Fram till Chrustjevs tal vid den 20:e partikongressen 1956 var VPK ett stalinistiskt parti av traditionellt snitt. Efter den tjugonde partikongressen och Berlinmurens fall, har partiet förändrats. År 1990 bytte VPK namn till Vänsterpartiet. Namnbytet föregicks av en hätsk debatt. Förre partisekreteraren Bo Hammar berättar:

Som på ett snöre uppträdde kommunismens banerförare. Vi fick lyssna till alla möjliga vittnesmål. Ikonerna bars fram i procession. Farfar eller morfar hade varit kommunist och aldrig i livet skulle man svika kommunismens höga ideal. Det kommunistiska partiet i Sverige hade minsann inget att skämmas för. … bortglömt var kommunisternas entusiastiska stöd till Kuusinens quislingregering under finska vinterkriget. Eller partiförlagets utgåva till stöd för Moskvaprocesserna under 30-talet. Eller det entusiastiska försvaret för terrorn i Östeuropa efter andra världskriget.

Enligt ett kompromissförslag, lanserat av partiets ålderman, C-H Hermansson, skulle partiet heta Vänsterpartiet för kommunister och socialister eller VKS. Kompromissen avvisades emellertid och efter en omröstning och med endast en handfull rösters övervikt blev Vänsterpartiet kommunisterna Vänsterpartiet. Tre år senare var Gudrun Schyman ny partiordförande.

Kommunism och revolutionsromantik

Gudrun Schyman brukar säga att hon kommer från freds- och kvinnorörelsen. I själva verket har Schyman sin politiska bakgrund i den lilla kommunistsekten Marxist-Leninistiska Kampförbundet. Schyman var medlem i Marxist-Leninistiska Kampförbundet i flera år innan hon gick med i dåvarande VPK. I efterhand har Schyman hävdat att hon aldrig var kommunist. Schyman har sagt att hon blev inlockad i organisationen av en man med sympatiskt yttre, men vem kan ta en sådan förklaring på allvar? Det är som om ungdomsförbundets förra ordförande, Jenny Lindahl, hade gått med i Nationalsocialistisk Front, därför att hon fattat tycke för ett av skinheaden. Margareta Winberg lämnade inte socialdemokratin när hon blev sambo med kommunisten Jörn Svensson. Schyman hade givetvis samma möjlighet.
I pressen har Schyman ansträngt sig för att distansera sig och partiet från det hon kallar “kommunism”. Många har uppfattat det som att det parti som Schyman leder har övergett den kommunistiska ideologin. Verkligheten förefaller dessvärre att vara något mer komplicerad:

Men när vi ser oss omkring och ser på hur den reellt existerande kommunismen har sett ut, så är det ju långt ifrån den människans frigörelse som var ursprungstanken. Det handlade ju om diktatur och förtryck i omfattande grad. Så jag tycker att det är dumt att använda det begreppet.
Gudrun Schyman, Expressen, 1999.

För Schyman är kommunism inte något dåligt, tvärtom – kommunism handlar om “människans frigörelse”. Anledningen till att hon inte använder ordet “kommunism”, är att det, för många människor, är förknippat med “diktatur och förtryck”. Schymans resonemang är således taktiskt motiverat: det är “dumt” av partiet att tala om kommunism eftersom det skulle kunna medföra att partiet förlorar makt.
Om man granskar partiprogrammet finner man också alla de klassiska, kommunistiska fraserna och teserna. Det enda ord som saknas är ordet “kommunism”:

Vår socialistiska övertygelse grundar sig på alla människors lika värde. Vi vill skapa ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck. … Kapitalets makt måste brytas. Produktionen ska styras av människors behov, inte av kapitalägares och penningplacerares kortsiktiga vinstintressen. Ekonomin ska demokratiseras. Ägandets rättigheter ska begränsas. De övergripande ekonomiska besluten ska fattas av riksdag och regering. … Sverige är ett klassamhälle. Klassuppdelningen bygger på människors förhållande till produktionen av varor och tjänster. Den stora majoriteten i samhället tjänar sitt uppehälle genom att lönearbeta. De äger inte så mycket kapital att det ger makt i samhället, de har ingen beslutanderätt över produktionen och kontrollerar inte heller andras arbete. Denna majoritet utgör i vid mening arbetarklassen. På motsatt sida står borgarklassen. Med borgarklassen betecknar vi de som äger och kontrollerar kapital i en sådan utsträckning att det ger makt och inflytande i samhället, har beslutanderätt över produktionen och kontrollerar andras arbete.

Den modernisering av partiet som Schyman säger sig ha eftersträvat, förefaller heller inte ha slagit igenom i någon större omfattning. När Schyman besökte kamraterna i Boden, visade det sig att både Marx och Lenin hängde på väggen:

I den påföljande intervjun fick Schyman följande fråga:

– Du har Lenin bakom dig, är inte de här bortstädade i partiet?
– Nej, bortstädade är de väl inte. De har ju tänkt kloka tankar, de har formulerat sig klokt om den verklighet som fanns när de fanns.

Efter fadäsen gick Lars Ohly ut med en uppmaning till partidistrikten att ta ner alla bilder på Lenin under valrörelsen: “på en presskonferens i en valrörelse tycker jag att det är dumt och omdömeslöst”. Ohlys kritik av kamraterna i Boden var, liksom Schymans dito av kommunismen, inte principiellt grundad. För Ohly, liksom för Schyman, hade ett taktiskt misstag begåtts. Det är OK att ha Lenin hängandes på väggen i partilokalerna så länge det inte kommer till allmänhetens kännedom. Partikamraterna i Boden och Kiruna avvisade emellertid Ohlys begäran:

– Dom här bilderna har hängt i de här lokalerna så länge jag har varit med i partiet, och jag har aldrig kopplat det till någonting negativt. Människor vet vad vi står för, både i den här kommunen och andra kommuner. Jag skulle aldrig drömma om att sätta upp eller ta ned bilder utifrån några tidssvängningar fram och tillbaks. Folk som springer och tar ned eller sätter upp bilder skulle ägna sig i stället åt att skaffa mer kunskap om grundideologin.

Enligt Ohlys kollegor i Boden och Kiruna är det inget fel på Lenin. Så vitt de kunde bedöma är det inte möjligt att koppla Lenin “till någonting negativt”:

Människor vet vad vi står för, både i den här kommunen och andra kommuner.

Schyman har medvetet försökt förändra bilden av Vänsterpartiet som en samlingspunkt för allsköns avgrundsvänster. Men Vänsterpartiet är, av allt att döma, fortfarande ett kommunistparti. Kanske inte i den meningen att man måste vara övertygad kommunist för att få bli medlem, men uppenbart i den meningen att många kommunister, däribland Lars Ohly, anser att partiet står så pass långt till vänster om socialdemokratin att ett medlemskap i partiet är förenligt med deras kommunistiska övertygelse.
Efter incidenten i Boden, förklarade också Ohly att det är helt OK att ha ett porträtt av Marx i partilokalerna: “Vi ett marxistiskt parti” upplyste han journalisterna, “vi står på marxistisk grund”. Det är också denna “marxistiska grund” som gör att människor besjälade av en kommunistisk övertygelse söker sig till Vänsterpartiet. När CH Hermansson år 1981 sade att “arbetarklassen har makten i öststaterna”, syftade han på det faktum att det privata ägandet var avskaffat. I marxismen är ägandeförhållandena klassmaktens grund. Därav följer att ju färre företag och verksamheter som är privatägda, desto mindre makt har borgarklassen. Om vi håller detta i minne blir följande fraser ur partiprogrammet högst begripliga:

Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti. … Genomförandet av socialismen kräver kapitalismens avskaffande, jämlik fördelning av samhällets resurser samt demokratisk kontroll av ekonomin och makt över produktionsmedlen. … Kapitalets makt måste brytas. Produktionen ska styras av människors behov, inte av kapitalägares och penningplacerares kortsiktiga vinstintressen. … Ägandets rättigheter ska begränsas. De övergripande ekonomiska besluten ska fattas av riksdag och regering.

Det är således inte helt enkelt för Vänsterpartiet att samtidigt försvara påståendena “Vänsterpartiet står på marxistisk grund” och “Vänsterpartiet är inte ett kommunistparti”.
Om Vänsterpartiet menar allvar med sitt partiprogram, dvs. om partiet verkligen vill bryta kapitalets och borgarklassens makt, måste allt privat ägande av kapital elimineras. Det är emellertid inget som Vänsterpartiets företrädare säger offentligt. Tvärtom är man noga med att betona att privat ägande av kapital har en given plats i det framtida socialistiska Sverige. I partiprogrammet hävdas det att Sverige behöver olika typer av företag:

Det behövs olika typer av företag – statliga, kommunala, kooperativa, löntagarägda och privata.

Men detta rimmar, som sagt, illa med den marxistiska grundsatsen. Vänsterpartiet försöker ofta att släta över detta, ur valstrategisk synpunkt besvärliga faktum, genom att samtidigt tala om “jämlik fördelning av samhällets resurser” och “demokratisk kontroll av ekonomin”, men faktum kvarstår: om Vänsterpartiet får makten, skall marknadsekonomin, så som vi känner den i vårt land, avskaffas.
När Lars Ohly i Aftonbladet fick frågan om Vänsterpartiet vill förstatliga privata företag, svarade han “Nej, vi har inga förslag på det.” Nej, Ohly och kommunisterna i partiet väntar med sina förslag tills de har makt att genomföra dem. Till dess får väljarkåren nöja sig med diverse Marx-citat enligt vilka det inte är möjligt att skriva recept för framtidens kök.
Revolutionsromantiken lever och frodas i partiet. I partiets egen butik, Red Planet, kan man, förutom verk av Lenin och T-shirts med trycket “Socialisera rubbet!”, köpa palestinasjalar och rockmärken med Kubas flagga. Partiets ordförande Ulla Hoffman har Che Guevara upphängd på sitt kontor och på partikansliet hänger ett stort porträtt av Fidel Castro på väggen. Hoffman har låtit meddela att Guevara “gjorde en insats när han var med och störtade förtryckarregimen Batista”:

Che var med under revolutionen och under den första perioden efter revolutionen. Han dog i Bolivia 1967 och kan knappast göras ansvarig för den senare utvecklingen på Kuba.

Om bilden på Castro säger Hoffman att den “sitter uppe [därför] att den är rolig och det innebär inte ett stöd till Castros politik”. Sanningen är dock den att Che Guevara inte endast var medlem i Castros gerilla, han var dessutom delaktig i uppförandet av ett diktatoriskt system. Han deltog inte endast i avrättningar av meningsmotståndare, han låg också bakom uppförandet av det första tvångsarbetslägret på Kuba. Guevara var en devot beundrare av Stalin, Mao och den kinesiska kulturrevolutionen. Trots sin latinamerikanska bakgrund lät han döpa sin son till Vladimir efter en av 1900-talets mest blodbesudlade diktatorer. Varken Castro eller Guevara hade några som helst demokratiska betänkligheter. Sedan 1959 har över 100 000 kubaner suttit inspärrade i någon form av läger. Mellan 15 000 och 17 000 personer har skjutits. Men för fröken Hoffman är dylika observationer irrelevanta. Bilden på Castro är ju “rolig”.

Vänsterpartiet och kommunismens brott

Forum för levande historia är ett statligt informationsprojekt kring nazismens brott. När regeringen tog initiativ till projektet, gjordes inga invändningar från Vänsterpartiets sida. Det är inte så svårt att förstå varför. Kommunisterna älskar att spela rollen som moraliska dygdemönster. I realiteten har den kommunistiska samhällskritiken alltid varit extremt selektiv. Det svenska kommunistpartiets historia är en lång och miserabel berättelse om landsförräderi och entusiastiskt stöd till blodbesudlade diktatorer. Få politiska partier har lyckats att kompromettera sig politiskt lika grundligt som det svenska kommunistpartiet
Följande passage från Vänsterpartiets partiprogram summerar på ett kort och koncist sätt den kommunistiska hotbilden:

Vi bekämpar intolerans, rasism och främlingsfientlighet. Inom undervisning, opinionsbildning och kulturliv samt genom arbetarrörelsens, vänsterpartiets och andra demokratiska krafters kamp bekämpas verklighetsförfalskning, intolerans, rasism, främlingsfientlighet och fascistiska ideologier.

Annat ljud i skällan blev det när det från moderat håll togs initiativ till att bredda Forumets upplysningsverksamhet till att även omfatta kommunismens brott. Enligt Hanna Zetterberg (v) behövs det inte något sådant projekt eftersom “de som kallar sig för kommunister och framför allt socialister bygger det hela på värnandet om demokratin.” På vilket sätt värnade VPK om demokratin under alla de år som partiet backade upp kommunistdiktaturerna i öst?
I en riksdagsdebatt har Johan Lönnroth hävdat “att de svenska kommunisterna var oerhört naiva i sin syn på Sovjetunionen”. Men frågan är om “naiv” är rätt ord. Minderåriga är ofta naiva, men de kommunister som försvarade Sovjets invasion av Finland och förtrycket i Sovjet och Östeuropa, var inga barn. De var fullvuxna, ofta välutbildade, individer. VPK har i efterhand ursäktat sig med att partiet saknade resurser att utreda om det förekom förtryck i de socialistiska länderna. Detta argument är märkligt: när det gällde förhållandena i det kapitalistiska väst, föreföll partiets utredningsresurser vara närmast obegränsade. Enligt Kalle Larsson är det är fel att skylla massmorden i Sovjet på kommunismen. Om Larsson har rätt, begicks brotten av icke-kommunister “i kommunismens namn”. Frågan är dock om Larsson skulle acceptera att denna teori generaliseras till att även gälla andra ideologier, t.ex. den nationalsocialistiska ideologin? Det finns inget i Larssons resonemang som hindrar oss från att förallmänliga tesen. Svenska nazister skulle alltså kunna hävda att de tyska nazisterna endast agerade “i nationalsocialismens namn”. Finns det någon som tror att Zetterberg och Larsson skulle ta sådana synpunkter på allvar? Knappast. Och ändå är det argument av denna typ som hörs i den kommunistiska rörelsen. En rimlig tolkning av Zetterbergs och Larssons påpekanden skulle därför kunna se ut på följande sätt: de är strategiska markeringar i en debatt. Zetterberg och Larsson upplever att de är inträngda i ett hörn och experimenterar därför med olika argument i syfte att komma loss. Det viktiga, för Zetterberg och Larsson, är således inte vad de säger, utan hur det de säger påverkar meningsmotståndarna. Om det skulle visa sig att det räcker att säga “Vi är ju demokrater”, så säger Zetterberg och Larsson det.
När Lidingö stad beslutade om ett kommunalt upplysningsprojekt om kommunismens illdåd, protesterade Kalle Larsson på följande sätt:

Beslutet är uppseendeväckande genom att det innebär att svenska skolor får ett renodlat politiskt uppdrag att motverka en politisk åsiktsriktning som finns representerad i Sveriges riksdag.

Larssons protest har inte hindrat partiets lokalavdelning i Lund att inför riksdagsvalet 2002 kräva att s.k. rasistiska partier inte skall ges möjlighet att informera om sin politik i stadens gymnasieskolor. Enligt Lundaavdelningen är “demokratin … för viktig för att gömma sig bakom när man ger högerextrema partier en arena för rasistisk kriminalitet”.
I Trollhättan klagar aktivisten Rossana Valeria (v) högljutt över det demokratiska systemet:

I Trollhättan har de fått komma till tals i lokalpressen på samma villkor som andra partier. Men de är antidemokratiska, de förtjänar inte att få debattera inom demokratins ramar.

När borgerliga politiker motionerar om att skolan bör informera eleverna om kommunismens illdåd, ojar sig Vänsterpartiet över att skolan används för “uppenbart snäva partipolitiska syften” … och att något sådant skulle rimma illa “med läroplanernas krav på allsidighet och saklighet”. När de själva ges möjlighet och makt att kvalitetsstämpla åsiktsriktningar, visar de ingen som helst misskund. Då är det aldrig tal om partipolitiskt missbruk av skolan eller om att kravet på allsidighet och saklighet åsidosätts. Tvärtom: då strider det helt plötsligt mot demokratins idé att praktisera demokrati. Nog är det märkligt att inte ens aktivisterna i den relativt liberala lokalavdelningen i Lund har förstått demokratibegreppets innebörd. Men man kanske inte skall låta sig förvånas: trots allt, kommunister har aldrig stött den liberala demokratin av andra än taktiska skäl.
Forum för levande historia grundades med Vänsterpartiets stöd. Numera vill Vänsterpartiet lägga ner Forumet. Partiet kovände efter det att det hade lagts fram förslag att Forumet även skall bedriva folkupplysning kring kommunismens förbrytelser. Vänsterpartiet har i en riksdagsmotion motsatt sig förslaget under förevändning att stater inte skall äga sig åt historieskrivning. “Historia är berättelsen om vad som hänt”, skriver motionärerna, “varför det hänt och av vilka orsaker. Historieskrivning är en i högsta grad politisk verksamhet, och tjänar vissa eller andra syften beroende på hur den utförs.” Istället säger sig Vänsterpartiet vilja lägga ut uppgiften på “forskarsamhället”.

Låt oss titta lite närmare på motionärernas argument.

Om “historieskrivning” per definition är en politisk verksamhet, spelar det väl ingen större roll vem som utför den? Dessutom: i vilken mening är det politisk historieskrivning att säga att svälten i Ukraina var ett brott som genomfördes av kommunister? Antag att Forumet hade engagerat en forskare och att denne hade framfört detta påstående på organisationens hemsida. I vilken mening skulle ett dylikt påstående vara politiskt suspekt? Hoffman och Larsson kan ju i och för sig mena att ett så beskaffat påstående hade ställt Vänsterpartiet i en ofördelaktig dager, men i så fall är det väl självförvållat? Hoffman och Larsson kan ju knappast med mening hävda att det är svenska statens fel att partiet fjäskat för blodbesudlade diktatorer under större delen av 1900-talet.
Motionärerna motsätter sig vidare att utredningsverksamheten knyts till staten. Istället vill partiet att de antydda förhållandena skall utredas av forskare knutna till våra universitet. Men de professorer och docenter som Vänsterpartiet hoppas (?) skall ta sig an denna uppgift är ju inte mindre statsanställda än Forumets nuvarande direktör, Helene Lööw. Brukar inte marxister säga att man inte biter den hand som föder en? Man skulle t.o.m. kunna ställa frågan om vi kan lita på förslagsställarena själva. Motionärerna är ju, liksom Lööw och de akademiker som partiet hoppas (?) skall ta sig an frågan, även de avlönade av staten. Varför skall vi lita på politiker av Hoffmans och Larssons snitt, när vi inte kan lita på akademiker som Lööw?
Om skattemedel används för att finansiera antinazistisk verksamhet, har Vänsterpartiet inga invändningar. Då är statligt engagemang något gott. När det däremot motioneras om att verksamheten även bör omfatta information om kommunismens brott, byter Vänsterpartiet fot. Det statliga engagemanget är nu något dåligt.
Varför protesterade Vänsterpartiet inte på en gång när Forumet bildades? Varför blev det fel med statlig folkupplysning när det lades fram förslag om att verksamheten även skulle omfatta kommunismens illgärningar? Vidare: om Vänsterpartiet anser att kommunister världen över har gjort sig skyldiga till förfärliga brott, varför kräver man då i motionen endast “stöd till utställningsverksamhet om nazismens brott”?
Nog är det märkligt att ett parti som säger sig ta diktatur och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna på allvar, motionerar om nedläggning av en verksamhet som skulle kunna bedriva upplysning bland ungdomar om kommunismens och nazismens brott?

Det har sagts att anfall ibland är den bästa formen av försvar och när kommunister inser att de intet annat kan än att retirera, brukar de börja anklaga motparten för oegentligheter. Enligt Hoffman och Larsson är det eventuellt OK att berätta för Sveriges ungdomar om kommunismens förbrytelser om man samtidigt förklarar att väst och öst är lika goda kålsupare.
Hanna Zetterberg (v):

Det system och de ideologier som i dag styr världen skördar enormt många människoliv varje dag, varje sekund. Varannan sekund dör ett barn på grund av undernäring och livsmedelsbrist. Det kan man också jämföra med vad som hände.

Zetterbergs beskrivning är en omformulering av den kommunistiska tesen om Sverige som en imperialistisk stat. På något underfundigt sätt är den svenska kapitalismen orsaken till att människor dör i bl.a. Afrika. Enligt en version är aidskrisen västs fel, därför att väst vill ha betalt för sina medikamenter. Den egentliga orsaken är ju att afrikaner idkar sex utan att använda sig av preventivmedel, men eftersom något sådant knappast kan skyllas på kapitalismen, väljer Zetterberg att prata om annat. Även om vi bortser från exemplet förblir tesen absurd och kommunisterna har aldrig lyckats förklara den på ett begripligt sätt. Under samma period som Sovjet förde krig i Afghanistan, hävdade Hoffmans och Larssons partikollegor att Sovjet var socialistiskt och styrdes av arbetarklassen, medan det icke krigförande Sverige var en hungrig imperialistisk stat vars befolkning måste befrias för fredens och socialismens skull.
Kalle Larsson går naturligtvis längst i sina anklagelser. Enligt Larsson är de som stöder marknadsekonomin rasister:

Vår uppfattning är att den som försvarar det ekonomiska system som i dag världen över håller miljontals människor i förnedring och fattigdom, samtidigt som storföretagens vinster i den rika västvärlden mångdubblas, också försvarar en rasistisk världsordning.

Vidare menar Larsson att alla som inte delar hans och partiets uppfattning om välfärdsstaten och Europa, stöder diskriminering och nazism:

Vi menar att den som attackerar arbetsrätten och de generella välfärdssystemen i Sverige samtidigt öppnar för ökad diskriminering och att den som bygger Fästning Europas murar högre och tätare ger främlingsfientliga krafter i vårt land eldunderstöd.

Larssons utfall formligen ångar av klassisk kommunistisk retorik. Den som är letar efter sofistikerad analys, lär få leta länge bland Larssons tirader.
Sanningen är nog den att det som bekymrar Vänsterpartiet mest och som också förklarar alla aggressiva utspel, är att partiet oroar sig för att en effektivt organiserad upplysningsverksamhet kring kommunismens brott, skall slå tillbaka på partiet och reducera dess politiska inflytande. I riksdagsmotionen klagar förslagsställarna också över att “antikommunismen fått ett ansenligt utrymme” i Forumets verksamhet, en verksamhet som de uppfattar som “provästlig”. Deras oro är välgrundad. De mest mordiska regimerna under 1900-talet har varit kommunistiska diktaturer.

Vänsterpartiet och den representativa demokratin

I partiprogrammet ansluter Vänsterpartiet sig till den representativa demokratin:

Vänsterpartiet försvarar den parlamentariska demokratin, där val till de politiska församlingarna sker med allmän och lika rösträtt. Valsystemet ska vara proportionellt. … Det representativa flerpartisystemet är det bästa sättet att fatta politiskt övergripande beslut och sammanjämka olika ståndpunkter till lösningar på gemensamma problem. Vi vill förändra det vi uppfattar som felaktiga beslut den parlamentariska vägen.

Samtidigt försvarar Vänsterpartiet s.k. “civil olydnad”. Partiprogrammet:

Civil olydnad kan ha ett demokratiskt innehåll och en folklig förankring och kan rikta sig emot såväl parlamentariskt som administrativt fattade beslut. Civil olydnad är en yttersta möjlighet till nödvärn för människor som saknar makt att på andra sätt försvara folkligt förankrade och moraliska värden som mänskliga rättigheter och oersättliga naturresurser. Civil olydnad utgår från icke-våldsprincipen.

Tankegången är inte helt enkel att följa. Om Sverige har ett representativt styrelsesätt och om Vänsterpartiet ansluter sig till den representativa demokratin, finns det väl ingen anledning att försvara civil olydnad? Civil olydnad utgör ju ett försök att tillskansa sig politisk makt utan att använda sig av de vedertagna politiska instrumenten. Vänsterpartisten Pernilla Zethraeus menar emellertid att det finns undantag från den allmänna regeln:

Det finns aktioner där skadegörelse kan försvaras, exempelvis avrustningsaktioner, då fredsaktivister oskadliggör vapen för att förhindra att dessa exporteras från Sverige och används i krig. Skadegörelse som en del av en civil olydnadsaktion kan ibland vara motiverad om syftet är att hävda ett högre värde än äganderätten (SOU: 2000:1 En uthållig demokrati)

Zethraeus’ ståndpunkt blir begriplig om man kopplar ihop den med Vänsterpartiets syn på den privata äganderätten. Vänsterpartiet är ingen vän av privat egendom. Partiet är grundat på premissen att den privata äganderätten är ett av mänsklighetens största problem. Enligt partisekreterare Ohly leder det privata ägandet av produktionsmedel till att arbetarklassen “utsugs och förtrycks”. Eftersom utsugningen och förtrycket av arbetarklassen ytterst är grundad i klasstrukturen som i sin tur bestäms av egendomsförhållandena, kan arbetarklassen endast frigöras om den privata egendomsrätten elimineras. Följaktligen är kommunismen ett över den privata egendomsrätten överordnat värde. Alla aktioner mot privat egendom som inte innehåller våld och som främjar det kommunistiska målet är därför moraliskt legitima.
Kalle Larsson har preciserat partiets ståndpunkt i frågan. Enligt Larsson är det partiprogrammet kallar “nödvärn” inte det enda tillfället när civil olydnad är legitimt. För Larsson är civil olydnad också ett verktyg för förändring:

Förändring kräver också konflikt. Civil olydnad är ett utmärkt sätt att driva den konflikten framåt.

Socialism kräver förändringar, men utan konflikter blir det, enligt Larsson, inga förändringar. Om det finns en konsensus i riksdagen om att behålla det privata ägandet av kapital, är det, enligt Larsson, rätt att med utomparlamentariska medel driva fram lagförändringar. Eftersom kommunismen är överordnat det privata ägandet av kapital, är det rätt av utomparlamentariska rörelser att strunta i lagar och förordningar om det främjar kampen för kommunismen. Inte heller verkar riksdagsman Larsson ha mycket till övers för den icke-våldsprincip som predikas i partiprogrammet. Enligt Larsson är frågan om “Våldet … en taktisk/strategisk fråga, inte en moralisk”. Uttryckt på ett annat sätt: hur och när våld skall sättas in är för partiet inte en moralisk fråga, dvs. inte ett beslut som skall fattas med omtanke om t.ex. de som kommer att drabbas. Istället är det en taktisk fråga: våld skall användas om och när det kan bidra till att maximera partinyttan.

<p>

</p>

Lindahl, Vera-Zavala, Esbati

Den tid är över då kommunisterna enbart demonstrerade sitt missnöje med insändare och debattinlägg i tidningar. Vår tids unga kapitalismkritiker drar sig inte för att krossa bankfönster eller att vandalisera reklampelare. I Göteborg har flera väntkurer med H & M:s reklamaffischer ödelagts. Kommissarie Ulf Hansson säger till Aftonbladet: “Det verkar vara en organiserad förstörelse”. Vandalismen har även drabbat snabbmatsrestauranger som McDonalds.
Det är av enkla skäl inte lätt att veta i vilken utsträckning medlemmar i Ung Vänster har varit inblandade, men aktioner av nämnt slag strider, som vi har sett, inte mot Vänsterpartiets officiella ideologi. Flera vänsterpartister har offentligt försvarat rätten att vandalisera privat egendom. “Jag ångrar mig inte”, sade vänsterpartisten Anja Karlsson efter det att hon blivit dömd att betala skadestånd till H &M för vandalisering av reklampelare. Partikollegan Erik Berg har hävdat att vandaliseringen av reklampelare är en form av självförsvar.
Den kommunistiska profilen är uttalad bland ungdomarna och, till skillnad från moderpartiet, tillstår Vänsterns Ungdomsförbund öppet att dess målsättning är “ett kommunistiskt, det vill säga klasslöst, samhälle”. När förre ordföranden för Ung vänster, Jenny Lindahl, fick frågan om vad hon tycker om Marx’ bok Det kommunistiska manifestet, svarade hon följande:

Jag tycker att det ger en förvånansvärt aktuell beskrivning av dagens samhälle. Jag tycker man känner igen sig när man läser manifestet idag.

Lindahls påstående ger onekligen ett märkligt intryck. Det kommunistiska manifestet utgavs för över 150 år sedan. På vilket sätt skulle en så pass gammal bok kunna ge “en förvånansvärt aktuell beskrivning av dagens samhälle”? Är det Marx’ historieskrivning som fascinerar Lindahl? Knappast. Historieskrivningen i Manifestet är alldeles för schematisk och abstrakt för att kunna generera det Lindahl kallar “en förvånansvärt aktuell beskrivning av dagens samhälle”.
Det som intresserar Lindahl är nog inte Marx’ historieteori, utan de politiska rekommendationer som Marx delar ut. Låt oss därför titta lite närmare på dem:

Men den moderna borgerliga privategendomen är det sista och mest fulländade uttrycket för framställningen och tillägnandet av produkter, som bygger på klassmotsättningar, på den enas utsugning av den andra.
I denna betydelse kan kommunisterna sammanfatta sin teori i uttrycket: privategendomens upphävande.
Ni förebrår oss med andra ord, att vi vill upphäva er egendom. Alldeles riktigt, det vill vi.
Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom frånta bourgeoisien allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i staten d v s i det som härskande klass organiserade proletariatets händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.
Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisien med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna över huvud taget och därmed sitt eget herravälde som klass.
Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.

Lindahl tillhör de vänsterpartister som öppet bekänner sig till kommunismen. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Lindahl “Ja, jag är kommunist enligt den klassiska definitionen att jag vill ha ett klasslöst samhälle med egendomsgemenskap”. I likhet med sina partikollegor varvar Lindahl bekännelser till parlamentarismen med hyllningar till och krav på utomparlamentariskt, revolutionärt handlande:

Om folk inte kan göra sina röster hörda och respekterade (ens vid en folkomröstning) ja, då blir självklart stenkastning ett logiskt alternativ för allt fler. Den dag verkar inte långt borta då det till och med är tillrådligt. Enkelt uttryckt: lyssna ni makthavare inte på människorna så kommer ni att tvingas till det – handgripligen. Jenny Lindahl i Svenska Dagbladet.

Vi är beredda att avskaffa kapitalismen, oavsett om motsättningarna blir hårda. Utan heder, 1999.

Får vi över hälften av rösterna skulle vi lägga en massa krav som skulle begränsa kapitalets makt. Vänsterpress 1996.

När det inte finns någon möjlighet att göra sin röst hörd i de kommersialiserade och borgerliga massmedierna, vad är det då för skillnad på … Sverige och Kina, mer än att vi här har ett skenbart val? Jenny Lindahl i Malmö, 1997

Lindhals förhållande till det demokratiska styrelsesättet har varit föremål för intensiv diskussion alltsedan hon i Ekot på en fråga om hennes syn på Lenin svarade bland annat följande:

Framför allt tycker jag att det är väl hysteriskt att beskriva Lenin, såsom man i dag gör i massmedia, som en av historiens värsta massmördare och någon som är ansvarig för allt elände som har skett i Östeuropa.
Lenin och den ryska revolutionen har haft en stor positiv betydelse för Europa.

På frågan om Lenin inte var att betrakta som en mördare, svarade Lindahl: “Nej, inte mer än någon annan av statsledarna på den tiden”. Naturligtvis avstod Lindahl att peka ut någon särskild statsledare. Lars Ohly kommenterade Lindahls utspel i Dagens eko på följande sätt: “Det finns delar av Lenins teori och praktik som, utifrån de historiska förutsättningarna, är förståeliga”.
Enligt Lindahl har de som försökt visa på omfånget av den kommunistiska terrorn under Lenin “haft rent politiska syften”. Hon säger sig inte motsätta sig “seriös forskning”, men menar att de existerande teorierna inte är “vetenskapligt underbyggda”. Lenin “använde sig … av argument och debatt, skrev böcker, för att vinna striderna”. Därför är det, menar hon, “absurt att … med lösryckta citat … göra Lenin till massmördare”. Lindahl har naturligtvis själv ingen som helst vetenskaplig skolning. Hon har inte ens gått gymnasiet. Men det hindrar henne givetvis inte från att döma ut etablerade forskare och deras arbete.
Lindahls argument är i sak naturligtvis rent nonsens. Å ena sidan hävdar hon att Lenin “använde sig … av argument och debatt, skrev böcker, för att vinna striderna”, å andra sidan medger hon att han “inte var en värre massmördare än någon annan”. Sedan när började massmördare skriva böcker för att “vinna strider”? Enligt Lindahl var Lenins avsikt att skapa ett “bättre samhälle”. Samtidigt påstår hon att han hade “en dålig demokratisyn”.  I en stort upplagd artikel i Folket i Bild/Kulturfront ifrågasätter Lindahl om Lenin var en mördare:

Var Lenin då världshistoriens värsta massmördare? Inte om man skall analysera historien utifrån tidsandan – vilka allmänna värderingar som rådde. Ur det perspektivet skall också Lenin betraktas.

Enligt Lindahl skall vi döma Lenin utifrån de värderingar som var allmänt förekommande på den tid som Lenin levde. Men varför skall vi införa dylika begränsningar på debatten? Menar Lindahl även att Hitler och nazismen skall dömas utifrån de värderingar som rådde i slutet på 30-talet i Tyskland? Skall vi kanske döma Kim Il Sungs gärning med utgångspunkt i de speciella förhållanden som rådde i Pyongyang under den period han styrde Nordkorea? Varför kan vi inte döma Lenin och det svenska kommunistpartiet utifrån de värderingar som vi har idag?
En annan av Lindahls invändningar är att en värdering av Lenins verk måste ta hänsyn till de “omkringliggande faktorerna”, t.ex. att det pågick ett inbördeskrig i Ryssland. Frågan är dock vilka personer som denna kritik är tänkt att drabba. Förmodligen ingen. Den av Lindahl så förkättrade Rummel är noga med att skilja på dem som dog i krig och de som mördades av bolsjevikerna. Med rimlig sannolikhet är Lindahl bekant med detta faktum, men hon för ändå fram denna “kritik” därför att hon vet att det vänder vår uppmärksamhet åt ett fel håll. Lindahl fortsätter:

Den ryska revolutionen och Lenins gärning var en reaktion mot en förtryckande tsarregim, och mot det första världskriget, där socialdemokrater och liberaler i Europa valde att skicka massorna i döden.

Den ryska revolutionen var ingen reaktion mot en “förtryckande tsarregim”. Den var en statskupp. Den stat som Lenin skapade var långt mer repressiv än den regim som den ersatte. Syftet med det bolsjevikiska regimövertagandet var inte mindre förtryck, utan mer förtryck och resultatet blev också mer förtryck. Lenin sade själv att den stat som efterträder kapitalismen måste vara en diktatur som inte är bunden av några lagar: “proletariatets diktatur är en makt som erövrats och stöds genom proletariatets våld mot bourgeoisien, en makt som inte är bunden av några lagar.”
Lindahl hävdar även att de som anser att kommunismen var värre än nazismen också måste anse att “det hade varit bättre om nazisterna vunnit andra världskriget”. Sanningen är väl snarare den att om de allierade och Sovjet inte hade förmått besegra nazisterna, så hade Hitler upprepat Stalins politik i Sovjet och Östeuropa.
Lindahl för också fram tesen att om det inte hade varit för Lenin och den ryska revolutionen, så hade Sverige gått miste om den allmänna rösträtten. Lindahl är inte ensam om att hysa denna ståndpunkt. Flera svenska kommunister har påpekat hur betydelsefullt partiets bidrag var i kampen för demokratin. Även detta påstående är märkligt. Faktum är att under den period som demokratin växte fram i Sverige, hyllade Lindahls partikamrater en regim där rösträtten var avhängig av medborgarens klasstatus. Så sent som 1944 ifrågasatte dåvarande partiledaren Linderoth om präster skall ha rösträtt i det framtida socialistiska Sverige.

Ett annat av vänsterungdomens affischnamn är America Vera-Zavala. Enligt Vera-Zavala, vänsterpartist och sommarpratare i Sveriges Radio, är det rätt att bemäktiga sig gator i syfte att störa trafiken och inte självklart att kritisera stenkastning mot polisen. Vera-Zavala har förordat ett förstatligande av Ericsson och öppet stött terroristattacker mot amerikanska soldater och personal från hjälporganisationer i Irak:

Vi vet inte särskilt mycket om vilka politiska krafter som genomför attackerna – om det är Saddam-anhängare, al-Qaida eller om det rör sig om mer folkliga attacker. Vem det än är som genomför attackerna så har de all rätt i världen att utföra dem.
Det är bra med motstånd … Att man gör attacker mot FN och Röda Korset tycker jag inte är konstigt, utan snarare väldigt logiskt. … Jag har svårt att se hur man kan sitta här och vara moraliskt indignerad över att Röda Korset är en måltavla. … Jag vill inte fördöma olika delar av en kamp.

Vera-Zavala föredrar Kubas diktator Castro framför USA:s folkvalde president därför att Castro “genomförde revolutionen på Kuba, som är något av det vackraste som har genomförts”. Vera-Zavala går så långt att hon hävdar att världen var bättre när Sovjetunionen existerade eftersom Sovjet utgjorde en motvikt till USA.
Jenny Lindhals efterträdare Ali Esbati är, om möjligt, ännu extremare. Esbati beskriver Israel som en “hämningslös terrorstat” och säger sig ha som politisk målsättning att “röka ut” de som bor på Östermalm. Esbati har studerat på Handelshögskolan i Stockholm för att, som han säger, “lära känna sina fiender”. Under Esbatis ledning har Ung vänster samlat in och skänkt pengar till terroristorganisationer som PFLP. När Esbati blev ombedd av polisen att inställa sig för förhör svarade han följande: “Vi går dit med stolthet och står för det vi gjort.”

Avslutning

Få politiska partier i vårt land har gjort sig så förtjänta av nedläggning som det svenska kommunistpartiet. Partiet har inte endast agerat landsförrädiskt, det har under flera decennier metodiskt arbetat i syfte att misstänkliggöra det demokratiska styrelsesättet. Det har motarbetat frihetssträvanden och backat upp diktatorer. Det har förlett människor och förvanskat deras uppfattning av verkligheten.
Enligt Gudrun Schyman var det under kongressen år 1993 som Vänsterpartiet slutgiltigt gjorde upp med sitt förflutna. Det är ett fascinerande påstående. Om Schyman har rätt, tog det alltså partiet över 70 år att komma ned på jorden. Det krävdes mer än ett halvt sekel innan partiets alla demokratiexperter och moraliska dygdemönster insåg att det är fel att fjäska för diktatorer med miljontals människors liv på sina samveten och att det är fel att stödja politiska system som stänger i sina befolkningar bakom murar och taggtråd.
Etter värre är att denna s.k. omorientering av partiets politik aldrig kom till som ett resultat av interna, självständiga överväganden. Kommunisternas hållning till diktaturerna i öst har alltid stått i omvänt förhållande till graden av förtryck i dessa länder. Det krävdes ett imperiesammanbrott för att få Vänsterpartiet att inse att det var något fundamentalt fel med arbetarklassparadisen i öst.
För att förstå graden av allvar, kan man göra följande tankeexperiment. Antag att vi inte hade vetat om att kommuniststaterna var kommunistiska och att det svenska kommunistpartiet var kommunistiskt. Antag vidare att vi blev ombedda att placera partiet på den politiska kartan. Det enda som vi hade att utgå ifrån var rapporter om ett ändlöst, politiskt motiverat mördande och ett litet s.k. avantgardeparti i Sverige som skyddar dråparna och drömmer om nå maktens tinnar. Hur hade vi karaktäriserat detta parti?

– Förmodligen hade vi gissat att det måste vara ett nazistparti.