Vänsterpartiet har nyligen presenterat sitt förslag till feministisk trafikpolitik. Makt i trafiken är skriven av två av partiets s.k. förnyare, Karin Svensson Smith och Katrin Thorborg. Rapporten varvar intressanta jämförelser mellan mäns och kvinnors syn på trafikpolitiken med inslag av klassiskt vänsterpolitiskt larv.
Makt och trafik
Män har för mycket makt i trafiken, skriver författarna, men vad menar de med “makt”? Maktbegreppet är i grunden
ett intentionalt och kausalt begrepp. Den som utövar makt gör det i syfte att påverka andra människor. I Saudiarabien
har männen bestämt att kvinnor inte skall få köra bilar. Det är ett exempel på maktutövning. Svensson Smith och
Thorborg definierar “makt” på ett helt annat sätt. För dem är “makt” inte en praktik, utan ett tillstånd.
Det är ett välkänt faktum att fler män än kvinnor har tillgång till förmånsbilar. För Svensson Smith och Thorborg
är denna diskrepans inte ett empiriskt faktum som söker sin förklaring, det är otvetydigt bevis på att
män förtrycker kvinnor.
Att fler män än kvinnor kör förmånsbilar, är Men istället för att dokumentera hypotesen att män hindrar kvinnor från
att köra förmånsbil, låtsas Svensson Smith och Thorborg att skillnaderna mellan mäns och kvinnors utnyttjande av förmånsbilar
i sig implicerar en sådan slutsats. Detta är dock inte alls självklart. Man kan tänka sig en rad olika förklaringar till
det tillstånd som författarna beskriver. Det är inte ens självklart att orsaken till skillnaderna måste vara av politisk
natur. Kvinnor kanske inte är lika intresserade av utbildningar som leder till yrken där förmånsbilar förekommer.
I ett kapitel ondgör sig författarna över att de trafikpolitiska besluten i Sverige fattas av män. I ett annat kapitel säger
de att kvinnor är mer intresserade än män av en demokratisering av trafikpolitiken. Men om kvinnor anser att medborgarinflytande
är viktigt, varför engagerar de sig då inte i trafikpolitiken? Det enda som Svensson Smith och Thorborg kan komma på är att
kvinnor har “svårt att komma loss”:
En stor del av de tillfrågade kvinnorna och männen anger att medborgarinflytande är viktigt. Kvinnor anser dock att det är viktigare än vad män gör. Samtidigt har kvinnor svårare att komma loss till samrådsmöten eller informationsträffar.
Kanske är det så enkelt att flertalet av de tillfrågade kvinnorna inte är intresserade av trafikfrågor. Eller menar Svensson
Smith och Thorborg att männen hindrar kvinnorna från att delta i trafikpolitiska beslut? Om det är på det viset, borde det gå
att dokumentera det empiriskt, men Svensson Smith och Thorborg presenterar inget sådant material.
För Svensson Smith och Thorborg är jämlikhet i trafikpolitiken ett absolut värde:
Myndigheter måste också vara medvetna om att de påverkansorganisationer som agerar i sektorn representerar män och att kvinnors intressen saknar röst. Med anledning av detta föreslog Jämställdhetsrådet för transporter och IT (Jäm it) att remissynpunkter från organisationer som saknar en rimligt lika fördelning av kvinnor och män i sin ledning och styrelse tillmäts väsentligt mindre vikt än jämställda organisationers synpunkter. Detta bör genomföras i väntan på att branschen själv agerar.
Läs om detta stycke två gånger. Det som är viktigt är, enligt Svensson Smith och Thorborg, inte att en remissinstans har välgrundade synpunkter på ett socialt fenomen, utan att dess sammansättning är “jämlik” Antag att vi har en situation där ett beslut skall fattas på grundval av synpunkter från två remissinstanser. Antag vidare att instans A inte är jämlikt sammansatt, men att A har bärkraftiga synpunkter i ämnet medan B:s argument är logiskt absurda och empiriskt ogrundade, men att organisationen har en jämlik ledning. Enligt Svensson Smith och Thorborg kräver kvinnointresset att staten tillmäter synpunkterna från remissinstans B ett större värde än synpunkterna från instans A. Vad är detta om inte en institutionalisering av dumhet?
Patriarkaliska trafikmärken och tuttar på bilmässor
Inte ens våra trafikmärken undgår Svensson Smiths och Thorborgs argusögon.
Det räcker med att titta på de vägmärken som dagligen möter oss och befäster könsroller. … Mäns värderingar är inbyggda i själva systemet och uppmärksammas eller ifrågasätts sällan. Ett litet exempel på detta är vägmärken. De föreställer ofta ensamma män i handlingskraftiga situationer. Kvinnor förekommer sällan, alltid i sällskap av en man och oftast som en utsatt eller omhändertagande person. Detta är ett uttryck för de värderingar som råder i branschen och bidrar självklart till att bevara könsroller och fördomar.
Det är i och för sig korrekt att det förekommer en man på trafikmärken vid övergångsställen, men vad är det för
handlingskraftigt med att korsa en väg? Det är i och för sig sant att på vägarbetsmärken förekommer det endast män,
men det kanske beror på att det i huvudsak är män som har den typen av yrken.
Handlingskraftig man?
Dessutom: finns det någon som tvivlar en sekund på att nästa gång som Svensson Smith och Thorborg demonstrationstalar
för Vänsterpartiet kommer de att kritisera Sveriges män för att inte vara lika omhändertagande som landets kvinnor och
påminna våra politiker att kvinnojourerna behöver mer resurser därför att kvinnor är mer utsatta än män? Men när paret
diskuterar trafikpolitik har de inget som helst problem att framföra den motsatta ståndpunkten… Ändamålet helgar, som
sagt, ibland medlen.
Naturligtvis kan Svensson Smith och Thorborg inte låta bli att klanka lite på hur kvinnor “används” på bilmässor och i
reklamen (vad det nu har att göra med trafikpolitik). Det författarna framför allt irriterar sig över är förekomsten
av storbystade och lättklädda damer på motorhuvarna.
Män gillar lättklädda damer … Usch och fy! Makt i trafiken: s. 20.
Frågan är dock på vilket sätt detta skulle vara en jämställdhetsfråga. Det är väl ingen som tvingar kvinnor att skylta med
sina tuttar på bilmässor. De kvinnor som deltar gör det väl på eget bevåg?
Kvinnoståndpunkt i trafikfrågan?
I ärlighetens namn bör det dock sägas att rapporten även innehåller ett och annat som är tänkvärt. Svensson Smith
och Thorborg har förmodligen rätt när de konstaterar att det finns skillnader i hur män och kvinnor ser på trafikföreteelser.
Kvinnor är mer riskundvikande än män och är följaktligen inte lika ofta inblandade i trafikolyckor.
Men Svensson Smith och Thorborg menar skillnaderna mellan könen är så stora att det, för det första, gör det legitimt
att tala om en kvinnoståndpunkt i trafikfrågan och, för det andra, att den kvinnliga representationen i trafikpolitikens
beslutande organ måste ökas:
… Båda grupper prioriterar barn högst, men därefter finns betydande skillnader. Kvinnor prioriterar samhällsnytta framför individ, svaga grupper framför näring och bilism. De anser att fotgängare, funktionshindrade och äldre ska prioriteras. Längst ned i kvinnors prioriteringar återfinns bilister, lastbilar och kommersiell trafik. Män gör en annan bedömning som i högre grad betonar individuella transportmöjligheter – dvs bilism – och näring. Näst högst upp på skalan – efter barn – kommer den kommersiella trafiken på en stark andraplats. Därefter prioriterar män cykling, gång, funktionshindrade och bilism lika högt. Allra sist kommer äldre.
Låt oss titta lite närmare på den underliggande tabellen:
Som vi ser finns det skillnader mellan mäns och kvinnors prioriteringar, men i många fall är skillnaderna överraskande små.
Är det t.ex. verkligen meningsfullt att tala om en kvinnoståndpunkt i kollektivtrafiksfrågan när det bara skiljer fyra
procent mellan könen? Nästan lika många kvinnor som män är positiva till privatbilism (64/66). Svensson Smith och Thorborg
har rätt när de hävdar att kvinnor är mer positiva till grön skatteväxling, men även på denna punkt är skillnaden överraskande
lite: ynka 2 procent. De hävdar vidare att “kvinnor prioriterar gång och cykel”, men även här är skillnaderna mellan könen
små. Femtiotvå procent av kvinnorna vill prioritera gång- och cykelvägar, 47 procent av männen har samma uppfattning.
Det finns alltså otvivelaktigt skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att se på trafikpolitiken, men som vi har sett är
de inte särskilt stora. Det är inte i många frågor som det förefaller vara legitimt att tala om en s.k. kvinnoståndpunkt.
Men Svensson Smith och Thorborg menar inte endast att män och kvinnor har olika värderingar, de anser också att det
existerande transportsystemet i huvudsak uttrycker manliga värderingar och att målsättningen därför måste vara ett jämställt
transportsystem. Vad säger kvinnorna i undersökningen?
Faktum är att skillnaden mellan män och kvinnor inte är större än fyra procent. Dessutom: medan Svensson Smith och
Thorborg ägnar ett helt kapitel åt att argumentera för ett jämställt transportsystem, väljer de kvinnliga respondenterna
att ge frågan lägsta prioritet. En rimlig tolkning av undersökningen är givetvis att Sveriges kvinnor inte har samma
uppfattning som högavlönade yrkesfeminister som Svensson Smith En inte alltför orimlig gissning är att många kvinnor
inte anser att trafikpolitiken är en könsfråga, dvs. att de är mer intresserade av att politikerna fattar vettiga beslut
än politikernas könstillhörighet. Detta är naturligtvis förödande för rapporten.
“Vad kvinnor vill ha”
Som vi har sett finns det skillnader mellan mäns och kvinnors värderingar, men vi har också sett att de ofta inte är
särskilt stora. Det hindrar dock inte Svensson Smith och Thorborg att kräva att “hela systemet bör ses över” därför
att kvinnor och män har olika värderingar. Det är ofta man undrar hur rapportförfattarna egentligen resonerar. De verkar
inte vara särskilt bekymrade över att åsiktsskillnaderna mellan män och kvinnor är så små och att kvinnor inte är
överdrivet intresserade av ett feministiskt transportsystem.
Vad beror det på? En möjlig förklaring skulle kunna vara Svensson Smiths och Thorborgs medlemskap i ett parti som sägs
stå på marxismens grund.
Den marxistiska teorin lär ut att det finns en korrespondens mellan människors åsikter och deras ställning i samhället.
Människor sägs ha objektiva intressen vid sidan av de subjektivt upplevda intressena. På 30-talet var Europas kommunister
övertygade om att den tyska arbetarklassen skulle göra processen kort med Hitler och kapitalismen. När det kom till kritan
visade det sig att Hitler var en relativt populär figur även bland mindre bemedlade personer och att de flesta arbetare
föredrog det kapitalistiska oket framför socialismen. En följd blev att marxismen kastades in i en teoretisk kris. Modern
marxism har försökt konservera det ursprungliga antagandet om arbetarklassens revolutionära instinkt bland annat genom
att ympa psykoanalys och feminism på marxismen.
Svensson Smith och Thorborg är naturligtvis inte lika excentriska som sina föregångare, de tillhör ju, trots allt, gruppen
av s.k. förnyare, men deras argumentering uppvisar omisskännliga likheter med 30-talskommunisternas. Eftersom män och
kvinnor inte har samma position i den samhälleliga maktstrukturen följer att de heller inte har samma intressen. Det är
inte endast ett bekvämt argument, det har också flera politiska fördelar: man behöver inte fråga människor vad de tycker
och riskera att bli motsagd och man kan avfärda dissidenter med hänvisning till att de inte har förstått vad som ligger i
deras intresse. Det räcker med att man har läst Das Kapital och gått en kurs i satslogik.
Ett problem med härledningar av denna typ är att de ofta leder till absurda slutsatser. I vilken mening är det meningsfullt
att tala om “kvinnors intressen” om kvinnors värderingar är determinerade av samhället? Dessutom: även om det skulle finnas
en korrelation mellan värderingar och position i samhällsstrukturen, är det inte självklart att vi med utgångspunkt i en
teori om denna struktur kan förutsäga vad människor har för åsikter i olika frågor. Svensson Smith och Thorborg tror t.ex.
att eftersom kvinnor inte intar samma position i maktstrukturen som män, vill kvinnor ha ett förbud mot uppförandet av
köpcentra som inte ligger inom cykelavstånd. Varför inte istället anta att kvinnor önskade att de hade tillgång till en bil
så att de kunde köra till köpcentret?