David Horowitz nya bok The Enemy Within: How a Totalitarian Movement Is Destroying America (Regnery Publishing, 2021) inleds med ett citat av Abraham Lincoln.

At what point then is the approach of danger to be expected? I answer. If it ever reaches us it must spring up amongst us; it cannot come from abroad. If destruction be our lot we must ourselves be its author and finisher. As a nation of freemen, we must live through all time or die by suicide.

Horowitz menar att Amerika håller på att begå självmord. Problemet är inte endast att en alltmer högljudd och ofta välbeställd minoritet har bestämt sig för att destruera landet, utan att de som har insett att krisen är både djup och allvarlig, inte kan enas om hur den ska lösas. Horowitz vill inte endast mobilisera Amerikas patrioter, han är övertygad om att kampen endast kan vinnas om de har en klar bild av fienden. Syftet med The Enemy Within är att beskriva Amerikas fiender, deras aktiviteter och hur de kan besegras.

Orsak: kulturmarxism

Varför är Amerika så splittrat? Förklaringen är att en destruktiv, kulturmarxistisk ideologi, har koloniserat Amerikas utbildningssystem, det politiska systemet och stora delar av näringslivet, framför allt teknikföretagen i Silicon Valley. Det är inget som har hänt av sig själv. Tvärtom: det är resultatet av en medveten, politisk strategi som sjösattes i början av 70-talet. Horowitz menar att liberaler och konservativa delvis har sig själva att skylla. Medan de fokuserade på att tjäna pengar och leva familjeliv infiltrerade vänstern samhällets nyckelinstitutioner.

Idag är många amerikaner övertygade om att Amerika är ett sexistiskt, rasistiskt och totalitärt samhälle och att problemen är så djupgående att systemet inte kan reformeras. I stället måste det revolutioneras.

Horowitz menar att det tvärtom är kulturmarxismen som är sexistisk, rasistisk och totalitär. Den är sexistisk därför att den hävdar att män är roten till allt ont. Den är rasistisk därför att den drar alla vita över en kam. Den är totalitär därför att den anser att allt, till och med personliga pronomen, är politik.
Dessutom är den kollektivistisk. Kulturmarxismen hävdar att människovärdet inte är något som tillhör den enskilda individen, utan något som bestäms av dennes kön, hudfärg eller sexuella orientering.

Wokevänstern är övertygad om att historien har ett immanent syfte och att den, lämnad åt sig själv, kommer att realisera detta syfte. Om vi bara eliminerar restriktioner som kapitalism, biologiskt kön, fängelser och poliser, kommer det utopiska samhället att växa fram naturligt. Det är en teori som liknar ett kakrecept utan ingrediensförteckning och instruktioner.
Istället för att ange vilka ingredienser som ska användas, hur de ska kombineras och i vilka mängder, innehåller det en lång lista på saker som inte ingår i den färdiga produkten. Tanken är att vi borde kunna baka kakan genom att utesluta allt som är upptaget i receptet.
Framgångsrik politisk kamp kräver naturligtvis att tillräckligt många människor vill Utopia och med “tillräckligt många” menar wokevänstern alla människor. Eftersom många människor inte tror att Utopia är möjligt att förverkliga, måste de tystas. Därför behövs en cancelkultur. Detta förklarar varför wokevänsterns politik ger ett så kontradiktoriskt intryck. Amerikansk wokevänster vill avskaffa polisen och stänga fängelser – i Amerika. Den har inget problem med venezuelanska poliser och fängelser. När Venezuelas diktator Nicolás Maduro fängslar regimkritiker anser wokevänstern att han gör det möjligt för historien att nå sitt immanenta, utopiska slutmål.

Den stora lögnen

Amerikas kulturmarxister hävdar att Amerika är institutionellt rasistiskt och sexistiskt. Stämmer det? Det beror naturligtvis på vad vi menar med “rasism” och “sexism”.

Det är självfallet sant att det existerar människor som är rasister. Det kommer alltid att finnas vita rasister, svarta, spansktalande och asiatiska rasister. Det finns och kommer alltid att finnas rasistiska organisationer. Black Lives Matter är en rasistisk organisation. Det är emellertid inte det som begreppet “institutionell rasism” refererar till. Sydafrika under apartheid var institutionellt rasistiskt. Diskrimineringen av svarta var inskriven i lag. Det var ett brott att inte diskriminera svarta.

Amerika är inte institutionellt rasistiskt. Konstitutionen använder inte orden “vit” eller “svart”. Den utgår ifrån vad som antas vara en självklar sanning: att vi alla är skapade lika och fria. Faktum är att det är olagligt att diskriminera människor på grundval av deras hudfärg i Amerika. Om Amerika hade varit det Amerika som BLM demonstrerar emot, hade domstolarna varit fullständigt överhopade av stämningar. Det är emellertid inte fallet och skälet är att Amerika inte är institutionellt rasistiskt.

Inte heller är Amerika institutionellt sexistiskt. Konstitutionen använder inte orden “man” eller “kvinna”. Den säger att alla människor är skapade lika och fria. Institutionell sexism är olagligt i Amerika. Det strider mot amerikansk lag att särbehandla människor efter kön.

Det innebär naturligtvis inte att det inte existerar skillnader mellan människor och ibland grupper. Dispariteter bevisar emellertid inte diskriminering. Skillnader mellan människor beror på att människor är olika. Vi är olika intelligenta och har olika mycket energi. Vi tillhör olika kulturer och inte alla kulturer har samma praktiska konsekvenser. Det är sant att Amerikas vita har det bättre ställt än landets svarta minoritet, men amerikanska asiater har det bättre ställt än vita amerikaner. Ingen skulle komma på tanken att hävda att det beror på att USA:s asiatiska minoritet utsätter landets vita majoritet för strukturell diskriminering.

Stormtrupper: Demokraterna

Ideologi utan praktik gör ingen skillnad. Om wokevänstern ska nå sitt mål, behöver den stormtrupper och det Demokratiska partiet är den enskilt viktigaste truppen.

Horowitz menar att det Demokratiska partiet har förändrats. Det är inte längre JFK:s parti. Partiet övertogs av vänsterradikaler i början på 70-talet och har alltsedan dess successivt radikaliserats.

Dagens Demokratiska parti är omisskännligt socialistiskt. Obama försökte socialisera Amerikas sjukvårdssystem. Under primärvaldebatten hävdade New Yorks borgmästare, Demokraten Bill de Blasio, följande:

There is plenty of money in this world, and there’s plenty of money in this country, it’s just in the wrong hands. … When I’m president, we will even up the score and we will tax the hell out of the wealthy to make this a fairer country and to make sure it’s a country that puts working people first.

Det Demokratiska partiet anser att Amerika är strukturellt rasistiskt. Elizabeth Warren har sagt att “systemet” är riggat mot “folket”.

People feel like the system is rigged against them … And here’s the painful part: They’re right. The system is rigged.

Warren fortsatte:

You moved your goods to market on the roads the rest of us paid for; you hired workers the rest of us paid to educate; you were safe in your factory because of police forces and fire forces that the rest of us paid for.

I realiteten betalar alla skatt. Bill Gates Gates har sagt att han förmodligen har betalat 90 miljarder kronor i skatt under sin karriär. Det är pengar som har använts till skolor, vägar och annat. Frågan är alltså vad Warren menar. Tror hon, på fullt allvar, att Amerikas rika inte betalar skatt? Nej, det gör hon naturligtvis inte. Hon har samma uppfattning som kollegan Alexandria Ocasio- Cortez:

No one ever makes a billion dollars. You take a billion dollars.

Warren menar inte att Gates inte betalar skatt, han betalar skatt som alla andra, men han gör det med pengar som han har stulit från Amerikas arbetare. Det är klassiskt socialistiskt nonsens. Demokraterna stödjer öppet organisationer som har socialism och revolution på programmet. I likhet med revolutionära organisationer vill krafter inom partiet demontera polis och militär eller det som kommunister kallar “den repressiva statsapparaten”. Demokraterna betraktar kravaller och vandalism som revolutionära politiska handlingar. Vicepresident Kamala Harris hade följande att säga om de upplopp som följde på George Floyds död:

Everyone beware. They’re not gonna stop before election day in November, and they’re not gonna stop after election day… They’re not gonna let up and they should not.

Demokraten Maxine Waters har vid upprepade tillfällen uppmanat till våld mot politiska motståndare. När demonstranter bröt sig in i USA:s parlamentsbyggnad, kallade Joe Biden dem “terrorister”. Däremot vill Biden inte stämpla Antifa som en terroristorganisation. Biden har sagt att Antifa inte är en organisation, utan en “idé”. Det faktum att kostnaderna för den Antifaledda vandalismen uppgår till drygt 18 miljarder spelar ingen roll för Biden. För honom är Antifa en idé.

Det Demokratiska partiet planerar långtgående och destruktiva förändringar av Amerikas politiska system. Förändringarna rättfärdigas med klassisk socialistisk retorik: målsättningen sägs vara att ge “folket” makten. Demokrater har sagt sig vilja avskaffa elektorskollegiet och senaten. Elektorskollegiet och senaten har till uppgift att förhindra majoritetstyranni. Det är skälet till att det amerikanska folket inte väljer president och att senatorer utses av delstaterna.
Demokrater har sagt sig vilja utöka antalet domare i Högsta domstolen. Högsta domstolen är emellertid inte en politisk institution. Dess uppgift är att försvara grundlagen. Demokraterna vill transformera domstolens roll och reducera den till ett politiskt redskap.

Demokraterna tror inte att Amerika är värt att bevara. Följaktligen vill man luckra upp skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare. Partiet stöder illegal immigration. En av Bidens första åtgärder som nytillträdd president var att, under en pågående pandemi, stoppa färdigställandet av muren utmed landets södra gräns.
Partiet anser att illegala immigranter ska ha samma tillgång till välfärdsstaten som medborgare. Idag finns det så kallade “sancturary cities” eller städer där de lokala myndigheterna inte samarbetar med den federala immigrationsmyndigheten. Kalifornien har förklarat sig vara en “sanctuary state”. I Kalifornien är det inte ett brott att ta sig in i Amerika med illegala medel. Det är ett brott mot federal lag, men Kalifornien skyddar illegala immigranter och samarbetar inte med federala myndigheter i immigrationsfrågor.

Partiets interna debatt är präglad av kulturmarxism. Under Demokraternas primärvalsdebatt hävdade Julian Castro att män som är gravida ska ha rätt till skattesubventionerade aborter. Elizabeth Warren sade att om hon blir president ska en transaktivist få bestämma vem ska bli Amerikas utbildningsminister. Pete Buttigieg ville ha skadestånd till landets svarta för slaveriet. Warren menade att det inte räcker utan krävde också skadestånd till Amerikas homosexuella.

Detta är endast stickprov. Demokrater vill stänga federala fängelser och halvera fängelsepopulationen. Staten ska garantera människor inkomst och tak över huvudet. Basinkomst ska införas och studentlån efterskänkas.

Stormtrupper: Black Lives Matter

BLM grundades 2013 av tre kommunister. BLM är en antikapitalistisk organisation som vill bryta sönder det som vanliga människor förknippar med social ordning, till exempel ordinärt familjeliv:

We disrupt the Western-prescribed nuclear family structure requirement by supporting each other as extended families and ‘villages’ that collectively care for one another, especially our children …

Frågan är naturligtvis hur det ska gå till. Det finns cirka 120 miljoner familjer i Amerika. Hur har BLM tänkt gå tillväga för att bryta sönder dem och kollektivisera barnuppfostran utan att landets föräldrar protesterar? Något sådant hade krävt, minst sagt, revolutionära metoder.

Horowitz menar att BLM är en kommunistisk organisation. BLM:s mål är en kommunistisk revolution och ett av medlen är förstatligad barnuppfostran. När Kubas diktator Fidel Castro dog 2016 uppmanade rörelsens ledning aktivisterna att lära av Fidel. Man tackade Castro för att han hade gett politisk asyl åt polismördaren Assata Shakur och andra brottslingar som har flytt den amerikanska rättvisan.
BLM är också en rasistisk organisation. Det faktum att BLM tar avstånd från paroller som “All lives matter” visar det. Om BLM hade sagt “All lives matter” hade man ju, de facto, också sagt “Black lives matter”. Men BLM är så extremt radikalt och dess ledning så ideologisk renlärig att det inte ens kan tänka sig att säga “All lives matter” av strategiska skäl.

BLM baserar sin verksamhet på lögner. Den centrala lögnen är att poliser skjuter svarta för att de är svarta. Det är inte sant. Antalet skjutna svarta står i direkt proportion till antalet våldsbrott begångna av svarta. Att svarta ofta hamnar i konfrontationer med polisen beror på att svarta är överrepresenterade i brottsstatistiken. Sex procent av svarta står för hälften av alla mord och våldsbrott i USA och då ska man hålla i minnet att svarta utgör cirka 12 procent av USA:s befolkning. Vita löper i realiteten större risk att bli skjutna av poliser än svarta.

Hur finansieras verksamheten?

Horowitz lämnade vänstern i mitten på 70-talet efter det att han hade insett att vänstern var ointresserad av mänskliga fri- och rättigheter. Istället lade han sin röst på Ronald Reagan.
Horowitz har sagt att han blev chockad över bristen på gräsrotsorganisationer inom högern. Den vänster som Horowitz hade lämnat bestod av hundratals organisationer och aktionsgrupper. Konservativa och libertarianer hade, på sin höjd, några tankesmedjor.
Horowitz menar att vänstern aldrig hade kunnat bygga upp en sådan omfattande organisation utan finansiellt, politiskt och ideologiskt stöd från landets ekonomiska, politiska och kulturella elit.
Det finansiella stödet kommer från företag och stiftelser. Microsoft stöder BLM. Nintendo och Sony likaså. Ekonomiskt stöd kommer också från stiftelser som Open Society och Rockefeller Foundation. BLM säger själv att man under 2020 rakade in över 700 miljoner kronor i donationer och bidrag.
Politiskt stöd kommer från en mängd olika håll. Det Demokratiska partiet stöder öppet BLM. USA:s förre president Barack Obama bjöd representanter för rörelsen till Vita huset och uppmuntrade BLM-aktivisterna att fortsätta “utmana makten”.
Det ideologiska stödet kommer från den akademiska världen i vilken kulturmarxism och identitetspolitik är djupt förankrade idéer.

Utan detta stöd hade vänstern, mer eller mindre, kollapsat, menar Horowitz.

Metoder

Vänstern har ett brett spektrum av metoder. Karaktärsmord är kanske den vanligaste metoden. Om du inte instämmer med wokevänstern, kommer den att stämpla dig som sexist eller rasist. Att du i ditt praktiska liv aldrig har gjort dig skyldig till diskriminering spelar ingen roll. Om du kritiserar vänstern är du rasist eller sexist oavsett hur du lever ditt liv.
Brett Kavanaugh anklagades för sexism med hänvisning till något som han sades ha gjort som tonåring, för 37 år sedan. De minst sagt bisarra anklagelserna mot honom kunde naturligtvis inte styrkas, men det minskade inte vänsterns bitterhet. När Donald Trump uttalade Kamala Harris’ förnamn på ett felaktigt sätt (det ska uttalas comma-la, inte ka-mala), fördömdes han som “incredibly racist”.
Amy Coney Barrett är domare i USA:s högsta domstol och mor till två adopterade barn från Haiti. Det hindrade emellertid inte Ibram X. Kendi, författare till How to Be an Antiracist, att döma ut Barrett som “kolonialist” och hävda att hon adopterade svarta barn endast för att dölja att hon är rasist.

En annan metod är svartlistning. Den viktigaste aktören på detta område är Southern Poverty Law Center. Ursprungligen var SPLC en medborgarrättsorganisation som med stor framgång bekämpade Ku Klux Klan. Numera är SPLC en del av wokevänstern.
SPLC har skapat en databas över individer och grupper som organisationen menar sprider hat. Om du sympatiserar med USA:s förre president, Donald Trump, löper du risk att hamna i SPLC:s databas. Om du vill stoppa illegal invandring, kritiserar islamisk terrorism, försvarar kärnfamiljen eller dömer ut positiv särbehandling som rasism, finns det en uppenbar risk att SPLC stämplar dig som “hatspridare”.
SPLC har ingen makt att censurera människor. SPLC:s databas är tänkt att användas av vänstergrupper. Antag att du har en ideell förening som propagerar för en restriktiv immigrationspolitik. Någon tipsar SPLC som sätter upp dig på sin lista över hatgrupper. Det är emellertid inget som bekymrar dig. Du finansierar din verksamhet med frivilliga donationer och det är inget som SPLC kan påverka. Problemet är att dina donationer hanteras av ett finansiellt institut, förmodligen ett kreditkortsföretag, och när det får veta att du är listad av SPLC, stänger det av dig. Du kan nu inte ta emot donationer. Kanske tvingas du lägga ned din verksamhet.
Horowitz menar att detta endast är början. Wokevänsterns målsättning är att krossa människor med fel åsikter. De ska inte kunna köpa ett telefonabonnemang eller hyra en bostad. Varken Antifa eller BLM är listade som hatgrupper av SPLC.

En annan metod som vänstern använder sig av är att skriva om historien. I sin berömda roman från 1949, 1984, beskrev George Orwell hur en allsmäktig socialiststat försöker härska över människor genom att bland annat kontrollera deras historieuppfattning.
Bokens centralfigur, Winston Smith, arbetar på Sanningsministeriet. Hans uppgift är att ändra i historien så att den alltid verifierar socialistpartiets uppfattning. Den socialistiska staten har också skapat ett nytt språk: Newspeak. Det ska talas av statsanställda och partimedlemmar. Orwell var övertygad om att vårt medvetande är språkligt. Den som kontrollerar språket, kontrollerar därför också människors tankar.

Historierevisionismen inom vänstern har sina rötter i Marx’ skrifter. Marx sade i Kommunistiska manifestet att all hittillsvarande historia är en historia om klasskamp. Detta är naturligtvis inte sant. Marx tog klasskampsbegreppet och projicerade det bakåt i tiden. På detta sätt skrev han om konflikter som inte hade med sociala klasser att göra i klasskampstermer.
Klassperspektivet betonar konflikter. Följaktligen reducerar det allt som gynnar dialog och främjar sökandet efter kompromisser till funktioner. Allt i samhället sägs ha en och samma funktion: att reproducera den härskande klassens makt. Det enda autentiska livet är därför det som socialistisk militant.
Detta är förklaringen till varför Marx’ historiesyn är så paranoid. Naturligtvis finns det konflikter i samhällen, men de flesta konflikter har inget med social klass att göra. Dessutom finns det i alla samhällen krafter som motverkar eller mildrar konflikter. Medborgarskap, lag och religiös tro dämpar normalt sett sociala antagonismer.

New York Times’ 1619-projekt är ett exempel hur vänstern försöker skriva om historien. Enligt projektets ledare Nikole Hannah-Jones grundades Amerika 1619, dvs. det år då de första slavarna kom till Jamestown, Virginia. Rasismen utgör därför en del av Amerikas DNA. Om vi får tro, Hannah-Jones, har allt gott i Amerika skapats av svarta.

Det är, i ett nötskal, 1619-projektet.

Detta är naturligtvis rent och skärt nonsens. Amerika grundades naturligtvis 1776, inte 1619. År 1619 var Amerika en brittisk koloni. Slaveriet introducerades till Amerika av den brittiska staten. Dessutom: De människor som projektet refererar till som “slavar” var kontraktstjänare, inte slavar.
Inte heller utmärkte sig Amerika i slavhandeln. Drygt en procent av den totala slavhandeln hamnade i Amerika.
Slavmarknaderna i Afrika var organiserade av afrikaner. Afrikaner förslavade afrikaner. Vita slavhandlare köpte afrikanska slavar av afrikanska slavhandlare på slavmarknader i Ghana och Benin.
Det var England och USA som gick i spetsen för ett slaveriförbud. Afrikanerna var måttligt intresserade av att stänga den lukrativa slavhandeln. Faktum är att när England förbjöd slavhandeln protesterade afrikanska slavhandlare mot förbudet.

Den bistra sanningen är att utan Amerikas vita hade landets svarta aldrig vunnit sin frihet. Svarta skrev inte Oberoendedeklarationen eller finansierade unionsarmén. De flesta soldater som dog i inbördeskriget var vita män. Det var vita, kristna män som mobiliserade mot slaveriet i den amerikanska södern. Svarta drev heller inte igenom Medborgarrättslagarna på 60-talet.
Horowitz jämför 1619-projektet med det antisemitiska traktatet The Protocols of the Elders of Zion. Att inte nämna fakta är rasism mot vita.

Wokevänsterns språk är också en form av Newspeak. Social ordning är numera dominansstrukturer. Människor är inte individer, utan gruppmedlemmar. De är progressiva, patriarker, fascister, kulaker eller borgare. Kön är ingen biologisk realitet utan en social konstruktion. Social rättvisa har ersatt rättvisa. “Mankind” har ersatts av “humankind” och “hen” istället för “han” eller “hon”. Det existerar inga sanningar, endast makt. Två plus två är därför numera fem, fyra eller vad du vill.

Slutord

Horowitz’ stridbarhet har gjort honom kontroversiell bland konservativa och libertarianer. Han menar att man ska bemöta “Fire with fire”. När Demokrater kallar Republikaner “rasister”, ska Republikanerna inte svara med att kalla Demokraterna “liberaler”. De ska säga som det är: Det är det Demokratiska partiet som är rasistiskt. Trump var unik i det att han förstod det. När Fox News’ Megyn Kelly försökte manövrera in honom i ett hörn genom att kritisera honom för att han hade kallat kvinnor “fat pigs”, svarade Trump “Only Rosie O’Donnell”. Trump var en ny typ av Republikan. Han hade insett att det Demokratiska partiet hade förändrats, att det hade blivit socialistiskt och rasistiskt och att det var meningslöst att låtsas att det fortfarande var ett civiliserat parti. Han satte hårt mot hårt och skapade en enorm konservativ gräsrotsrörelse.