Samtiden.com

Radical Son. A Generational Odyssey

David Horowitz är en av USA:s mest framträdande konservativa debattörer. Han skrivit ett otal böcker och belönats för sina aktiviteter av två amerikanska presidenter: Jimmy Carter och Ronald Reagan. Han har grundat en Think tank, David Horowitz Freedom Center, en webbtidning, FrontPage Magazine och en organisation som kämpar för akademisk frihet. Han är föreståndare för Discover the Networks, en webbplats som har som målsättning att kartlägga den amerikanska vänstern och de organisationer som finansierar den.
Horowitz startade emellertid sin politiska bana som vänsterman. I över 30 år slogs han för marxism och socialism. I boken Radical Son. A Generational Odyssey (The Free Press, 1997) beskriver han sin uppväxt, radikalisering och uppgörelse med kommunismen.

Radical Son

Ett kommunistiskt hushåll

Horowitz föräldrar var medlemmar av det amerikanska kommunistpartiet. De deltog med vett och vilja i en internationell konspiration mot Amerika. Deras politiska aktiviteter syftade till att transformera Amerika till en sovjetisk koloni. För dem var Stalinregimen inkarnationen av den socialistiska idén.
Detta var något som familjen höll hemligt för omvärlden. Horowitz skriver att familjen levde ett vanligt medelklassliv. De hade till och med köpt det hus som de bodde i. När de diskuterade politik med icke-kommunister, var de noga med att inte kalla sig kommunister, utan att beteckna sig som "progressiva".
Familjelivet var genomsyrat av föräldrarnas socialistiska övertygelse. Nästan all konversation i hemmet handlade om politik och när man gick på bio besökte man en biograf som visade de senaste sovjetiska filmerna.
På somrarna åkte man på partiläger. Horowitz skriver att Pete Seger uppträdde och sjöng "We shall overcome" och att man brände böcker med så kallat imperialistiskt innehåll under närmast rituella former.
Föräldrarnas kommunistiska övertygelse skakades i grunden efter det sovjetiska kommunistpartiets kongress år 1956. Partiets generalsekreterare Chrusjtjov hade i ett hemligt tal, som smugglats ut ur landet av israeliska Mossad, fördömt Stalin och det system som han representerade. Chrusjtjov kritik slog ner som en bomb i det amerikanska kommunistpartiet. Horowitz skriver att partiet förlorade nästan två tredjedelar av medlemmarna under en tvåårsperiod.
Horowitz' föräldrar försökte övertyga sig om att den kommunistiska terrorn endast var ett misstag och inte en systemegenskap och att den ryska socialismen snart skulle repa nytt mod.
Krisen fördjupades när Sovjet invaderade Ungern samma år och nu lämnade också Horowitz' föräldrar partiet. Fadern förlorade dock aldrig sin tro på kommunismen. När Chrusjtjov splittrade upp Stalins makt på fem regeringsposter, sade han med triumf i rösten till sin son: "Där ser du vilket geni Stalin var. Det krävdes fem personer för att ersätta honom".

Grund- och högskola

Föräldrarnas radikalism präglade den unge Horowitz. Redan som grundskoleelev var han en övertygad kommunist och ansåg sig kunna se hur klassamhället bistra realitet präglade aktiviteterna på skolgården.
Efter grundskolan började han studera vid Columbiauniversitetet och efter examen gifte han sig och tillbringade några år i England där han träffade och arbetade för den engelske filosofen Bertrand Russell.
Horowitz berättar att Russell ansåg att Kennedy var värre än Hitler. Under denna period besökte han även Sverige.
Han blev också kontaktad av KGB som erbjöd honom att spionera på Amerika mot betalning.

Berkeley

När Horowitz återvände till Amerika och Berkeleyuniversitetet år 1968 hade motkulturen invaderat campus. Allt var politik. Den sexuella revolutionen hade kulminerat. Människor experimenterade med alternativa livsstilar. Musik och droger fanns överallt.
Horowitz' beskrivning av stämningarna inom vänstern är roande läsning.
Antikrigsrörelsen var förmodligen den enskilt viktigaste radikaliserande faktorn, men för renläriga marxister fanns det alltid något att demonstrera emot.
Inte alla nöjde sig dock med att vifta med plakat. En mindre grupp vänsteraktivister bildade Weather Underground, en revolutionär terroristorganisation som genomförde bombattacker mot regeringsbyggnader och banker. De svarta pantrarna var särskilt omhuldade av vänstern. De hade sina rötter i gettot och deras våldsamhet ansågs indikera deras revolutionära äkthet. De som inte slogs med polis, levde i egenhändigt skapade kommuner där de i isolering från det omgivande klassamhället försökte förverkliga sina utopier. Man studerade Lin Piaos bok om folkkriget och diskuterade om det var borgerligt att bära underkläder eller att stänga toalettdörren när man förrättar sina behov.
Horowitz var en inbiten marxist och revolutionär och lärde sin lilla son att på frågan "Vad är staten?" svara "Ett instrument för klassförtryck".
Det var på Berkeley som Horowitz inledde sin politiska karriär på allvar.
På Berkeley fanns Ramparts Magazine som med sin upplaga på 100 000 exemplar var den nya vänsterns journalistiska flaggskepp och Horowitz blev snabbt en av de tongivande medarbetarna.

Antikrigsrörelsen kollapsar

Horowitz skriver att den radikala rörelsen i mångt och mycket var en protest mot Vietnamkriget. När Nixon avskaffade den allmänna värnplikten kollapsade antikrigsrörelsen över en natt.
Horowitz skriver man lyckades skramla ihop 30 000 demonstranter inför första maj. Det skulle jämföras med föregående år då demonstrationståget hade samlat en miljon människor.
Kvar var endast den hårda kärnan av vänsterextremister. Horowitz insåg att många av de som hade demonstrerat mot kriget och kallat sig revolutionärer endast hade försökt undvika att bli inkallade. De som stannade kvar på barrikaderna och fortsatte att kämpa skulle ta över universiteten och infiltrera det Demokratiska partiet.

Pantrarna

I början på 70-talet blev Horowitz bekant med en av ledarna för de Svarta pantrarna. Pantrarna var den kanske mest romantiserade gruppen inom vänstern. Medan akademiska marxister som Horowitz citerade Marx och Lenin, uppträdde pantrarna i svarta kläder och beväpnade med laddade hagelgevär.
Pantrarna hade inte endast den akademiska vänsterns stöd, de var också populära i det politiska etablissemanget. Hollywoodliberaler som Leonard Bernstein, Jane Fonda och Jack Nicholson tillhörde Panterpartiets stora beundrarskara.
Horowitz berättar att han började samla in pengar med vilka han köpte en gammal kyrka som byggdes om till en skola för panterbarn. Han anställde sedan Ramparts kvinnliga ekonom för att sköta panterskolans ekonomi. Uppdraget utvidgades efterhand till att också omfatta Panterpartiets finanser.
I slutet av december år 1974 försvann kvinnan. En månad senare hittade polisen hennes kropp i San Fransiscobukten.
Efter att undersökt saken förstod Horowitz att kvinnan hade blivit mördad av pantrarna. Horowitz insåg att Panterpartiet egentligen var ett gatugäng. De misshandlade människor, bedrev prostitutionsringar och mördade alla som vågade ifrågasätta dem och när de blev kritiserade, skrek de om amerikansk fascism.
Horowitz skriver att mordet gjorde honom både rädd och nedstämd. Han visste att han riskerade sin egen och familjens säkerhet om han gick ut offentligt med sin teori.
Depressionen förstärktes av att ingen verkade bry sig. Trots att kvinnan hade stött den progressiva saken under många år var det ingen som frågade efter henne och de som höll med honom i skuldfrågan, uppmanade honom att hålla tyst av politiska skäl. Det var viktigare att skydda pantrarna än att skipa rättvisa. Pantrarna är ju progressiva, förklarade man för Horowitz.
Kvinnans liv vägde lite i den revolutionära vågskålen.

Avhopp

Efter mordet lämnade Horowitz politiken. Han hade dock inte gett upp hoppet om ett socialistiskt samhälle. Han var bara mer ambivalent än någonsin förr. Han insåg sakta men säkert att problemet inte är samhället, utan människan. Människan är moraliskt och emotionellt defekt. Samhällets institutioner är inget hot mot människan. De är nödvändiga därför att de sätter gränser för vad vi kan och ofta vill göra mot varandra. De ska skydda oss mot varandra och ibland mot oss själva.
Horowitz skriver att han till slut insåg att han hans liv var uppfört på en livslögn. Han hade begått samma fatala misstag som sin far och nu när han såg sanningen i vitögat, föll hans värld samman. Han förstod att också han kommer att dö och försvinna som alla andra.

Summa summarum

Det som gör Radical Son intressant är David Horowitz' beskrivning av den radikala världsbilden.
Som högerman insåg Horowitz att vänstern var resistent mot självkritik. Frågan om socialismen kan fungera uppfattades nästan som kontrarevolutionär och alla försök att staga upp kritiken av den socialistiska ideologin med hänvisning till att alla hittillsvarande försök att skapa ett socialistiskt samhälle har utmynnat i politisk terror, avfärdades med att Sovjet, Kina, Kambodja, Vietnam osv. bara var socialistiska på papperet. Vänstern var ett slags politiska platonister. De ideala, socialistiska formerna antogs existera oberoende av den kapitalistiska verkligheten och vara immuna mot kritik. Horowitz skriver att han ibland kände det som att han levde i en plastbubbla och att de politiska abstraktioner som han kämpade för att förverkliga i realiteten utgjorde en barriär som separerade honom från människor.
Det enda som vänstern var kapabel till var att anklaga "systemet". Horowitz insåg att den vänster som han hade tillhört och lämnat hade samma credo som Göthes demon:

I am the spirit that negates. And rightly so, for all that comes to be deserves to perish wretchedly

Han förstod också varför han hade förnekat sanningen så länge. Det faktum att marxismen är ett falsarium innebär inte att den saknar trollkraft.
Tvärtom.
Marxismen äger enorm trollkraft.
Dess vision om en annorlunda värld, en verklighet i vilken alienationen är upphävd och där människorna lever i sann gemenskap med varandra, är inte endast svår att värja sig emot, den har också en förmåga att tränga ut verkligheten.

Sidor

Prenumerera på Samtiden.com RSS