Irakisk glädje, europeisk förstämning

Saddam Husseins terrorregim har fallit och irakierna jublar, men bland de s.k. krigsmotståndarna råder en omisskännelig förstämning. Enligt diverse besserwissrar på framför allt den politiska vänsterkanten skulle det Republikanska gardet stoppa upp den USA-ledda offensiven. Paramilitära styrkor och Saddam-trogna grupper skulle försvara Bagdad till sista blodsdroppen. Den irakiska strategin att locka in amerikaner och britter i gatustrider, skulle leda till enorma förluster för koalitionen. Den irakiska allmänheten skulle vända sig emot “ockupationsmakten” och samarbeta med regeringstrogna grupper. En humanitär katastrof skulle utbryta. Kort uttryckt: den amerikanska Irakpolitiken skulle leda till ett sannskyldigt blodbad.
Förståsigpåarna fick dessbättre fel. Efter drygt tre veckor av intensiva strider, har Saddam Husseins terrorvälde mer eller mindre fallit samman. USA har ännu en gång, under våldsamma protester från den s.k. freds- och antikrigsrörelsen, lyckats störta en blodbesudlad regim. USA:s framgångar och Saddam Husseins fall, har mottagits med blandade känslor av krigskritikerna. Det är lätt att förstå varför. I nästan tre decennier har Saddam Hussein och hans hantlangare styrt och terroriserat det irakiska folket. Det är av den anledningen inte så besynnerligt att många irakier såg USA-koalitionen som en räddare i nöden. Hur skall man annars tolka glädjescenerna i Bagdad och på andra håll i landet, eller det faktum att människor angriper och förstör monument över den fallna regimen? Exilirakiern Bakhtiar Amin beskrev situationen på följande sätt:

The UN wanted to condemn the Iraqi people to despotism. They concentrated just on weapons of mass destruction, not on the suffering of the Iraqi people. They failed to address the crimes of Saddam and his henchmen. … Demonstrations are a democratic right. Nevertheless, we wish that these demonstrations supported the indictment of the Iraqi leadership or pressuring the dictator of Baghdad to resign. Never in the history of the past 35 years of the genocidal rule of Saddam have we seen demonstrations on behalf of the Iraqi people. We never lived in peace under Saddam. He brought us four wars and sanctions. He has killed more people than all the people who demonstrated on the streets.

Om Olof Buckard, Tomas Bolme, Wanja Lundby Wedin, Olof Johansson, Eva Moberg, Lukas Moodysson och Maj-Britt Theorin, hade fått bestämma politikens inriktning, hade Irak fortfarande varit en stalinistiskt organiserad diktatur.

Nu gäller det att hitta något nytt att oja sig över!

Det är följaktligen lätt att förstå att det bland de s.k. fredsförespråkarna råder viss förstämning. En mer eller mindre outtalad premiss för deras engagemang var ju att det hade stöd bland den irakiska allmänheten. Hur skall man nu kunna motivera alla die-ins, demonstrationer och manifestationer?
>Om man studerar den s.k. antikrigsrörelsen, upptäcker man att det för närvarande pågår ett febrilt sökande efter nya anledningar att hata USA.
Det s.k. “Nätverket mot krig” uppmanar således till demonstration mot USA:s “ockupation av Irak”. För att understryka hur allvarlig situationen är, har man bjudit in det moraliska dygdemönstret Gudrun Schyman att tala vid mötet. För första gången demonstrerar Nätverket inte under parollen “Solidaritet med Iraks folk”, istället nöjer man sig med att uttrycka en förhoppning om att demonstrationen skall manifestera solidaritet med Iraks folk. Det kan inte vara lätt att solidarisera sig med ett folk som uppfattar fienden som en befriare. Då är det betydligt enklare att bara hata USA.
Inte heller “Koalitionen för fred i mellanöstern” verkar dela Bagdadbornas exaltation över det amerikanskledda ingripandet. Att USA har störtat en av världens grymmaste diktaturer spelar ingen roll för USA-hatarna i “Koalitionen för fred i mellanöstern”. Vad spelar det för roll att Saddam Husseins möjligheter att terrorisera och plåga Iraks befolkning har omintetgjorts? För “Koalitionen för fred i mellanöstern” är detta en historisk petitess som inte ens är värd att omtalas. Nu gäller det att hitta något nytt att oja sig över!

“Oerhört” lättad?

Statsminister Göran Persson säger att han är “oerhört” lättad över att Saddam Husseins regim fallit. Det finns dock ingenting i statsministerns hållning som antyder något dylikt. Statsministern är fortfarande bestört över att USA inte delade hans uppfattning att 12 år av vapeninspektioner inte är tillräckligt. Följaktligen vilar det ingen direkt feststämning över det uttalande som regeringen gjorde efter Bagdadregimens fall. Regeringen fortsätter att angripa USA och att insistera på att FN även i fortsättningen skall spela en roll som organisationen hitintills visat sig inkapabel att spela.
En möjlig förklaring till regeringens defaitistiska hållning är att den egentligen aldrig har brytt sig särskilt mycket om det irakiska folket. För Göran Persson och hans meningsfränder är FN huvudsaken:

Delar Sverige åsikten att Saddam Hussein måste avlägsnas från makten?
Syftet med FNs resolutioner och kraven på Irak är att massförstörelsevapnen avlägsnas, inte den irakiska regimen. Vad vi än tycker om Saddam Hussein är det till slut det irakiska folket som måste få fastställa vem som skall vara deras ledare (Socialdemokraternas webbplats).

Socialdemokraterna resonerar här som om Irak under Saddam Hussein var en fullblodsdemokrati. Aftonbladet är inte mycket bättre. Två dagar innan Saddam Husseins terrorregim fallit, hävdades på ledarplats följande:

I propagandan handlar det om att “befria irakierna” men än så länge har de jublande massorna inte infunnit sig.

När befrielsen sedermera var ett faktum, försökte samma redaktion rädda ansiktet genom att kräva saker som ingen, inte ens USA, har motsatt sig, dvs. att vapeninspektörerna släpps in i Irak, att Irak inte blir ett amerikanskt protektorat och att Irak ges hjälp att utveckla ett demokratiskt styrelsesätt.
Bilderna på jublande irakier verkar närmast ha försatt Vänsterpartiet i ett chocktillstånd. Innan Saddam Husseins terrorvälde föll samman, fanns Vänsterpartiet överallt. De protesterade på gator och torg, i riksdagen, på insändarsidorna - överallt. Fröken Schyman reste land och rike runt för att stärka motståndet mot de otäcka amerikanerna. Nu råder en närmast genant tystnad. Det är inte svårt att förstå varför.
Tokstollarna inom ungdomsförbundet besväras emellertid inte av moderpartiets tunghäfta. Ung Vänsters ordförande, Ali Esbati, hävdar att den USA-ledda koalitionen begått “ett brott mot mänskligheten”, att president Bush är en “förbrytare” och att kriget mot Saddam “dryper av den vidrigaste rasism”. Man undrar i sitt stilla sinne om herr Esbati, som blev rikskändis när han uppmanade svenska ungdomar att ge ekonomiskt stöd till diverse terroristorganisationer runtom i världen, är bekant med hur TV-apparater fungerar?
Sveriges pinsammaste person är dock socialisten, författaren och mångmiljonären Jan Guillou. När Guillou fick frågan om hur han såg på det faktum att många irakier verkade tillfreds med den amerikanska politiken att störta Saddam Hussein, svarade han följande:

Det jublades på samma sätt när Hitler gick in i Österrike 1938. Långt efteråt förstod man att det där bara var propaganda.

Enligt Guillou är president Bush alltså vår tids Hitler? “Surt” sade räven om rönnbären …