In Trump We Trust

Den 20 januari nästa år lämnar Barack Obama Vita huset efter 8 år som USA:s president. Frågan är vem som skall efterträda honom. Om Demokraternas kandidat, Hillary Clinton, endast hade ställts mot Ted Cruz, Jeb Bush, John Kasich eller någon av de andra republikanska proffspolitikerna, hade valet blivit ett garanterat sömnpiller.
Donald Trumps intåg på den politiska scenen förändrade allt. Plötsligt är det amerikanska presidentvalet högintressant. Efter att ha bokstavligen krossat allt motstånd, accepterade Trump i juli nomineringen som republikanernas kandidat i presidentvalet.
Den amerikanska debattören Ann Coulter har skrivit en bok om Trump: In Trump We Trust (Sentinel, 2016).

Svenska medias konvulsioner

Svenska media har naturligtvis ansträngt sig till det yttersta för att demonisera Trump. Aftonbladets Henrik Torehammar har ställt följande fråga: “Hur kan någon vara så korkad att den röstar på Trump?” Expressen kallar Trump “gaphals” och säger att “President Trump vore en mardröm”. DN:s Peter Wolodarski skriver: ” Mannen på gatan i Berlin 1932 hade känt igen sig.”
Statsvetare och retorikexperter jämför honom med Jimmie Åkesson och det är inte menat som en komplimang.
SVD:s Daniel Schatz citerar med uppenbart gillande en organisation enligt vilken Trump utgör “ett hot mot republikens överlevnad”. Sydsvenska Dagbladet skriver: “Måtte Clinton vinna över Trump”. Man undrar om Schatz et consortes hade varit lika självsäkra om Sverige hade haft ett utvecklingsland som granne och 300 000 illegala immigranter per år. Kanske.
När DN frågade riksdagsledamöter och partiledare vem de stöder, blev svaret inte oväntat: Hillary Clinton. Det fanns naturligtvis undantag från regeln. Många vänsterpartister och miljöpartister hoppades på Bernie Sanders. Trump har dock ett mycket svagt stöd bland svenska politiker. Om svenska politiker får bestämma, heter USA:s 45:e president Hillary Clinton.

Donald Trump. Källa: Wikimedia.

Hur annorlunda lät det inte när det stod klart att Barack Obama skulle bli USA:s 44:e president. Svenska politiker och media drabbades av närmast religiösa konvulsioner. Nu skulle USA äntligen få en svart president (Obama är naturligtvis inte svart. Han är mulatt). Centerns Maud Olofsson menade att “Obama har lyckats … ge framtidshopp till det amerikanska folket.” Enligt statsvetaren Stig-Björn Ljunggren gick det “en rysning genom USA”. Aftonbladet påpekade att valet av Obama “väcker drömmar om ett annat USA, kanske till och med en annan värld”. Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund beskrev sin upplevelse som en “fantastisk känsla”. Socialdemokraternas Mona Sahlin tog i så det knakade:

Det är något stort som har hänt i dag. Även om det här var vad jag både trodde och hoppades känns det mycket större än vad jag föreställt mig.

Märkligast var Emma Löfgrens summering av förloppet i Svenska Dagbladet: “Barack betyder välsignelse på arabiska”.

Samtidsdiagnos

I sitt tal beskrev Trump ett Amerika i fritt fall. Vi tillverkar snart ingenting, sade han. Fabrikerna har flyttat till Asien. Han sade att Amerika har blivit en avfallsstation för världens alla problem och använde Mexiko som exempel:

When Mexico sends its people, they’re not sending their best. They’re not sending you. They’re not sending you. They’re sending people that have lots of problems, and they’re bringing those problems with us. They’re bringing drugs. They’re bringing crime. They’re rapists. And some, I assume, are good people.

Coulter delar Trumps diagnos: Amerika är förvisso ett land i fritt fall. Donald Trump är kanske inte den perfekta kandidaten. Han är inte en lysande orator. Han är bufflig och inte särskilt statsmannalik. Han är affärsman till skillnad från Clinton som är professionell politiker. Likväl menar Coulter att han har diagnosticerat Amerikas problem korrekt. Han är inte endast ekonomiskt och intellektuellt självständig. Han är orädd. Han är, om vi får tro Coulter, Amerikas sista hopp.

Enormt populär

Trumps popularitet baseras på att han har tagit parti för Amerika. Han säger det som vanliga amerikaner har misstänkt länge: när politiker talar om immigrationsreformer menar de öppna gränser, amnesti för illegala invandrare och lägre löner.
Trump sade att han har för avsikt att bygga en mur mellan USA och Mexiko för att stoppa den illegala invandringen och att illegala immigranter skall deporteras. Han lovade att stoppa all muslimsk invandring. Han förklarade han att ville omförhandla en rad handelsavtal eftersom de inte gynnar Amerika.
Trots att han är stormrik, försvarade han de välfärdssystem som hans konservativa rivaler vill riva ner.
Han ifrågasatte NATO. Är det rimligt att amerikanska skattebetalare står för tre fjärdedelar av budgeten? Om européerna satsade mindre på välfärd och bidrag, skulle de ha råd med större försvarssatsningar.
Till skillnad från sina rivaler hade han inga donatorer som bestämde vad han skulle säga. Jeb Bush skramlade ihop 100 miljoner dollar och analytiker förutspådde att det skulle bli avgörande i valet. Trump finansierade kampanjen ur egen ficka och krossade allt motstånd. Han hade inga konsulter som förhandsgranskade hans tal. Hans satsade inte miljontals dollar på TV-reklam. Han kommunicerade direkt med det amerikanska folket och det fungerade.

Stormen bröt ut

Massmedia reste sig som en man och försökte krossa honom. Till och med hans eget parti stämde in i den allmänna kören. Konservativa intellektuella hånade honom: Trump må vara rik, men, till skillnad från oss intellektuella är han för korkad för att kunna vinna.
Liberaler beskrev honom som ett hot mot mänskligheten.
Coulter skriver att ingen normal människa hade klarat av att stå upprätt i den massmediala storm som utbröt.
Trump stod upprätt. Han hade träffat Reagan i Vita huset och kanske lärt ett och annat av presidenten. Reagan var känd som teflonpresidenten. Ingen kritik bet på honom. I likhet med Trump hade han tagit strid mot media och det egna partiet därför att han ville föra en politik som gagnade Amerika. Han brukade säga att om man har folket med sig, kan man strunta i åsiktsmaskinerna.

Trump och Reagan. Källa: Wikimedia.

Trump struntade i åsiktsmaskinerna.
Han kritiserade inte endast den politiska korrektheten, han gycklade med den och fick människor att skratta åt feminister och liberaler. När Megyn Kelly på den konservativa TV-kanalen FoxNews kritiserade honom för att uttalat sig nedsättande om kvinnor, bland annat för att ha använt uttrycket “fat pigs”, svarade han “Only Rosie O’Donell”. När han fick frågan om han inte var oroad över att han skulle röna samma öde som en gång dollarmiljonären Mitt Romney, att väljarna kanske inte vill ha en miljardär som president, svarade han: “First of all, [Romney] wasn’t rich”.
Trump levde på Manhattan och umgicks i fashionabla kretsar, men brydde sig inte om att hans ställningstaganden riskerade att kosta honom vänner och pengar. När hans kritiker påpekade att han endast under den första veckan hade förlorat tiotals miljoner dollar, svarade han: “I don’t care”.

En ohelig allians

Ann Coulter är republikan och när hon skriver om amerikansk politik, brukar hon attackera liberaler. In Trump We Trust handlar i huvudsak om hennes eget parti. Hon delar förvisso ut en och annan smocka åt liberala politiker och mediapersonligheter, men hennes raseri riktar sig i huvudsak mot det Republikanska partiet.
Hennes uppfattning är att partiet har sålt ut sin själ. Det Republikanska partiet är inget genuint politiskt parti längre, utan en karriärstege för personer med ambition att höja sin sociala och ekonomiska status. Det Republikanska partiet har blivit det rikas parti, ett parti som struntar i vanliga amerikaner. Om republikanska politiker måste välja mellan att stödja amerikanska intressen och att öka den egna rikedomen, väljer de det senare.

Källa: Wikimedia.

Det är skälet till varför republikaner är för öppna gränser. Ledande republikaner profiterar antingen direkt på den illegala immigrationen och den press på lönerna som den har medfört eller tjänar miljoner och åter miljoner dollar på att verka politiskt för öppna gränser på uppdrag av kommersiella intressen som vill ha billig arbetskraft. Kort uttryckt: Republikanerna använder immigrationspolitiken för att gagna sig själva ekonomiskt.
Demokraterna är inte mindre egoistiska, men till skillnad från Republikanerna har de ett politiskt mål med immigrationspolitiken: de vill använda immigrationspolitiken för att uppnå permanent politisk makt. Kommunisten och författaren Berthold Brecht lär ha sagt: om inte folket gör som vi vill, kanske vi skall byta ut det. Det är det som sker i USA, menar Coulter.

Källa: Wikimedia.

Det som gör situationen så prekär är inte endast att Republikaner och Demokrater, från olika utgångspunkter, drar åt samma håll; president Obama planerar att utfärda en allmän amnesti.
Det finns olika uppfattningar om hur många människor som vistas illegalt i USA. Om man får tro folkräkningar, handlar det om ungefär 11 miljoner. Coulter menar att denna siffra förmodligen är för låg. Problemet med folkräkningar är metodologiskt: istället för att kontrollera om en individ vistas illegalt i landet, frågar man vederbörande om han eller hon har uppehållstillstånd. Illegala immigranter har ett motiv att inte säga sanningen. Studier som har beaktat denna försvårande omständighet har nått fram till betydligt högre siffror än folkräkningarna. Coulter menar att USA förmodligen har 40-50 miljoner illegala immigranter.
Coulter menar att om Obama får igenom sin amnesti, kommer USA att se ut som Kalifornien. Det kommer att bli nästintill omöjligt för traditionella republikaner att vinna val. Den enda som kan förhindra detta är Donald Trump.

Befriad konservatism

Coulter menar att Trump har befriat konservatismen från det Republikanska oket. När Chris Christie och andra republikaner definierar “konservatism” i termer av liten stat, sänkta skatter och starkt försvar, förklarar Trump att “konservatism” betyder konservera och att Amerika är värt att bevara. Trump har, om vi får tro Coulter, visat att konservatism är populärt i Amerika. Konservatismen är faktiskt mer omtyckt än det Republikanska partiet. Republikanska politiker har, enligt Coulter, ingen aning om hur avskydda de är. Faktum är att människor hatar Republikanerna mer än skyr Demokraterna.

Nyanserad bild av Trump

Ett av Coulters mål med In Trump We Trust är att nyansera bilden av den kontroversielle finansmagnaten. Låt oss kika lite närmare på några av hennes exempel.
Trump beskrivs i media som krigsgalen, men om Coulter har rätt är detta en sanning med modifikation. Jeb Bush hävdade under kampanjen att fred måste baseras på militär styrka. John Kasich förklarade att det är dags att lära Ryssland en läxa. Carly Fiorina föreslog ett nytt missilsystem till Polen, fler soldater till Tyskland och militära övningar i Baltikum. Scott Walker ville att USA skall beväpna Ukraina.
Trump menade att Amerika utkämpar för många och onödiga krig. När Kasich krävde att USA skall försvara Ukraina med militära medel, förklarade Trump att Ukrainas huvudvärk inte är ett nationellt säkerhetsproblem för Amerika. USA:s säkerhetsproblem härrör från islamisk terrorism och den kan inte bekämpas på traditionellt sätt. Trump menade att USA måste agera proaktivt: det primära målet måste vara att förhindra att islamismen får fotfäste i USA. Det målet kan uppnås medelst en restriktiv immigrationspolitik och en mur mellan USA och Mexiko.
Media hävdar att han utgör ett hot mot välfärdsstaten, men Trump har, till skillnad från sina konkurrenter uttalat sitt stöd för välfärdssystemen. Medan republikaner som Chris Christie hävdar att välfärdssystemen är ett hot mot den amerikanska ekonomin, anser Trump att Amerika har råd med dem. https://www.youtube.com/embed/rNWEMPmomQE

Chris Christie är lika frispråkig och humoristisk som Trump, även om han kommer från det andra hållet.

Om Amerika skall ha råd med generell välfärd, krävs det emellertid ekonomiska och politiska reformer. Amerikas handelsavtal måste omförhandlas eftersom de har drivit produktionen ut ur landet, vilket har drabbat vit och svart arbetarklass hårt. Den illegala immigrationen måste stoppas.
Trump kritiseras för att sakna ett konkret handlingsprogram, men problemet är inte att Trump inte har konkreta förslag, utan att media inte gillar dem. Om man pressar Republikanska politiker i immigrationsfrågan, får man ett och samma svar: ett maniskt upprepande att Amerika är en nation av immigranter.
Medan Trumps kritiker pratar om det så kallade “gränsproblemet” i mycket vaga termer utan att specificera vad de vill göra för att lösa det, har Trump hela tiden sagt att problemet kan lösas med en mur, deportationer av illegala immigranter och ett moratorium på muslimsk invandring.

In Trump she Trust

Ann Coulter skräder inte orden: In Trump she Trust, kanske man skulle kunna säga.
In Trump We Trust är en typisk Ann Coulter-bok. Den är förbålt rolig att läsa. Om Coulter inte hade valt författaryrket, hade hon kunnat bli en utmärkt standupkomiker.
Håller hon sig alltid till fakta? Nja, ibland går det kanske lite väl undan. Det beror dock inte på att hon är en slarver, utan på tidsbrist. Coulter var nog inte ensam om att gripas av panik när Trump klampade in på den politiska scenen. Boken är också skriven i raketfart.
Coulter är en habil skribent och skicklig polemiker och man måste inte gilla herr Trump för att uppleva boken som en frisk fläkt.
Huruvida In Trump We Trust räcker för att Donald J. Trump skall bli USA:s 45:e president, återstår dock att se.