Den brittiske filosofen Roger Scruton har skrivit över 30 böcker. Böckerna spänner över ett brett område: musik, filosofi, politisk analys, arkitektur. I föreliggande artikel skall redaktören kika lite närmare på en av Scrutons tidiga arbeten: The Classical Vernacular. Architectural Principles in an Age of Nihilism (Carcanet, 1994).

Modernismen

Scrutons ärkefiende inom arkitekturen är modernismen. I The Classical Vernacular ger han sig i kast med att förklara varför modern arkitektur är så repulsiv.
De stora modernisterna, däribland Le Corbusier och Walter Gropius, byggde nästan ingenting. De var den modernistiska rörelsens ideologer och deras idéer blev inflytelserika därför att de dominerade utbildningen av arkitekter under en period då den europeiska kulturen var i hög grad förstatligad.
Scruton betraktar modernismen som ett i grunden politiskt projekt som ofta var definierat i socialistiska termer. Modernismens kanske mest kände förkämpe, Le Corbusier, var djupt imponerad av bolsjevikerna. De ryska kommunisterna, förklarade han, ville inte endast bryta med det gamla samhället, de tänkte stort. De hade monumentala ambitioner.
Det är, hävdar Scruton, därför knappast en slump att människor förväxlar modernistisk och kommunistisk arkitektur. De är i en mening samma andas barn.
Utopister som Le Corbusier ville emellertid inte endast skapa ett radikalt annorlunda samhälle. De var också övertygade om att det nya samhället skulle befolkas av nya människor och att skapandet av sådana individer krävde att trossarna till det förflutna kapades. Människan kan inte ha den ena foten i det förflutna och den andra i framtiden.
För modernismen var Europas klassiska stadsmiljöer därför den primära ideologiska fienden. Den modernistiska rörelsen såg som sitt bidrag till det framtida samhället att verkställa en radikal brytning med det förflutna på det arkitektoniska planet. Le Corbusier ville t.ex. demolera stora delar av Paris och ersätta de befintliga byggnaderna med betongkolossar omgivna av grönområden:

Le Corbusiers ej verkställda plan för Paris. Källa: Fondation Le Corbusier.

Scruton menar att modernismen började som ett intellektuellt äventyr, men fick politisk signifikans på grund av den rådande tidsandan. Dess konsekvenser var förödande och den primära orsaken till förfulningen av Europas stadskärnor.

Modernistisk filosofi

Le Corbusier var övertygad om att det sociala livet är fullt av påfrestningar och att det är i naturen som människan kan finna balans och harmoni. Därför insisterade han på nödvändigheten av parker. Följaktligen ville Le Corbusier inte endast jämna Paris’ äldsta kvarter med marken, han ville ersätta det med enorma betongkolossar omgivna av rekreationsområden.
Scruton menar att vi hos Le Corbusier ser modernismens strävan efter maximal rationalitet. Den bakomliggande idén är att människor har olika behov. Planeraren isolerar först dessa behov från varandra och anger sedan vilka sociala funktioner som skall tillgodose vilka behov. Människor skall arbeta på en plats, göra inköp på en annan, rekreera sig på en tredje osv. För en ytlig betraktare kan detta se rationellt ut, men i realiteten har det medfört en ödeläggelse av det sociala livet i de städer där konceptet har implementerats.
Det är emellertid inte endast segmenteringen av det sociala rummet som är ett problem.

Stadsmiljöns förfall

För Scruton är gatan det centrala elementet i publik arkitektur. Det är där som människor möts, umgås och träffar överenskommelser. Gatan är stadens blodomlopp.
Modernismen nedvärderar gatan. Den betraktar gatan som en transportsträcka mellan sociala funktioner som är utspridda i rummet. Gatan har inte ett egenvärde. Den existerar endast därför att människor behöver kunna ta sig från en punkt till en annan. Scruton menar att vi ser detta hos Le Corbusier. Hans ofta monumentala byggnader ligger inte utmed gator, istället är de inbäddade i grönområden.
Gatan är den viktigaste av alla publika rum. Den är inte, som modernismen hävdar, ett medel, utan ett mål i sig. Den goda gatan uppvisar en mångfald av funktioner. Den blandar inköpsställen med arbetsplatser, kulturella institutioner med rekreationstillfällen och fasaderna som kantar den skapar en känsla av tillhörighet.
Scruton framhäver alltså gatans betydelse, men om gatan skall fungera som publik arena, måste flera villkor vara uppfyllda.
Husen måste vara vända emot gångtrafikanterna. Därför är dörrar och fönster viktiga. De är byggnadens ansikte. Modernistisk arkitektur är byggnader utan ansikte. Vi upplever inte att de är vända emot oss. Annorlunda uttryckt: de blickar inte i någon särskild riktning. Ofta har de varken fram- eller baksida. De ser likadana ut från alla håll.

Euston Tower, London. Källa: Wikipedia.

Dörrar och fönster är även viktiga av andra skäl: de är gatans ögon. Anledningen till att städer uppförda av arkitekter skolade i modernistisk stadsplanering drabbas av vandalism och graffiti är att människor inte bor i de områden där de arbetar, gör inköp eller rekreerar sig. Följaktligen står områdena tomma när mörkret faller.
Modernistiska exteriörer är också intetsägande därför att de saknar dekorativa detaljer. Dekorationer och ornament är viktiga därför att de bidrar till känslan av harmoni. Lister delar upp byggnaden i begripliga sektioner och skapar ett skugg- och ljusspel som är behagligt att betrakta. Modernistisk arkitektur är uttryckligen fientligt inställd till ornamentering.

Dekorativ katastrof: kommunhuset Kristallen i Lund.

Den modernistiske arkitekten Alfred Loos menade att en byggnad är ett nyttoobjekt och att allt som inte är relevant för detta ändamål med fördel kan elimineras. För Loos var ornament slöseri med viktig tid. Han var övertygad om att i takt med att samhället blir alltmer rationellt, lär det sig att utgallra allt som inte bidrar till maximerandet av nytta. Le Corbusier hade en likartad uppfattning. Han liknade bostaden med bilar och flygplan. De är alla maskiner och skall därför underordnas samma nyttorationalitet.
Ytterligare ett villkor för att vi skall uppleva gatan som välkomnande är att byggnaderna harmonierar med varandra. Modernistiska konstruktioner har ingen relation till sin omgivning därför att de är byggda med utgångspunkt i en grandiositetsprincip. Modernismens målsättning är byggnader som står ut från mängden. Man eftersträvar en arkitektur, som i kraft av sin unikhet, drar blickarna till sig. Modernistiskt utformade byggnader står bredvid varandra av det enkla skälet att de inte passar ihop med andra byggnader. Det beror på att, och detta är, menar Scruton, modernismens kardinalsynd, modernismen behandlar byggnader som konstverk.
Ett annat problem med modernistisk arkitektur är att den premierar horisontella principer. Modernistiska arkitekter ritar inte byggnader, de utgår ifrån en horisontell planritning på vilken de staplar våningar tills de når byggnadens krön.
Problemet, enligt Scruton, är att när vi betraktar en byggnad, rör vår blick sig nedifrån och uppåt. Vi projicerar, helt enkelt, vår egen upprätta ställning på byggnaden. Därför skall god arkitektur vara uppförd enligt en vertikal princip. Dessutom saknar modernistiska byggnader topp. När vi betraktar en byggnad, förväntar vi oss en avslutning, men modernistiska byggnader har platta tak. De består endast av våningar staplade på varandra. Lister och annat som skulle kunna dela upp byggnaden i begripliga sektioner och förse fasaden med ljus, skugga och kontrast är frånvarande.
Det är därför inte konstigt att modernistisk arkitektur ofta ursäktas med tekniska och ekonomiska argument.

Vernakulär arkitektur

The Classical Vernacular utgör ett försvar för det Scruton kallar vernakulär arkitektur. Grundidén är att arkitektur egentligen inte är något uppseendeväckande, utan en fortsättning på vardagslivets estetik. När vi designar ett hus, gör vi i grund och botten samma sak som när vi dekorerar vårt hem eller inreder vår trädgård.
Det faktum att arkitektur har en estetisk aspekt innebär inte att arkitektur är konst. Om modernismen premierade originalitet och självuttryck, betonar den vernakulära arkitekturen harmoni och vilja att ackommodera våra grannars önskemål. Arkitektens målsättning är inte spektakulära konstverk, utan att bidra till skapandet av ett publikt hem.
Det innebär att vi måste bygga med våra medmänniskors intressen i åtanke. Vi måste hålla i minnet att vårt hus är någon annans omvärld.
Modernistisk arkitektur bryter mot denna enkla princip eftersom den behandlar byggnaden som ett konstnärligt alster. Arkitektur är emellertid inte som poesi och måleri. Arkitektur sysslar med det repeterbara och vardagliga, inte det unika.
De flesta hus i Europas städer är inte byggda av estetiska genier, utan vanliga hantverkare. I de förflutna användes arkitekter endast vid speciella tillfällen, som när ett offentligt monument skulle designas eller en kyrka byggas. Dåtidens husbyggare utgick ifrån mönsterböcker, ofta gamla avhandlingar, som diskuterade och presenterade lösningar på kluriga estetiska problem. Hur skall en dörr se ut? Hur skapar man attraktiva hörn? Hur kan lister och detaljer göra en byggnad attraktiv? I dessa böcker finner man ingen ambition att sticka ut från mängden. Tvärtom: målsättningen är istället att smälta in och för det ändamålet fordras enkla och repeterbara lösningar på praktiska, estetiska problem.
Vernakulär arkitektur är, till skillnad från modernistisk dito, konstruerad utifrån vertikala principer. Den dominerar inte gatubilden och det är lätt att med ögat följa dess sträckning uppåt mot högsta punkten. Dess dekorativa detaljer och utsmyckningar gör ögats resa mot krönet till en behaglig aktivitet.
Modernistisk arkitektur premierar funktion över form. Den utgår ifrån att det inte finns ett separat estetiskt problem, att frågor om skönhet och harmoni är reducerbara till frågor om funktion. En funktionellt designat hus är därför, per definition, vackert.
Det är också, om vi får tro Scruton, ett av problemen med modernistisk arkitektur. Den starka betoningen på nyttomaximering är orsaken till att stadskärnor som domineras av modernistisk arkitektur degenererar över tid. Byggnaderna uppfördes för att tjäna ett syfte och när detta syfte väl var uppfyllt, övergavs de. Ingen ville bo i dem.
Oscar Wildes avsikt var inte att kritisera konsten när han förklarade att den är totalt onyttig. Wilde menade tvärtom att det är just detta faktum som gör konsten så användbar. Scruton menar att vi återfinner denna paradox även i debatten om modern arkitektur. Vackra hus överges inte åt, de får ständigt nya hyresgäster. Ingen vill bevara en estetiskt motbjudande byggnad, men om byggnaden är vacker kommer någon att hitta användning för den. Fula byggnader tillåts förfalla eller rivs.

Oscar Wilde. Källa: Wikimedia.

Arkitekturen som yta

Marxister har trivialiserat estetiska frågor genom att reducera dem till materiella faktorer. Estetiska erfarenheter beskrivs som framträdelser, medan materiella faktorer antas vara det som förklarar framträdelserna.
Många modernister resonerade på ett likartat sätt: sann arkitektur är funktionell arkitektur. De antog att det inte existerar ett fristående estetiskt problem, att ett funktionellt designat hus per definition är vackert.
Scruton menar att skönhet är viktigt för människor och att skönhet handlar om framträdelser eller yta. När vi reducerar estetiska frågor till frågor om funktion, berövar vi verkligheten dess skönhet. Det är därför som människor känner sig obekväma i stadsmiljöer som domineras av modernistisk arkitektur. Det är ingen tillfällighet att människor åker till Rom och Paris för att njuta av den vackra arkitekturen, men att ingen besöker Pyongyang av samma skäl.
Förmodligen är det också det primära skälet till att de flesta modernistiska arkitekter bor i gamla, vackra hus, ofta på bekvämt avstånd från de betonggetton som de har designat åt andra.

Pyongyang. Källa: Wikimedia.

Rom. Källa: Wikimedia.

Det är alltså inte så som modernisterna påstår att vi, för att upptäcka arkitekturens dolda väsen, måste rensa bort ornament och detaljer. I livsvärlden sammanfaller yta och essens. Stadsmiljöer som är präglade av vernakulär arkitektur upplevs inte som tilltalande därför att vi har genomskådat en estetisk illusion, utan tvärtom av det enkla skälet att vi har accepterat att skönhet är en framträdelse. I den mån som arkitektur har en essens är den fullt synlig.
Scruton varnar för att priset för en värld utan skönhet är alienation. Det är skälet till att människor dekorerar sina hem, inreder sina trädgårdar, omsorgsfullt dukar bordet inför släktmiddagen och bär kläder som speglar deras personlighet.
Ingen skulle köpa kläder som producerats endast för att fylla nyttofunktioner, t.ex. att skydda kroppen mot kyla eller värme. Kläder måste också vara dekorativa. Byggnader är inte annorlunda.

Knepigt värre

Roger Scruton rundar av The Classical Vernacular med några filosofiska meditationer. Scruton menar att människan är en social varelse och att hon av det skälet måste koordinera sin smak med andra människor. Hon måste hitta estetiska lösningar som tilltalar så många människor som möjligt. Denna ambition genomsyrar vernakulär arkitektur och är frånvarande i modernistisk arkitektur. Målsättningen med vernakulär arkitektur är att skapa en stadsmiljö som människor vill kalla sitt hem.
Frågan är emellertid vad bra värderingar egentligen är värda.
Estetik handlar om smak och smak är något subjektivt, men likväl anser de flesta av oss att det är meningsfullt att argumentera om kultur. Vi diskuterar film, poesi, litteratur och konst och vi gör det med samma allvar som när vi dryftar politik, ekonomi och naturvetenskap. Problemet är att i natur- och och samhällsvetenskap har vi möjlighet att testa våra hypoteser, men värderingar förefaller inte beskriva något. Detta problem är självklart inte unikt för Scrutons kritik av modernismen. Modernismen brottas med samma problem och dess svar att form följer funktion är knappast tillfredställande.
Vi står inför ett genuint filosofiskt problem som har fått många kalufser att skifta till grå färg och kanske måste vi lära oss att leva med det.