Roger Scruton är Englands mest kända, konservativa filosof. Scruton är upphovsman till ett 30-tal böcker i olika ämnen, däribland arkitektur, musik och filosofi. Han har även författat skönlitteratur och komponerat musik. I föreliggande artikel ska vi titta lite närmare på An Intelligent Person’s Guide to Philosophy (Penguin, 1996).
Filosofin och det goda livet
Målsättningen med boken är inte att förklara vad olika filosofer har sagt genom tiderna, utan att visa att filosofisk analys inte måste vara mänskligt irrelevant, att den tvärtom kan vägleda oss i vår strävan att leva ett, i moralisk mening, gott liv.
Filosofin har, alltsedan Platon, uppfattat sin roll som kritisk. Den har sett som sin uppgift att ifrågasätta det sunda förnuftet och därigenom frigöra människor från illusioner. Problemet med denna målsättning är att det numera inte existerar något jämförbart förnuft. Dessutom: även om den filosofiska kritiken kan frigöra oss från en och annan illusion, återstår frågan vad den har att ersätta dessa illusioner med.
Anledningen till att det har blivit svårt att leva, är idag inte primärt därför att vi inte har frigjort oss från fördomar och vanföreställningar, utan därför vi inte längre har en gemensam kultur att stödja oss mot. Denna kultur har demolerats av pseudovetenskaper som psykoanalys och marxism. Detta förklarar, enligt Scruton, åtminstone en del av främlingskapet i det moderna samhället.
Om filosofin har en uppgift idag är denna uppgift således inte primärt kritisk. Pseudovetenskaperna har avförtrollat vår värld genom att reducera samhället och historien till anonyma strukturer och genom att behandla människan som ett mer eller mindre sofistikerat djur. Filosofins roll är därför rekonstruerande. Den skall återge världen det skimmer som den hade innan den föll offer för ambitionerna att vetenskapliggöra studiet av människa och samhälle. Den skall, kort uttryckt, rädda framträdelserna.
Scruton vill åstadkomma detta genom att restaurera en rad begrepp, däribland “sanning”, “person”, “frihet” och moral”.
Den nödvändiga sanningen
Scruton har hämtat grunddragen till sitt försvar av sanningsbegreppet från Kant. Han menar att vi måste förutsätta ett sanningsbegrepp.
Varför är sanningsbegreppet centralt? Det är betydelsefullt därför att mänsklig samvaro blir mer eller mindre obegripligt utan det.
Faktum är att människor samtalar med varandra. Vi förhandlar, kompromissar och koordinerar våra handlingar och det hade inte varit möjligt med mindre än vi förutsätter ett sanningsbegrepp.
En annan fråga är hur vi definierar “sanning”.
Problemet med korrespondensteorin är att den tror sig kunna bryta sig ut ur språket, vilket är omöjligt. Koherensteorin utgår ifrån insikten att språket har kilat in sig mellan verklighet och tänkande, en slutsats som Scruton accepterar, men därav följer inte att vi inte kan uttala oss om verkligheten. Kritiker som Michel Foucault har dragit den felaktiga slutsatsen att kritiken av korrespondensteorin har visat att ingen sanning är möjlig. Foucault vill relativisera vår uppfattning om sanning och degradera begreppet till en illusion, men, om vi får tro Scruton, är han lika beroende av ett sanningsbegrepp som alla andra. Om Foucault verkligen menar att det inte finns några sanningar, har vi ju ingen anledning att tro på honom.
Den klassiska invändningen mot dessa antaganden är annars Descartes demonargument.
Demonargumentet är ett tankeexperiment som har haft enorm betydelse för filosofins syn på kunskapens gränser. Antag att jag är under kontroll av en ond demon. Demonen styr vad jag förnimmer, känner och upplever. Den förleder mig att tro att jag lever i en objektiv värld tillsammans med andra människor, när jag i realiteten är ensam i universum. Eftersom jag är i demonens våld kan jag inte överbrygga klyftan mellan mig själv och den objektiva verkligheten.
Descartes menade att det enda som vi i en dylik situation skulle kunna vara säkra på är vår egen existens, eftersom vi inte skulle kunna tvivla om vi inte existerade.
Scruton invänder att Descartes argument inte ändrar på något. Kanske har Descartes rätt, kanske har han fel, men människor måste ändå förutsätta existensen av en objektiv verklighet. I annat fall skulle vardagen upphöra att fungera. Scruton menar att Foucault begår samma misstag. Kritiken av korrespondensteorin är intressant, men den ändrar knappast något i sak. Människor kommer att fortsätta att tro på att de kan uttala sig om verkligheten på ett med sanningen överensstämmande sätt av det enkla skälet att de inte kan göra annat.
Det var Wittgenstein som slutgiltigt och intellektuellt demolerade Descartes argument. Om subjektet är ensamt i universum kan det inte utveckla ett publikt språk. Det faktum att Descartes kan beskriva problemet för oss på ett begripligt sätt, är, enligt Wittgenstein, i sig ett bevis på att Demonhypotesen är falsk.
Scruton menar att vi bör formulera vårt motargument mot skepticismen på det sätt som Kant gjorde, dvs. i transcendentala termer: om vi inte annat kan göra än att förutsätta att det finns en sanning, vad måste vara sant för att det skall gälla? En slutsats är att vi måste anta att det finns en relation mellan tänkande och verklighet. En annan slutsats är att denna realitet måste vara objektiv.
Alltså: vi kan inte undkomma sanningsbegreppet med mindre än att den värld som vi lever i blir obegriplig. Vi kan tvista om hur vi skall definiera detta begrepp, men vi kommer inte undan det. Inte ens de som förnekar begreppets meningsfullhet gör det. Foucault är ett exempel på det. I den meningen är åtminstone delar av den filosofiska debatten om sanningsbegreppet irrelevant för mänskligt liv.
Alienation och religion
Scruton menar att mänskligt främlingskap ytterst har sin rot i det faktum att människan är subjekt och objekt. Människan har en kropp och är som sådan en del av naturen och därmed också underkastad dess lagar. Samtidigt är hon ett subjekt utrustat med fri vilja och kapabel att följa regler som hon har skapat tillsammans med andra människor. Hon är i världen, men, till skillnad från djuren, inte en del av den. Det är ett metafysiskt främlingskap och följaktligen har människan också under långa perioder sökt räddning i metafysiken.
De monoteistiska religionerna försökte övervinna alienationen genom att visa att världen är Guds verk, att allt uttrycker gudomlig intentionalitet och följaktligen att ur Guds perspektiv är subjekt och objekt således en enhet.
Detta hade kanske löst problemet om Gud inte också hade uppfattats som tidlös. Problemet är att om Gud ska kunna bistå människan måste han vara en del av vår värld, men om han är det kan han inte ha egenskapen odödlighet. Omvänt gäller att om Gud är så som han beskrivs i de stora religionerna, är han inte en del av vår värld och kan därför heller inte ingripa i den.
Lösningen på alienationsproblemet måste därför sökas på annat håll.
Alienation och vetenskap
Människans främlingskap beror ytterst på att hon är kluven i subjekt och objekt. Scruton menar att pseudovetenskapliggörandet av studiet av människan, samhället och historien har normaliserat detta tillstånd med förödande konsekvenser.
Pseudovetenskaperna alienerar oss från varandra och hindrar oss från att uppnå sann lycka. Den freudianska synen på sexualitet har inte endast reducerat sexualitet till genital tillfredsställelse, den har medfört att människor allt oftare behandlar varandra som objekt. Marxismens strävan efter en vetenskaplig samhälls- och historiesyn ledde till tyranni och nationalsocialismens biologiserande syn på människan urartade i folkmord. Den värld som vi lever i blir alltmer förfulad: konst och arkitektur prioriterar numera originalitet istället för skönhet och hemkänsla.
Scruton menar att vi kan övervinna alienationen genom att betrakta världen i personliga termer. Filosofins uppgift är därför att rädda personen från pseudovetenskaplig trivialisering.
Scrutons kanske viktigaste exempel är sexualiteten. Sexualitet har intentionalitet i den meningen att den är riktad mot en partikulär person. Det är skälet till att ansiktet spelar en så viktig roll. Ansiktet är en bild av den andres subjektivitet:
A lover shines his eyes into the depths of his beloved, calling the other subject to the surface: the world of objects falls away, and self presses to self at a common boundary.
I sexologin är ansiktet ovidkommande. Fokus är inte på det förkroppsligade subjektet, utan på könsorganens samspel. Leenden blir följaktligen grimaser och rodnader blodvallning. För Scruton handlar det ytterst om hur människan kan leva ett lyckligt liv. Med Aristoteles hävdar han att det lyckliga livet är det goda livet, dvs. ett liv som är fulländat i moralisk mening.
Personer, moral och frihet
Filosofins viktigaste uppgift är att rädda personen från pseudovetenskaplig trivialisering. Vad innebär det? Vad är en person? Kan djur vara personer?
Aristoteles kallade människan “det rationella djuret”, men det är knappast en uttömmande definition. Faktum är att många djur är rationella i den meningen att de löser problem och anpassar sig till skiftande omständigheter. För att förstå på vilket sätt människan skiljer sig från djur, måste vi studera mänsklig intentionalitet.
Människan är en resonerande varelse. Hon har behov och kapacitet att rättfärdiga sina åsikter och handlingar i dialog med andra människor. Människan är medveten om sig själv. Hon har ett språk som breddar hennes kognitiva och emotionella horisont. Människan konfronteras med moraliska dilemman därför att hon kan välja att göra sådant som hon inte vill göra och avstå från att göra sådant som hon vill göra. Språket frigör henne från nuet och ger henne möjlighet att formulera tankar om frånvarande ting, det förflutna och framtiden, det sannolika och det omöjliga.
Detta präglar också Scrutons syn på förklaringsbegreppet. Vetenskapliga förklaringar hamnar lätt i oändliga regresser. När vi förklarar mänskligt beteende hänvisar vi inte till orsaker, utan till skäl och skäl är självförklarande.
Djur är annorlunda. De har passioner, men de gör inga val. Djur kan inte upprätta relationer baserade på dialog och ömsesidig respekt. De är uppslukade av nuet. De saknar fantasi och estetisk känsla. De är humorlösa och är utan språk. De har medvetande, men inget självmedvetande.
Scrutons försvar av personbegreppet är kantianskt. Det är, säger han, ett faktum att människor förhandlar, kompromissar och etablerar överenskommelser och allt detta vore omöjligt om människan inte vore en person. Filosofins uppgift är att frigöra människan från pseudovetenskapliga förklaringsmodeller och använda begrepp som hjälper människan att förstå sin särskildhet och att övervinna sitt främlingskap.
Man får anstränga sig
I bokens förord skriver Scruton att Intelligent Person’s Guide to Philosophy inte förutsätter några särskilda förkunskaper, utan att boken bör vara relativt lättsmält, givet att läsaren är smart. Det är tveksamt om detta är en med sanningen överensstämmande beskrivning. Intelligent Person’s Guide to Philosophy är på sina håll en rejält omständlig bok och inget för de av oss som helt saknar filosofisk träning.
Om man emellertid råkar tillhöra den lilla skara som har någon form av filosofisk skolning, är boken riktigt läsvärd. Herr Scruton är en sann språkkonstnär och ibland är det nästan som man glömmer bort att andas. Karln kan inte endast skriva, han kan formulera sig på det mest bevingade sätt. För de av oss som dessutom är intresserade av Scrutons författarskap är boken omistlig då den, i filosofiska termer, bidrar till öka vår förståelse av Scrutons politiska hållning.
Rekommenderas!