Renaud Camus är fransk författare. Han har dokumenterat den franska landsbygden, dess arkitektur, övergivna gårdar, romanska kyrkor, skulpturer och medeltida byar. Hans reseskildringar ska fungera som ett arkiv för det Frankrike som existerade före urbanisering, massimmigration och vindkraftsparker. Han har också författat essäer om konst, musik och litteratur.
För en större publik är Camus emellertid mest känd för ett begrepp: “The Great Replacement” eller “det stora folkbytet”. The Enemy of Disaster. Selected Political Writings (Vauban Books, 2025) innehåller ett urval av Camus’ politiska skrifter.

The Great Deculturation

Camus menar att denna process har sina rötter i en klassförskjutning. Det är Camus’ första teori. Den traditionella borgarklassen, den klass som socialister och kommunister hatar så intensivt, representerade raffinerad kultur, bildning och intellektuell höjd. Camus menar att denna klass, mer eller mindre, utkonkurrerades av en småborgerlighet som föraktade borgarnas elitism. Det är viktigt att här förstå de nyanser som utmärker Camus’ argument. Småborgerligheten ville inte avskaffa finkulturen, de vill göra den allmänt tillgänglig, sprida den till allt fler människor. Men Camus menar att högkultur inte kan bli en vara utan att erodera. Man kan inte demokratisera Bach eller Shakespeare utan att utplåna det som gör Bach och Shakespeare till högkultur. Att förstå Bachs musik och Shakespeares arbeten kräver ett arbete som endast ett fåtal är villiga att utföra. Det är skälet till varför högkulturen är elitistisk.
Varför är eroderingen av högkulturen så problematisk? Varför har den så vittgående konsekvenser för samhället? Skälet är, förklarar Camus, att högkulturen är det som definierar en nation. Det är det som människor ser upp till och värnar om. När det nationella kulturarvet eroderar på grund av att det ersätts med mer inklusiva och lättkonsumerade versioner, undermineras den nationella stoltheten och, i dess förlängning, självbevarelsedriften hos ett folk.

Global replacism

Småborgerlighetens jakt på jämlikhet lade grunden för det som Camus kallar The Great Deculturation. Den var, åtminstone till en början, den drivande kraften bakom den kulturella egalitarianism som präglar samtida europeisk kultur. Det är en kultur som inte gör någon skillnad mellan högt och lågt. Shakespeare eller Tik Tok, det går på ett ut. Klassisk arkitektur eller IKEA-estetik, det går numera på ett ut.
Med global replacism avser Camus det som efterträder den småborgerliga kulturkritiken. Med global replacism har nivelleringsprocessen frigjort sig från sitt klassursprung och byggt upp egna institutioner. Det är Camus’ andra teori.
Begreppet beskriver en nivelleringsprocess i vilket allt blir utbytbart. Kulturen ersätts av kultur- och underhållningsindustri. Kapitalismens behov av billig arbetskraft eroderar nationsgränser. Småborgerlighetens elitismkritik muterar och antar nya form i vår tids postkoloniala teorier. Massfabricerade produkter tränger ut traditionellt hantverk. Till och med nationsstaterna dras in i denna nivellerande virvel. Transnationella organisationer växer fram och övertar de uppgifter som av tradition hanterats av nationella parlament. Nationella kulturer blir alltmer sällsynta. Människan ses som en världsmedborgare fri från nationsspecifika värderingar. Medborgarbegreppet ersätts av individer som har papper eller är papperslösa. Etnicitet reduceras till en stämpel i ett pass.

Hitlers comeback

Klassisk antirasism försvarade förtryckta raser. Modern antirasism förnekar rasers existens. Camus accepterar rasbegreppet under förutsättning att det definieras i termer av kultur. Hans tes är att andra världskriget var den moderna antirasismens förutsättning. Efter Hitler blev allt tal om nationer symtom på en kvardröjande fascism som inte hade detekterats. Nationsstaterna skulle ersättas av transnationella organisationer. Efter Hitler blev allt tal om nationella kulturer och etnicitet misstänkt. Modern antirasism lever på den klassiska rasismens kapital. Fosterland, nationalitet, etnicitet, nationell kultur ses som suspekt. Dess människa är en naken varelse. En individ utan bakgrund, en människa utan kulturellt bagage som lever i en gränslös värld.
Camus beskriver modern antirasism med en analogi. Den betraktar Europa som en cancerpatient i behov av operation. Cancerns namn är hitlerism. Det är en patient som opereras om och om igen för att eliminera minsta tecken på hitlerism till dess att patienten avlider.

Camus menar med Alain Finkielkraut, från vem han har lånat frasen, att modern antirasism är vår tids kommunism. Den har ersatt kristendomen som religion. Den är etablerad dogm och predikas överallt. Den har till och med ett eget språk, Camus kallar det Newspeak.

• Kritik mot massimmigration är rasism
• Försvar av nationell identitet är eurocentrism
• Försvar av nationella kulturer är kolonialism

I dess närvaro kan vad som helst, vem som helst, när som helst, stämplas som xenofobisk. Ingen går säker. Camus skriver att antirasismen har transformerat oss alla till professionella semiotiker. Allt är förbjudet innan antirasisterna har klassificerat det som tillåtet.

Modern antirasism har enormt inflytande. I likhet med religioner inspirerar den människor att agera och poserar som moral. I likhet med fundamentalistiska religioner kräver den entusiasm. Kommunismen var, menar Camus, 1900-talets stora berättelse. Den som lovade frälsning genom jämlikhet men slutade i förtryck. Antirasismen är 2000-talets version. Den utlovar moralisk renhet genom mångfald. Den förestår en värld utan socialt kontrakt.

The Great Replacement

Camus ser The Great Replacement eller det stora folkbytet som en delmängd eller delprocess av global replacism. Eliminerandet av gränser har möjliggjort massimmigration. Massimmigration i kombination med låga födelsetal hos värdbefolkningarna kommer, menar Camus, om trenderna står sig, att leda till en destruktion av Europas folk och därmed Europa som civilisation.
Camus menar att det som han kallar The Great Deculturation, den nivelleringsprocess som sjösattes av europeisk småborgerlighet, banade väg för The Great Replacement. Det stora folkbytet hade som nödvändig förutsättning en destruktion av nationella kulturer och nationell stolthet. Det som idag kallas postkolonial kritik trampar vidare i småborgerlighetens spår.

Teori och observation

När Camus talar om The Great Replacement säger han att det är en observation. Det är viktigt att hålla detta i minnet. Camus anklagas ofta för att bedriva konspirationsteori. Det är alltså inte sant. Londonbor kan konfirmera hans påstående genom att öppna sina ögon. Vita britter utgör numera cirka 37 procent av huvudstadens befolkning. The Great Replacement är alltså inte en teori.
Camus har, som vi har sett, två teorier:

• Han har en klassteori vilket vittnar om hans förflutna i den socialistiska vänstern.
• Från denna teori härleder han teorin om global replacism. Denna teori använder han sedan för att förstå The Great Replacement.

The Great Replacement är alltså det empiriska faktum som söker en förklaring och det förblir ett empiriskt faktum även om de två teorierna skulle visa sig vara falska. Därav följer också att varken The Great Deculturation eller The Great Replacement var konspirationer. Konspirationer är teorier eller förklaringar. The Great Replacement är en observation. Camus har upprepade gånger sagt att han inte tror att det existerar en sammansvärjning vars uttalade syfte är ett ersätta Europas historiska befolkningar med afrikaner och muslimer.