Robert Nozicks Socratic Puzzles (1997) är i likhet med Philosophical Explanations och The Examined Life (1989) en kollektion av essäer. Den som förväntat sig en utredning av Sokrates filosofi eller en samling logiska nötter lär bli alltså besviken. I denna artikel kikar vi essän “Invisible-Hand Explanations” och hur de kan utgöra ett alternativ till dialektiska förklaringar.
Förklaringstyper
Förklaringar kan se ut på olika sätt. Här är de vanligaste typerna av förklaring:
- Kausal förklaring eller förklaring i termer av orsak och verkan.
- Intentional förklaring eller förklaring i termer av avsikt.
- Funktionalistiska förklaringar eller förklaringar i termer av funktion eller syfte.
- Dialektiska förklaringar eller förklaringar i termer av motsättningar.
Funktionalistiska förklaringar i samhällsvetenskaperna
Funktionalistiska förklaringar förekommer ofta inom samhällsvetenskaper. De är udda av det skälet att de säger att ett fenomens konsekvenser, inte dess orsaker, förklarar det. Här är de två vanligaste varianterna.
- A:s funktion förklarar B, men B:s funktion förklarar inte A.
- A:s funktion förklarar B, B:s funktion förklarar A.
Staten förklaras, i det första exemplet, av dess funktion att upprätthålla status quo, men status quo förklarar inte varför det finns en stat. Vi får inte veta varför A existerar, A förblir oförklarad. Det är här vi finner marxismen. Staten är en överbyggnad vars funktion är att upprätthålla klassamhället. Men kapitalismen eller den ekonomiska basen förklarar inte staten. Statens uppkomst är en produkt av dialektiska motsättningar som är inbyggda i verkligheten.
Den andra varianten är vanlig i sociologisk funktionalism. Man ser samhället som ett slutet system i vilket sociala institutioner upprätthåller varandra.
Teleologiska förklaringar i filosofin: Dialektiken som specialfall
Filosofer använder inte begreppet funktionalistisk förklaring, i stället talar de om teleologiska förklaringar. Funktionalistiska och teleologiska förklaringar liknar varandra, men det finns också skillnader.
- En likhet är att båda typer av förklaringar är konsekvensförklaringar. Ett fenomens konsekvenser sägs förklara dess existens.
- En viktig skillnad är att funktionalistiska förklaringar är lokala, teleologiska förklaringar är ofta globala.
- En annan viktig skillnad är att teleologiska förklaringar har ett processperspektiv.
En funktionalistisk förklaring av staten säger att statens inbyggda funktion eller syfte, till exempel att upprätthålla ordningen, förklarar dess existens. Det syfte som staten upprätthåller är lokalt.
I Hegels dialektik är perspektivet globalt och staten ses som existerande i latent form i varats inre motsägelser. Den hegelianska dialektiken har också ett processperspektiv. Historien är ett av många instrument varmed dialektiken driver verkligheten mot dess ofrånkomliga slutpunkt.
Vi finner samma argument i marxismen. Hos Marx existerar kommunismen latent i kapitalismens inre motsägelser. Kapitalismen existerar, i sin tur, latent i feodalismens inre motsägelser osv. Historien har ett inbyggt ändamål och det är att realisera kommunism.
Dialektisk logik?
Dialektisk logik är inte logik i traditionell mening. Antag att du har ett äpple och en apelsin. Vad följer från det? Svar: Att du har ett äpple eller att du har en apelsin eller att du har ett äpple och en apelsin.
Dialektisk logik opererar med motsatser. Dess fokus är inte teoretiska kontradiktioner, den ser verkligheten som kontradiktorisk. Grundidén är inte svår att förstå.
- Verkligheten ses som en process
- Det är en process som alltid rör sig framåt, aldrig bakåt
- Dess motor är interna kontradiktioner
- Det är en process som har ett slutmål
Det innebär att om vi vill förstå verkligheten, måste våra teorier vara kontradiktoriska. Kontradiktioner i en teori är alltså för dialektikern inte något som vi ska undvika. Vi finner ett exempel på detta i marxismen. Marx hävdar att kommunismens seger är inbyggd i verklighetens dialektiska struktur. Feodalismen var motsägelsefull och överflyglades av kapitalismen. Men också kapitalismen sägs vara motsägelsefull. Detta nödvändiggör en ny syntes: kommunism. Skillnaden mellan denna syntes och föregående synteser är att denna är slutgiltig. Kommunismen antas nämligen sakna interna kontradiktioner. Kommunismen markerar historiens slut.
Problemet är naturligtvis att detta inte är en härledning. Utan en formell syntax, som i sats- och predikatlogik, blir slutsatsen resultatet av ett subjektivt val. Marx har inte bevisat att kommunismen följer på kapitalismen, han använder endast dialektiken för att kamouflera sina politiska preferenser.
När första världskriget bröt ut var europeiska kommunister övertygade om att arbetaklassen skulle vända sina vapen mot borgerligheten. Det hade nämligen Marx “härlett” från sin analys av kapitalismens “kontradiktioner”. I stället valde arbetare, bönder och borgare att göra gemensam sak till sina respektive nationers försvar. Nation trumfade klass. Dialektiska förklaringar förklarar ingenting.
Detta leder till ett nytt problem, i realiteten två.
Det första problemet handlar dialektiska förklaringars enorma popularitet. Varför är de så vanligt förekommande om de i realiteten inte förklarar någonting? Svaret på den frågan är att de är populära just därför att de inte förklarar någonting. Marx härledde med dialektiska argument kommunismens seger. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama härledde med dialektiska argument liberalismens seger. Marx var övertygad om att historien skulle göra halt efter det att kommunismen hade segrat. Fukuyama menade på samma sätt att liberalismen markerar slutet på mänsklighetens ideologiska historia. Dialektikens enorma inflytande är baserat på ett simpelt faktum: Den gör det möjligt att dra vilka slutsatser som helst.
Den andra frågan är vad vi ska ersätta dialektiska förklaringar med.
Förklaringar i termer av icke avsedda effekter
Nozick var libertarian när han skrev Anarchy, State, Utopia (1974), den bok som han primärt är förknippad med. Boken innehåller en kritik av anarkism och välfärdsstat och en skiss av ett möjligt libertarianskt samhälle. Klassisk liberalism och libertarianism är olika saker. Centralt i klassisk liberalism är teorin om det sociala kontraktet. John Locke menade att en legitim stat måste vara kontraktbaserad. En legitim stat är något som människor har samtyckt till att skapa.
Nozick är skeptisk till kontraktsteorin. Han menar att en legitim stat kan förklaras i termer av icke avsedda konsekvenser. I Anarchy, State, Utopia beskriver han hur en stat växer fram bakom människornas ryggar när de experimenterar med olika åtgärder i syfte att öka trygghet och säkerhet. Roger Scruton har beskrivit familjeinstitutionen på samma sätt i The Meaning of Conservatism. Familjen uppfanns inte. Den växte fram ur människors experimenterande med lösningar på de problem som uppstår när män och kvinnor blir föräldrar.
Nozick kallar denna typ av förklaringar osynliga handenförklaringar eller förklaringar i termer av icke avsedda konsekvenser.
Marx trodde, i likhet med Hegel, att staten är produkten av en dialektisk logik som är inbyggd i verkligheten. Förklaringar i termer av icke avsedda konsekvenser släpar inte på samma metafysiska bagage som dialektiska förklaringar. De är i grunden kausala förklaringar. I stället för en ontologisk nödvändighet ser vi det politiska skeendet som en empiriskt verifierbar, kumulativ effekt av individuella handlingar.