I den föregående artikeln om Arthur Jensens bok The G Factor. The Science of Mental Ability (Praeger, 1998) nuddade vi vid något som har gjort modern differentialpsykologi kontroversiell: frågan om förhållandet mellan arv och miljö. I denna artikel ska vi titta lite närmare på det som har gjort intelligensforskning extremt kontroversiellt: frågan om gruppskillnader. Finns det skillnader i uppmätt intelligens mellan olika etniska grupper?

Arthur Jensen. Källa: Alchetron.

Är mentala test partiska?

Varför vi ska lita på mentala test? Hur vet vi att de är tillförlitliga? Ett test som inte är reliabelt innehåller systematiska mätfel. Ett icke-reliabelt test mäter alltid fel. Ibram X. Kendi, författare till How to be an Anti-Racist, en bok som vi ska återkomma till, menar att mentala test är opålitliga: Eftersom mentala test är konstruerade av vita och eftersom svarta och vita är olika, kan testen inte mäta egenskaper hos svarta.
Detta är naturligtvis inte bra argument. Det faktum att svarta och vita presterar olika väl på mentala test bevisar knappast att testen är partiska. Män är i regel längre än kvinnor. Vad följer därav? Att de använda mätmoderna är sexistiska? Naturligtvis inte.

Jensen menar att reliabilitetsfrågan avgjordes redan på 80-talet. Idag råder det allmän enighet bland experter i ämnet att mentala test inte är partiska.

Frågan kvarstår emellertid: Hur vet vi om ett test är partiskt eller inte? Jensen anför flera argument. Här nöjer vi oss med att nämna tre.

Ett av Jensens argument är att välkonstruerade mentala test har prediktiv validitet. Amerikanska universitet testar ofta sökande till populära utbildningar. Om testen har hög prediktiv validitet är det möjligt att med utgångspunkt i ett testresultat förutsäga om en presumtiv student kommer att klara av en utbildning. Detta ger universiteten möjlighet att sålla fram de bästa studenterna.
Statistiskt sett underförstår Kendis argument att svarta och vita studenter har olika validitetskoefficienter. En validitetskoefficient är en korrelationskoefficient som anger hur bra ett test är på att, i detta fall, förutsäga studentprestationer. Detta är dessbättre inte sant, menar Jensen:

There is no evidence of either single-group validity or differential validity for black and white groups, as would be indicated if a test was valid in one group but had no validity in the other group, or had significantly different degrees of validity for each group.

Svenska barns längd mäts av skolsköterskor. Läkare mäter blodtryck och kolesteroltestar patienter. Få människor ifrågasätter dessa metoders reliabilitet. I realiteten har de en lägre reliabilitet än många mentala test, hävdar Jensen.

Kendis kritik kan även besvaras faktoranalytiskt genom att separera testresultaten för svarta och vita i olika korrelationsmatriser och sedan faktoranalysera matriserna. Om den så kallade kongruenskoefficienten är tillräckligt hög, indikerar det att testen mäter samma sak hos svarta och vita. Jensen menar att detta också är fallet. Mentala test mäter samma sak hos svarta och vita.

Faktum är, fortsätter Jensen, att skillnaderna kvarstår även vid så kallade ECT-test. Ett argument mot mentala test är att de förutsätter kunskaper som svarta inte har i samma omfattning som vita. ECT eller elementära kognitiva test förutsätter inga kunskaper överhuvudtaget. Testtagaren håller en startknapp nedtryckt. Vid en ljud- eller ljussignal tänds en av flera dioder på testpanelen. Vid signalen ska testtagaren flytta fingret från startknappen till den knapp som befinner sig under den lysande dioden.
Två moment är involverade i ECT-test. Det första är reaktionstid. Reaktionstiden är den tid som det tar för testtagaren att detektera signalen och bestämma sig för hur han eller hon ska svara. Rörelsetiden är den tid som det tar för testtagaren att flytta fingret från en knapp till en annan knapp. Svarta har kortare rörelsetid än vita, men långsammare reaktionstid. Kinesamerikaner har sämst rörelsetid. Reaktionstid är emellertid mer korrelerat med intelligens än rörelsetid. Kinesamerikaner presterar också bättre än vita amerikaner på mentala test.

Hur stor är skillnaden?

Jensen hävdar att det skiljer i genomsnitt 18 IQ-poäng mellan svarta och vita amerikaner. Denna skillnad har inte förändrats på 80 år. Det finns regionala variationer. Svarta i södern har ofta sämre testresultat än svarta i norra USA. Uppmätt IQ varierar också med ålder.

Tre förklaringar

När vi talar om skillnader i intelligens kan vi mena två olika saker. Vi kan syfta på inomgruppsskillnader. Frågan är då hur vi ska förklara varför vissa vita är smartare än andra vita eller varför det existerar intelligensskillnader mellan svarta. Den andra problemet handlar om skillnader mellan grupper och hur de ska förklaras. Hur ska vi förklara det faktum att vita amerikaner presterar bättre på mentala test än svarta amerikaner och att kinesamerikaner utklassar både vita och svarta? Det finns tre hypoteser som alla gör anspråk på att besvara dessa frågor.

• Miljöhypotesen säger att alla skillnader kan förklaras med miljöfaktorer.
• Den duala hypotesen accepterar genetiska förklaringar så länge som dessa används för att förklara skillnader mellan individer i grupper. Skillnader mellan grupper ska emellertid förklaras i termer av miljöinflytanden.
• Jensens egen teori, den så kallade defaulthypotesen, säger att inomgrupps- och mellangruppsskillnader kan hänföras till samma källor, i detta fall arv och miljö.

Miljöhypotesen har, enligt Jensen, inget empiriskt stöd. Till och med kritiker av differentialpsykologisk forskning är numera ense om att genetiska förklaringar måste användas om vi ska förstå intellektuella skillnader mellan individer. Det är numera ingen kontroversiell fråga.

Miljöhypotesen är problematisk av flera skäl. Ett skäl är att grupper är aggregat av individer. Om vi kan förklara skillnader i intelligens mellan individer, borde vi kunna använda samma metod när vi analyserar skillnader mellan grupper. Grupper är aggregat av individer.

Ett annat och större problem är att eliminerandet av genetiska faktorer lägger en orimligt stor förklaringsbörda på miljöfaktorerna.

Mentala test är normerade. Genomsnittet är alltid 100 poäng och standardavvikelsen 15 poäng. Den genomsnittliga skillnaden i IQ mellan svarta och vita är ungefär en standardavvikelse. Det är denna skillnad som ska förklaras med miljöfaktorer.

Frågan är då hur stor dessa miljöskillnader måste vara för att kunna producera den uppmätta skillnaden. Enligt Jensen måste skillnaden mellan vita och svarta miljöer vara hela två standardavvikelser för att kunna förklara 15-poängsskillnaden på mentala test. Detta är orimligt mycket.
Det finns fler problem med miljöhypotesen. Kinesamerikaner testar bättre än vita amerikaner. Lever kinesamerikaner verkligen i miljöer som är 0,32 standardavvikelser bättre än de miljöer som vita amerikaner lever i? Miljöhypotesen kopplar testresultat till miljöfaktorer, ofta kallade SES eller socioekonomisk status. Problemet är att kinesamerikaner som befinner sig långt ner på SES-stegen testar bättre än vita medelklassamerikaner. Dessutom: om miljöhypotesen är korrekt, borde skillnaderna mellan svarta och vita minska i takt med att svarta klättrar uppåt på den socioekonomiska stegen. Realiteten är dessvärre den omvända: skillnaderna ökar.

Den duala hypotesen klarar sig inte mycket bättre. Hypotesens förespråkare har aldrig kunnat förklara vilka de faktorer är som orsakar gruppskillnader. Ibland skyller man på kulturella faktorer, ibland på kapitalismen, men om dessa orsakssamband inte kan operationaliseras är de ointressanta ur differentialpsykologisk synpunkt. Jensen kallar sådana ej operationaliserade termer “x-faktorer”. Införandet av x-faktorer strider, menar han, mot Ockhams rakkniv. Ockhams rakkniv är en metodologisk regel som säger att man inte ska introducera fler antaganden i en teori än absolut nödvändigt. X-faktorer refererar inte till något empiriskt, utan har införts ad hoc för att rädda den duala hypotesen.

Argument för defaulthypotesen

Vilka är då Jensens argument för defaulthypotesen? Jensen skriver att det inte är möjligt att testa defaulthypotesen direkt av etiska skäl. För att utsätta teorin för ett direkt, empiriskt test skulle vi vara tvingade att behandla människor som experimentella genetiker behandlar djur och växter. Detta är inte möjligt. Beviset måste därför vara indirekt.
Vi ska här begränsa oss till två av Jensens argument.
En möjlighet är att undersöka vilken teoretisk modell som är mest kompatibel med det faktum att vita och svarta amerikaner presterar olika på mentala test. Jensen menar att defaulthypotesen har det bästa stödet. De observerade skillnaderna mellan svarta och vita är, med största sannolikhet, produkter av arv och miljö.
Adoptionsstudier stöder defaulthypotesen. Om miljöhypotesen är korrekt, borde svarta barn som adopteras av vita prestera lika väl på mentala test som vita barn i allmänhet. Det är inte sant. Deras testresultat är typiska för amerikanska svarta. Defaulthypotesen förutsäger att adoptivbarn som har en svart och en vit förälder kommer att testa bättre än helsvarta barn, men sämre än helvita barn. Det är också fallet.

Rasteori?

Genetiker använder inte ordet “ras”. I stället talar de om populationer. Problemet med rasbegreppet är dess platonska karaktär. Det säger att individer tillhör olika raser och att dessa utesluter varandra. Man är således antingen svart eller vit. I verkligheten är ingen helvit eller helsvart. Gränserna mellan olika populationer är i realiteten porösa.

Virtually 100 percent of contemporary black Americans have some Caucasian ancestry. … the estimated proportion of white European ancestry in American blacks close to 25 percent, with a standard error of about 3 percent.

Populationsbegreppet är därför statistiskt. Det beskriver genvariantfrekvenser. Ju färre genvarianter som en individ har gemensamt med en annan individ, desto större är den genetiska distansen mellan individerna. Grupper är aggregat av individer. Ju färre genvarianter som en grupp individer har gemensamma med en annan grupp, desto större är den genetiska distansen mellan grupperna.
Genetikern Luigi Luca Cavalli-Sforza och hans medarbetare i The Human Genome Diversity Project valde ut 42 populationer från hela världen som de sedan gjorde till föremål för genetisk analys. De studerade 120 genvarianters utbredning i de olika populationerna och använde sedan resultatet för att beräkna den genetiska distansen mellan dem. Resultatet blev en korrelationsmatris som Sforza och hans kollegor faktoranalyserade. Faktoranalys är en statistisk metod med vars hjälp man kan reducera ett stort antal variabler till ett mindre antal bakomliggande faktorer.
Genetiskt homogena populationer kan inte delas in i olika grupper. Populationer som inte är genetiskt homogena kan indelas i olika grupper.
Stanfordforskarnas analys resulterade något överraskande i en klassifikation som påminner om klassiska rasteorier. De 42 populationerna visade sig tillhöra fem olika grupper: vita, svarta, nordost- och sydostasiater och stillahavsbor. Om vi kallar dessa grupper “raser” eller något annat, är, enligt Jensen, en semantisk fråga. Jensen är inte först att påpeka detta. Den svenske samhällsdebattören Gunnar Adler Karlsson sade samma sak år 1997 i boken Superhjärnornas kamp:

Detta är Cavalli-Sforzas sätt att framställa de rasskillnader som han och hans forskarkolleger ser i världen, dock utan att kalla det för raser.

Varför är detta viktigt?

I nästa artikel ska vi titta lite närmare på könsskillnader. Vi ska också se hur Jensen besvarar följande fråga: Varför är detta viktigt?