Friedrich Nietzsche är inte endast en av 1900-talets mest omtalade och berömda filosofer, om den kanadensiske filosofen Stephen Hicks har rätt är han dessutom hal som en ål.
Det intressanta är inte endast att Hitler och Mussolini var stora beundrare av Nietzsche, Nietzsche är också den postmoderna rörelsens husfilosof. Michel Foucault är ett exempel: hans extrema samhällskritik är otänkbar utan Nietzsche. Det är onekligen fascinerande att två så disparata rörelser kan hämta inspiration från en och samma tänkare. Nazismen var en extremt auktoritär rörelse vars målsättning var att tvinga på samhället allt fler strukturer och allt mer ordning. Postmodernismen är en filosofisk riktning som syftar till total emancipation från alla strukturer.
Kommunismen hade Marx, franska revolutionen hade Rousseau, den amerikanska revolutionen hade Locke. Spelade Nietzsche samma roll för den tyska nationalsocialismen? Det är en fråga som diskuteras i boken Nietzsche and the Nazis (Ockham’s Razor Publishing, 2006).
Filosofihistorisk förklaring
Ordinära historiker brukar dränka läsarna i detaljer. Hicks är filosof och därför mer intresserad av abstrakta argument och generella förklaringar.
Frågan är hur vi ska förklara nationalsocialismen.
Ett problem är att den växte fram och erövrade makten i Europas och kanske världens mest kultiverade land. Ett annat problem är att den erövrade makten med demokratiska medel. Ett tredje problem är att partiet hade stöd från en stor del av landets intellektuella elit, däribland flera Nobelpristagare.
Hicks menar att standardförklaringarna till nationalsocialismens framväxt är svaga. Det var inte Versaillesfördraget, landets ekonomiska problem eller den tyska nationalkaraktären som beredde väg för Hitler. Inte heller tror Hicks att Hitler kom till makten genom att föra det tyska folket bakom ljuset.
Hitler nådde maktens tinnar därför att många tyskar sympatiserade med partiets budskap. Nationalsocialism och fascism var populära rörelser på 20-talet.
Inte heller var nationalsocialismen en överklassrörelse. Blott sju procent av överklassen stödde Hitler. Över 30 procent av arbetarklassen och över hälften av medelklassen sympatiserade med nationalsocialismen.
Hicks menar att nationalsocialisterna såg sig som idealister som deltog i ett korståg för en nobel sak. De var övertygade om att deras idéer var världens enda hopp. Det var skälet till att Hitler gick med i ett litet och obetydligt ytterlighetsparti. Om han hade varit en traditionell maktpolitiker, hade han naturligtvis ansökt om medlemskap i något av de etablerade partierna.
Fyra socialiseringar
Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet eller NSDAP växte fram ur Tyska arbetarpartiet. Hitler blev medlem efter att ha besökt ett partimöte och åhört en föreläsning på temat “Hur och på vilket sätt ska kapitalismen elimineras?”.
NSDAP var ett socialistiskt parti. Det var ingen tillfällighet att det kallade sig Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Hitlers mål var en nationell socialism grundad på ras.
Det socialistiska samhället skulle skapas medelst fyra socialiseringar. De var samtliga baserade på en kollektivistisk premiss och förkastade följaktligen all form av individualism.
För det första: socialisering av individen. I det nationalsocialistiska samhället tillhör individen staten. Livet är inte ett individuellt projekt. Individen tillhör kollektivet och dennes handlingar ska därför gynna allmännyttan, inte egennyttan.
För det andra: socialisering av tänkandet. Statlig kontroll av medier och kulturliv ska socialisera människors tänkande och skapa en kultur som är uppbyggd på nationalsocialistisk konformitet.
För det tredje: socialisering av kroppen. Eugeniken var baserad på premissen att människor inte äger sig själva utan att deras kroppar ägs av staten som också har det yttersta ansvaret för den biologiska reproduktionen av arten.
För det fjärde: socialisering av ekonomin: År 1927 sade Hitler: “Vi är socialister. Vi är fiender till dagens kapitalistiska system”. Hitler var enig med Mussolini om att den sovjetiska modellen inte fungerade. Statstjänstemän varken kan eller ska driva företag. Nationalsocialistisk ekonomisk kollektivism innebar att staten kontrollerade ekonomin. Staten ska inte äga näringslivet, den ska styra det och ställa ekonomin i allmännyttans tjänst.
Nationalsocialismen var alltså en socialistisk och kollektivistisk rörelse, men vilka kollektiv ville den gynna? Vad menade Hitler med “allmännytta”?
Stalins kollektiv var sociala fenomen: klasskampen rasade mellan arbetare och borgare. Hitlers kollektiv var grupper med olika biologisk beskaffenhet som kämpade om makten med varandra.
Hakkorsflaggan symboliserade den nationalsocialistiska ideologins tre element: socialismen, socialdarwinismen och nationalismen.
Källa: Wikimedia.
Det röda symboliserar socialism. Det svarta hakkorset symboliserar arisk kamp för överhöghet. Det vita symboliserar nationen.
Hade nationalsocialisterna en husfilosof?
Kommunismen hade Marx, franska revolutionen hade Rousseau. Amerikanska revolutionen hade John Locke.
Hade även nationalsocialismen en husfilosof? Det finns de som hävdar det och de brukar peka ut Friedrich Nietzsche. Hitler hade en byst föreställande Nietzsche på sitt kontor. Propagandaminister Goebbels var en känd beundrare av Nietzsche. Den nationalsocialistiska staten byggde monument till den tyske filosofens ära. I Weimar färdigställdes ett Nietzsche-museum. Hitler gav sin diktatorkollega i Italien Nietzsches samlade verk i gåva.
Nietzsches civilisationskritik
Centralt i Nietzsches civilisationskritik är hans kritik av kristendomen. Nietzsche menade att kristendomen gav livet mening. Kristna var övertygade om att det fysiska universum existerade för ett syfte. Kristendomen förklarade att inför Gud är vi alla jämlika och att de som lever ett rättfärdigt liv ska bli rikligt belönade efter döden: istället för en kall grav väntar ett grönskande Eden på de troende.
Vad händer när Gudstron försvagas? Nietzsche ansåg att han kunde svara på den frågan. I takt med att kristendomen underminerades blev kulturen alltmer nihilistisk. Begreppet “nihilism” refererar till en kultur som glorifierar svaghet.
Nietzsche var påverkad av Darwin och lanserade en biologisk förklaring. Nietzsche menade att moral är en form av tillämpad biologi. Människor har olika natur och därför också olika moraluppfattningar. Lammet har en helt annan syn på moral än den rovfågel som äter lamm. Moral är således inga tidlösa sanningar. En individs moral bär vittnesbörd om vad för slags människa han eller hon är. Den moderna moralen är en slavmoral just därför att den glorifierar svaghet.
Varifrån kommer slavmoralen? Nietzsche spårar den tillbaka till den tid då Bibelns judar levde som slavar i Egypten. De visste, förklarade Nietzsche, att de var tvungna att lyda sina herrar för att överleva. Detta gjorde dem oerhört frustrerade och eftersom de inte kunde vända hatet mot förtryckarna utåt, vändes det istället inåt. Det var så det dåliga samvetet växte fram, menade Nietzsche. Dåligt samvete är en form av självhat. Människorna hatade sig själva därför att de var svaga och underordnade andra människors godtycke.
På sikt blev detta outhärdligt, menade Nietzsche. Freud, vars psykoanalys var influerad av Nietzsches filosofi, lär ha sagt att människor fruktar mer sitt samvete än andra människors kritik.
Nietzsche menade att människorna löste problemet genom att rationalisera sin svaghet som något i grunden gott. De starka och kraftfulla blev på detta sätt onda människor värda evig fördömelse, medan de svaga blev goda och förtjänta av evig salighet. På detta sätt blev det dåliga samvetet lättare att uthärda. Detta tema återkommer i kristendomen, men också i socialismen. Kristendom och socialism är i grunden hämndfantasier. Den första är religiös, den andra är sekulär.
Slavmoralen var emellertid inte endast en rationalisering av svaghet. Med tiden utvecklades den också till ett psykologiskt vapen. Eftersom judarna inte kunde utmana sina herrar fysiskt, utvecklade de slavmoralen till ett effektivt psykologiskt vapen vars mål var att få de starka att börja tvivla på sig själva och acceptera konformiteten i kollektivet.
Varför ansåg Nietzsche att detta är ett problem?
När Gud dör måste vi skapa våra egna värden. Annars förtvinar kulturen. Det innebär att vi behöver kreativa, starka människor. Slavmoralen hindrar denna utveckling, menar han. Den drar ned alla individer till samma nivå.
För och emot
När Hitler grundade NSDAP hade Nietzsche varit död i nästan 20 år. Det är av det skälet knappast meningsfullt att beskriva honom som nationalsocialist. Han var död och begraven när Hitler inledde sitt korståg.
Hitler reserverade alla värdefulla biologiska egenskaper för den ariska rasen. Nietzsche menade att många olika grupper har manifesterat värdefulla biologiska egenskaper genom historien. Hitler prisade det tyska folket och den tyska kulturen. Nietzsche föraktade tyskar och tysk kultur.
Nietzsche var, till skillnad från Hitler, inte antisemit och medan Hitler skilde mellan judendom och kristendom, ansåg Nietzsche att de i grunden var variationer på samma tema.
Om Nietzsche inte var nationalsocialist, vad var han då? Hicks menar att det finns anledning att beskriva honom som protonazist. Nietzsche var förvisso inte nationalsocialist, men några av hans åsikter skulle komma att inspirera Hitler och Mussolini.
Nietzsche var, i likhet med Hitler, kollektivist. För Nietzsche har det enskilda livet inget värde. Artens behov trumfar individens rättigheter.
Hitler oroade sig över den ariska rasens renhet, Nietzsche bekymrade sig över den mänskliga artens hälsa.
Både Hitler och Nietzsche ansåg att livet i grunden är konflikter mellan grupper och att dessa är av nollsummekaraktär. Antingen vinner arierna eller så vinner judarna. Antingen vinner slavmoralen eller så vinner herremoralen.
Hitler brukade säga att tyskar tänker för mycket. SS-rekryter lärde sig att motstå frestelsen att tänka. När nationalsocialistiska studenter och SA-medlemmar organiserade bokbål i Berlin år 1933, höll propandaminister Goebbels ett tal i vilket han förklarade att den nationalsocialistiska kulturpolitiken syftade till en uppgörelse med “judisk intellektualism”. Nietzsche var enig med Hitler att förnuftet är ett redskap för veklingar och att starka individer istället litar på sina instinkter eller passioner.
Både Hitler och Nietzsche prisade krig. Kriget var för dem den ultimata nollsummekonflikten i det att det rensade ut de svaga och på detta sätt stärkte rasen eller arten.
Sist men inte minst var båda antidemokrater. Hitler förordade ett politiskt system baserat på ledarskapsprincipen, medan Nietzsche förordade ett system i vilket exceptionella individer styr. Följaktligen var båda motståndare till det demokratiska systemet.
Slutord
Nietzsche and the Nazis är en fantastiskt välskriven bok. Få filosofer uttrycker sig så klart och redigt som herr Hicks. Hicks är utan tvivel filosofins svar på Thomas Sowell.
Egentligen är det endast en sak som redaktören saknar.
Hicks nämner av någon anledning inte Nietzsches syster Elizabeth Förster-Nietzsche. Förster-Nietzsche var en kontroversiell person av flera skäl.
Hon var en passionerad nationalsocialist. Hon överlevde sin bror med 35 år och förvaltade kvarlåtenskapen efter brodern som dog år 1900.
Enligt många Nietzsche-experter förvanskade hon broderns arbeten, särskilt den sista boken: Der Wille zur Macht, i syfte att höja sin status i det nationalsocialistiska partiet. Hon avlägsnade aforismer som fördömde antisemitism. Hon skrev brev som hon undertecknade med broderns namn. Hon fabricerade historier om honom som passade in i den nationalsocialistiska mytologin.
På detta och många andra sätt skapade hon bilden av Friedrich Nietzsche som protonazist. Hennes idoga förvanskningsarbete gav också utdelning. Hitler närvarade vid hennes begravning. Frågan är vad detta betyder för Hicks slutsats. Hicks menar att Nietzsche var protonazist, men om bilden av Nietzsche som protonazist är ett resultat av Förster-Nietzsches manipulationer faller hans resonemang platt till marken. Tyvärr diskuterar Hicks inte denna möjlighet.