Theodore Dalrymple heter egentligen Anthony Daniels. Daniels är pensionerad läkare, psykiater och författare till en uppsjö av böcker och debattartiklar som har det gemensamt att de är skrivna med utgångspunkt i ett konservativt, ideologiskt perspektiv. Redaktören har tidigare ögnat igenom Daniels bok Utopias Elsewhere. Journeys in a Vanishing World (Crown, 1991). I denna artikel skall vi granska en bok som endast har två år på nacken: The New Vichy Syndrome. Why European Intellectuals Surrender to Barbarism (Encounter Books, 2010).
Den allt annat än uppblåsta kontinenten
Europa är inte längre den dynamiska kraft som kontinenten en gång var. Dalrymple isolerar flera orsaker till denna förlust av självhävdelsebehov och kraft.
Ett skäl är att Europa har blivit sämre på att hävda sig i den globala ekonomin. Europa som är den moderna vetenskapens vagga leder inte längre till vetenskapliga och teknologiska utvecklingen. Européerna är rika, men deras samhällen har blivit alltmer improduktiva. Turister besöker inte Europa för att få en glimt av världens mest avancerade civilisation, utan därför att de vill se hur människor levde förr. Europa har blivit alltmer likt ett gigantiskt friluftsmuseum.
Ett annat skäl är Europas utsatthet. Europa är ingen naturresursrik kontinent. Européerna har alltid varit beroende av andra länder. Oljeberoendet är närmast legendariskt. Dessutom: numera kontrolleras oljerikedomarna av stater som är, mer eller mindre, fientligt inställda till Europa. Europa kan dessvärre inte göra mycket åt den saken. Europa är en pacifistisk kontinent som successivt har avvecklat sitt försvar och istället satsat pengarna på bidrag och välfärd.
Europa har en negativ demografisk utveckling. Européerna reproducerar sig inte längre. Befolkningen har således blivit allt äldre med följden att allt färre måste försörja allt fler.
Det andra världskriget slog in den sista spiken i den kista i vilken det europeiska självförtroendet skulle begravas. Om kommendanter i tyska förintelseläger njöt av Schubert, vad var då Schubert och den kultur som han tillhörde värd? Många drog slutsaten: ingenting. Européer började skämmas över sin historia och kultur. De slutade tro på Europa och framtiden. Europa representerade för dem inte längre något speciellt. Istället valde människor att försöka leva så mycket som möjligt i nuet. En dylik livsfilosofi lämnar föga utrymme för barn.
Dalrymple skriver att civilisationspessimismens teoretiska rättfärdigande utgjordes av en teori enligt vilken empirisk och moralisk kunskap saknar säker grund. Kulturell relativism är egentligen inte något nytt. Det har alltid funnits filosofer som har ifrågasatt möjligheten att äga moralisk och empirisk kunskap. Det som är nytt är att under 1900-talet exponerades allt fler människor för denna udda tankeströmning. Det är lätt att glömma bort att för 100 år sedan gick endast en bråkdel av befolkningen vidare till högre studier och ännu färre studerade filosofi. Så är det inte idag. Nästan hälften de som lämnar det svenska gymnasiet går vidare till högskola eller universitet. Thomas Kuhn var en av den moderna relativismens mest framgångsrika förespråkare. Kuhn menade att all vetenskaplig forskning är paradigmbunden och att olika paradigm är inkommensurabla med varandra. Det finns, förklarade han, ingen paradigmoberoende rationalitet. En följd är att ett paradigm inte kan sägas vara sannare eller bättre än ett annat. Kuhns teori emottogs med applåder av samhällsvetare och humanister som hade skrala kunskaper om naturvetenskaplig forskning och var usla matematiker. Paradigmbegreppet skulle komma att användas för alla möjliga syften, däribland till att jämställa vetenskap och religion. Få orkade notera att paradigmbegreppet gjorde exakt de kognitiva anspråk som det förnekade andra teorier: teorin att det inte finns en paradigmoberoende rationalitet, förutsätter ju en sådan rationalitet.
I takt med att relativismen infekterade människors vardag blev de allt mer obenägna att stå upp för moraliska principer. Debatter om brott och straff, utbildning, immigration och personligt ansvar blev alltmer krystade. Denna ofta diffusa känsla av att alla livsval är lika mycket värda, förstärktes av sociala förändringar orsakade av massimmigration. Från att ha varit en intellektuell lek för ett privilegierat fåtal, blev den kulturella relativismen inte endast politisk ortodoxi, utan också rå empirisk verklighet.
Denna historieskrivning är inte ny. När en genre väl har etablerat sig, blir det ofta så att de som tillhör gebitet skriver böcker om varandras böcker istället för att undersöka verkligheten. Detta gäller i hög grad
The New Vichy Syndrome.
Det innebär inte att Dalrymples genomgång är poänglös. Europa är en kontinent med ekonomiska och demografiska problem. Han har rätt när han dömer ut
den dominerande historieskrivningen som i bästa fall enögd.
England kritiseras till exempel för sitt deltagande i slavhandeln, men får inga poäng för att ha avskaffat samma handel. Afrikaner behöver inte skämmas över att de försåg engelsmännen med slavar. Inte heller behöver de vara generade över att deras slavhandlande förfäder, av rent pekuniära skäl, protesterade mot att engelska krigsfartyg patrullerade kusterna i jakt på slavhandlare. Det är bara engelsmännen som skall skämmas.
Islam och Europa
En icke föraktlig del av boken handlar om islam. Den första delen beskriver relationen mellan islam och Europa. Den utgör en formidabel katastrof. Den andra delen handlar om islams kvinnoproblem och är faktiskt riktigt intressant.
Låt oss börja med den första avdelningen. På några punkter har Dalrymple förmodligen rätt.
Han har rätt i att föreställningen om ett förestående islamiskt maktövertagande i Europa med stor sannolikhet är falsk. Han har också rätt i att även om fertiliteten bland europeiska muslimer är högre än bland etniska européer, kommer islam att förbli en minoritet. Han har rätt när han säger att man inte skall behandla alla muslimer som en enhet. Det finns många indonesiska muslimer i Europa och de har en annan syn på religiös plikt än muslimer från Mellanöstern. Den demografiska utvecklingen bland muslimer är naturligtvis inte manipulerad av islamister. Inte heller är det skrivet i himlen att muslimer inte kan europeiseras. De muslimska gäng som drar omkring i europeiska städer och terroriserar människor har mycket sällan religiösa motiv. Tvärtom har de absorberat det värsta av majoritetskulturen – vår kultur.
Så långt har redaktören inget större problem med framställningen. Beklagligtvis är det svårt att komma undan intrycket att Dalrymple egentligen inte är särskilt intresserad av en seriös diskussion om problemet.
Han säger att undersökningar i Frankrike har visat att mer än hälften av landets muslimer identifierar sig mer med sitt nya hemland än islam. Detta är naturligtvis goda nyheter, men det intressanta hade väl ändå varit att få veta vad den andra hälften anser.
Han försvarar sin tes om europeiseringen av muslimer med en egenhändigt genomförd studie, eller vad vi nu skall kalla det, av islamiska äktenskapssajter. Dalrymple har alltså surfat omkring på kontaktsidor och kikat på annonser. Hans slutsats är att muslimska kontaktannonser ser ut som kontaktannonser i allmänhet och att vi, av det skälet, inte har någon anledning att oroa oss. Nähä.
Han gör lika anekdotisk studie av kristna kontaktssidor och rapporterar att religion spelar en betydligt större roll där än på islamiska webbplatser. Det är inte svårt att förstå vilka slutsatser som Dalrymple hoppas att läsaren skall dra. Om religion spelar en större roll för kontaktsökande kristna än för muslimer och om vi inte har någon anledning att vara rädd för kristna varför skulle vi då vara rädda för muslimer? Kanske inte, men om det nu är fallet att kristna tar sin religion på större allvar än muslimer, varför tar Dalrymple då inte tillfället i akt och varnar läsaren för att kristendomen hotar Europa? Beror det kanske på att han anser att kristendom och islam inte är jämförbara och att innerliga former av kristendom inte utgör ett hot mot demokrati och sunt förnuft?
Dalrymple säger att eftersom islam inte kan kritiseras, kommer många muslimer att låtsas sympatisera med fundamentalister för att undvika bråk. Därför skall vi inte överdriva antalet fundamentalister. Frågan är emellertid hur Dalrymple kan veta det om människor inte vågar säga vad de tycker.
Dalrymple hävdar att det inte är sant att Europas muslimer jäser av fundamentalism. Om de brittiska undersökningar som har visat att 40 procent av landets unga muslimer skulle vilja leva under sharia, säger Dalrymple att de inte oroar honom ett dugg. Han är säker på att bilden hade blivit annorlunda om opinionsundersökarna hade lagt upp sina studier på ett annorlunda sätt. Det är naturligtvis inte uteslutet, faktum är dock att de av Dalrymple förordade studierna aldrig blev genomförda. Dessutom: det faktum att vi inte vet något om ett specifikt förhållande kan inte användas som ett argument för att förhållandet ifråga är beskaffat på ett visst sätt. Argumentet är också en smula bisarrt. Dalrymple avfärdar som otillräckliga statistiska undersökningar i vilka kanske tusentals muslimer har getts tillfälle att anonymt besvara frågor, men han anser uppenbarligen att hans eget kvällssurfande på islamiska kontaktsajter räcker för att göra en korrekt bedömning av graden av europeisering av kontinentens muslimer. Värst av allt är att Dalrymple inte öppet diskuterar undersökningarna i fråga, utan förvisar dem till en fotnot. De läsare som, till skillnad från redaktören, inte läser fotnoter, kommer alltså att förbise denna, av allt att döma, medvetna förlöpning från författarens sida. Detta är snudd på ohederligt.
Kvinnofrågan
Dalrymples diskussion om islams kvinnosyn är betydligt intressantare. Hans argument baseras på hans erfarenheter som fängelsepsykiater. Han menar att muslimska män uppvisar ett mycket starkt behov av att kontrollera muslimska kvinnor. Det är så starkt, menar han, att det kan få män som i övrigt är lika irreligiösa som han själv är, att börja orera om Koranen. Han är övertygad om att detta kontrollbehov har spelat och fortfarande spelar en mycket viktig roll för islams överlevnadsförmåga, kanske en större roll än de religiösa urkunderna. Kanske är det inte en slump att nio tiondelar av alla konvertiter till islam i Europa är män. Islam handlar kanske mer om sex än om Gud. Muslimska män och kvinnor reagerar ofta olika på arrangerade äktenskap. Männen tolererar situationen eller är överlyckliga, medan kvinnorna lider i det tysta. Det är inte så svårt att förstå varför, förklarar han. Kvinnan fick en man som kanske inte ens kan skriva sitt namn, vars mat hon nu måste laga och vars lägenhet hon nu måste städa, medan han har fri tillgång till sex och allt det som det moderna konsumtionssamhället erbjuder. Dalrymple lider med unga muslimska kvinnor, han förefaller inte har särskilt mycket över för deras män.
Därefter dör boken sotdöden
När man nått så långt i boken som vi har gjort, blir det tydligt att Dalrymples kondition börjar tryta. Efter att ha avhandlat EU, avslutar han, till redaktörens stora förvåning, boken med några trötta notiser om Amerikas förenta stater. Det går inte att komma ifrån känslan av att Dalrymple kroknade ungefär halvvägs och när han hade avverkat avsnittet om EU, sökte han endast efter ett skäl att få sätta punkt. Efter avsnittet om USA är Dalrymple så utmattad eller uttråkad att han har glömt bort vad boken skulle handla om. Han bara stänger butiken. Just det. The New Vichy Syndrome. Why European Intellectuals Surrender to Barbarism skulle handla om ett Vichysyndrom bland europeiska intellektuella. Det gör boken inte. Vidare: boken skulle beskriva hur dessa intellektuella underkastade sig en ny barbarism. Det gör den inte heller.