Den amerikanske filosofen Robert Nozick är mest känd för sin kritik av modern liberalism och socialism. Anarchy, State, and Utopia (1974) utnämndes 1995 till en av de hundra mest inflytelserika böckerna efter 1945 av Times Literary Supplement. Philosophical Explanations är från 1981. Det underliggande temat handlar om hur vi som självmedvetna subjekt hantera existentiella, kunskapsteoretiska och etiska problem. Nozicks tes är att filosofin inte kan ge ett slutgiltigt svar på de frågor som den brottas med. Dess uppgift är att kritiskt granska problemformuleringar. I denna artikel kikar vi lite närmare på hur Nozick hanterar frågan om livets mening.
Döden och meningen
Frågan är hur vår mortalitet är relaterad till livets mening. Den österrikiske läkaren Viktor Frankl menade att döden ger livet mening. Frankls argument ser ut på följande sätt: Eftersom livet är begränsat i tid, blir varje ögonblick värdefullt. Meningen kommer från våra individuella projekt och döden tvingar oss att slutföra dessa. Utan döden riskerar livet att bli stillastående eftersom vi kan skjuta upp allt i evighet. Därför skänker döden livet mening.
Meningsfullhet förutsätter alltså en tidsrestriktion. Om vi levde i evighet, skulle våra liv bli meningslösa. Det är Frankls argument.
Antag därför att forskare lyckas att lista ut hur vi människor kan bli odödliga. Ska de offentliggöra sina forskningsresultat eller undertrycka dem av rädsla för att skapa meningslöshet? Religiösa personer hoppas på ett evigt liv, men om vi följer Frankl är det meningslöshet som väntar dem. De kommer att leva samma värdelösa liv som Gud redan lever. Kanske förväxlar Frankl mening med brådska. Livets ändlighet skapar en känsla av hast, men är det verkligen en förutsättning för mening?
Ett existentiellt problem
Problemet med filosofiska argument om livets mening är att de behandlar döden som ett intellektuellt problem. Kanske har Epikuros rätt. Varför bry sig om att vi ska dö? Har vi inte redan, på sätt och vis, varit döda?
I realiteten väcker tankar på vår död starka känslor till liv. Vi har svårt att acceptera vår ändlighet. Steve Jobs sade efter sin cancerdiagnos: “No one wants to die, even people who want to go to heaven don’t want to die to get there”.
Filosofiska argument är inte betydelselösa, men döden är i huvudsak en existentiell utmaning. Människor som har slutat att hoppas på Gud söker odödlighet på andra sätt. Konstnärer och författare söker odödlighet med sina verk. Gravstenarna på våra kyrkogårdar uttrycker en liknande ambition. Vi säger att vi fortsätter att leva genom våra barn. Men detta är inga reella lösningar, utan tecken på desperation. Konstnärer och författare glöms bort, gravstenar vittrar sönder. För varje ny generation halveras det genetiska arvet, så efter några generationer är alla spår efter oss raderade. Döden sveper obevekligt bort oss.
Den grekiske filosofen Epikuros förefaller utgöra ett undantag från denna regel. Epikuros sade: “Där döden är, är inte vi, och där vi är, är inte döden.” Dödsfruktan är alltså, om vi följer Epikuros, något irrationellt. Vi har inget problem med att vi en gång inte existerade, varför är det då ett problem att vi en gång kommer att upphöra att existera? Vad är egentligen skillnaden?
Vi ser här att Epikuros sig an döden som ett existentiellt problem. Men hans argument är inte ett argument för eller emot mening. Epikuros argument kan, på sin höjd, minska vår rädsla för döden som ett tillstånd av smärta och lidande, men det är knappast en källa till mening. Kanske hade Epikuros också fel i sakfrågan. En möjlighet är att det inte är döden som sådan som oroar människor. Kanske är problemet med döden är att den hindrar oss från att utforska framtiden. Om ingen framtid existerade efter vår död, hade döden kanske inte varit ett problem.
Är Gud lösningen?
Religiösa tror att Gud existerar och att han har tilldelat oss människor olika roller. De är övertygade om att Gud skapade människan med ett specifikt syfte för ögonen och att människors uppgift är att uppfylla detta syfte och att det ger livet mening.
Frågan är emellertid vad Gud vill med oss. I Romarbrevet kan vi läsa: “Guds vägar äro outgrundliga”. Men hur kan vi då veta vad Gud vill att vi ska göra? Detta leder till nya problem. Om en förutsättning för evigt liv är att vi agerar i enlighet med Guds plan, en plan som vi inte kan veta något om, stänger inte denna brist på kunskap dörren till samma evighet?
Dessutom: måste inte Guds plan som sådan också måste vara meningsfull? Annars blir ju meningen avhängig av människan. Det skulle innebära att vi skapar meningen, inte Gud. Om våra liv ska kunna bli meningsfulla, måste planen också vara meningsfull. Frågan är emellertid om något sådant är möjligt. Kan en plan verkligen vara meningsfull i sig? Nozick tror inte det.
Mening handlar om att överskrida gränser
Nozick gjorde följande tankeexperiment i Anarchy, State, Utopia:
Suppose there were an experience machine that would give you any experience you desired. Superduper neuropsychologists could stimulate your brain so that you would think and feel you were writing a great novel, or making a friend, or reading an interesting book. All the time you would be floating in a tank, with electrodes attached to your brain. Should you plug into this machine for life, preprogramming your life’s experiences? If you are worried about missing out on desirable experiences, we can suppose that business enterprises have researched thoroughly the lives of many others. You can pick and choose from their large library or smorgasbord of such experiences, selecting your life’s experiences for, say, the next two years. After two years have passed, you will have ten minutes or ten hours out of the tank, to select the experiences of your next two years. Of course, while in the tank you won’t know that you’re there; you’ll think it’s all actually happening. Others can also plug in to have the experiences they want, so there’s no need to stay unplugged to serve them. (Ignore problems such as who will service the machines if everyone plugs in.) Would you plug in?
Nozick menar att detta inte är tillräckligt. Om vi ska finna genuin mening i livet, måste vi överskrida de gränser som verkligheten ställer upp och det är gränser som existerar utanför upplevelsemaskinen. Men detta leder till nya problem.
Låt oss kika lite närmare på Nozicks argument.
Antag att någon frågar: “Vad är meningen med X?”. Du svarar: “Meningen med X är Y”. Ny fråga: “Men vad är då meningen med X+Y?”. Du svarar “Z”. Ny fråga: “Vad är meningen med X+Y+Z?”.
Meningsproblemet skapas av gränser och vi hanterar det genom att överskrida dem. Ett exempel är dödlighet. Mortalitet är en temporal gräns som vi försöker överskrida med barn, gravstenar, Gudstro. Problemet är att vi då upptäcker att samma problem återuppstår på nytt. För varje fråga och svar vidgas perspektivet. Till slut är kontexten vår galax och de drygt 400 miljarder stjärnor som finns där. Men i det perspektivet har vi totalt förlorat vår signifikans. Till slut är den externa källan till mening vår galax och i detta perspektiv förlorar våra liv betydelse.
Vad beror det på att människor har svårt att finna en mening med livet?
Det finns flera olika anledningar till att människor upplever livet som, mer eller mindre, meningslöst. Nozick fokuserar på ett skäl, det så kallade reduktionsproblemet.
Nozick menar att människor är utrustade med självmedvetande och därför kapabla att handla moraliskt. Reduktionistiska argument eliminerar all frihet.
Ett reduktionistiskt argument fungerar på följande sätt. Vi utgår ifrån ett subjekt och dess olika attribut. Den självmedvetna individen är ett exempel. Vi reducerar därefter detta attribut, självmedvetandet, till ett attribut hos ett objekt som saknar självmedvetande.
- Ekonomiska processer hos Marx (ekonomi är här ett historiskt attribut)
- Det omedvetna hos Freud (det omedvetna är ett psykiskt attribut)
På detta sätt elimineras det självmedvetna subjektet och ersätts med kausala processer, dvs. processer utan mening. Det gör att världen upplevs som meningslös. Om våra tankar, handlingar och värderingar intet annat är än är produkter av ekonomiska krafter, omedvetna drifter eller biologiska mekanismer, försvinner det självmedvetna subjektet och utan det, ingen mening. Detta innebär inte att Nozick förkastar vetenskapliga förklaringar. Hans kritik riktar sig emot marxism, psykoanalys och behaviorism, teorier som gör anspråk på att kunna förklara den mänskliga världen i deterministiska termer utan att egentligen vara riktiga vetenskaper.
Det meningsfulla livet är lokalt
Nozick börjar med att skilja mellan mening och värde. Ingenting har mening i sig. Mening uppstår när vi relaterar oss till något som har värde. Exempel är relationer, projekt, sanning, skönhet. Utan värde förlorar meningen sin substans och möjligheten att förankra våra liv och utrusta dem med mening.
Men detta leder till en ny oändlig regress. Säg att våra barn ger våra liv mening. Vad ger då relationen barn-förälder mening? Vad ger det som ger vår relation mening en mening osv.? Samma problem uppstår.
Finns det en lösning på problemet?
Nozick menar att problemet inte är filosofiskt. Det uppstår inte på grund av att vi saknar en korrekt teori eller en precis begreppsanalys. Det som är ett problem på det teoretiska planet är inte ett praktiskt problem. Våra liv kräver inte ett slutgiltigt svar på alltings mening. Mening är ofta lokal. Vi skapar mening genom att engagera oss i värdefulla aktiviteter och relationer inom ramen för vår mänskliga erfarenhet. Även om galaxens perspektiv finns där i bakgrunden, kan vi finna tillräcklig mening genom att leva i enlighet med värden som är betydelsefulla för oss, utan att kräva att dessa erhåller en kosmisk bekräftelse.