I sin sista bok, Wealth, Poverty, Politics (Basic Books, 2016), diskuterar den amerikanske ekonomen Thomas Sowell orsakerna till välstånd. Människor föds fattiga och blir rika genom att producera varor och tjänster. Fattigdom beror på låg produktivitet och eftersom det är ett närmast universellt tillstånd, behöver det inte förklaras. Det är avvikelserna från detta universaltillstånd som söker en förklaring. Vad är det som hindrar människor från att producera?
I förra artikeln kikade vi lite närmare på hur geografiska och kulturella faktorer kan underlätta eller försvåra produktion av varor och tjänster. I denna avslutande artikel ska vi fokusera vår uppmärksamhet på sociala och politiska faktorer.

Sociala faktorer

Termen “social faktor” kan referera till olika saker. Sowell diskuterar demografiska och kognitiva faktorer.
En vanligt förekommande teori hävdar att jordens befolkning måste hållas i schack för att undvika massvält. I realiteten har denna idé endast tagits på allvar i väst och i Kina. Sowell menar att teorin, vars ursprungliga formulering hittas i Thomas Malthus bok från 1789, Essays on Population, är falsk. Det är korrekt att det finns en fysisk gräns för hur många människor som vår planet kan föda, men vi vet inte var den går. I realiteten har alla malthusianska prediktioner slagit fel.
Det finns heller inget samband mellan befolkningsstorlek och inkomst per capita. Om teorin vore korrekt, borde Sverige vara rikt och Japan fattigt, men båda länderna är rika. Befolkningsdensiteten i många centralafrikanska stater är lägre än i Japan, men medan Japan är ett rikt samhälle, är alla centralafrikanska länder fattiga. Teorin verkar sannolik, men stöds inte av fakta.
Social mobilitet är viktigt för människors möjlighet att höja sin levandsstandard. Med “social mobilitet” menas att externa restriktioner inte hindrar individer från att avancera i samhället. Det innebär inte att alla människor eller grupper av individer hade lyckats lika väl om vi hade eliminerat alla restriktioner. Det finns också interna hinder att övervinna. Det är en av Sowells huvudteser: om grupper ska avancera socialt och ekonomiskt, måste de öka sitt humankapital. Det innebär att ett samhälle som präglas av ekonomisk ojämlikhet inte nödvändigtvis måste sakna möjligheter till social mobilitet. Det malaysiska samhället upplevdes som statiskt endast av de som saknade humankapital. Inflyttade kineser visade att man kan lyckas även i ett samhälle som diskriminerar en om man satsar på utbildning och är utrustad med entreprenörsanda.
Kanske något överraskande väljer Sowell att klassificera skillnader i kognitiv förmåga som sociala faktorer. Sowells argument är komplext. Han förnekar inte existensen av kognitiva skillnader mellan individer eller etniska grupper. Inte heller förkastar han användningen av intelligenstest.
Hans tes är att det inte finns en konsensus bland intelligensforskare om intelligensskillnader och deras orsaker och på denna punkt har han förmodligen rätt. Sowells kritik av den traditionella synen på intelligens, den som representeras av forskare som Arthur Jensen, en man som Sowell för övrigt högaktar, baseras på studier av den amerikanske statsvetaren James Flynn. I intelligenstest erhåller den genomsnittliga testtagaren 100 poäng. Flynns upptäckt var att det som vi betraktar som genomsnittlig intelligens idag, hade värderats annorlunda för 50 år sedan. Det har nämligen visat sig att om individer testas med gamla test, får de ett bättre resultat än de individer som testen ursprungligen designades för. Denna observation har fått namnet “Flynneffekten” efter sin upptäcksman.
Det verkar alltså som att vi blir smartare över tid. Problemet är att våra gener knappast hinner förändras på så kort tid. Sowells slutsats är därför att intelligenstest mäter något inlärt.
Det innebär dock inte att intelligenstest saknar värde. Tvärtom. Sowell menar att traditionalister som Jensen har rätt när de säger att resultat på IQ-test korrelerar väl med utbildningsprestationer och annat. Han tror dock inte att testen mäter reell intelligens, utan förvärvad förmåga.
Sowell drar alltså inte samma slutsats från Flynns studier som många kritiker av IQ-test har gjort. Kritiker av IQ-test har hävdat att testen är rasistiska eller eurocentriska och inte säger något om människors eller etniska gruppers kognitiva förmågor. Om Sowell har rätt, är denna kritik missvisande. Det spelar i realiteten ingen roll vad testen mäter så länge de har prediktiv validitet. Kanske mäter IQ-test egenskaper som är värdefulla för människor som lever i avancerade samhällen, men då mäter de dessa egenskaper och individer som klarar sig dåligt på testen är inte lämpade för ett liv i ett modernt, avancerat samhälle.
Istället för att erkänna att olika individer och grupper testar olika väl och att detta endast kan förändras genom att individerna ackumulerar humankapital, har kritikerna istället attackerat testen som sådana. Det har sagts att antagningstest till utbildningar diskriminerar minoriteter. Prestigefyllda Berkeleyuniversitetet sänkte således antagningskraven för svarta studenter för att uppnå så kallad jämlik representation. Effekten blev att sju av tio inkvoterade studenter misslyckades att fullfölja sina studier.
Vi kan inte välja verklighet, menar Sowell. Antingen har man det nödvändiga humankapitalet eller så saknar man det.
Egalitära ideal kan endast triumfera i utbildningssystemet om man urholkar utbildningarnas innehåll. Den svenska polisutbildningen är ett exempel. Målet är inte bästa tänkbara poliser, utan jämlikhet. Följaktligen har kraven sänkts. Manliga aspiranter måste nu klara av samma test som kvinnliga sökanden. Därmed har jämlikhet uppnåtts mellan könen. Detta kallas på byråkratsvenska för “breddat urval”. I realiteten har man sänkt kraven på sökanden och Sverige har fått sämre poliser.
Sowell menar vi måste fråga oss vad vi ska ha skolor till. Vill vi ha ett system som producerar de bästa tänkbara poliserna, läkarna och ingenjörerna eller är utbildningssystemets mål att förverkliga egalitära målsättningar även om det kräver att vi sänker kraven på sökanden och därmed degraderar hela yrkeskårer?

Politiska faktorer

Politiska faktorer eller frånvaron av sådana kan främja eller försvåra ekonomisk utveckling. Sowell diskuterar en rad sådana faktorer och här kan vi endast nämna några.
Isolering är det primära receptet för fattigdom. På 1400-talet beslutade sig Kina för att isolera sig från omvärlden. Kina var ett avancerat samhälle med dåtidens mått och de kinesiska ledarna ansåg att Kina inte hade något att lära sig från världen omkring. Det skulle visa sig vara ett för landet på lång sikt förödande beslut. Omvänt: Japans beslut på 1800-talet att öppna upp samhälle och ekonomi för västerländska kulturyttringar, medförde att landet växte till att bli en av världens industriella stormakter.
För lite politik kan skada en ekonomi. Samhällen som har svaga eller korrupta politiska institutioner är i regel fattiga. Till och med libertarianer som Robert Nozick anser att det behövs ett juridiskt system och en statsmakt som backar upp det.
För mycket politik kan skada en ekonomi. Debatten om välfärdsstaten handlar bland annat om detta. Det centrala argumentet för välfärdsstaten är existensen av fattigdom och ojämlikhet. Problemet är att ordet “fattig” har förlorat sin mening i västdemokratierna. I USA kan du bo i hus, äga två bilar, ha TV och mycket annat och ändå klassificeras som fattig av regeringsstatistiker. Fattiga amerikaner lever samma liv som den övre medelklassen i grannlandet Mexiko. Det innebär naturligtvis inte att de som klassificeras som fattiga inte har problem, utan att fattigdom knappast är det mest påträngande problemet.
Trots det råder det numera en allmän politisk konsensus om välfärdsstaten. Både höger och vänster anser att det är skattebetalarnas plikt att garantera alla medborgare, även de som väljer att inte arbeta, en minimistandard. Så har det inte alltid varit. Lenin menade inte endast att de som inte arbetar inte heller ska äta, han ansåg att “I denna enkla, elementära och alldeles uppenbara sanning ligger socialismens grundval”.
Sowell menar att man mycket väl kan vara emot välfärdsstaten utan att vara emot fattiga. Fattiga är inte fattiga därför att andra är rika, utan därför att de inte producerar tillräckligt mycket. Frågan är därför på vilket sätt välfärdsprogram påverkar incitamentsstrukturen i samhället.
Den generella regeln ser ut på följande sätt: man får mer av det som man belönar och mindre av det som man förbjuder.
Fattigdom beror på brist på humankapital. Humankapital är dock inget som individens föds med, utan något som denne måste förvärva genom studier och arbete. Om hindren för förvärvandet av humankapital är externa, kan man eliminera dem med lagar. Det är ett skäl till att många stater har lagar mot diskriminering. Diskrimineringslagar har dock ingen effekt på interna hinder. Om människor har en kultur i vilken studier och arbete har låg status, kan ett bidragssystem minska deras incitament att förbättra sin lott. Istället för att hjälpa individerna, bidrar välfärdsstaten till att cementera deras situation.
Sowell menar att vi måste skilja mellan moraliska och kausala faktorer. Det faktum att ett politiskt fenomen är moraliskt klandervärt, innebär inte att det har explanatorisk betydelse. Slaveriet är ett exempel. Det sägs emellanåt att slaveriet hade stor betydelse för Europas och USA:s ekonomiska utveckling. Om Sowell har rätt, finns det inget empiriskt stöd för den hypotesen. Den amerikanska södern var fattig och outvecklad. I Brasilien var slaveriet koncentrerat till norr, landets fattigaste region. Inte heller Storbritannien gynnades av slaveriet. Slaveriet var förvisso moraliskt anstötligt, men utan det hade dagens svarta amerikaner levt i Centralafrika med en betydligt lägre levnadsstandard. Sowell menar att detta argument kan tillämpas inte endast på slaveriet, utan också på kolonialismen. Det faktum att kolonialismen var moraliskt förkastlig innebär inte att fattigdomen i tredje världen beror på britter, portugiser och spanjorer. Ett samhälle som erövras av ett militärt starkare, men kulturellt mindre avancerat folk, kommer att degenerera. Det hände antikens Rom. Barbarerna från norr övermannade romarna militärt, men de saknade den kulturella sofistikation som var nödvändig för att administrera det erövrade imperiet. Följden blev att allt det som romarna hade uppfört, däribland ett intrikat nätverk av vägar och viadukter, förföll. Det omvända är lika sant. Churchill sade: “We owe London to Rome”. Romarna var förvisso imperialister, men utan dem hade England sett annorlunda ut. Detta rättfärdigar varken imperialism eller slaveri, men det problematiserar en melodramatisk historieskrivning.
Ett vanligt förekommande slagord i den politiska debatten är att ekonomisk utveckling kräver kulturell mångfald. Det är naturligtvis en sanning med modifikation. Japan är ett av världens mest homogena länder och samtidigt en industriell stormakt. Sverige har lyckats väl på den ekonomiska arenan trots att vårt land är litet och etniskt homogent. Förklaringen är kulturell receptivitet. Vi har varit framgångsrika därför att vi har importerat teknik och kulturyttringar som har gagnat oss. Att importera kultur är emellertid inte samma sak som att tillåta massinvandring. Kulturimport är en inkrementell aktivitet: vi kan bestämma vad vi vill importera och hur mycket vi ska importera. Vi kan till och med upphöra med import av kulturyttringar som vi anser är nedbrytande. Import av människor är irreversibelt: när människorna väl är här, förblir de här. Inte heller har vi samma möjlighet att som vid import av kulturyttringar bestämma importprodukternas innehåll. Immigranterna tar med sig sin kultur från sina hemländer. Detta kan ha stora ekonomiska konsekvenser för värdsamhället.
En stat är ofta ett effektivt instrument om en uppgift kan lösas med maktutövning. Försvaret av ett nationellt territorium och upprätthållandet av lag och ordning är två exempel på uppgifter som lämpar sig för en statsmakt.
Problem uppstår när problemlösningen inte kräver maktutövning. Till och med slavar i den amerikanska södern fick betalt för sitt arbete om det krävde engagemang och eftertanke. Det berodde inte på generositet, utan på att även makt har gränser. Skälet till den sovjetiska ekonomins kollaps var att kommunisterna försökte centralisera lösningen på ett problem som krävde en decentraliserad organisation. Insikten om detta var skälet till att många länder, däribland Indien och Kina, började experimentera med marknadsreformer, ofta med goda resultat.
Ett annat problem är att politiska institutioner ofta har en egen dagordning där den egna överlevnaden har högsta prioritet. Detta kan leda till resursslöseri och resursslöseriet kan påverka ekonomin negativt. Myndigheter som t.ex. har till uppgift att bekämpa särbehandling, avskaffas inte när de har nått sitt slutmål. Istället expanderar de verksamheten med hänvisning till alltmer förfinade definitioner av “diskriminering”. När den amerikanska kongressen antog Medborgarrättsakten på 60-talet, var diskrimineringsbegreppet definierat i intentionala termer. Idag är samma begrepp statistiskt. Följden är att en skola eller ett företag kan stämmas för diskriminering trots att de inte har särbehandlat någon. Det räcker den etniska sammansättningen bland studenter eller personal inte speglar den omgivande populationen.
Det är i detta sammanhang som man ska se nollvisioner. Politik är kategoriska verksamheter. Endast i politiken kan man ha som mål att ingen ska dö i trafiken eller utsättas för diskriminerande behandling. Vanliga människor förstår omedelbart att nollvisioner inte går att förverkliga. I politiken spelar nollvisioner en viktig roll av retoriska skäl. Det är ingen tillfällighet att kommunister alltid anklagar meningsmotståndare för bristande radikalism. Nollvisioner ger också politikerna möjlighet att permanenta verksamheter som egentligen borde läggas ned. Eftersom en nollvision inte går att realisera, blir kampen för dess förverkligande evig.
Verkligheten är inkrementell. Det innebär att vi kan minska antalet döda i trafiken eller diskriminerade i samhället, men endast till ett bestämt pris. Kort uttryckt innebär det att vi måste göra avvägningar. Är vi villiga att inskränka yttrandefriheten därför att det finns muslimer som känner sig kränkta av sekulariserade kulturyttringar? Jämlikhet är naturligtvis något bra, men är vi beredda att betala priset i form av minskad frihet? Människor som lever i en inkrementell verklighet är tvingade att balansera kostnader och nyttor mot varandra. Politiker lever i en kategorisk verklighet och kan föreviga kampanjer mot reella och inbillade fiender därför att de kan skyffla över kostnaderna på andra.
I realiteten har alla människor nytta av produktivitetsökningar. Välståndet i samhället ökar. Humankapital överförs mellan människor. Detta är dock inte något självklart positivt ur ett politiskt perspektiv. När olika grupper konkurrerar i en fri ekonomi, blir resultatet ekonomiska ojämlikheter. Det är inte ovanligt att politiker exploaterar bitterheten hos förlorarna för en politik som skadar den ekonomiska nyttan. År 1970 deporterade regimen i Uganda alla asiater och beslagtog deras egendomar. Följden blev att ekonomin kollapsade. Om fattigdomen är det stora problemet, borde målet vara en mer produktiv ekonomi och en större spridning av humankapital, men verkligheten ser inte ut på det viset för radikalt sinnade partiarbetare.

Vad har redaktören då att säga om professorns sista lunta?

Thomas Sowell var en extremt produktiv författare och Wealth, Poverty, Politics är av allt att döma hans sista bok. Det är en omfångsrik skapelse som, om man inkluderar notapparaten, omfattar över 500 sidor.
Det är också en fascinerande bok. Sowell fortsätter att hamra in sin tes om det sunda förnuftets prioritet i mänskligt liv och han bombarderar läsaren med exempel. Redaktören känner sig dock inte helt övertygad om att professorn alltid har rätt. Kapitlet om mentala skillnader är mycket intressant och försvarar sin plats i boken, men övertygar inte helt. Kapitlet om politiska faktorer är, på grund av sin detaljerade karaktär högintressant, men kanske hade det mått bra av att disponeras annorlunda. Redaktören har också svårt för böcker som sväller på grund av att författaren envisas med att i tid och otid sammanfatta det som han har sagt.
Detta är dock i det större sammanhanget petitesser. Wealth, Poverty, Politics är en välskriven bok som förtjänar att läsas av oss alla.

Redaktören kommer att sakna herr Sowell.

De som är nyfikna på hur Sowells tankeuniversum är strukturerat, uppmanas härmed att styra kosan till Hooverinstitutionen vid Stanforduniversitetet. Hooverinstitutionen har också en kanal på YouTube. Ett besök är högeligen rekommenderat!