Den tyske filosofen Immanuel Kant sade att det var läsningen av David Humes kritik av kausalitetsbegreppet och hans metafysikskepticism som väckte hans nyfikenhet.
I freely admit that it was the remembrance of David Hume which, many years ago, first interrupted my dogmatic slumber and gave my investigations in the field of speculative philosophy a completely different direction.
|
|
| David Hume. Källa: Wikimedia. | Immanuel Kant. Källa: Wikimedia. |
Humes kritik
David Hume menade att all kunskap härstammar från sinneserfarenheter. Detta ställde honom i motsatsställning till rationalister som Spinoza och Descartes vilka ansåg att förnuftet enkom kan ge oss kunskap om verkligheten.
Bakgrunden var olika syn på verkligheten. Där empirister ser orsak och verkar ser rationalister deduktiva relationer. För empiristen har verkligheten en kausal struktur. För rationalisten har den en logisk struktur.
Humes kritik var riktad både mot rationalism och den samtida empirismen.
Mot rationalismen hävdade han att kausalitet och logisk nödvändighet är olika saker. Kausalitet tillhör den av oss oberoende verkligheten. Logiska relationer existerar endast mellan premisser och slutsatser i argument.
Humes kritik av samtida empirism riktade sig mot induktionslogiken och kausalitetsbegreppet.
För deduktiva argument gäller att om premisserna är sanna, är slutsatsen också sann. Detta gäller inte för induktiva argument. “Kommer solen att gå upp också i morgon? Självklart, den har ju gjort det hittills”. Hume menade att det faktum att något har hänt upprepade gånger tidigare inte garanterar att det kommer att ske i framtiden. Slutsatsen i ett induktivt argument innehåller alltid mer information än premisserna.
Den brittiske filosofen Alan Chalmers har beskrivit induktionsproblemet på följande sätt:
This straightforward point is illustrated by a … turkey who noted on his first morning at the turkey farm that he was fed at 9 am. After this experience had been repeated daily for several weeks the turkey felt safe in drawing the conclusion “I am always fed at 9 am”. Alas, this conclusion was shown to be false in no uncertain manner when, on Christmas eve, instead of being fed, the turkey’s throat was cut. The turkey’s argument led it from a number of true observations to a false conclusion, clearly indicating the invalidity of the argument from a logical point of view.
Hume hävdade också att det är omöjligt att rättfärdiga induktion. Vi kan inte berättiga induktiv metod med att det har fungerat tidigare eftersom ett sådant argument är cirkulärt. Vi använder induktion för att rättfärdiga induktion.
Kausalitetsbegreppet är centralt i empirismen. Hume menade att kausalitet är mentala konstruktioner. Det vi ser är aldrig hur en sak orsakar en annan, utan endast en sekvens av händelser. Det innebar inte att Hume menade att verkligheten saknar regelbundenheter. Världen är full av är konstanta konjunktioner och vi kan använda dem när vi resonerar empiriskt.
Hume var också en skarp religionskritiker. Hans religionskritik har en filosofisk och en sociologisk aspekt.
- Filosofisk aspekt. Begrepp som “Gud” och “själ” är metafysiska entiteter som inte kan verifieras genom sinnesintryck. Alla klassiska argument för Guds existens baseras på antaganden som inte kan verifieras empiriskt. Världen innehåller regelbundenheter och om mirakler är verkliga skulle det finnas undantag från naturens observerbara sekvenser. Hume menade att det inte finns någon anledning att tro att något sådant är möjligt.
- Sociologisk aspekt. Religioner är mänskliga konstruktioner. De är baserade på människors rädslor och bristande kunskaper och leder ofta till intolerans och konflikter.
Hume sade till sin vän, författaren James Boswell, att han inte önskade evigt liv:
Hume once said to me, on a forenoon while the sun was shining bright, that he did not wish to be immortal. … The reason he gave was that he was very well in this state of being, and that the chances were very much against his being so well in another state; and he would rather not be more than be worse.
Kants första kritik: Kritik av det rena förnuftet
Humes kritik slog ned som en bomb i filosofin. Kant var skärrad och bestämde sig för att gå till motattack. Det första problemet var vetenskapen. Kant beundrade Newtons fysik. Men hur skulle den försvaras i ljuset av Humes kritik av kausalitetsbegreppet? Kant började med att ta ställning till de två stora, konkurrerande filosofiska traditionerna:
- Rationalism
- Empirism
Rationalismens problem är, förklarade Kant, att den tror sig kunna säga sanningen om verkligheten utan att utforska den empiriskt. Empirismens problem är att den tror att verkligheten speglas i våra observationer, att begrepp inte är nödvändiga.
Kant konkluderade att båda är otillräckliga: tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda.
Kants innovation bestod i följande: Han hävdade att de nödvändiga begreppen är en del av oss. De ordnar sinnesdata till en värld med struktur. Tid, rum, kausalitet och substans finns inte ute i världen. De är en produkt av våra medfödda åskådningsformer och kategorier. De skapar en rationellt organiserad värld för vetenskapen att utforska.
Kausalitet, förklarade Kant, är en kategori och eftersom den är inbyggd i oss kan vi inte annat än att betrakta verkligheten i termer av orsak och verkan. Humes problem är därför ett pseudoproblem, menade Kant. Humes kritik av induktionslogiken blir irrelevant eftersom kausalitet är a priori. Därmed ansåg sig Kant ha bemött Humes vetenskapskritik.
Därefter tog Kant sig an Humes religionskritik.
Kant menade att vår värld är en fenomenvärld. Det är en värld strukturerad av våra åskådningsformer och kategorier. Vad finns bakom den? Det kan vi inte veta, förklarade Kant. Vi är dömda att kategorisera sinnesdata i termer av tid, rum, kausalitet och substans. Världen bortom dessa åskådningsformer och kategorier kallar Kant noumenon eller tinget i sig.
Det är där som tron kan hålla till, hävdade Kant. Tro är inget som kan bevisas eller vederläggas. Genom att lokalisera religiös tro till noumenon avlägsnade Kant konflikten mellan tro och vetande. Tron kan inte utgöra ett hot mot vetenskapen och vetenskapen kan inte hota tron.
Kant tog sig nu an moralens problem.
Kants andra kritik: Kritik av det praktiska förnuftet
Newtons världsbild var deterministisk. Han betraktade verkligheten som ett slutet kausalt system i vilket varje verkan har en orsak. I en sådan värld finns ingen frihet.
I den andra kritiken, Kritik av det praktiska förnuftet, formulerar Kant ett nytt problem. Han säger att vi människor upplever oss som fria. Är detta förenligt med den newtonska fysikens determinism?
Han föreslår att vi ska behandla frihet som ett praktiskt postulat, inte som ett empiriskt påstående. Det innebär att vi medger att frihet inte kan bevisas, men att vi accepterar postulatet ändå av praktiska skäl. Vilka är dessa skäl? Kants svar är att det gör vår upplevelse av moraliskt ansvar meningsfull och begriplig.
Vi kan alltså inte bevisa frihet, men vi kan anta dess möjlighet av praktiska skäl.
Därefter ställer Kant en ny fråga: Frihet till vad? Hur ska vi handla?
Kant ställer nu upp två kriterier för handling.
- En handling ska baseras på en regel som inte upphäver sig själv.
- En handling ska också baseras på en regel som inte leder till orimliga praktiska konsekvenser.
Kant kallar denna regel “kategoriskt imperativ”. Det kategoriska imperativet är en metaregel med vars hjälp vi ska kunna testa alla de moralregler som vi håller oss med i vår vardag. Antag att vi föreslår följande regel: “Det är ok att ljuga ibland”. Kant menar att denna regel fallerar av de två ovan nämnda skälen. Om det är ok att ljuga, kommer ingen att lita på oss. Följaktligen blir det meningslöst att ens försöka ljuga. Regeln upphäver därmed sig själv. Dessutom: Om det är ok att ljuga, kommer ingen att lita på någon annan och detta kommer att undergräva samhället, vilket är en praktisk konsekvens.
I den första kritiken struktureras sinnesdata av åskådningsformer (tid, rum) och kategorier (kausalitet, substans). I den andra kritiken utför det kategoriska imperativet arbetet. Vi upplever oss som fria och moraliskt ansvariga individer och det kategoriska imperativet fungerar som en strukturerande kraft i moralens domän i det att det hjälper oss att handla moraliskt korrekt. Det ger oss en universell och nödvändig måttstock med vars hjälp vi kan bedöma handlingars moraliska värde.
Här är en version av det kategoriska imperativet:
Act only according to that maxim whereby you can at the same time will that it should become a universal law.
Kant är pliktetiker. Han säger att vi ska följa förnuftets bud oavsett konsekvenserna. Oavsett konsekvenserna. Om någon riktar ett vapen mot dig och din enda möjlighet att överleva är att ljuga, hävdar Kant att du ska hålla dig till sanningen. Kants etik medger inga undantag.
Vi ser här att Kants etik innehåller en spänning. Det kategoriska imperativet får inte leda till orimliga praktiska konsekvenser. Men Kant säger också att vi ska följa förnuftets bud oavsett konsekvenserna.
I den första kritiken förklarade Kant att religionen handlar om världen bortom kategorierna. Det är en transcendent värld vars existens vi varken kan bevisa eller vederlägga. I den andra kritiken tar han religionen i explicit försvar.
Hans argument ser ut på följande sätt.
Det kategoriska imperativet ger oss möjlighet sortera bort de moralregler som upphäver sig själva eller leder till orimliga praktiska konsekvenser. Problemet är, säger Kant, att när vi betraktar världen upptäcker vi att goda människor ofta far illa medan dåliga människor lever gott på sin ondska.
Varför lyda det kategoriska imperativet om det kanske stjälper mer än det hjälper?
Kants svar är att vi ska göra det därför att det är det förnuftiga att göra. Han inser dock att olika människor har olika stark karaktär. Religion ger människor hopp om en ultimat rättvisa: Gud kommer att skicka de goda till himlen och de onda till helvetet. Vi behöver religion av praktiska skäl, menar Kant. Tron på kosmisk rättvisa gör det möjligt för oss människor att uthärda livets orättvisor och handla moraliskt korrekt även när det inte gagnar oss.
Vi ser här att Kant inte var en konventionell kristen. Ett typiskt argument för religion är att utan Gud saknar moralen grund. Kant menade moralen är autonom och förnuftsgrundad. Gud behövs endast av pragmatiska skäl.
Den tredje kritiken: Kritik av omdömeskraften
Vad innebär det att uppfatta något, en målning, ett landskap eller något annat, som vackert eller sublimt? Detta besvaras i Kants tredje kritik, Kritik av omdömeskraften. När vi har en estetisk upplevelse är syftet inte att kontrollera det vi ser. Kontroll tillhör det teoretiska förnuftet och avhandlas i den första kritiken. Inte heller handlar det om att bedöma det moraliskt. Det avhandlades i den andra kritiken.
Kants tes är att det estetiska omdömet är intresselöst. Skönhet är ett värde i sig. När vi betraktar ett estetiskt objekt vill vi inte göra något alls. Kant beskriver den estetiska erfarenheten som en form av kontemplation.
Vad är då skönhet? Skönhet är en upplevelse av ändamålsenlighet.
Varifrån kommer denna upplevelse av ändamålsenlighet? I den första kritiken sade Kant att vår erfarenhet av världen är strukturerad av kategorierna kausalitet och substans och åskådningsformerna tid och rum. I den tredje kritiken inför han en ny strukturerande faktor: omdömeskraften. Ett landskap eller en målning äger inte en ändamålsenlig struktur i sig. Ändamålsenligheten är ett resultat av hur omdömeskraften organiserar vår förståelse av det betraktade objektet.
Från objektivt till subjektivt
Den första kritiken syftade till att rädda vetenskaplig objektivitet och newtonsk determinism. Den andra kritiken hade som mål att försvara en moralisk objektivism. Den tredje kritiken är annorlunda. Här medger Kant existensen av ett subjektivt element. Skönhet är subjektivt. Människor har olika smak. Men vi är också rationella varelser. Därför argumenterar vi om estetiska frågor trots att vi vet att de är omöjliga att avgöra. Den estetiska upplevelsen är subjektiv, eftersom den baseras på en individuell känsla av lust, det estetiska omdömet är emellertid universellt och möjliggör debatt om estetik.
Slutord
Immanuel Kant kallade sin filosofi för en “kopernikansk revolution” i samband med sin första kritik, Kritik av det rena förnuftet (1781). Hans filosofi var banbrytande i det att den hävdade att det är våra kognitiva strukturer som formar vår förståelse av världen, snarare än att världen dikterar vår kunskap. De två senare kritikerna, Kritik av det praktiska förnuftet (1788) och Kritik av omdömeskraften (1790), bygger vidare på denna grund men fokuserar på moral (praktiskt förnuft) respektive estetik och teleologi. Även om den kopernikanska revolutionen som idé är mest direkt knuten till den första kritiken, kan man säga att den genomsyrar hela hans kritiska filosofi, eftersom alla tre verken är delar av hans sammanhängande system för att förstå mänsklig erfarenhet och kunskap.