Yearly Archives: 2016

En av de frågor som regelbundet hamnar på dagordningen när Mellanösternkonflikten debatteras är huruvida de araber som lämnade Israel 1949 när landets överfölls av en hoper muslimska diktaturer skall tillåtas att återvända. Israel och arabstaterna hyser diametralt motsatta uppfattningar i frågan, men av exakt samma skäl: båda inser att ett återvändande skulle rubba den demografiska balansen i Israel. Anledningen till att arabstaterna kräver att de så kallade palestinierna skall tillåtas att återvända är inte att de tycker synd om dem. De bryr sig lika litet om de araber som flydde området 1949 som de bryr sig om de araber som idag befolkar Gaza och Västbanken. Det arabstaterna vill göra är rubba den demografiska balansen i Israel till arabisk fördel.
Shimon Peres har förklarat den israeliska ståndpunkten på följande sätt:

There is one issue that I want you to understand…because I am sure that many people in Sweden do not understand it. And it is the issue of the right of the return of the Palestinian refugees to Israel. We cannot accept it … and we said so honestly and clearly to our Palestinian negotiators. Why?
There were 24 states in the Middle East. Twenty-two were Muslim are Muslim…one was Christian, the other is Jewish…the Christian state was Lebanon. What made Lebanon a Christian state? The fact that there was a Christian majority. The minute the Christians lost their majority Lebanon stopped being a Christian state. If we the Jewish people will lose our majority in Israel we shall stop being a Jewish state. And since the demographic balance is quite delicate, adding another 2 or 3 million people, means making Israel a non-Jewish state … you must understand it. It cannot happen. We shall not do it. After thousands of years of suffering, of a holocaust, of pogroms, finally we have a corner to ourselves, where we can live and defend our rights. And we don’t feel responsible for the issue.

Israels demografiska läge är prekärt av flera skäl. Det finns idag ingen plats i världen som samlar så många judar som Israel, men totalt sett har den judiska gruppens andel av världsbefolkningen minskat. Idag finns det cirka 5 miljoner judar i USA. Denna grupp kommer att halveras de närmaste 40 åren. Det innebär att immigrationen från USA kommer att minska över tid. År 2050 kommer Israel att ha cirka 10 miljoner medborgare. Trettio procent av dessa kommer att vara muslimer. Under denna period kommer den arabiska populationen på Västbanken och i Gaza att öka från 4 miljoner till 10 miljoner. Jordanien kommer att växa från 5 miljoner till 10 miljoner. Israels 8 miljoner judar kommer att stå emot kanske 13 miljoner palestinier i Israel, Jerusalem, Gaza and Västbanken. Det är i det ljuset som man skall se Peres’ vägran att låta Palestina-araberna återvända och det israeliska stödet till en tvåstatslösning. Utan en sådan konstruktion löper Israel risken att kollapsa spontant.

Demografiska förändringar och deras konsekvenser på en mikroskopisk nivå

Demografiska trender är inte alltid lätta att förstå. Det handlar om skeenden som vi är en del av och därför har svårt att observera på ett objektivt sätt. Men demografiska trender har inte endast geopolitiska konsekvenser, de påverkar också människors liv i stort och smått. Genom att rikta blickarna mot det sociala samspelets mikronivå kan vi få en bättre och mer entydig bild av hur demografiska processer verkar. Även på denna punkt förser oss Israel med illustrativa exempel. Idag håller västra Jerusalem kommunalval och en stor del av intresset fokuseras på de ultraortodoxa fundamentalisterna. Några vanligt förekommande ultraortodoxa åsikter är att staten inte skall vara åtskild från kyrkan, att religiösa påbud skall åtlydas och att homosexualitet är en styggelse. De ultraortodoxa har, med sina typiska svarta rockar och långa skägg, tills nu betraktats som en lokal kuriositet och turistattraktion. Idag är stämningen annorlunda. Västra Jerusalem har blivit alltmer präglat av de judiska fundamentalisterna och skälet är demografiskt. Pnina Dadon som oroar sig över de ultraortodoxas ökande makt förklarar:

Jag är aktiv i valrörelsen för att bryta de ultraortodoxas makt i kommunen. Men vad kan vi göra? Vi får max tre barn, medan de skaffar barn i industriell skala … Nyligen spottade två kvinnor på mig när jag gick klädd i t-tröja. Och i vårt hus satte de upp en skylt med uppmaningen “Klä er anständigt!”

Dani Mandler som är ordförande i en lokal aktionsgrupp som bekämpar de ultraortodoxa beskriver de ultraortodoxas taktik:

De börjar med ett dagis. Sen blir det skolor, synagogor, religiösa institutioner. Med den taktiken har de redan tagit över flera stadsdelar.

Eliyahu Bel som är ultraortodox förklarar:

Det stör mig inte att folk kör bil och spelar musik på sabbaten här. Jag vet att det bara är en tidsfråga. I varje tom lägenhet flyttar det in ultraortodoxa. Om några år har vi tagit över det här området.

Dadon och Mandler vill stoppa de ultraortodoxa, frågan är dock vad de kan göra. De kan demonstrera och protestera, men till vilken nytta? De ultraortodoxa bryter ju inte mot någon lag när de skaffar sig extremt stora familjer.

Shimrit Bel … slår sig ned en stund under en stor tavla föreställande Klagomuren. Andra långväggen täcks av ett lika stort porträtt av den legendariske rabbinen Eliezer Shach.
– Ni har redan förlorat kampen. Om några år är du den enda icke-ortodoxa kvar här på gatan, säger hon retsamt till Pnina Dadon.
– Vad hjälper det att du demonstrerar mot oss och delar ut flygblad. Dina demonstrationer är inte värda ett dugg. Du vet att vi tar över här, precis som vi gjorde i Ramat Eshkol och Bayt Vegan.

Nej, det är inte mycket Pnina Dadon och hennes meningsfränder kan göra, bortsett från att flytta till så kallade sekulära stadsdelar.

Det demografiska dilemmat i ett nötskal

Dadon kan ta sitt pick och pack och flytta, staten Israel har inte denna möjlighet. Om vi håller detta i minnet, blir det lätt att förstå Shimon Peres’ oro. Utvecklingen i västra Jerusalem ger oss en fingervisning om hur det kan gå till när demografiskt svaga grupper trängs ut av demografiskt starkare konkurrenter. De sociala, kulturella och politiska förändringarna inleds inte med en spektakulär stormning av parlamentet, de börjar på dagis. "Sen blir det skolor, synagogor, religiösa institutioner." De ultraortodoxas makt är baserad på demografiska fakta som de själva har skapat och Dadons och andra sekulära judars brist på makt kan härledas från det faktum att de under lång tid har prioriterat andra värden än familj och barn. Först nu inser de att i den mån som de kan sägas sitta fast i en demografisk kniptvång är det ett självförvållat predikament. Huruvida staten Israel skall lyckas hitta en utväg ur sitt dilemma återstår att se, för västra Jerusalem är loppet nog redan kört.