge Husain att islam inte har med politik att göra. Hade de kanske inte berättat hela sanningen om islam?
Jamat-e-Islami
Jamat-e-Islami grundades av en pakistansk journalist vid namn Abul Ala Mawdudi. Mawdudis islam är starkt politiserad och västfientlig. För Mawdudi är islam inte endast en religion, islam är en ideologi som omfattar livets alla aspekter och har ett politiskt-religiöst mål: ett samhälle under islamiskt styre.
Husain kan inte motstå den ideologiska frestelsen, utan skaffar sig en Palestinasjal och börjar att besöka en moské som kontrolleras av Jamat-e-Islami. Efterhand lär han sig att moskén är uppförd med finansiellt stöd från Saudiarabien och att den är lika mycket en politisk som en religiös institution. Han lär sig också att olika fraktioner av Jamat-e-Islami har, under långa perioder, utkämpat veritabla gatuslagsmål om kontrollen över moskén.
I moskén erhåller Husain grundläggande utbildning i islamism. Han får veta att världen levde i mörker före islam, att allt gott kommer från islam, att islam är mer än en privat hållen övertygelse, att islam har svaret på alla frågor och att målet är en islamisk stat. Hans mentorer förklarar att islam är överlägset väst och att det är alla äkta muslimers plikt att sjösätta en organiserad kamp för att uppföra en islamisk stat.
Mawdudi är mästertänkaren, men han får snart konkurrens av en två andra islamistiska ideologer: Hassan Al Banna och Syed Qutb från det Muslimska brödraskapet. Husain är så imponerad av det Muslimska brödraskapet att han hänger upp en banner på sovrumsväggen med Al Bannas ord:
Allah is our purpose, the Prophet our leader, the Quran our constitution, jihad our way and dying for God our supreme objective
Qutb är betydligt mer fanatisk än Mawdudi. Mawdudi kunde tänka sig kompromisser med icke-muslimer. Han var av uppfattningen att islamister bör utnyttja den representativa demokratin i syfte att stärka den islamistiska rörelsens makt. Qutb var influerad av Mawdudi, men också annorlunda. Qutb ansåg att islam inte har något att lära av västdemokratierna. Därför finns det heller ingen anledning att kompromissa med väst. Qutb förespråkade totalt krig mot regimerna i den muslimska världen, som han ansåg hade svikit de islamiska idealen och låtit sig korrumperas av krassa materialistiska värden.
Husain blir islamist
Husain beskriver hur han blir alltmer säker på sin sak. Snart lever han ett dubbelliv. När han umgås med familjen låtsas han att han är sufismen trogen, men när föräldrarna inte har honom under uppsikt, lever han ut sin revolutionära iver.
Det dröjer inte länge innan Husain är stolt anhängare av Mawdudi och Qutb. Han är övertygad om att han inte endast har skådat den eviga sanningen och att den islamistiska revolutionen står inför dörren, hans syn på icke-muslimer förändras radikalt. Han anser att han, i kraft av sin islamiska övertygelse, är överlägsen människor med annan eller ingen religiös tro. Han slutar att använda uttrycket “icke-muslim” och ersätter det med det nedsättande uttrycket kuffar.
Livet som islamist är spännande, men också reglerat i detalj. Jamat-e-Islami vill ha dedikerade och engagerade medlemmar och varje dag måste Husain leda i bevis att han är en äkta islamist. Organisationen vill veta hur ofta han har bett till Allah, hur många sidor islamisk litteratur som han har dissekerat, hur många timmar som han har dedikerat till rörelsen, hur många kuffar som han har konverterat, och han noterar att de medlemmar som inte uppnår de av organisationen uppställda målen, utsätts för publik kritik under interna möten.
Kris och frihet
Efterhand avslöjar Husains far honom och söker upp honom på den av Jamat-e-Islami kontrollerade moskén. Fadern är oerhört upprörd och ger sonen ett ultimatum: antingen uppför sig han sig som en normal muslim eller så kan han flytta hemifrån.
Husain är ledsen och uppriven och konsulterar sina mentorer och vänner i moskén. De förklarar för honom att han inte skall oroa sig. De säger att det är Gud som prövar hans tros fasthet, att Husains föräldrar inte endast motarbetar Gud, utan att de dessutom inte är autentiska muslimer. Husain bestämmer sig för att hålla fast vid sin islamiska övertygelse. Han skriver ett avskedsbrev till föräldrarna och lämnar hemmet. Han är bedrövad och förtvivlad, men också upprymd. Han har frigjort sig från fadern och nu kan inget stoppa honom. Han skall bli en äkta muslim och slåss för en islamisk stat.
Universitetsstudier
När Husain börjar studera på universitet har han utvecklat ett grundmurat förakt för vanliga britter. Han blir känd som en hårt arbetande och doktrinär islamist. Han ägnar all tid åt politisk islam. Han arrangerar möten, rekryterar studenter, demonstrerar och tapetserar universitetsområdet med affischer.
Hans första målsättning är att ena alla muslimska organisationer på universitetet mot icke-muslimska studenter. Muslimer skall inte beblanda sig med icke-muslimer därför att de senare är underlägsna de förra. Huvudfienderna är dock inte vanliga britter, utan judar och homosexuella. Husain är så till den milda grad övertygad om den egna förträffligheten att han är oförmögen att se att hans övertygelse att Förintelsen aldrig ägde rum och att det var berömvärt av Hitler att han utrotade Europas judar, är kontradiktorisk.
Han tar initiativ till etablerandet av en islamisk moralpolis. Tillsammans med andra islamister börjar han trakassera kvinnliga, muslimska studenter i syfte att förmå dem att bära huvudduk. De patrullerar utanför det lokala diskoteket så att unga muslimer inte skall våga sig in och de kör ut trotskisterna från universitetsområdet.
Husain skriver att hans studentförening blev enormt populär bland muslimska studenter. Till slut var man så många att det av universitet tillhandahållna bönerummet inte räckte till. Man behövde en större lokal. Istället för att fråga skolans ledning om det kanske fanns en annan och större lokal som muslimerna kunde få använda, kräver han att universitetet tillhandahåller ett nytt bönerum. Kuffar är underlägsna muslimer och Husain anser att de inte förtjänar att behandlas med respekt. När skolan sedermera vägrar att tillmötesgå kravet skäller han den för rasism och diskriminering och börjar hålla bönemöten utomhus på campusområdet.
Hizb ut-Tahrir
Det dröjde emellertid inte länge innan en ny organisation började slå sig fram på universitetsområdet: Hizb ut-Tahrir. Husain insåg snabbt att hans studentförening inte kunde mäta sig med nykomlingen som spred sig som en veritabel präriebrand på campus och det dröjde inte länge innan Hizb hade utmanövrerat Husains organisation och vunnit de muslimska studenternas gunst. Hizbs ankomst innebar emellertid inte endast ett maktskifte, det medförde också att det politisk-religiösa klimatet radikaliserades kraftigt. Husain som hade vant sig att befinna sig på toppen av den islamistiska hierarkin, upptäckte att han i själva verket befann sig i fritt fall. Allt fler studenter slöt upp bakom Hizb och muslimer som tidigare hade stött honom började kritisera honom för att han bar moderna kläder, lyssnade på musik och saknade skägg.
Det dröjde inte länge innan Hizbaktivister fick kornet på Husain och ställde honom mot väggen. De bombarderar honom med frågor och han upptäcker att han är svarslös. Inbillar han sig verkligen att hans ömkliga studentförening skall åstadkomma något värt namnet? Han har inget svar på frågan. Har han inte förstått att den islamiska revolutionen står inför dörren? Husain är mållös. Han har aldrig träffat så smarta, pålästa, välartikulerade, handlingskraftiga och entusiastiska islamister som aktivisterna i Hizb. Efterhand förstår han också att de faktiskt är mer än smarta, pålästa, välartikulerade, handlingskraftiga och entusiastiska. De är också fruktade av kuffar. Inte ens när Hizb kräver att landets premiärminister skall mördas, vågar kuffar göra något och när Hizbaktivister står på gator och torg och vrålar “Allah Akhbar!” passerar skräckslagna britter deras demonstrationståg med blicken fäst mot marken. Husain är hänförd och han kastar sig handlöst i Hizbs armar. Han vill också bli en Hizbaktivist och vara fruktad av kuffar.
Snart är han inte endast medlem i organisationen, han är en av dess ledare på universitetsområdet.
Nabhani
Husains ideologiska resa startade i föräldrarnas sufiska version av islam. Mawdudi och Qutb var inkörsporten till islamismen. Mawdudi och Qutb skulle dock visa sig vara en mild västanfläkt jämförda med Hizbs chefsideolog Yusuf al-Nabhani.
Hizbaktivisterna förklarar för Husain att organisationen har lokala och globala målsättningar. Det globala målet för verksamheten är att störta befintliga muslimska regimer genom välregisserade statskupper och att ena den muslimska världen under ett styre, ett nytt kalifat. Muslimer har ingen nationalitet, väst har splittrat islam genom att skapa nationsstater. När kalifatet är upprättat, när världens alla muslimer lyder under ett och samma styre, skall den muslimska världens samlade arméer förklara det dekadenta väst krig.
Det lokala målet för verksamheten är att sprida Hizbs syn på islam bland Europas muslimer. Europas muslimer skall nämligen bistå kalifatet i det kommande kriget mot kuffar. Deras uppgift är att attackera kuffar på hemmaplan och för att det skall bli möjligt måste de bibringas de rätta islamiska begreppen.
Husain skriver att
ett av Hizb mest använda politiska redskap var lögnen. Hizbaktivister kunde bli oerhört upprörda om någon förde dem bakom ljuset samtidigt som de själva aktivt använde lögner i syfte att gynna den islamiska saken. I Hizbs ögon förtjänade icke-muslimer inte att bli behandlade med respekt därför att ansågs vara underlägsna muslimer. För Hizb var västvärlden ummans ärkefiende och ljugandet var en krigsstrategi.
En sann muslim
Husain kastar sig huvudstupa in i Hizb. Han får lära sig att sanna muslimer inte försäkrar sina bilar eftersom allt som sker är orsakat av Gud. Han får veta att rörelsens guru, Yusuf al-Nabhani, ansåg att en muslimsk man har rätt att besiktiga sin presumtiva hustru naken innan han bestämmer sig för att gifta sig med henne. Hizbaktivister förklarar för Husain att det handlar om att minimera risken för skilsmässa. En Hizbaktivist förklarar för honom att när islam har segrat, skall västs kvinnor bli deras älskarinnor:
We’ll take our concubines later. I prefer blondes from the Balkans personally, but that is for later. For now, work toward the state. Go out and destroy the thoughts of the West. Expose democracy for the failure it is…
Husain blir alltmer paranoid. När Hizb bestämmer sig för att hyra Wembley Arena i syfte att hålla en muslimsk konferens, är han övertygad om att arrangemanget skall bli en framgång. När konferensen tvärtom blir ett misslyckande skyller han det på en judisk konspiration. Judarna har, skriver han, köpt alla biljetter för att hindra muslimer från att besöka konferensen. Han irriterar sig över att många muslimska män dejtar icke-muslimska kvinnor. Muslimer är överlägsna alla andra folkgrupper och skall därför inte blanda sig med andra grupper.
Tvivlet inställer sig
Den politiska kampen har försett Husains liv med mening, men den har också tärt på honom som person. Husain har börjat tröttna på all politik och börjat sakna islam som religion. Han har börjat att överväga att lämna det islamiska skeppet, men vågar inte avslöja sitt tvivel. Istället påbörjar han ett nytt dubbelliv. Utåt är han fortfarande hängiven Hizbs ideologiska målsättning, men inombords har han börjat misstro den islamistiska läran. Dessutom har han blivit kär i en muslimsk kvinna. Hon är djupt religiös, men på ett sätt som liknar den religiositet som präglar hans familj. När en Hizbaktivist sedan mördar en kristen och Hizb tar avstånd från mordet, finns det ingen återvändo. Husain är trött på alla lögner och han skriver att Hizbofficerarna ljög för att skydda organisationen. Den bistra verkligheten var att alla Hizbaktivister var övertygade om att icke-muslimers liv är av noll och intet värde.
Resten av boken handlar om Husains kamp för att frigöra sig från islamismen och den är faktiskt lika intressant som den första delen. Det är om detta ämne som nästa artikel skall handla om.