Det stormar kring jämställdhetsminister Jens Orback. I en artikel i Aftonbladet utpekades han härförleden som “familjefundamentalist” och “kolonialist”. De 16 skribenterna hävdade att utnämningen av Orback till ny jämställdhetsminister var “skrämmande”:
Vad vi ser är en nyliberal politik med rasistiska förtecken, hand i hand med en stark nykonservatism där kärnfamiljens och faderns roll i samhället betonas som ett fundament.
En skakad Orback kontrade med att säga att han inte alls är homofob:
Jag hade också en härlig syster till min mormor som bodde i Kanada. Hon bodde med en häst där. Jag tyckte det var underbart. Låt människor leva med vem de vill, hur som helst. Jag har inga synpunkter på det.
Trots att Orback uttryckligen hävdade att människor bör få “leva med vem de
vill, hur som helst”, dröjde det inte länge innan han anklagades för att
jämställa homosexualitet med djursex. Börje Vestlund, homosexuell och
riksdagsman för socialdemokraterna, kallade Orbacks uttalande “korkat, omoget
och dumt”. Enligt Vestlund bör Orback “be alla homosexuella om ursäkt”.
Miljöpartiets Gustav Fridolin menade att ministerns klavertramp är så allvarligt
att det behövs en ny diskrimineringsdebatt i riksdagen.
Faktum är dock att
det inte finns något i ministerns uttalande som antyder att han likställer
homosexualitet med djursex. En filosofiskt lagd kritiker skulle möjligen kunna
hävda att ministerns utspel innehåller en antydan om att djursex är ok, någon
koppling mellan homosexualitet och djursex existerar dock inte i Orbacks
uttalande. Säga vad man vill om Orbacks kritiker, de saknar uppenbarligen inte
fantasi.
Debatten kring jämställdhetsministerns uttalande reser två
intressanta frågor.
- Varför gjorde Orbacks utspel så “många” människor upprörda?
- Varför agerade jämställdhetsministern så defensivt i förhållande till sina kritiker?
Måste alla tycka om homosexualitet?
Varför all denna upprördhet? Det är väl bra att Sverige har en
jämställdhetsminister som anser att människors sexualitet är deras ensak? Eller?
Låt oss först utesluta två tolkningsmöjligheter:
- Orbacks kritiker var inte upprörda därför att de misstänkte att jämställdhetsministern vill förbjuda homosexualitet.
- Inte heller är det sant att kritikerna trodde att Orback likställer homosexualitet med djursex.
Det kritikerna egentligen reagerade på är den sista delen av Orbacks uttalande:
Jag har inga synpunkter på det.
Problemet med Orbacks utspel var inte det han sade, utan det han inte sade. Gayaktivisterna hade hoppats att ministern skulle göra en s.k. “riktig avbön”, dvs. att han skulle säga att homosexualitet är något fint, att det är något speciellt med män som har samlag med varandra, att lesbisk kärlek är ett fullgott alternativ till kärleken mellan kvinnor och män osv. Orbacks misstag var att han endast sade att han inte bryr sig om vad folk sysslar med i sängen. Gayaktivisterna ville att ministern skulle bry sig. Orback trodde att hans värdeneutralitet skulle skydda honom, han förstod inte att värdeneutralitet är ett förlegat begrepp i den världsbild som hans kritiker håller sig med. För dem finns ingen tredje ståndpunkt. De resonerar på ett helt annat sätt: de som inte uttryckligen är med oss, är emot oss.
Gjorde Orback fel? Borde han ha uttryckt sig på ett annat sätt? Svaret på frågan måste bli ett otvetydigt nej.
På ett allmänt plan skulle vi kunna säga att Orbacks kritiker blandar ihop begreppen
“tolerans” och “respekt”. Demokratier baseras på tolerans, däremot kräver det
demokratiska styrelsesättet inte att olika åsiktsriktningar högaktar varandra.
En ateist uttalar inte en motsägelse om han både säger att han har svårt att
respektera vidskepliga människor och att han inte vill förbjuda vidskeplighet.
En demokrat resonerar inte ologiskt om han både säger att han inte högaktar
kommunister och nazister och att han inte vill förbjuda kommunism och nazism.
Religiös mångfald kräver inte att kristna respekterar muslimer och omvänt, det
räcker med att de tolererar varandra.
När människor får frågan “Vad tycker du
om homosexualitet?” tolkar de ofta frågan i juridiska termer, dvs. de beter sig
som om frågan handlade om homosexualitetens legala status. Det är en rimlig
tolkning av frågan. Faktum är att homosexualitet var förbjudet i lag fram till
1944 och en sjukdom ända fram till 1979. Men man kan också tolka frågan på ett
icke-juridiskt sätt. Ett exempel: “Hur hade du reagerat om du hade haft sex med
en person av samma kön?”. Sanningen är nog den att även om de flesta
heterosexuella motsätter sig ett olagligförklarande av homosexualitet, skulle de
inte desto mindre uppleva sex med det motsatta könet som något vämjeligt. En inte
alltför orimlig gissning är alltså att många heterosexuella betraktar homosexualiteten med mer
eller mindre avsmak. Detta är naturligtvis något som många homosexuella har noterat.
Är detta ett problem? Nej, det
är inget problem. Så länge hetero- och homosexuella tolererar varandra, är det
inget problem. Det blir ett problem först när grupper av hetero- och
homosexuella försöker tvinga sina värderingar på omgivningen. Det förstod kanske
jämställdhetsminister Orback, det förstod av allt att döma inte hans kritiker.
Varför valde Orback att slå till reträtt?
Det som gjorde Orbacks reaktion märklig var att han verkade ta kritiken på allvar.
Han vred sig som om han vore en mask på en metkrok. Orback gav intryck av att
vara både chockad och bekymrad. Ett exempel: jämställdhetsministern lät nyligen
meddela Expressen att “hästen och mormors syster … inte [bodde] i samma hus.
Hästen bodde i stallet”. Orback ville på detta sätt inte endast korrigera sin
tidigare framförda uppfattning, han ville också ta udden av den kritik som
riktats mot honom. Det är inte svårt att rekonstruera Orbacks tankegång: “om
hästen bodde i stallet istället för i stugan, kunde de ju inte ha haft sex och
då kan man åtminstone inte beskylla mig för homofobi”. Orback försöker på detta
sätt bemöta en bisarr kritik med ett lika bisarrt motargument (om mormors syster ville
ha sex med hästen kunde hon ju promenera över till stallet).
Men
varför valde Orback att retirera inför kritikerna? Varför gick han inte istället
till motoffensiv? En möjlig förklaring till jämställdhetsministerns
defaitistiska hållning är att han överskattade motståndarnas antal och folkliga
förankring.
När Statens Folkhälsoinstitut undersökte svenska folkets
sexvanor kom man fram till att endast 2,4 procent av de intervjuade personerna
hade haft någon form av sexuell kontakt med personer av samma kön.
Gayaktivisterna är förvisso en högljudd grupp, men det är definitivt ingen stor
grupp. Var ministern kanske rädd för att stöta sig med landets yrkesfeminister?
Kanske. Men inte heller denna grupp är särskilt stor. En Demoskopundersökning
visade härförleden att endast 22 procent av svenskarna betraktar sig som
feminister. Över 80 procent av dem som tillhör denna grupp ansluter sig
inte till den radikalfeministiska analysen. Uppropet var dessutom endast
undertecknat av 16 personer, varav flera har gjort sig kända för minst sagt
egendomliga uttalanden. America Vera-Zavala har öppet stött terroristattacker
mot amerikanska soldater och personal från hjälporganisationer i Irak. Diana
Mulinari uttryckte sig på följande sätt under en genuskonferens i Lund:
Vi lever i ett helvete. Vi har mer rasism och mer kristdemokrater. Att ha genusvetenskap på Lunds universitet och en bra kille som hämtar barnen på dagis är inte värt att dö för. Vi har mycket kvar att kämpa mot.
Devrim Mavi skriver artiklar i Socialistiska Partiets tidning
Internationalen. Ana L. Valdés är författare från Uruguay och före detta medlem
i den marxistiska Tupamarosgerillan.
En rimlig gissning är dock att Orback
var bekant med dessa fakta. Orback kände till Vera-Zavala och Valdes, han visste
förmodligen också om att radikalfeminismen inte är särskilt utbredd bland väljarna
och att homosexuella utgör en försvinnande liten minoritet.
Orback hade
dessutom på goda grunder kunna hävda att åtminstone en del hans kritiker har en
dold agenda. På statliga Nationella sekretariatet för genusforsknings
mejlingslista hävdas det oriktigt att Orback har gjort sig skyldig till
kvinnomisshandel. Enligt Aftonbladet har ministern utpekats som
incestförespråkare i ett debattforum vid Göteborgs universitet. Orback hade
kunnat utnyttja detta mot sina kritiker. Han hade kunnat säga att kritiken mot
honom inte har något att göra med vad hade sade i intervjun, att den är
illasinnad och malign och att den tar sikte på att via ryktesspridning underminera hans trovärdighet
som politiker. Men Orback har inte utnyttjat denna
möjlighet. Istället har han försökt blidka sina kritiker på olika sätt. Varför?
Det finns flera orsaker till jämställdhetsministerns klenmod.
En orsak är
givetvis kritikernas tillvägagångssätt. När 60- och
70-talets radikaler kritiserade det s.k. etablissemanget, var kritiken alltid
ytterst riktad mot det kapitalistiska systemet. Idag spelar kapitalismkritiken
en underordnad roll i den radikala samhällskritiken. Idag har vänstern mer eller
mindre valt att alliera sig med den kapitalistiska staten. Vad beror det på? Den huvudsakliga anledningen
är givetvis socialismens kollaps. Det finns idag inget ideologiskt
alternativ till kapitalismen, åtminstone inte i väst. Kritiken av
kapitalet har ersatts med en kritik av västerlandet och klasskampsteorin har
ersatts med en teori om homofobi, mansvälde och rasism. Det som förenar den
socialistiska vänstern med den kapitalistiska statens politiska
eliter, är föreställningen om det moderna samhället som ett samhälle byggt av
och för rasister, kvinnoförtryckare och homofober.
I kritiken mot jämställdhetsministern finns också antytt att denne är rasist och homofob.
Det är således inte svårt att förstå jämställdhetsministerns oro. Rasism- och homofobstämpeln
kan vara svår att skaka av sig när den väl har fått fäste. Det finns även ett utpressningselement
med i bilden. En del av Orbacks kritiker har antytt att det inte räcker att Orback dementerar
sitt uttalande. Det har sagts att Orback bara kan bevisa sin oskuld genom att kompensera de homosexuella på något
sätt. Håkan Andersson, ordföranden för Homosexuella socialdemokrater, var också tidigt ute och påpekade
att ministern skulle kunna mildra kritikernas vrede genom att införa en s.k. könsneutral
äktenskapslagstiftning.
Men oron för rasist- och homofobstämpeln var givetvis inte den enda orsaken till ministerns vankelmod.
Orbacks reaktion var också en indikation på hans förvrängda uppfattning av verkligheten. Förklaringen till att
Orback tog kritiken så hårt, är givetvis att den kom från individer och grupper som ministern på olika sätt
identifierar sig med. Orback hade kunnat ignorera kritikerna, han hade t.o.m. kunnat avfärda åtminstone en del av
dem som extremister utan att det hade påverkat hans karriär nämnvärt. Orback vågade inte ta strid av den
enkla anledningen att hans mentala värld inte omfattar mycket mer än den kaviarvänster som
han själv tillhör.
Den socialistiska vänstern har i åratal skällt befolkningsmajoriteten för att vara rasistisk och homofobisk. Nu har
en av rörelsens främsta företrädare mot sin vilja tvingats lära sig att i det nya Sverige går ingen
säker – inte ens jämställdhetsministrar.
Pippi Långstrump är rasist!
Helena Looft, författare och redaktör för Tidskrift.nu, anser att det är dags att “putta ner Astrid från piedestalen”. Fröken Looft har nämligen noterat att Pippi säger följande i boken “Pippi går till sjöss”:
“Negerprinsessa, tänk bara! Jag ska ha en egen neger som blankar mej med skokräm över hela kroppen, så att jag blir lika svart som dom andra negerbarna.”
Looft fortsätter:
Detta skrev Astrid Lindgren 1971 och upplagan vi har är från 2002. Låt gå för att svarta kallades negrer på 70-talet, men att åka till en söderhavsö och skaffa sig en egen, nej, där gick gränsen redan då. Det är dags att putta ner Astrid från piedestalen, för barnens skull.
Looft är lika erbarmligt enögd som de gayaktivister och feminister som
förföljer jämställdhetsminister Orback. Varför inte hålla fram Lindgren som ett
föredöme? En svensk författare som på 70-talet säger att det är fint att vara
neger. Det är så fint att hon låter en av världens mest kända barnhjältar säga
att också hon vill vara svart som en neger. Vad är det för fel med det? Looft
hade kunnat kritisera Lindgren för hennes rojalism, föreställningen att det är
vissa människors uppgift att passa upp andra, men att hävda att
barnboksförfattarinnan ger uttryck åt en “rasistisk människosyn” är bara
löjligt.
“Sagan om ringen” är rasistisk!
Peter Jacksons filmatisering av J.R.R Tolkiens “Sagan om ringen” blev inte bara en kommersiell
succé, filmerna har vunnit en rad utmärkelser, däribland flera Oscars. Inte heller var det någon
större skillnad mellan filmkritikernas och den breda allmänhetens värdering av filmerna. Filmerna
fick genomgående höga betyg i svenska tidningar. Tolkiens trilogi har också lästs av miljontals människor.
Men om vi får tro David Tjeder vid Stockholms universitet är böckerna fyllda av “livsfarligt tankegods”.
Vad är det då som är så förfärligt med Ringentrilogin? Enligt Tjeder är Tolkiens värld en “rasistisk värld”:
Och Saurons krigare från de södra länder där solen alltid skiner beskrivs som mörkhyade, mycket grymma, med svarta ögon, spjut och runda sköldar, och guldringar i kinderna. Detta är klassiska rasklichéer om afrikaner. … Tolkiens Sagan om ringen vidarebefordrar en rasism som härstammar från 1800-talet och ännu närmre från nazismen. … I Sagan om ringen lär oss Tolkien två saker. De vita är bäst. Män och kvinnor är olika. Tolkien må vara en lysande berättare. Men det är livsfarligt tankegods som han kommer med.
Som om det vore nog. “Sagan om ringen” är dessutom en kvinnofientlig värld. “I Midgård finns
inga farliga karriärkvinnor eller krävande feminister”, klagar Tjeder. Dessutom har Tjeder
upptäckt att det saknas homosexuella och lesbiska i Tolkiens sagovärld. Usch och fy! Kan
det bli värre?
Nu menar Tjeder inte att Tolkien var nazist. Ingalunda. Problemet är inte Tolkien, utan Europa.
För Tjeder finns det ingen väsensskillnad mellan det brittiska imperiets kamp mot den afrikanska
slavhandeln och Hitlers utrotningsläger.
Tjeders “analys” är typisk för den nya typen av intellektuella. Att “Sagan om ringen” inte var
avsedd som en politiskt traktat kan man strunta i. Inte heller behöver man bry sig om att böckerna
är skrivna i rent underhållningssyfte. Eftersom Saurons krigare är mörkhyade och negrer är mörkhyade,
är Saurons krigare per definition negrer. Tolkien beskriver kvinnor och män som olika och det är fel, även om de i
realiteten är olika. Europeisk utrikespolitik är till sitt väsen nazistisk även om det bara var
nazisterna som upprättade veritabla utrotningsläger. Eftersom européerna på 1800-talet försökte förbättra
sina respektive samhällen, eftersträvade de perfekta samhällen och eftersom nazismen strävade efter ett perfekt
samhälle var alla européer ett slags kryptonazister.
Kvinnorna i Tolkiens värld är “magiskt vackra”
och krigar inte tillsammans med männen och det är fel eftersom i ett jämlikt samhälle hade kvinnorna
valt att stupa tillsammans med sina män. Tjeder noterar också att av någon underlig anledning var Tolkiens böcker “speciellt populära bland dem
som kämpade mot rasism och kvinnoförtryck.” Varför skulle detta vara särskilt besynnerligt?
Dessutom: varför inte löpa linan ut? Tjeder beter sig som kemisten som har insett att en viss kemikalie är dödligt farlig,
men som inte vågar säga att vi därför bör förbjuda den. Om nu “Sagan om ringen” är livsfarlig, vad skall vi göra med böckerna?
Skall vi varningsmärka dem på samma sätt som vi varningsmärker cigarettpaket eller skall vi anordna bokbål?