Delstaten Victoria i Australien styrs av Australiens Arbetarparti. Det är landets äldsta politiska parti och kämpar för ett socialistiskt Australien. Som ett led i denna kamp utnämnde partiet nyligen en ny minister. Tim Richardson är numera Parlamentssekreterare för mäns beteendeförändring. Framsteget annonserades av partiledaren på X, kamrat Jacinta Allan:

Källa: X.

Detta fick brittiska The Spectator att utbrista: “She’s actually wrong: it appears this is the first appointment of its kind, anywhere”. Journalisten på The Spectator hade här lite bråttom. Allan säger inte att Australiens Arbetarparti är först i världen med att skapa en ministerpost med ansvar för mäns beteende, hon säger att hennes delstat är den första delstaten i Australien att göra det och det är säkert sant. Än så länge vet vi inte vad den nye ministern tänker göra, men han har nämnt sociala medier som problematiska områden.
Faktum är att Australiens Arbetarparti är sent ute. Partiet må vara först med att utnämna en minister med ansvar för mäns beteendeförändring, men själva idén är knappast ny. Sverige har förvisso aldrig haft en minister med jämförbart ansvar, men det är, som vi strax ska se, knappast en statshemlighet att svensk vänster anser att män utgör ett så pass allvarligt hot mot samhället att statliga interventioner är motiverade.
Socialdemokraterna och Australiens Arbetarparti är medlemmar av Progressiva alliansen, ett internationellt nätverk av 80 socialdemokratiska, socialistiska och så kallade progressiva partier. Kanske ska Richardson kontakta sina klasskampsbröder i Sverige för att få lite inspiration?

Mannen är roten till allt ont

Klassisk marxism handlar om klasser. Individen är, mer eller mindre, irrelevant. Teorin att män är ett samhällsproblem är alltså inte marxistisk. Män utgör ingen social klass. Föreställningen att mannen är roten till allt ont är feministisk.
ROKS eller Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige var först att kräva mansskatt. Vänsterpartiet tog sedermera upp idén och motionerade i riksdagen om en nationell kostnadsberäkning för att kunna besvara frågan “Har Sverige råd med män?”. Kommunisterna hävdade att Sveriges män har ett kollektivt ansvar för jämställdheten och att de därför bör beskattas mer än kvinnor.
Vid ungefär samma tidpunkt lade den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram propositionen Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken (2005). Det var ett lagförslag som hade utformats i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I propositionen beskrivs män som ett “fokusområde”. Regeringen skriver:

Arbetet i fokusområdet syftar till att sätta fokus på det ansvar män som grupp har för att förändra de strukturer som gör att män är överordnade och kvinnor underordnade.

Det är inte män med bristande insikt i jämställdhetsfrågan som är målgruppen. I likhet med kommunisterna anser Socialdemokraterna att män har ett kollektivt ansvar. Du som lever i ett jämställt förhållande är, om vi får tro riksdagsvänstern, ansvarig för det som sker i grannhuset. Vilka är då de strukturer som män har ett kollektivt ansvar för att förändra?

Den norm som talar om vad som kännetecknar “en riktig man” bygger bland annat på att hävda makt och olikhet gentemot kvinnor och homosexuella män.

Tim Richardsons uppgift som nyutnämnd minister är att reformera delstaten Victorias män. Socialdemokraterna, kommunisterna och Miljöpartiet anser att det är landets heterosexuella män som är roten till det onda.
Homosexuella män och kvinnor har alltså inga jämställdhetsproblem att brottas med. Åtminstone inga jämställdhetsproblem som kräver statsingripanden. I den mån som det existerar ett jämställdhetsproblem, beror det således på heterosexuella män.
Två frågor återstår.
Hur vill regeringen och stödpartierna lösa problemet? Svaret är att man vill göra det genom att förändra sociala normer eller könsroller.
Vem eller vad ska driva igenom dessa förändringar. Svaret på den frågan är: staten.

Staten är lösningen

I antik filosofi är den moraliska individen en förutsättning för det moraliska samhället. På 1800-talet ställer kommunister och socialister denna idé på dess huvud. Nu blir det moraliska samhället en förutsättning för moraliska individer. Samhället, hävdar man, måste förändras innan individen kan förändras.
För att förstå vad detta innebär måste vi förstå hur man använde ordet “samhälle”? När socialister och kommunister talade om samhället, syftade de, i Hegels efterföljd, på det civila samhället. Det är marknadsekonomin, kyrkorna, schackklubbarna etcetera som utgör problemet.
Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken säger samma sak. Det är det civila samhällets fel att kvinnor inte asfalterar vägar och att män inte arbetar i barnomsorgen.
Lösningen på detta problem är statliga ingripanden.
Är inte detta en motsägelse? Först säger man att landets heterosexuella män har till uppgift att lösa jämlikhetsproblemet, men senare hävdar man att det är statens uppgift. Motsägelsen är skenbar. När riksdagsvänstern säger att landets heterosexuella män ska lösa jämställdhetsproblemet menar man att de ska godta diagnosen av sig själva som ett samhällshot och acceptera att bli reformerade. Det är deras uppgift.

Brecht och Rousseau

Den 16 juni 1953 började arbetare i DDR att strejka i protest mot nya arbetsnormer. Tusentals demonstranter samlades utanför DDR:s regeringsbyggnad och krävde fria val och regeringens avgång. Sovjetunionen satte in militär och stridsvagnar och kvävde det som senare skulle komma att kallas “Folkupproret i Östtyskland”.
Den kommunistiske dramatikern Berthold Brecht solidariserade sig med den kommunistiska regimen. Han avfärdade demonstranterna som fascister och tackade de sovjetiska trupperna för deras insats. Brecht summerade sin inställning till händelserna i prosadikten Die Lösung (Lösningen):

After the uprising of the 17th June
The Secretary of the Writers Union
Had leaflets distributed in the Stalin allée
Stating that the people
Had forfeited the confidence of the government
And could win it back only
By redoubled efforts. Would it not be easier
In that case for the government
To dissolve the people
And elect another?

Vad menade Brecht? Brecht ville ha ett kommunistiskt folk. Han var trött på vanliga tyskar. Östeuropas kommunistpartier försökte också skapa kommunistiska folk med hjälp av utbildningssystemen i de olika länderna.
Socialdemokraterna är naturligtvis inte ett kommunistparti, men också de vill ha ett nytt folk, ett jämställt folk, och de tänker använda samma metod som DDR-kommunisterna. Det folk som regeringen är satt att representera duger alltså inte. Förskola, grundskola och gymnasium ska därför försättas på krigsfot. Målsättningen är att förhindra att landets heterosexuella barn och ungdomar ska växa upp till dagens heterosexuella män.

Hur har man tänkt hantera föräldragenerationen?
Att indoktrinera vuxna är ju inte lika enkelt som att stampa åsikter på barn och ungdomar.

Den franske filosofen Jean-Jaques Rousseau sade att sann frihet är att tänka och handla som folket. Folket kan nämligen aldrig ha fel, menade Rousseau. Individer som envisas med att tänka utanför ramen är därför inte sant fria och ska därför tvingas till frihet. Med statens hjälp ska människan bli social till sin natur. Något moraliskt problem existerade inte för Rousseau. Vem vill inte vara fri?
Regeringen och stödpartierna är av samma uppfattning. Människor som stretar emot har inte förstått vad som är i deras intresse. Därför ska de tvingas till jämställdhet. Daltande med rebeller är uteslutet. Det ska kosta att vägra jämställdhet. Om de dikterade jämställdhetsframstegen uteblir eller om tempot är för långsamt, ska processen forceras. Företag som är startade av män ska då tvingas att ta in kvinnor i styrelserna och familjer som inte delar på föräldraförsäkringen ska straffas ekonomiskt.

Slutord

Socialdemokraterna, kommunisterna och miljöpartisterna vill ha ett nytt folk. De är naturligtvis inte eniga om detaljerna. Vänsterpartiet vill ha ett kommunistiskt folk, Miljöpartiet vill ha ett radikalekologiskt folk, men de två partierna ansåg uppenbarligen att Makt att forma samhället och sitt eget liv – nya mål i jämställdhetspolitiken är ett steg på rätt väg.
Klassisk liberalism förordar en minimal stat. Staten ska skydda samhället mot interna och externa fiender. Konservativa har samma uppfattning, men de accepterar också välfärdsstaten, med den kvalificeringen att det ska vara en stat som inte ägnar sig åt social ingenjörskonst. En stat som lägger sig i hur män och kvinnor fördelar hemarbetet har missförstått sin uppgift.