Karl-Olov Arnstberg är före detta professor i etnologi vid Stockholms universitet. I två artiklar ska vi kika lite närmare på hans senaste bok: The Sweden Syndrome: How Elites Commit National Self-Destruction (Arktos Media, 2025).
År 1975 är, om vi får tro Arnstberg, brytpunkten. Det är det år som Sverige får en lag som stadgar att landet ska bli mångkulturellt och multietniskt. Massimmigrationen skulle bli enormt impopulär. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning uppmanade svenska folket politikerna att stampa på bromspedalen. I stället ökade politikerna invandringen. Den politiska eliten hade tröttat på Sverige och det svenska folket. Förre moderatledaren Carl Bildt har således sagt “förr eller senare kommer folk att vänja sig”. De kan i vilket fall som helst inte göra något åt invandringen. Det är för sent.
Det mångkulturella perspektivet
Vad är Sverigesyndromet? Sverigesyndromet är en smittsam, identitetsbaserad social psykos. Det är en konsekvens av ett specifikt perspektiv på verkligheten. Utmärkande för de som har insjuknat är bland annat:
- Nedsatt förmåga att förhålla sig till verkligheten. Aktivisterna ser verkligheten som socialt konstruerad.
- Allmän relativism.
- Infekterade ser sig inte som sjuka utan som goda.
Sverigesyndromet baseras på flera antaganden.
Det första antagandet beskriver svenskar som individer utan distinkta särdrag. Svenskhet är, som socialdemokraten och förre kulturministern Bengt Göransson har sagt, något “inbillat”. Detta antagande är grundbulten i all mångkulturell retorik. Det spelar samma roll i Sverigesyndromet som det ontologiska Gudsbeviset gör i katolsk teologi. Om Sverige inte är något särskilt, om svenskhet är en fiktion, har svenskar inget att förlora på massimmigration.
Nästa antagande är en värdepremiss. Värdepremissen säger att identitet är något bra och därför eftersträvansvärt. Det mångkulturella argumentet kombinerar faktapremissen “Svenskar saknar distinkta karakteristika” med värdepremissen “Mångkultur berikar”. På detta sätt blir massinvandring något som gynnar alla. Immigranter får komma till Sverige, svenskar utrustas med något som de saknar, en identitet.
Den brittiske konfliktforskaren David Betz har i ett flertal artiklar varnat för att massinvandring leder till sociala konflikter. Det mångkulturella argumentet måste därför visa att massinvandring och social fred är förenliga med varandra. Detta görs på följande sätt. Eftersom svenskar inte är något speciellt, eftersom de saknar distinkt identitet, har de inget att förlora på massinvandring och eftersom de inte har något att förlora borde massinvandring inte hota den sociala freden.
Detta perspektiv är orsaken till Sverigesyndromet.
Dawkins?
Varifrån har Arnstberg fått denna teori? Synen på idéer som smittbärare återfinns i
Richard Dawkins bok The Selfish Gene (1976). Dawkins hävdar att medan gener är de grundläggande enheterna för biologisk ärftlighet, är memer de huvudsakliga enheterna för kulturell transmission. I en senare publicerad essä, “Viruses of the Mind” (1991) utvecklade Dawkins teorin ytterligare och förklarade att vissa memkonstellationer utgör ett slags hjärnparasiter.
Arnstberg säger något snarlikt.
Dawkins huvudexempel är religioner. Det saknas empirisk evidens som stöder Gudshypotesen och de försök som har gjorts i syfte att bevisa Guds existens med rent logiska medel har havererat. Ändå tror människor på Gud. Vad beror det på? Det beror, menar Dawkins, på att deras hjärnor har parasiterats. Livskraftiga memkomplex måste lösa två problem:
- Det måste replikeras över tid.
- Det måste vara motståndskraftigt mot kritik.
Religioner har dessa egenskaper. Religioner infekterar våra hjärnor genom att utnyttja vår rädsla för döden, auktoritetstro och längtan efter en övergripande mening med livet. De hotar oss med evig fördömelse om vi avviker från doktrinen. Vi finner emellertid ingen referens till Dawkins i The Sweden Syndrome.
Social psykos?
Den tyske marxisten Erich Fromm hävdade i boken The Sane Society (1955) att kapitalismen är ett sjukt samhälle som producerar patologiska individer. Det är en besynnerlig teori. Sjukdomar drabbar endast biologiska organismer. Sociala institutioner är inte organismer. De kan fungera mer eller mindre väl, men de kan inte bli sjuka. Varför argumenterade då Fromm på detta sätt? Han gjorde det därför att han ville värva anhängare till det som han kallade “humanistisk socialism”. Det var ett retoriskt knep. Fromm var marxist.
Arnstberg gör något snarlikt. Han beskriver Sverigesyndromet som en identitetsbaserad social psykos. På detta sätt blandar han samman den kliniska betydelsen av “psykos” med en metaforisk användning.
En psykos är ett psykiatriskt tillstånd med sociala konsekvenser, men inte själv ett socialt fenomen. Psykoser smittar inte. Arnstberg menar att Sverigesyndromet är en konsekvens av ett specifikt perspektiv på verkligheten. Psykoser fungerar inte på det sättet. De ger upphov till en förvrängd bild av verkligheten, inte tvärtom.
Personer med psykos har vanföreställningar. De kan tro att de är förföljda av osynliga krafter eller att de får hemliga meddelanden via radio. Arnstberg förväxlar vanföreställningar av psykotisk typ med uppfattningar som endast är osanna. Psykotiska personer hallucinerar. De personer som Arnstberg kritiserar hallucinerar inte. Man kan tycka att feministiska argument är oorganiserade, men det är i sig inte ett symtom på psykos. De brister endast i logik. Varför argumenterar Arnstberg på detta sätt? Förmodligen av samma skäl som Fromm.
Han vill värva anhängare.
Sakfrågan
Låt oss dock bortse från psykosteorin. Arnstbergs argument står inte och faller med den. Har han rätt eller fel i sakfrågan? Låt oss testa ett motargument. Vi skulle kunna hävda 1975 års beslut var pragmatiskt motiverat. 1975 var den summerade fertiliteten 1,7 barn per kvinna. Det är för lite om ett land vill behålla sin befolkning. Immigration skulle rätta till problemet. Men barnen skulle inte endast bli fler, förhoppningen var att om immigranterna hade möjlighet att ta med sig sin kultur till Sverige, med andra ord: om man inte tvingade dem att assimilera sig, skulle det underlätta för dem att bli produktiva medborgare.
Två problem anmäler sig.
Vad är demokrati? Riksdagen väljs av svenska folket. Meningen med systemet är emellertid inte endast att landets styresmän väljs av folket. De ska också representera samma folk. Det är skälet till varför vi kallar systemet “representativ demokrati”. Massimmigrationspolitiken har aldrig haft en folkmajoritet bakom sig. Riksdagen är förvisso folkvald, men i immigrationsfrågan representerar den inte folket. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning har visat att en majoritet av svenska folket är emot massinvandring. På immigrationsområdet är Sverige, på sin höjd, en partiell demokrati. Det är inte ett systemfel. Det beror på att svenska politiker anser att deras uppgift inte är att representera, utan att uppfostra.
I sakfrågan har Arnstberg rätt. Man kan se det i den politiska argumentationen.
Här är fyra exempel.
Socialdemokraten Mona Sahlin sade år 2002 i en intervju med tidningen Euroturk:
Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.
Socialdemokraten och förre kulturministern Bengt Göransson:
Att därför – som några av enfaldens apostlar hävdar – tro att det finns en ursprunglig svensk kultur som hotas av den nya mångfalden är farligt, och farligast för den som söker isolera och odla vad som bara är en inbillad svenskhet.
Förre statsministern och moderaten Fredrik Reinfeldt:
Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.
1997 skriver den socialdemokratiska regeringen i en proposition:
Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar den svenska befolkningen en gemensam historia.
Inget av detta handlar om demografi. Dessutom är den mångkulturella retoriken ologisk. Det är sak att argumentera för invandring, en helt annan sak att kritisera den egna kulturen. Det första kräver inte det andra. Varför inte prisa både svensk och turkisk kultur? Man kan inte, som Sahlin, samtidigt hylla mångkultur och marginalisera svensk kultur. Det är inkonsekvent och innebär ett förnekande av mångkulturen som princip.
Här borde Arnstberg ha satt punkt
Han har alltså rätt i sakfrågan. Svenska politiker har, i strid med folkviljan, fört en politik som medfört att drygt 40 procent av befolkningen är invandrad. Arnstberg nöjer sig emellertid inte med det. Han vill också visa att problemen är skapade av en ny generation av politiker och att tidigare generationer hade en mer realistisk syn på massimmigration. Alva Myrdal var riksdagsledamot och minister för nedrustningsfrågor, maken Gunnar var riksdagsledamot, handelsminister och finansminister. Båda var socialdemokrater. Arnstberg skriver:
The couple’s most famous book, Crisis in Population, was published in 1934. Already on page 9, they write, proving to have a clearer understanding of the situation than today’s politicians.
Här är det av Arnstberg åsyftade citatet:
The consequent decline in population would signify the degeneration of a race and “the suicide of the family.” As population pressure was reduced, the country would be flooded with immigrants from foreign races with higher fertility rates. By right of the strong, these would take over and reshape our precious cultural heritage. This invasion could also bring international complications and endanger our peace. At the same time, the reduction in the number of children would weaken our defenses and expose the country to predatory conquerors.
Citatet är korrekt återgivet, men det redogör inte för makarna Myrdals ståndpunkt. Arnstberg använder citatet för att visa att Myrdalarna, två ledande socialdemokrater, varnade för att använda massinvandring för att öka den totala fertiliteten. I realiteten är citatet ett inlägg i en på den tiden pågående debatt om preventivmedel. Konservativa politiker ville begränsa tillgången till preventivmedel av tre skäl:
- Det riskerade att öka spridningen av könssjukdomar.
- Det “framstod dessutom i och för sig såsom ett “onaturligt ingrepp i skapelsens ordning och strede emot den kristna religionen”.
- Ökad användning av preventivmedel skulle leda till allt färre barn och i förlängningen av detta, till “släktets självmord”.
Vi ser här att citatet inte alls handlar om invandring eller immigrationspolitik. Myrdalarna försvarade födelsekontroll. De menade att orsakerna till låga födelsetal var ekonomiska. De ville höja nativiteten med bostadspolitik, barnbidrag, mödravård osv. Social ingenjörskonst skulle lösa det demografiska problemet, inte förbud mot preventivmedel. Debatten hade inget med immigration att göra.
Kommande artikel
I nästa artikel om Karl-Olov Arnstbergs bok The Sweden Syndrome: How Elites Commit National Self-Destruction ska vi titta lite närmare på Arnstbergs diskussion om svensk hatlagstiftning. Vi ska också ställa frågan vart allt detta leder.