Karl Marx skrev följande i Kritik av Gothaprogrammet:

I en högre fas av det kommunistiska samhället – när individernas förslavande underordnande under arbetsfördelningen försvunnit och därmed också motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, när arbetet blivit inte blott ett medel för livsuppehälle utan rent av det viktigaste livsbehovet, när jämsides med individernas allsidiga utveckling också produktivkrafterna vuxit och alla den gemensamma kooperativa rikedomens källor flödar ymnigare – först då kan man helt överskrida den borgerliga rättens trånga horisont och samhället kan skriva på sina fanor: Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov.

“Av var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov” är kommunismens motto. Frågan är vad det innebär.

Marx och Lenin. Källa: Wikimedia.

Hur ska citatet tolkas?

Den naturliga tolkningen är att Marx syftar på basala, mänskliga behov. Människor behöver mat och dryck, tak över huvudet och möjlighet att försörja sig och under kommunismen får man allt detta utan att behöva anstränga sig. Vad skulle han annars kunna mena?
Faktum är att mottot lider av samma luddighet som många liberala principer. Vem bestämmer när en individ har presterat tillräckligt? Antag att en person säger sig vara utarbetad eller att han eller hon inte vill arbeta överhuvudtaget. Är det ett tillräckligt skäl för att ta ledigt? Vem bestämmer när ett behov är tillfredsställt? Om en person säger sig ha ett behov av en ny mobiltelefon, har han eller hon då rätt till det? Svaret på dessa frågor är att mottots innebörd ska förstås kontextuellt.

Den kommunistiska tolkningen

Kommunister har alltid sagt sig sympatisera med strejkande arbetare. Arbetare sägs strejka därför att kapitalister kräver mer av dem än de orkar. Faktum är emellertid att i Sovjetstaten var strejker förbjudna. Lenin föreslog massavrättningar av strejkande arbetare. Kommunistpartiets tidning, Pravda, kallade strejkande arbetare “gula, skadliga myggor” och uppmanade kommuniststaten att skicka dem till koncentrationsläger. Det var staten som bestämde hur mycket människor orkade, inte människorna själva.

Även behovsbegreppet ska förstås kontextuellt. Arbetare sägs strejka därför att deras löner inte räcker till för att tillgodose grundläggande, mänskliga behov. När arbetare strejkade i den unga Sovjetstaten berövades de sina ransoneringskort. Utan ransoneringskort hade människor ingen möjlighet att köpa mat. Kommuniststaten kontrollerade produktion och distribution av mat. Följden blev att många arbetare svalt ihjäl.
Lenin preciserade Marx’ princip i Staten och revolutionen. Lenin skrev: “Den som inte arbetar, ska inte äta”. Han motiverade denna “socialistiska princip” på följande sätt:

Var och en, som fullgjort samma mängd samhälleligt arbete som en annan, erhåller verkligen lika stor andel av den samhälleliga produktionen.

Relationen mellan prestation och konsumtion är, med andra ord, positiv. Ju mer du producerar, desto mer får du konsumera. De som inte arbetar får gå hungriga.
Vår tids kommunister tror att under kommunismen är allting gratis och att ingen behöver arbeta om de inte vill. I Marx och Lenins kommunistiska samhälle hade de allesammans skakat galler. I bästa fall.

Den socialdemokratiska tolkningen

Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, första majtalade nyligen i Jönköping. I talet åberopade sig Andersson på ovan nämnda kommunistiska princip:

Det är ett budskap om respekt, byggt på jämlikhet och jämställdhet;
Om att vi alla behövs.
Och det är ett budskap om gemensamt ansvar;
Om en solidaritet som spänner över skillnader och ser till våra likheter.
Eller, som vi uttryckt det tidigare:
Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov!

Vad menar Andersson när hon hävdar att Socialdemokraterna ställer sig bakom en kommunistisk princip? Socialdemokratin är ju ingen kommunistisk organisation. Tillbaka till våra frågor.
Vem eller vad är det som bestämmer när en individ har presterat tillräckligt? Andersson har samma åsikt som Marx och Lenin. Politiker ska avgöra frågan.

Relationen mellan arbetsprestation och konsumtion är nu negativ. Hög inkomst leder till sänkt levnadsstandard. De som tjänar mer tvingas betala mer i skatt än de som har låga inkomster. Vad har Andersson för råd till dem som upplever att höga skatter påverkar deras levnadsstandard negativt? Arbeta mer!

Om du vill bibehålla din levnadsstandard under socialdemokratiskt styre, måste du arbeta mer. Om du vill äta dig mätt under kommunistiskt styre, måste du arbeta mer.

Vem eller vad är det som bestämmer när ett behov är tillfredsställt?
Svaret är igen politiker. Politiker som Andersson.

Relationen är här fortsatt negativ. Ju mindre du producerar, desto mer kan du konsumera.
Kinda kommun reducerade socialbidraget till ett medelålders par som vägrade att söka arbete av ideologiska skäl. När kommunen fattade beslutet hade paret levt på bidrag i tio år. Mannen och kvinnan överklagade kommunens beslut till länsrätten och hävdade att kommunen utsatte dem för “ekonomisk tortyr”. I överklagandet skrev mannen att “Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt”. Det reducerade bidraget medförde att mannen och kvinnan inte kunde betala sina räkningar. Utan ekonomiska resurser hamnade paret i en ekonomisk nödsituation och enligt svensk lag är kommuner skyldiga att bistå människor i nödsituationer. Till slut var kommunen tvingad att betala ut det bidrag som man tidigare hade dragit in.

Hos Marx och Lenin utgör förmåga och behov en enhet. Endast om du producerar maximalt med arbete, erhåller du allt som du behöver. I vårt land trumfar behov arbetsprestation. Till och med om du är fullt frisk, men vägrar att arbeta har du rätt att bli försörjd. Sverige har inte lagstadgad medborgarrättslön, men i praktiken är du alltid bidragsberättigad.
I Marx’ och Lenins arbetarklassutopi hade paret i Kinda kommun fått svälta ihjäl.