Home » Okategoriserade » Hatar västvärlden äldre kvinnor?

Hatar västvärlden äldre kvinnor?

I en artikel i Aftonbladet noterade härförleden journalisten Elisabeth Höglund att engelsmännen är lagom förtjusta i prins Charles nya hustru, Camilla Parker Bowles. Vad beror det på? Höglund har funderat på saken och kommit fram till slutsatsen att det är kapitalismens och västerlandets fel. Västerlandet hatar kvinnor som har fyllt 50, menar Höglund. Det som gör artikeln intressant är dock att den inte endast handlar om Parker Bowles’ problematiska förhållande till det engelska folket. Höglund delar även med sig av personliga erfarenheter, upplevelser som hon menar stöder hennes hypotes om det moderna samhällets kvinnoförakt. I denna artikel skall vi fokusera på just dessa upplevelser.

Det är kapitalismens fel!

Höglunds resonemang baseras på en mycket vid definition av begreppet “vara”. Enligt Höglund är kvinnor över 50 föraktade därför att de har förlorat sitt värde på könsmarknaden. De flesta varor minskar i värde i takt med att de åldras. En del varor förlorar nästan halva värdet när de lämnar butiken. Bilar och datorer är två exempel. Eftersom varors marknadsvärde minskar över tid, påverkas även kvinnors marknadsvärde av deras stigande ålder. Följaktligen är det inte så märkligt att många män väljer bort äldre kvinnor för yngre kvinnor. Under kapitalismen representerar den unga kvinnan helt enkelt en ny eller uppdaterad version av en gammal vara. Detta är ett klassiskt socialistiskt argument och har använts för att förklara det socialister brukar kalla “kapitalismens slit-och-slängideologi”.
Den fråga som Höglund inte ställer sig är naturligtvis varför inte också kvinnor tänker kapitalistiskt. Hur kommer det sig att det förfärliga kapitalistiska samhället endast påverkar män? Män och kvinnor tillhör ju, trots allt, samma djurart. Det finns ingen lag som hindrar äldre kvinnor att skaffa sig yngre män. Inte heller finns det något i kapitalismteorin som säger att män inte kan betraktas som varor. Tvärtom. Från feministiskt håll vill man gärna framhålla att kvinnor är mer intresserade av kvalitet än kvantitet, men varför skulle de vara det? Varför inte säga som det är, att könsmarknadsargumentet egentligen bara är en omskrivning av kvinnors oförmåga att ta för sig? Det är inte första gången i mänsklighetens historia som människor rationaliserar sin bristande förmåga med hänvisning till sin förment ädla karaktär.

Den principiella frågan

Låt oss för en stund bortse från Höglunds kapitalismkritik och titta lite närmare på den principiella frågan: är det verkligen rimligt att anta att kvinnor (och män) över 50 kan ha samma möjligheter på könsmarknaden som yngre personer? Kanske i ett utopiskt samhälle, men utopiska samhällen är, per definition, omöjliga att förverkliga.
Åldrandet påverkar individens attraktionsvärde på flera olika sätt. De flesta kroppsliga funktioner försämras när organismen åldras. Minne och intelligens påverkas negativt. Förmågan att röra sig försämras. Det är inte ovanligt att även synen påverkas negativt. Det är vanligare med hälsoproblem bland äldre människor. Kvinnor förlorar förmågan att få barn och många män drabbas av impotensproblem. Naturligtvis finns det undantag från regeln, men för de flesta människor representerar åldrandet inget positivt.
Det sägs ibland att livet börjar vid 50, men vem tror egentligen på det? Är det inte rimligare att säga att livet börjar när individen föds? En person som är 50 år gammal har statistiskt sett 30 år kvar att leva. Vad är det för mening att säga att livet börjar vid en ålder när individen har mindre än halva tiden kvar att leva? Det har blivit populärt att säga att man inte är äldre än man känner sig. Frågan om individens ålder formuleras på detta sätt om till en fråga om individens subjektiva upplevelse av sig själv. Faktum är dock att vår upplevelse av oss själva på intet sätt påverkar vår ålder. En 80-åring är en gammal människa även om denne känner sig som en 20-åring.
Inte heller verkar det vara rimligt att anta att åldrandet gör individen vackrare. Det finns naturligtvis gamla människor som är fysiskt attraktiva, men det är knappast tack vare deras höga ålder. De flesta människor blir helt enkelt fulare med åren. Det brukar sägas att skönhet är en inre egenskap, något som sitter i själen. Det är inte ovanligt att personer som betonar utseendets betydelse kritiseras för ytlighet. Frågan är dock om det är möjligt att komma runt problemet med den yttre skönheten. När får vi höra en kvinna säga till sin man att hon älskar honom för att han är så ful? Förmodligen aldrig. Man kan naturligtvis ifrågasätta om yttre skönhet är ett tillräckligt skäl för framgång på könsmarknaden, men föreställningen om att vi en dag i ett annat samhälle kommer att kunna bortse från yttre skönhet är och förblir en illusion. I verkligheten är nog fulhet ett större handikapp än en ointressant personlighet.

En någorlunda nykter analys av problemet ger alltså vid handen att åldrandet begränsar individens möjligheter att hävda sig på könsmarknaden.

Men Höglunds kritik av kapitalismens åldersfixering handlar egentligen inte människor i allmänhet. Höglund menar att det i huvudsak är kvinnor som drabbas. Enligt Höglund har män över 50 större möjligheter att hävda sig på könsmarknaden än kvinnor i jämförbar ålder. Frågan är dock om detta är en korrekt beskrivning av verkligheten. Höglund säger att statstelevisionens hallåor och programledare ofta är unga, snygga tjejer eller medelålders män, men det är inte alls säkert att alla institutioner och individer i samhället resonerar och agerar som SVT.
Det är sant att vissa män anses attraktiva trots att de är över 50 år, men det gäller väl även många kvinnor? Gudrun Schyman verkar inte vara föraktad på grund av sin ålder. Menar Höglund att Elisabeth Taylor ringaktas på grund av sin pensionärsstatus? Om 8 år är skådespelerskan Demi Moore över 50 år. Tror Höglund att det kommer att förändra Moores liv på samma sätt som det har förändrat hennes eget liv? Det finns gott om män och kvinnor som är tilltalande trots en relativt hög ålder. Dessvärre finns det många fler män och kvinnor för vilka en stigande ålder har medfört minskat attraktionsvärde.
Höglund reagerar med bitterhet när hon konfronteras med verkligheten, men verkligheten har aldrig varit konstruerad efter en socialistisk modell. Det spelar ingen roll vilken egenskap som man studerar, vissa människor har mer, andra har mindre. Vissa människor är vackra, andra är intelligenta. Ett fåtal individer är både vackra och intelligenta. Det har inget med det s.k. samhället att göra.
Låt oss titta lite närmare på Höglunds personliga erfarenheter:

Jag själv har av en journalist på en kvällstidning i Stockholm för inte länge sen beskrivits som “den gamla risbusken”. Jag har däremot ännu aldrig sett någon man i min ålder beskrivas som “den gamle flintskallen” eller “den gamle isterbuken”. Varför? Jo, en man som är 55+ anses fortfarande attraktiv och gångbar på marknaden. “De grå tinningarnas charm” är ett uttryck som definitivt inte myntats av en kvinna. Kan ni tänka er motsvarande uttryck om en kvinna, till exempel “boxerrynkornas uttrycksfulla skönhet” eller “lårgroparnas mystiska magi”? Aldrig.

Kommentaren (“den gamla riskbusken”) gjordes av Lasse Anrell, sportjournalist på Aftonbladet, i en artikel där han radade upp de “10 hetaste svenska sportprofilerna”. Höglund förärades en nionde plats, vilket ju inte är illa. Man kan i och för sig tycka att Anrell var elak när han kallade Höglund för “gammal risbuske”, men faktum är att Höglund inte är någon ungdom och att Anrell förmodligen inte är ensam om att reagera på hennes val av frisyr. Det faktum att Höglund tycker att hon har hittat en passande frisyr är ju ingen garanti för att resten av mänskligheten skall tycka samma sak. Fastighetsmagnaten Donald Trump blir nästan dagligen förlöjligad på grund av sin frisyr, men tar det uppenbarligen med ro.
Dessutom: Höglunds påstående att män i regel slipper undan liknande kommentarer är knappast med sanningen överensstämmande. Förre statsministern Ingvar Carlsson kallades “sulan” därför att vissa personer ansåg att hans ansikte liknade en sko. Göran Persson har jämförts med diverse kreatur och USA:s president George Bush betraktas som närmast utvecklingsstörd i delar av svensk press.
Vidare: det är möjligt att det inte var en kvinna som myntade uttrycket “de grå tinningarnas charm”, men faktum är att det inte är ovanligt att kvinnor använder det om män som de tycker är attraktiva. Kanske är det så att många människor föredrar en grå tinning framför en risbuske. Det saknas ju inte unga kvinnor som anser att äldre män är attraktiva. Varför förebrå samhället för att unga kvinnor faller för äldre män? Anser Höglund att de kvinnor som väljer äldre män inte är tillräkneliga eller menar hon att kvinnor som väljer äldre män blir tillräkneliga först när lika många unga män väljer äldre kvinnor? Höglund hävdar att man aldrig hör någon tala om “lårgroparnas mystiska magi” när mäns skönhet diskuteras. Det Höglund borde ha frågat sig är om hon någon gång hört någon säga att gropar i människolår är vackra.

Det är västerlandets fel!

Men Höglund nöjer sig inte med att skylla sina och Camilla Parker Bowles’ personliga motgångar på kapitalismen och manssamhället. Mot slutet av artikeln hävdar hon att hatet mot kvinnor över 50 är en specifikt västerländsk patologi: “Hatet mot äldre kvinnor är … ett uttryck för västvärldens panikartade skräck för döden”.
Det är ett fascinerande påstående. Höglund har av allt att döma inte genomfört någon attitydundersökning och har således inte den blekaste aning om vad män och kvinnor i väst anser om äldre kvinnor och döden. Om vi får tro Höglund, är hon hatad av varenda kotte i västvärlden. Det är naturligtvis nonsens. Det finns säkert gott om män i vår del av världen som anser att Höglund är en synnerligen attraktiv kvinna. Höglunds generalisering är fullständigt obefogad.
Det är inte alltid lätt att åldras, men att, som Höglund gör, skylla på samhället och västvärlden är bara löjligt. Istället för att försöka försona sig med det faktum att hon inte är någon ungdom längre, väljer Höglund att projicera sin bitterhet på omgivningen. Resultatet blir ett artikelpekoral i samma klass som Gudruns Schymans numera ökända talibantal.