Brett Kavanaugh sades vara olämplig som ledamot i USA:s högsta domstol. Varför? Därför att den 53-årige Kavanaugh hade uppfört sig betänkligt mot en kvinna som 16-åring. Några egentliga bevis presenterades inte, det räckte med misstanken, hävdade Kavanaughs vedersakare. Tim Hunt är nobelpristagare i medicin. Under en konferens sade Hunt följande:

Let me tell you about my trouble with girls. Three things happen when they are in the lab: you fall in love with them, they fall in love with you, and when you criticize them, they cry.

Uttalandet fördömdes som sexistiskt och Hunt tvingades att säga upp sig från sin tjänst vid University College London. Skatteexperten Maya Forstater förlorade sitt arbete efter det att hon sagt att biologiska könsskillnader är verkliga. Enoch Burke suspenderades från sin lärartjänst efter det att han hade vägrat att tilltala en elev med “they”.
Detta är fyra exempel. Listan kunde göras mycket, mycket längre. Det som gör dem intressanta är att Kavanaughs, Hunts, Forstaters och Burkes kritiker aldrig ifrågasatte deras formella kvalifikationer. Frågan var aldrig om Kavanaugh är tillräckligt kompetent för att tjänstgöra som domare, om Tim Hunt verkligen är en första klassens biokemist, om Forstater är expert på skatter och Burke en duktig lärare. Deras kvalifikationer var irrelevanta för kritikerna. De fördömdes på moraliska grunder.

Hur moraliska är moralisterna?

Den brittiske historikern Paul Johnsons bok Intellectuals utkom 1988. Johnson hade med stigande irritation noterat hur människors förföljdes på moraliska grunder. Han bestämde sig därför att kika lite närmare på en rad kända progressiva debattörer och ställa frågan: Är dessa moralister verkligen mer moraliskt högtstående än resten av mänskligheten? I stället för att granska de framförda teoriernas och åsikters sanningshalt, gjorde han en moralisk utvärdering av de personer som framfört dem. Johnson skriver:

This book is an examination of the moral and judgmental credentials of certain leading intellectuals to give advice to humanity on how to conduct it affairs.

Det är, minst sagt, roande läsning. Om vår tids vänster hade ställt samma krav på Karl Marx som man ställde på Kavanaugh, Hunt, Forstater och Burke, hade Marx’ enorma gravsten i Highgate Cemetery i London varit bortfraktad eller demolerad sedan länge. Marx var en grinig suput som betraktade arbetare som revolutionär kanonmat. Han besökte aldrig en fabrik. Han behandlade sina föräldrar och vänner primärt som bankkonton och försökte aldrig att skaffa sig ett jobb. Han höll sig alltid med minst två betjänter. Han anklagade borgarklassen för att exploatera arbetarna, men han betalade ingen lön till sin tjänsteflicka. I stället han förförde henne och när barnet föddes, förnekade han faderskapet.

I denna artikel ska vi applicera Johnsons metod på 1900-talets mest inflytelserika socialfilosof: Michel Foucault.

Michel Foucault. Källa: Wikimedia.

Den första tiden

Foucault föds in i en välbärgad familj. Som barn är han gåtfull och innesluten i sig själv. Han är dock en duktig student och efter avslutad grundskola och gymnasium blir han antagen till elitskolan École Normale Supérieure (ENS). Där blommar hans personlighet ut. Han är beryktad för sin elakhet och är allmänt avskydd. Han grälar med alla och terroriserar dem som inte kan försvara sig. Vid ett tillfälle jagar han en klasskamrat med kniv. Han berusar sig och dekorerar väggarna i sitt rum med verk av Goya föreställande tortyr och krig. Han är mentalt instabil och lider av storhetsvansinne. Han skadar sig själv med vett och vilja och försöker ta livet av sig. Hans föräldrar är så oroliga att de skickar honom till en psykiater. Undersökningen sätter djupa spår i hans personlighet. Tio år senare har han färdigställt sin kritik av psykiatrin i Folie et déraison, det som ska bli hans doktorsavhandling. I avhandlingen hävdar han att psykiatrin inte är en vetenskap, att den är en moralisk taktik. Dess sociala funktion är att anpassa människor till samhället och Foucault vill inte anpassa sig.

Ett flackande liv

Efter avlagd examen arbetar Foucault som lärare vid en stiftelse i Thiers. Återigen är han allmänt avskydd. Han lämnar Thiers för ett arbete som universitetslärare i Lille. Där blir han ledare för en liten grupp kommunister. De närmaste åren tillbringar Foucault i olika europeiska länder. Han bor några år i Uppsala. Han spenderar tid i Polen och Hamburg.

Uppsala

År 1955 lämnar Foucault Paris för Uppsala. Han säger sig vara trött på fransk universitetskultur. Sverige har också rykte om sig att vara extremt sexuellt liberalt och det attraherar honom. Han försörjer sig på att undervisa i fransk litteratur. Han dricker mycket och uppmärksammas för sin vårdslöshet i trafiken. Han till och med kör i diket vid ett tillfälle. Hans huvudsakliga målsättning är emellertid inte att försörja sig som lärare. Han vill doktorera och spenderar mycket tid i Uppsalas universitetsbibliotek.
Foucaults professor, Sten Lindroth, är inte imponerad av honom. Lindroth är vetenskapshistoriker och tycker att Foucaults manuskript mest består av grundlösa generaliseringar. Foucault skriver om sitt manuskript flera gånger, men Lindroth är fortsatt missnöjd. I ett brev till Lindroth medger han att hans stil är “odräglig”, men han försvarar sig med att det som professorn har sett endast är ett första utkast. Likväl känner han sig sårad. Besviken lämnar han Sverige. Efteråt spyr han galla över Sverige och det svenska folket:

[… In Sweden], a human is but a moving dot, obeying laws, patterns and forms in the midst of a traffic that is more powerful and defeats him/her. In its calmness, Sweden reveals a brave new world where we discover that the human is no longer necessary.

Frasen “Brave New World” refererar till Aldous Huxleys science fictionnovell med samma namn. I boken beskriver Huxley hur en allsmäktig stat odlar medborgare i ett slags Matrix-poddar där de manipuleras genetiskt till att acceptera det existerande systemet. Det är den store filosofens syn på Sverige och svenskarna.

Foucault åker dock inte hem. De närmaste åren för han en flackande tillvaro. Han lämnar Sverige för Polen. Därefter reser han till Tyskland. Efter två år i Tyskland återvänder han till Frankrike där hans manuskript blir accepterat. År 1961 disputerar han på Folie et déraison: Histoire de la folie à l’âge classique (Översatt till svenska som “Vansinnets historia under den klassiska epoken”).

Marxist och antikommunist

Under tiden som student vid ENS går Foucault, på uppmaning av en av hans lärare, med i det franska kommunistpartiet. Louis Althusser är en av Frankrikes mest prominenta marxistiska filosofer vid den här tiden. Han undervisar på ENS och övertygar Foucault att bli medlem. Foucaults flirt med kommunismen är emellertid kortvarig och varar endast ett år. Det franska kommunistpartiet är auktoritärt och stalinistiskt och det passar inte Foucaults anarkistiska kynne.

Det dröjer därför inte länge innan han hamnar på kollisionskurs med partiet.

Hans doktorsavhandling har marxistiska inslag, men den är knappast doktrinärt marxistisk. Det noteras av kommunistpartiet. Foucault anklagas för att underbetona ekonomins roll. Avhandlingen sägs vara för filosofisk och för att sakna klassperspektiv.

När Foucault publicerar Les mots et les choses fem år senare når krisen sin kulmen. Han blir nu anklagad för att ha behandlat Marx vanvördigt. Kommunisterna dyrkar Marx, men i Les mots et les choses är han endast en av många tänkare. Foucaults ovilja att särbehandla Marx och att tillskriva honom en privilegierad status i idéhistorien förargar partiet. Det är ett brott som det inte förlåter honom och Foucault fördöms som antikommunist och antimarxist.
Partiet har både rätt och fel i sin anklagelseakt. Foucault är antikommunist. Han avskyr kommunister. Partiet har emellertid fel när det anklagar honom för bristande marxism. Foucault är marxist. Han ställer frågan: Varför måste man citera Marx varje gång som man använder honom? Man kan, säger han, mycket väl vara marxist utan att också vara kommunist. Faktum är, fortsätter han, att det är omöjligt att vara historiker och att inte vara marxist.
Brytningen med det franska kommunistpartiet påverkar därför inte hans radikalism. Tvärtom. Den kommer att fördjupas de närmaste åren. Marxisten Foucault har nämligen fått upp ögonen för Nietzsche.

Terror på Clermont-Ferrand

Efteråt att ha doktorerat får Foucault en tjänst som filosofiprofessor och prefekt på universitetet i Clermont-Ferrand. Studenterna beundrar och fruktar honom. När han har lektion delar han in dem i två grupper om sju. De som blir över kallas “beduiner”. Han överöser beduinerna med frågor och förlöjligar dem när de svarar fel. De beduiner som svarar rätt belönas med en sockerbit beledsagad av hånfulla kommentarer. Det muntliga examensprovet består av två frågor. “Vad skulle ni vilja göra när ni blir stor?” är en av frågorna.
Han trakasserar studenter och förföljer kollegor. När Roger Garaudy tilldelas en professur på Foucaults institution, blir Foucault rasande. Foucault är inte endast upprörd därför att Garaudy är kommunist. Han hade hoppats att tjänsten i stället skulle gå till en av hans vänner. I stället för att välkomna Garaudy till institutionen utnyttjar han sin chefsposition och iscensätter en terrorkampanj:

Han griper till varje tillfälle och tar varje förevändning som orsak för att ge sitt hat fritt utlopp. Ett skoningslöst hat. Outtröttligt. … Garaudy måste utstå alla de typer av sarkasmer och förolämpningar som hans prefekt kan hitta på. Han måste också tåla dennes vredesutbrott. Gör han ett stavfel i en bibliografi? Han finner sig genast inkallad till Foucault som gisslar hans inkompetens. Hela tillvaron på institutionen genomsyras av denna sorts incidenter.

Målet är att tvinga bort Garaudy och till slut står Garaudy inte ut och säger upp sig. Foucault är mycket nöjd med sig själv. Han har besegrat en fiende. Han är mycket illa ansedd på institutionen, men struntar i det. Han fortsätter att agera autokratiskt. Han utnyttjar sin chefsposition och anställer sin pojkvän. När hans beslut kritiseras, svarar han: “Här tycker vi inte om gamla fröknar”.

År 1966 lämnar Foucault Clermont-Ferrand för en tjänst i Tunis, Tunisien. Foucault stannar ett år i Tunisien och när han återvänder till Frankrike har studentrevolten nått sin klimax.

Paris

På Paris gator pågår regelrätta slag mellan vänsterstudenter och poliser. Foucault söker och får jobbet som prefekt vid filosofiska institutionen, universitetet i Vincennes. Han bestämmer att ingen ska anställas som har fel politiska åsikter eller som inte har gjort sin plikt på barrikaderna. De flesta kurserna vid Foucaults institution handlar om marxism-leninism. Foucault föreläser själv om Nietzsche.
Foucault deltar ivrigt i vänstern kamp mot det franska samhället. När kravallpoliser försöker häva en ockupation av universitetsbyggnader på det närliggande Sorbonneuniversitetet, rusar Foucault dit för att delta i ockupationen. Han klättrar upp på byggnadens tak och kastar sten på poliserna.
Filosofiska institutionen utvecklas under Foucaults ledning snabbt till ett akademiskt skämt. Alla pedagogiska kontroller och examensförfaranden är avskaffade. För att bli godkänd räcker det med att studenterna begär det. Foucaults kollega, maoisten Judith Miller, delar ut betyg på bussen och säger att hennes mål är att universitetet ska fungera “sämre och sämre” eftersom det är en del av det kapitalistiska samhället.
Foucault protesterar inte. Han struntar blankt i att det kommer att drabba studenterna negativt när de kommer ut i arbetslivet. Han har ett och endast ett mål för ögonen och det är att destruera det franska samhället. Om han kan göra det genom att utexaminera människor som inte kan hitta försörjning, är han mer än villig att göra det. Till slut får franska regeringen nog och upphäver giltigheten hos de utbildningsbevis som utfärdats av den filosofiska lekstugan vid Vincennes.

Foucault blir alltmer paranoid

1970 blir Foucault invald till Collège de France, Frankrikes mest prestigefyllda akademiska institution. För honom är detta inte en indikation på att det franska samhället kanske inte är så repressivt som han misstänkt. Det finns ju ingen logik i att ett totalitärt system belönar dess värsta kritiker på det sätt som Frankrike belönar Foucault. Tvärtom. Han intensifierar kampen.

Han deklarerar att “Outhärdliga är: domstolarna, snutarna, sjukhusen, dårhusen, skolan, militärtjänsten, tidningarna, televisionen, Staten.” Till och med sjukvården och skolan är nu hot som ska övervinnas. I sin kanske populäraste bok Surveiller et punir (Översatt till svenska som “Övervakning och straff”) beskriver han det moderna samhället som en fängelsearkipelag i vilken “normaliseringsdomarna är allestädes närvarande”.

det generaliserade fängelsesystemet spelar över hela samhällskroppen … Det är inte förvånande att fängelserna liknar fabriker, skolor, kaserner, sjukhus, de liknar ju alla fängelser.

I en diskussion med franska maoister hävdar han att “revolutionen endast kan genomföras genom en radikal eliminering av rättsapparaten”. Det behövs inga försvarsadvokater, ingen jury. Låt folket döma. Det är Foucaults åsikt. Foucault vill inte ha något rättssystem. Om folket tillgriper våld är dess handlingar alltid rättvisa. Det är inget som man måste bevisa.
Han är övertygad om att kriminalitet är en form av politisk revolt, en sorts statskupp underifrån och att det är moraliskt legitimt att stjäla. Hans teorier är minst sagt spekulativa. Han säger att fängelser skapar kriminalitet i stället för att göra människor mindre brottsbenägna. Varför avskaffar man då inte fängelserna? Han säger att det beror på att borgarklassen vill ha kriminalitet. Kriminaliteten gör det möjligt att rättfärdiga existensen av en repressiv stat, en stat som skyddar dess privilegier. Det är Foucaults analys.

Han skriver en bok om en massmördare, men ägnar inga tankar åt offren. Han är inte intresserad av offren och deras ångest. I stället ser han mördaren som ett offer för maktutövning.

Kan barn ha sex med vuxna?

År 1978 deltog Foucault i ett samtal med queerteoretikern Guy Hocquenghem och skådespelaren Jean Danet. Diskussionen var föranledd av en petition signerad av en rad framstående franska intellektuella, bland andra Foucault, Sartre och Simone de Beauvoir. Signatärerna uppmanade den franska regeringen att avkriminalisera sexuella relationer mellan vuxna och barn:

French law should acknowledge the right of children and adolescents to have relations with whomever they choose.

Hocquenghem:

… we didn’t put any age limit in our text. In any case, we don’t regard ourselves as legislators, but simply as a movement of opinion that demands the abolition of certain pieces of legislation.

Petitionen sägs handla om barns rättigheter. I realiteten handlar den om vuxnas behov. Fokus är inte på barns rätt att ha sex med barn, utan på att avkriminalisera sexuella relationer mellan barn och vuxna. Foucault är vid denna tidpunkt 52 år gammal.

Foucault inser att petitionen är kontroversiell och han skrider till verket. Två problem måste lösas.

Petitionen baseras på premissen att barn har sexuella behov. Om barn inte har sexuella behov och vuxna har sex med dem, gör de sistnämnda sig skyldiga till övergrepp. Under samtalet med Hocquenghem och Danet hävdar Foucault att barn är sexuella varelser, att de har sexuella behov, och att synen på barnet som oskuldsfullt är socialt konstruerad. Foucault säger att makten kontrollerar människor genom att kontrollera deras sexualitet. Åldersgränser syftar inte till att skydda barn, utan till att upprätthålla kontrollen över människor. Ett erkännande av att barn är sexuella varelser underminerar maktsystemets legitimitet.
Två år tidigare har han i den första volymen av sin historia om sexualiteten, Histoire de la sexualité I. La volonté de savoir (Översatt till svenska som “Sexualitetens historia I. Viljan att veta”), sagt att sexualitet är socialt konstruerat. Sexualiteten existerar inte som biologisk drift, den är något som samhället skapar och upprätthåller. När han diskuterar sexuella relationer mellan barn och vuxna, byter han emellertid fot. Nu är sexualiteten, helt plötsligt, en biologisk drift och oskuldsfullheten socialt konstruerad. Foucault har bytt position och det handlar inte om ett enkelt åsiktsbyte. Han har skiftat ut en hel hoper ontologiska antaganden.

Det innebär inte att Foucault menar att vuxna kan tvinga sig på barn. Ett år före samtalet med Hocquenghem och Danet säger han att våldtäkter bör avkriminaliseras. Män som våldtar kvinnor ska straffas för våldet mot kvinnan, inte för det faktum att de har sex med henne. Foucault har samma syn på barnsex. Vuxna som våldtar barn ska inte straffas för våldtäkten, utan för våldförandet.

Detta leder oss till det andra problemet. Kan barn samtycka till sex med vuxna? Foucault har en lösning på det problemet. Först säger han att viktigt att lyssna på barn, men sedan säger han att samtycke egentligen är irrelevant. Varför? Därför att det är en produkt av makten. Barn gör vad samhället har lärt dem att göra. Anledningen till att barn inte samtycker till sex med vuxna är att samhället har lärt dem att de inte har behov av sexuella relationer med vuxna.
Foucault vill avkriminalisera sexuella relationer mellan barn och vuxna. Hans primära argument är att barn har sexuella behov, men att samhället hindrar barn från att leva ut sin sexualitet under förevändningen att de är i behov av “skydd”. Citationstecknen är Foucaults. Foucault sätter “skydd” inom citationstecken för att visa oss att det inte handlar om att skydda barn, utan att det handlar om att kontrollera deras sexualitet. Därför är, menar han, en avkriminalisering av sexuella relationer mellan barn och vuxna en form av frigörelse. Men detta leder till ett nytt problem. Om barn inte kan säga nej, borde de väl heller inte kunna säga ja? Man kan alltså vända Foucaults argument mot honom och säga “Om vi inte kan lita på att ett ja är ett ja, kanske det behövs en ny petition, en som höjer i stället för sänker åldersgränsen?” Foucault vill emellertid inte veta av något sådant. Han vill sänka åldersgränsen, inte höja den. Ett barn som säger nej, gör som det är tillsagt. Ett barn som säger ja, är autentiskt och ska tas på största allvar.

It could be that the child, with his own sexuality, may have desired that adult, he may even have consented, he may even have made the first moves. We may even agree that it was he who seduced the adult. … And to assume that a child is incapable of explaining what happened and was incapable of giving his consent are two abuses that are intolerable, quite unacceptable.

Frihet från social ordning

Foucault var inte kommunist. Han var förvisso antikapitalist, men han var inte emot kapitalismen primärt därför att den exploaterar arbetarklassen. Foucault var emot social ordning och han betraktade kapitalism och socialism som två former av social ordning. Foucault eftersträvade total frihet, till och med friheten att ha sex med barn, om han så ville det. Ville han det? Foucaults vän, Guy Sorman, hävdade att Foucault hade sex med barn på en kyrkogård när han besökte Foucault i Tunisien. Sorman sade Foucault han inte vågade göra det i Frankrike, men i Tunisien hade han, mer eller mindre, fria händer.

Talar Sorman sanning? Det vet vi inte. Foucault är död och det finns inga vittnen. Foucaults anhängare menar att Sorman ljuger. De säger att han endast är ute efter att sälja böcker. Foucaults kritiker säger att de inte är direkt överraskade. Det vi vet är att Foucault ville göra det möjligt för vuxna att ha sex med barn. Det vet vi. Därav följer naturligtvis inte att han ville ha sex med barn. Han ville ha den rättigheten. När hans levnadstecknare, James Miller, frågade honom, med hänvisning till hans minsta sagt utsvävande sexliv, om inte han var rädd för AIDS, svarade han “Besides, to die for the love of boys: What could be more beautiful?”.

Slutord

Det finns ett talesätt som säger att man ska sopa rent framför sin egen dörr innan man kritiserar andra. Vänsterintellektuella älskar att predika för människor om hur de ska leva sina liv. I boken Intellectuals dissekerade den brittiske historikern Paul Johnson ett helt koppel vänsterintellektuella och ställde just denna fråga. Hur väl har de sopat framför sina dörrar? Johnsons diskuterar inte Foucault, men samma fråga kan ställas till den franske filosofen.
Noam Chomsky sade om Foucault efter att ha debatterat honom:

I had never seen such an amoral-not immoral, amoral-person in my life.

Chomskys bedömning är korrekt. En omoralisk person är en person erkänner nödvändigheten av moraliska regler, som accepterar deras giltighet, men som bryter mot dem när han eller hon kan vinna fördelar. En amoralisk person är antingen inte medveten om att det existerar moralregler eller struntar i dem utan att känna skuld. Foucault var en amoralisk person. Hans fiender var inte kapitalism eller kommunism, socialism eller liberalism, hans mål var att destruera alla former av social ordning. Ingenting var heligt för honom. Hans krav på total frihet trumfade all ordning, till och med barns trygghet. Han deltog i ockupationer och kastade sten på poliser. Han försökte, med vett och vilja, att destruera den högre utbildningen i Frankrike. Han ville avskaffa rättsstaten och låta “folket” döma. Han stämplade västdemokratierna som fängelsearkipelager med hänvisning till att de utbildar sina ungdomar och tar hand om sjuka.

Är det inte fascinerande att detta monster är så dyrkat av vår tids vänster?