Den brittiske journalisten Nick Cohen växte upp i ett starkt politiserat hem. I What’s Left? How the Left Lost Its Way (Harper Perennial, 2007) skriver han: “I come from the land where you can sell out by buying a comic. I come from the left”. Som barn var Cohen övertygad om att alla barn hade det likadant. Sålunda var han mycket förvånad över att hans lärare i engelska var så trevlig. Mannen var ju konservativ. Hemma hade den unge Cohen fått lära sig att endast kommunister är goda människor.
What’s Left är Cohens politiska testamente i vilket han beskriver sin egen politiska utveckling från hårdför kapitalismkritiker till nyanserad samhällsdebattör. Om redaktören skall våga sig på en dom, skulle han säga att boken inte säger särskilt mycket nytt. Vi som följer denna genre har hört det mesta. Det hindrar dock inte boken från att vara underhållande läsning.

Ett inslag av galenskap

Ett element av galenskap har alltid förföljt vänstern. Teorin att kommunisterna, trots allt, var goda eller åtminstone ville väl, trots att de mördade långt fler än de hatade nazisterna, är fortfarande vid relativt god vigör, 25 år efter Berlinmurens fall. Numera är det få som bryr sig om att kommunisterna samarbetade med Hitlers anhang i slutet av 30-talet. Nazister och kommunister inte endast delade upp Polen mellan sig, tyskarna lärde sig bygga och administrera koncentrationsläger av ryska NKVD och Stalin upplät sovjetiska hamnar åt tyska krigsfartyg och lovade till och med att bistå Hitler militärt om Tyskland hamnade i ett prekärt säkerhetsläge.
Före det rysk-tyska samarbetet skällde vänstern som en bandhund på Hitler-Tyskland. Man förklarade att Chamberlain minsann var lika usel som Hitler och att de som uppmanade till kamp mot nazismen betedde sig som om det spelade någon roll för en stackars fisk om den blev kokad eller stekt. Efter det att Molotov-Ribbentroppakten hade signerats, slutade kommunisterna att kritisera Hitler. Istället proklamerade man proletär internationalism och förklarade att arbetarna inte har något hemland och att västkapitalismen är huvudfienden. Kampanjen initierades efter order från Moskva och dess första talesman var en man som vid den tidpunkten var relativt okänd, men som senare skulle bli Östtysklands diktator: Erich Honecker. Honecker angav tonen när han förklarade att England var världens mest reaktionära stat.
När Tyskland sedermera bröt pakten med Sovjet och invaderade Sovjetunionen år 1941, svängde vänstern nytt 180 grader och förklarade att Hitler var vår tids största skurk och att det var varje enskild proletärs uppgift att slåss för sitt hemland.
Bland troende kommunister var dessa ständiga positionsändringar ingen anledning till att kritiskt pröva kommunismen. Kommunismen var immun mot ifrågasättanden.

Vår upp- och nedvända samtid

Idag är situationen inom vänstern än mer kaotisk. Efter Berlinmurens fall upphörde socialismen att vara en levande ideologi och ett ideologiskt alternativ till kapitalismen. Vänstern hade blivit politiskt irrelevant. Det fanns inte längre en organiserad och strukturerad opposition mot kapitalismen och vänstern började därför att stödja all form av opposition mot status quo, även fascistisk sådan. Kommunisterna strävade efter makt och hade därför ett politiskt handlingsprogram. De var övertygade om att politisk makt följer av en korrekt handlingslinje. Kommunisterna ansåg att det inte räcker med att bara vara emot samhället. Efter murens fall nöjde sig vänstern med just detta. Det gällde att inte ge liberalismen ett finger, för då tar den hela armen och kanske mer. Noam Chomsky är, enligt Cohen, ett typexempel på den nya vänstermentaliteten: när USA engagerar sig, skäller Chomsky amerikanerna för kulturimperialism; när de inte agerar, kallar han dem svikare.

Irak

Saddam Hussein uppfann inget nytt, han var en imitatör. Iraks diktator hade modellerat sin regim på den stalinistiska diktaturen i Sovjetunionen. Vänstern var kritisk mot Saddams regim under en lång period och fördömde den som fascistisk, men efter Iraks invasion av Kuwait år 1990, började vänstern vackla. Problemet var inte den irakiska invasionen, utan den USA-ledda koalition som drev de irakiska styrkorna ut ur Kuwait.
Så länge Saddam var allierad med väst, kritiserade vänstern Saddam och uttryckte sympati för lidande irakier. När Saddam blev USA:s och västvärldens fiende, struntade vänstern i regimens fascistiska karaktär och började anklaga väst för imperialism. Irakiska intellektuella som ställde sig bakom försöket att störta Saddam med våld, kritiserades för att gå västimperialismens ärenden.
I februari 2003 demonstrerade över en miljon människor i London i syfte att stoppa störtandet av en fascistisk diktator. Saddam var naturligtvis själaglad och irakisk TV direktsände evenemanget. Vänstern hade nu ingått i en ohelig allians med religiösa fascister. Målet var att underminera västdemokratiernas försök att avlägsna en av 1900-talets mest brutala diktatorer. Saddams regim förkroppsligade det som Amnesty International sade sig kämpa emot, men organisationen förbrukade sitt krut på att angripa USA.
Cohen skriver att vid det här laget hade vänstern blivit löjlig.
Islamisterna var inte sena att exploatera den nya situationen och den islamistiska kritiken av väst var ofta formulerad med klassisk vänsterterminologi och använde sig av exempel från vänsterpressen.
Det var som på den gamla goda tiden, med en viktig skillnad. Under det kalla kriget hade vänstern haft en värdehierarki och på dess topp fanns socialismen. När Berlinmuren föll, kollapsade denna hierarki och vänstern började stödja allt som är västfientligt, till och med religiösa fascister. Vänstern hade inte endast blivit nihilistisk, den hade blivit ett nihilistiskt skämt.

Postmodernismen som räddningsplanka

Nihilismen har dock en baksida. Det kan vara bekvämt att slippa redogöra för vad man vill åstadkomma, men i det långa loppet är det också psykologiskt påfrestande att inte kunna identifiera sig med ett positivt tillstånd.
Cohen menar att den postmodernistiska samhällskritiken utgjorde ett försök att hantera detta problem. Dess mål var att förse nihilismen med akademisk respektabilitet. En extremt bisarr samhällskritik började frodas i universitetsvärlden. Modern fysik anklagades för sexism och logik och förnuft, demokrati och jämställdhet blev synonymer med maktutövning. Debattknepet var knappast nytt. För att slippa medge att demokrati är bättre än diktatur, att det liberala samhället är överlägset kommunism och nationalsocialism, likställde man alla argument med diktatur. Individen försvann från debatten och ersattes med en identitetspolitik baserad på gruppdefinitioner. Kvinnor, homosexuella och invandrare behandlades som hermetiskt tillslutna grupper eller diskursuniversum som inte kunde kritiseras på grundval av externa måttstockar. Naturligtvis hade man gjort ett undantag för den västerländska kulturen som förkastades som universellt repressiv.
Cohen noterar att det är märkligt att dessa kolportörer av filosofisk och politisk obskurantism ofta var både populära och inflytelserika. Det är märkligt: grundtanken var ju inte ny, utan hade formulerats av den stockkonservative 1800-talsfilosofen Joseph de Maistre.

Som om det var allt…

Nick Cohens bok handlar naturligtvis om mycket mer. Cohen är vänsterman och går hårt åt brittiska konservativa politiker. Han diskuterar situationen i Mellanöstern och kriget på Balkan. Han skäller på antiglobaliseringsrörelsen. Han noterar att både högern och vänstern hatar vanligt folk. Högern ansåg länge att arbetare skulle nekas rösträtt därför att de ansågs sakna kultur och bildning, medan distingerade kommunister tyckte att det var lika bra att utrota arbetarklassen. Cohen diskuterar pacifismen som politisk praktik, han för en lång diskussion om antisemitism och islamism och noterar att islam, kommunism och nazism håller sig med ett likartat begrepp för socialhygien. På samma sätt som nazisterna var övertygade om att offer och krig har en renande inverkan på samhällskroppen, ansåg kommunister att eliminerandet av historiskt irrelevanta sociala klasser producerade samma effekt. Islamisterna har förvisso ersatt ras- och klassbegreppet med religiös tillhörighet, men bortsett från det är grundtanken densamma: det ultimata reningsbadet är att dö i kampen för islam.
Cohen använder dessa olika teman för att bevisa sin centrala hypotes: att vänstern har blivit mer eller mindre politiskt galen, och om det kan man väl endast säga att han lyckas ganska väl. Sålunda: inget mycket nytt under solen, men likafullt underhållande läsning.