I sin senaste bok, Fools, Frauds and Firebrands. Thinkers of the New Left (Bloomsbury, 2015) beskriver den brittiske filosofen Roger Scruton den franske filosofen Michel Foucault som paranoid: Foucault driver inte med oss när han säger att det moderna samhället är ett fängelse. Han är fast övertygad om att så är fallet.
I föreliggande artikel skall vi kika lite närmare på ett svenskt exempel på Foucaultinspirerad maktgenealogi: Mats Beronius’ Bidrag till de sociala undersökningarnas historia – eller till den vetenskapliggjorda moralens genealogi (Symposion, 1994).

En alternativ tolkning

Kanske hade Scruton rätt när han beskrev Foucault som paranoid, men man måste inte tolka Foucault på det sättet. Enligt en annan tolkning var Foucault inte alls paranoid. Hans märkliga världsbild är istället en följd av ett medvetet metodologiskt val.
Vi betraktar världen genom ett moraliskt raster. Det ger inte endast verkligheten dess speciella färg, det hjälper oss också att klassificera skeenden. Inte minst är det tidsbesparande. Det gör det möjligt för oss att snabbt ordna verkligheten utan tidsödande undersökningar.
Frågan är: hur skulle världen se utan moraliskt raster? Foucault gör detta tankeexperiment. Han placerar våra moraliska tolkningar inom parentestecken med förhoppningen att världen skall bli synlig på nytt. Det är ur detta metodologiska val som bilden av det moderna samhället som fängelsearkipelag växer fram. Foucaults poäng är enkel: det dominerande, moraliska rastret hindrar oss från att se fängelsearkipelagen.

Det teknokratiska samhället

Enligt Beronius kännetecknades 1700-talet av en strävan efter en växande befolkning. Under denna tid satte man ett likhetstecken mellan samhällets och statens välfärd. Staten behövde en nyttig befolkning och den skulle kontrolleras av politiker och byråkrater. För det ändamålet växte det fram vetenskaper om hur man förvaltar en stat. Liv och hälsa blev politiska problem.
Det är Beronius utgångspunkt.
I ett avsnitt betitlat “Den stora fixeringen” skriver han att den svenska befolkningen förvandlats till ett “manipulerbart objekt”. Kapitlet skildrar hur det växer fram en kroppspolitik eller en “kontinuerlig, systematisk och likformig observation och registrering av hela befolkningen”. Barnens hälsa blir föremål för problematisering. Fattigvården omorganiseras. Det iscensätts systematiska studier av de som lever i lagens utkant. I det framväxande teknokratiska samhället är man på ständig jakt efter avvikare, riskgrupper och riskmiljöer.
Syftet är att stärka staten, inte omsorg om den enskilda individen.

Maktgenealogiska problem

Problemen med maktgenealogier av Foucaults snitt blir särskilt påtagliga när genealogen kopplar ihop maktutövning med sociala institutioner som vanligtvis inte uppfattas som kontroversiella, t.ex. sjukvården. Inom sjukvården är det inte ovanligt att man isolerar, observerar och klassificerar patienter. Man gör det därför att man vill hindra sjukdomar från att spridas, men också för att öka kunskapen om sjukdomstillstånd. Målet är inte maktutövning.
Foucaults metod går, som vi har sett, ut på att neutralisera värdepremissen i ett argument. Han försöker betrakta verkligheten oberoende av moraliskt raster. Följaktligen ser Foucault endast isolering, observation och klassificering, dvs. maktutövning.

Beronius’ framställning leder till en likartad slutsats.

För läsaren av Bidrag till de sociala undersökningarnas historia är det uppenbart att något ohyggligt har hänt: människor objektiveras, manipuleras och fixeras. Beronius talar till och med om inkvisitoriska praktiker.

Frågan är hur Beronius’ text infriar dessa förväntningar? Uttryckt på ett annat sätt: varför är kroppspolitiken omoralisk?
Ett möjligt svar är att den genomtrumfades under falska förespeglingar eller tvingades på människor mot deras vilja.
Det finns emellertid inget i Beronius’ framställning som stöder sådana antaganden. Om vi får tro Beronius, innebar dessa praktiker bl.a. att människor fick lära sig att hantera mat på ett, ur hygienisk synvinkel, tillfredsställande sätt, att nyblivna mödrar uppmanades att amma sina barn, att arbetsmiljöers effekter på människors hälsa uppmärksammades och att utbildning av barnmorskor förordades. Ytterligare ett problemområde var den stora barnadödligheten:

Genom den nya befolkningsstatistiken blev det möjligt för myndigheterna att uppskatta den stora barnadödlighet som inträffade vid 1700-talets mitt. Mellan 1750 och 1760 dog t ex vart femte barn före ett års ålder. Inför sådana dödssiffror reagerade myndigheterna, bl.a. genom att vid riksdagen 1761 precisera Medicinalväsendets uppgifter: “Att vetenskapen och konsten upphjälpas; smittosamma sjukdomar i tid motas och hämmas, de fattiga med handräckning och läkemedel understödjas och i synnerhet kraftiga utvägar tagas emot den överallt grasserande så svåra barnadöd, vilken under de förflutna åren varit så ödande, att blott utan den så kallade ‘okända barnsjukan’ varje år avgått med över 10.000 barn.”

Förväntningarna inlöses på ett, milt sagt, märkligt sätt. Beronius ger oss ingen anledning att anta att den merkantilistiska filosofin var en väl förborgad hemlighet eller att människor motsatte sig bättre hygien och lägre barnadödlighet. Han kan i och för sig mena att man inte bör bedriva sjukvård, att barnmorskor inte skall utbildas eller att hög barnadödlighet är ett rimligt pris att betala för att slippa kroppspolitik, men han säger inget sådant.
Kanske kan vi förklara hans tystnad med det faktum att han är inspirerad av Foucault. Foucault menade att kritikern inte har någon skyldighet att rättfärdiga sina argument:

To imagine another system is to extend our participation in the present system

Kanske beror det på att Beronius är värderelativist. Han skriver t.ex. följande:

vad som är rätt och bra, fel och dåligt … ovedersägligen är bundet till den etik som är förhärskande hos den som pekar ut problemet.

Problemet är givetvis att Beronius’ berättelse är en förfallshistoria och det är svårt att tro att han menar att utvecklingen från 1700-talet och framåt endast är en mänsklig och humanitär katastrof om man betraktar verkligheten ur hans perspektiv.

Gilles Deleuze

Beronius är också inspirerad av den franske filosofen Gilles Deleuze. Målet för den genealogiska analysen är, enligt Deleuze, att reducera sociala fenomen till en dominerande maktvilja. Maktviljan förklarar varför vi tolkar ett givet fenomen på ett bestämt sätt. Fenomenet har alltså ingen mening i sig.
Scruton har karakteriserat Deleuzes filosofi som nonsens. Det hindrar emellertid inte Scruton från att imponeras av Deleuze. Deleuze var nämligen mycket smart och till skillnad från många andra samtida franska filosofer, kunde han prata nonsens flytande. Det var, paradoxalt nog, också den primära anledningen till att så många tog honom på allvar. Friedrich Nietzsche lär ha sagt att den som vill verka djup inför mängden skall bemöda sig om dunkelhet, därför att vanliga människor ofta förväxlar dunkla utsagor med filosofisk klokskap.
Deleuzes maktteori är förvisso nonsens. Egentligen skulle man ju kunna försvenska det Deleuze säger med, jag vet inte med hur många ord, med följande enkla sats: segraren skriver historien.
Det är tveksamt om Deleuze förmår hjälpa Beronius på vägen. Om Deleuze har rätt, är ju all moral reducerbar till makt, men om redaktören får gissa vill Beronius nog göra ett undantag från den regeln för sin moral. Annars faller ju hans kritik av modern kroppspolitik platt till marken.

Detta var ju en beklämmande historia

Bidrag till de sociala undersökningarnas historia har över 20 år på nacken, så man skall kanske inte ödsla för mycket krut på den. Likväl är det en beklämmande historia.
Professor Scruton hade förmodligen stämplat Beronius’ studie som akademiskt nonsens och redaktören är dessvärre böjd att instämma. Problemet är inte empirin, utan den teoretiska ramen. Det är en sak att kritisera politiskt förtryck, en helt annan sak att framställa sjukvård och kamp för barnhälsa som hot mot allas vår frihet.
Lite nedslående är det att boken en akademisk produkt. Tyvärr är det inte ovanligt att universitet kablar ut välskrivet larv av nämnt slag. Man får väl trösta sig med att den knappast har gjort någon större skada eftersom den näppeligen har förmått attrahera någon större publik utanför kretsen av redan troende.