Mapping the Margins. Del II: Kritisk rasteori

Submitted by Fähstorkh on Fri, 06/11/2021 - 14:58

I förra artikeln presenterade vi Kimberlé Crenshaws inflytelserika essä Mapping the Margins: Intersectionality, Identity Politics, and Violence Against Women of Color. Crenshaw har inte endast myntat termen "intersektionalitet", hon är också en av grundarna av den kritiska rasteorin.
I denna artikel ska vi kika lite närmare på vad kritisk rasteori innebär i praktiken.

Pixabay

Källa: Pixabay.

Är Amerika strukturellt rasistiskt?

Intersektionalism och kritisk rasteori baseras på samma antagande: Amerika är strukturellt rasistiskt. Termer som "strukturell rasism" och "institutionell rasism" används för att skilja rasism som är "systemartad" från annan typ av rasism. Systemartad rasism är inbyggd i samhällets struktur. Sydafrika under apartheid var strukturellt rasistiskt. Diskrimineringen av svarta var inskriven i landets lagar. Det var till och med ett brott att inte diskriminera svarta.
Problemet med denna teori är att diskriminering är förbjuden i lag i Amerika. Federal lagstiftning förbjuder diskriminering och delstaterna har egna antidiskrimineringslagar. Frågan är därför vad kritiska rasteoretiker menar när de hävdar att Amerika är strukturellt rasistisk.

Denna artikel ska handla om amerikansk sjukvård, men den hade lika gärna kunnat handla om någon annan social institution. För kritiska rasteoretiker spelar det ingen roll vilka institutioner vi analyserar. De är alla rasistiska därför att de uppvisar dispariteter.

Typiskt för raskritiska resonemang är att de likställer dispariteter med diskriminering. Närhelst kritiska rasteoretiker påträffar en disparitet sägs den bero på diskriminering.

Varför drar de denna slutsats? De gör det därför att de är övertygade om att Amerika är strukturellt rasistiskt. Det faktum att diskriminering är förbjuden i lag i Amerika spelar ingen roll. Strukturell rasism är ett axiom i den kritiska rasteorin. Detta är skälet till att kritiska rasteoretiker anser att alla institutioner är rasistiska. Om Amerika är strukturellt rasistiskt, måste alla samhälleliga institutioner vara institutionellt rasistiska. Det är den bakomliggande logiken.

Det är naturligtvis inget bra argument. Faktum är att det inte är ett argument överhuvudtaget. Diskriminering är något som måste bevisas. Vita studenter presterar generellt sett bättre än svarta studenter. Asiatiska studenter presterar emellertid ofta bättre än vita studenter. Det är två dispariteter.
Vad dessa skillnader beror på är en empirisk fråga. De kan bero på diskriminering. Kanske diskriminerar asiater vita och svarta, medan vita diskriminerar svarta, men det är inget som kan avgöras på förhand. Diskriminering kräver självständiga argument. Att bara peka på dispariteter är inte tillräckligt.

En antirasistisk läkarvetenskap

I en debattartikel i Boston Review, "An Antiracist Agenda for Medicine" hävdar två läkare att amerikansk hjärtsjukvård är institutionellt rasistisk. De två läkarna åberopar sig på olika akademiska studier som de menar belägger deras tes. Bland annat hänvisar de till en artikel med rubriken "Access to cardiac units may explain racial gap for heart failure patients". Denna artikel hänvisar, i sin tur, till en forskarstudie med titeln: "Identification of Racial Inequities in Access to Specialized Inpatient Heart Failure Care at an Academic Medical Center".
Vi ska kika lite närmare på denna forskarrapport.
Undersökningen är genomförd av en grupp forskare från Department of Medicine Health Equity Committee vid Brigham and Women's Hospital, ett undervisningssjukhus som är knutet till Harvarduniversitet i Boston, Massachusetts. I artikelns förord skriver författarna att de utgått från den kritiska rasteorin:

This study was guided by Public Health Critical Race Praxis, an approach utilized by researchers to study and ameliorate instances of structural racism and resultant health inequities and developed out of the legal framework of Critical Race Theory.

Det är viktigt att förstå citat korrekt. Forskargruppen menar inte att problemet är att sjukvården är orättvis, till exempel att endast vissa etniska grupper har tillgång till specialistsjukvård. Det är inte det som är problemet. Sjukvården är öppen för alla amerikaner. Alla medborgare kan söka läkarhjälp. Problemet är att olika kategorier får olika hjälp. Sjukvården är socialt orättvis.

Social orättvisa på Harvard?

Författarna till studien har undersökt hur patienter med bröstsmärtor behandlas när de kommer till Brigham and Women's Hospital.

Svarta patienter med bröstsmärtor behandlas annorlunda än vita. Vita patienter får oftare träffa en kardiolog direkt, medan svarta ofta skickas till en allmänläkare som sedan remitterar dem till hjärtläkare.

Detta är en disparitet. Enligt forskargruppen är detta ett exempel på institutionell rasism, men som vi har sett är det inte så enkelt.

För det första: Forskargruppen anser att dispariteter bevisar institutionell rasism, men teorin om institutionell rasism kräver självständiga argument och forskargruppen presenterar inga sådana argument.
För det andra: Rapporten säger inte att alla vita skickas till kardiolog och att alla svarta får träffa en allmänläkare. Den säger att fler vita än svarta skickas till kardiologen. Det är alltså inte fallet att inga svarta skickas direkt till kardiologen eller att inga vita skickas till allmänläkare. Är det inte märkligt att en institution som sägs vara institutionellt rasistisk ibland skickar svarta med bröstsmärtor till kardiologen, medan vita med samma symtom ibland får nöja sig med att träffa en allmänläkare?
För det tredje: Diskriminering är förbjuden i lag i Amerika. En person som upplever sig vara utsatt för diskriminering av läkare eller sjukvårdspersonal kan alltså stämma vårdinstitutionen. Om sjukvården i Amerika hade satt i system att diskriminera svarta, vilket teorin om institutionell rasism implicerar, hade domstolarna varit fullständigt överhopade av diskrimineringsmål. Detta är emellertid inte fallet.

Forskargruppens data stöder alltså inte den tes som de driver.

Medicinska konsekvenser

En annan och allvarligare fråga handlar om konsekvenserna av skilda medicinska bedömningar. Innebär den iakttagna dispariteten att dödligheten bland svarta med bröstsmärtor är högre än bland vita med samma symtom? Författarna svarar "Nej" på den frågan. Tvärtom:

We ... found that black race was independently associated with lower 30-day mortality, a finding noted in other US settings...

Dödligheten bland svarta visar sig alltså vara lägre. Inte endast på Brigham and Women's Hospital, författarna medger att samma fenomen har registrerats på andra håll i landet.

Om vården av svarta med bröstsmärtor är suboptimal, borde fler svarta än vita dö, men som vi har sett är detta inte sant. Fler vita än svarta dör på Brigham and Women's Hospital. Vad beror det på?
Kanske är svarta kroppar mer motståndskraftiga. Det är en möjlighet. Det är emellertid en hypotes som forskargruppen utesluter och skälet är att den introducerar biologiska faktorer. Forskarna skriver:

We considered race to be a social construct that captures the impacts of racism rather than innate biological differences and, therefore, hypothesized that differences in HF outcomes were due to structural drivers rather than biological causes.

Strukturella faktorer ska alltså förklara varför svartas dödlighet är lägre än vitas. Vad är då den strukturella förklaringen till den observerade diskrepansen? Forskargruppen besvarar inte denna fråga. I stället säger de att de inte vet hur den observerade skillnaden i dödlighet mellan svarta och vita patienter ska tolkas ("unclear significance"). Varför gör de det? Svaret är att de är kritiska rasteoretiker. Den kritiska rasteorin baseras på axiomet "Amerika är strukturellt rasistiskt". Det faktum att svarta har en lägre mortalitet än vita är således en empirisk anomali. Forskargruppen kan inte erkänna dess existens av det enkla skälet att det hade tvingat den att tillstå att det förvisso existerar en "racial inequity", men att det är vita, inte svarta som är drabbade.
Därför ignorerar de problemet och fortsätter att argumentera som om inget egentligen hade hänt:

Regardless, more focus should be given to differences in access to specialized care within institutions as a potential root cause of racial inequities in HF readmissions.

Nästa fråga är således: Hur ska den i citatet beskrivna sociala orättvisan elimineras? Vi har två möjligheter. Vi kan ordna så att svarta patienter får samma bemötande som vita eller att vita patienter får samma bemötande som svarta.

Kritiska rasteoretiker vill ha social rättvisa. Social rättvisa skulle i detta fall innebära att lika många svarta och vita patienter skickas direkt till kardiolog. Problemet är att dödligheten bland svarta är lägre än bland vita. Kravet på social rättvisa skulle därför kunna leda till att dödligheten bland svarta stiger. Den optimala lösningen förefaller i stället vara den omvända: att vita patienter får samma bemötande som svarta. En sådan lösning är emellertid oacceptabel för forskargruppen och skälet är att den hade fokuserat på vitas välmående, inte svartas.

Författarna ignorerar därför anomalin och fortsätter att anklaga sjukhuset för institutionell rasism. De faktum att dödligheten bland svarta är lägre än bland vita ger alltså inte upphov till intellektuell eftertanke, applåder och hurrarop. Tvärtom. Det som började som en kritik av institutionell rasism transformeras sakta men säkert till en kritik av god sjukvård: det primära är inte en sjukvård som faktiskt hjälper människor, utan social rättvisa. För kritiska rasteoretiker är bra sjukvård ibland något icke önskvärt.

Repris: strukturell rasism som axiom

Vi sade ovan att teorin om strukturell rasism är ett axiom i den kritiska rasteorin. Den kritiska rasteorin är alltså inte en empirisk hypotes. Kritiska rasteoretiker undersöker inte om samhället är strukturellt rasistiskt. Strukturell rasism är ett axiom i kritisk rasteori:

By assuming the existence of institutional racism across all American institutions, we can turn from research focused on documenting disparities and inequities to implementation research directed towards correcting them while ensuring that institutions like ours are accountable to the communities they serve.

Den institutionella rasismen är alltså härledd från ett axiom om universell rasism. Uttryckt på ett annat sätt: Brigham and Women's Hospital måste vara institutionellt rasistiskt därför att Amerika är strukturellt rasistiskt. Om författarna hade medgett att Brigham and Women's Hospital inte är institutionellt rasistiskt, hade teorin om universell rasism kollapsat och om teorin om universell rasism kollapsar, drar den med sig den kritiska rasteorin i fallet. Frågan för forskargruppen är därför inte om det verkligen finns ett behov av antirasistisk kamp, utan hur denna kamp ska utformas.

Detta är kritisk rasteori i ett nötskal. Rasism är inget som ska bevisas. Rasteoretiska studier börjar med slutsatsen: rasismen är universell. Om fakta sedan inte stöder teorin, så mycket värre för fakta.

Låt oss nu återgå till artikeln i Boston Review.

Antirasistiska motåtgärder

De två läkare som har skrivit artikeln "An Antiracist Agenda for Medicine" är kritiska rasteoretiker. Följaktligen bekymrar det dem föga att den studie som de åberopar sig på inte ger stöd åt deras verklighetsbild.

Hur vill de då utrota rasismen inom sjukvården? En stor del av artikeln består av argument för skadestånd till svarta för slaveriet. Det är ett märkligt förslag av flera skäl.

Det mest uppenbara problemet med det är att det inte förefaller vara relevant för problemets lösning. Författarna ondgör sig över att vita har en mer direkt tillgång till specialistvård än svarta. Hur skulle ett skadestånd kunna ändra på det? Detta är ju ett problem som måste lösas av personalen på Brigham and Women's Hospital. Orsaken till problemet är inte att olika patienter har olika mycket pengar, utan olika medicinska bedömningar.
Dessutom: varifrån ska pengarna komma? Artikelförfattarna vill att skadeståndet ska utbetalas av den federala regeringen. Det ska alltså finansieras med skattemedel. Problemet är att den amerikanska skattemyndigheten inte registrerar människors rastillhörighet. IRS har ingen aning om du är svart eller vit, spansktalande eller amerikansk kines. Det skulle således innebära att svarta hade tvingats att betala skadestånd till svarta.
Åtta av tio amerikaner kom till Amerika efter det att slaveriet hade avskaffats. Ett skadestånd skulle innebära att dessa människor blev betalningspliktiga.
Ett skadestånd hade drabbat människor som inte äger slavar och som aldrig har ägt slavar och det hade gynnat människor som aldrig har varit förslavade.
Varför inte kräva skadestånd av Ghana och Benin? De svarta som transporterades över Atlanten till Amerika, såldes av afrikanska och muslimska slavhandlare på slavmarknader i dessa två länder.

Detta är emellertid endast början.

Artikelförfattarna kräver att vit sjukvårdspersonal ska tränas i att detektera sin omedvetna rasism. Svarta och minoriteter ska erbjudas fri eller rabatterad vård, medan vita ska tvingas att betala fullt pris. Minoriteter ska gå före i vårdkön. Hjärtsjuka vita ska placeras längst bak i kön om det finns minoriteter med samma problem. Sjukhus som vägrar prioritera patienter med hänvisning till deras hudfärg ska straffas.

Politisk strategi

Hur har skaparna av denna teori tänkt att implementera den? Det är en sak att kräva att vita ska ställa sig längst bak i vårdkön, det är en helt annan sak att övertyga samma människor att acceptera att de är en andra klassens medborgare. Inte minst i ett land där vita utgör en majoritet.

Den kritiska rasteorins politiska strategi är modellerad på marxismen.

Marx hatade kapitalismen. Han var övertygad om att störtandet av kapitalismen kräver massmobilisering av människor. Enskilda individer förmår ingenting. En sådan massmobilisering förutsätter, i sin tur, att människor upplever kapitalismen som ett hot. Således beskrev Marx kapitalismen som ett exploaterande och repressivt samhällssystem. På detta sätt ville Marx maximera människors hotupplevelse.
Inte alla hot är dock mobiliserande. Om ett hot ska mobilisera människor, måste det beskriva en fiende. Marx delade därför in människor i olika grupper. Han hävdade sedan att den största gruppen, arbetarna, var förtryckta av en minoritet, borgarna. På detta sätt hoppades Marx att maximera arbetarnas gruppmedvetande, ett gruppmedvetande som kommunisterna sedan kunde kanalisera i revolutionär, politisk handling.
Den kritiska rasteorin är inte explicit marxistisk. Kritiska rasteoretiker förnekar förvisso inte existensen av klasser, men de är mer intresserade av ras än av social klass. Bortsett från det har marxism och kritisk rasteori mycket gemensamt.
Den kritiska rasteorins mål är inte ett samhälle i vilket ras har spelat ut sin roll. Kritisk rasteori har ingenting att göra med den medborgarrättsaktivism som förespråkades av Martin Luther King. King ville tömma raskategorin på social signifikans. King förnekade inte ens existensen av olika raser. Hans mål var ett samhälle i vilket individer från olika raser behandlade varandra som individer, inte som gruppmedlemmar.
I likhet med Marx vill kritiska rasteoretiker störta det etablerade samhället i gruset. I likhet med Marx är de övertygade om att det kräver någon form av massmobilisering och att detta, i sin tur, endast är möjligt om människor upplever det moderna samhället som ett rasistiskt helvete. I likhet med Marx delar de in människor i två grupper med oförenliga intressen. Kritiska rasteoretiker vill göra med raskategorin det som Marx gjorde med klasskategorin. Målet är att maximera människors rasmedvetande och att utnyttja detta medvetande för politiska syften.

Kritisk rasteori är en rasistisk maktteknologi

Marx ville radikalisera arbetare med partipolitisk och facklig agitation. Den kritiska rasteorin vill radikalisera minoriteter med hjälp av skolor, media och kultur. Den vita folkmajoriteten ska inte radikaliseras. Den ska underkuvas. Detta mål ska uppnås genom att skolor, media och kultur skuldbelägger vita med hänvisning till deras "vita privilegium".
Kritisk rasteori är en djupt rasistisk teori. I början av denna artikel nämnde vi att vita studenter, generellt sett, presterar bättre än svarta studenter. Enligt kritiska rasteoretiker är detta ett bevis på förekomsten av institutionell rasism. Det faktum att asiatiska studenter, generellt sett, presterar bättre än vita studenter, är emellertid ointressant för kritiska rasteoretiker. Skälet är att kritiska rasteoretiker avskyr vita eller skäms över att vara vita. Den kritiska rasteorin ska ge detta hat eller dessa skuldkänslor ett teoretiskt rättfärdigande.
Den kritiska rasteorin säger att alla vita är rasister. Om du accepterar detta påstående, är du rasist. Om du förkastar det, är du rasist. Följaktligen är det meningslöst att diskutera med kritiska rasteoretiker. Kritiska rasteoretiker är inte intresserade av argument, utan av makt. Du vill debattera den kritiska rasteorin, de vill att du ska lära dig av dem. Du ifrågasätter teorin, de försöker klura ut vilka dina mentala spärrar är. Du envisas med att tänka själv, de kallar dig "rasist".