EU utan framtid

Det är inte konstigt att länder med likartad kultur samarbetar. Inte heller är det särskilt besynnerligt att internationella organisationer som baseras på kulturell samhörighet är framgångsrika. EU är ett exempel på dessa två principer.
Mycket talar för att denna framgångshistoria håller på att nå vägs ände. Anledningen är givetvis EU-kommissionens beslut att acceptera Turkiet som kandidatland. Sista ordet är i och för sig inte sagt, men allt talar för att EU-rådet kommer att gå på Kommissionens linje när det slutgiltiga beslutet fattas i mitten av december. Utrikesminister Laila Freivalds har sagt att regeringen välkomnar Turkiet som medlem i EU och statsminister Göran Persson har uttryckt förhoppningar om att medlemskapsförhandlingarna skall komma igång redan nästa år.
EU har alltid betraktat Turkiet med blandade känslor och den turkiska medlemsansökan kom förmodligen som en chock för EU-byråkratin. EU har också i det längsta förhalat frågan om Turkiskt EU-medlemskap. Om Turkiet blir EU-medlem, kommer det land som är fattigast, minst europeiskt, minst demokratiskt och som ligger i Europas periferi, att bli det enskilt mäktigaste landet i unionen.

Varför säger EU inte nej?

Den huvudsakliga anledningen till EU:s klenmod är att organisationen har ett identitetsproblem. När Romfördraget undertecknades 1957 var det ingen av grundarländerna som i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att de en dag skulle tvingas ta ställning till en turkisk ansökan. EG uppfattades som en europeisk organisation och Turkiet som ett muslimskt, icke-europeiskt land. Det var ett Europa övertygat om sin egen förträfflighet som samlades på Capitolium i Rom i syfte att bilda de Europeiska Gemenskaperna.
Idag är Europas politiker inte lika styva i korken. Allt sedan mitten av 60-talet har Europa och väst börjat tvivla på sig själv. Detta tvivel är inte produkten av en naturlig process, utan resultatet av den intensiva kritik som västerlandet har utstått de senaste 40 åren.
Det som hindrar EU från att säga nej till Turkiet är rädslan för att bli anklagad för rasism och diskriminering. Turkarna är naturligtvis medvetna om européernas kroniskt dåliga självförtroende och har flera gånger förebrått organisationen för vara en kristen klubb som inte accepterar muslimer.
EU:s dåliga självförtroende skiner igenom i många av argumenten för Turkiskt medlemskap. Det sägs att ett nej till EU skulle ge den muslimska världen intrycket att EU är en kristen sammanslutning. Faktum är dock att den europeiska oron är baserad på sekulära överväganden. Europa är kristet endast i en mycket ytlig mening. Det många européer oroar sig över är inte att islam skall leda till kristendomens undergång. Kristendomen har redan mer eller mindre kollapsat. Den fråga som förnuftiga européer ställer sig kan formuleras på följande sätt: vill vi verkligen ha mer religion i Europa?
Det sägs vidare att ett EU-nej skulle gynna islamiska fundamentalister i Europa. Det är möjligt, men skall vi verkligen låta religiösa fanatiker diktera EU:s utrikespolitik? I realiteten är det dessutom tveksamt om detta argument håller streck. Muslimska extremister har ondgjort sig över västvärldens inblandning i muslimska angelägenheter. På vilket sätt skulle ett EU-nej till Turkiet kunna tolkas som en intervention i muslimers liv?
Det har sagts att ett EU-nej skulle tolkas av Europas muslimer som en signal att de är andraklassens medborgare. Ett nej till Turkiet hade naturligtvis inte påverkat muslimers rättigheter i Europa. Däremot hade det påverkat turkiska medborgares rättigheter i EU, men det är väl endast ett problem för Europas muslimer om de inte betraktar sig själva som européer?

EU är en europeisk organisation, det är en organisation grundad på gemensamma kulturella värden. Om EU vill vara något mer än en frihandelsorganisation, finns det ingen plats för Turkiet.