Yearly Archives: 2026

Migrations and Cultures: A World View (Basic Books, 1997) är det andra bandet i Thomas Sowells trilogi. Sowells tes är att migration har överfört humankapital, nödvändigt för social och ekonomisk utveckling, mellan olika samhällen. I denna artikel kikar vi lite närmare på Sowells argument.

Metod

Sowells metod är induktiv. Han utgår inte från en abstrakt princip som han sedan testar mot ett empiriskt material. I stället låter han empirin styra. Tyskar, judar, italienare, kineser, indier och japaner har, historiskt sett, varit mycket framgångsrika minoriteter. Frågan är: varför? Vad har dessa grupper gemensamt?

Ekonomisk misär är människans defaultposition

I naturtillståndet var människan jämlik. Skillnader uppstod när människan slog ned sina bopålar och började bruka marken. Civilisationen är därför orsaken till orättvisor. Det är, i korthet, Rousseaus ståndpunkt.
Exploateringsteorier förklarar socioekonomiska skillnader med förtryck och utsugning. I likhet med Rousseau tar de jämlikhet och rättvisa för givet. Det är korrekt att exploateringsteorier har en annan måltavla: klassamhället. Marx var inte civilisationskritiker, men strukturellt sett gör han samma argument. I det urkommunistiska samhället, det samhälle som Marx trodde föregick feodalism och kapitalism, existerade det ingen härskande klass eller repressiv stat. Människorna levde i kollektiv och brukade gemensamt marken. Jämlikhet och rättvisa var människans defaultposition.

Sowell menar att empiriska fakta visar oss en helt annan verklighet. Historiskt sett har människans defaultposition varit fattigdom, inte välstånd. Därför är det inte ekonomiska skillnader som behöver en förklaring. Människor har alltid varit medellösa. Frågan är därför inte varför vissa grupper har det dåligt ställt utan varför andra grupper har kunnat avancera och förbättrat sin ekonomiska position.

Makt eller slump?

Maktdifferenser kan inte vara hela förklaringen. Tyskar, judar, italienare, kineser, indier och japaner var minoriteter i de samhällen som de immigrerade till. Makten låg hos befolkningsmajoriteterna. Immigranter hade ringa möjligheter att använda politisk makt i syfte att gynna den egna gruppen.
Sowell menar att de grupper som han studerar i boken dessutom var påfallande ointresserade av politik.
Det innebar inte att de existerade i ett politiskt vakuum. Immigranternas ekonomiska framgångar irriterade ofta folkmajoriteterna och diskriminerande lagar infördes i syfte att stävja deras aktiviteter.
Under Idi Amin deporterade Uganda drygt 80 000 indier och pakistanier Efter det att Kenya hade blivit självständigt år 1963 bestämdes det att landet skulle afrikaniseras. Diskriminerande lagar infördes, och under de följande åren lämnade tiotusentals asiater landet.
Revolutionen i dåvarande Tanzania ledde till att butiker tillhörande immigranter plundrades och vandaliserades och att asiater deporterades.
Efter det att Malawi hade blivit självständigt införde den nya regeringen en rad diskriminerande åtgärder mot landets indier. Immigranter tilläts inte att verka på landsbygden och asiatiska och indiska barn förbjöds att gå i samma skolklass som malawiska barn.
Volgatyskarna i dåvarande Ryssland är ytterligare ett exempel. De bjöds in av Katarina II att slå sig ned utmed floden Volga. I de tyska kolonierna hade de mark, religionsfrihet och lokalt självstyre. De var också undantagna från militärtjänst. Tyskarna hade en stark kulturell identitet och denna identitet följde med dem när de migrerade. Volgatyskarna grundade tyskspråkiga tidningar och byggde skolhus i vilka tyskan länge var undervisningsspråk.
Tyskarna var duktiga jordbrukare och Volgaområdet blev en viktig del av rysk spannmålsproduktion. Volgatyskarna skulle emellertid drabbas hårt av Stalinregimen. Deras egendomar konfiskerades och stora delar av den tyska befolkningen i området deporterades österut.

Inte heller slumpen ger oss vägledning. Tyskarna som grupp var inte framgångsrika endast i USA; de uppvisade ekonomisk framgång i många olika miljöer.

Så frågan är hur vi ska förklara dessa immigrantgruppers framgångar och den relativa misären i majoritetssamhället. Sowells metod är, som vi har påpekat, induktiv. Frågan är vad tyskar, judar, italienare, kineser, indier och japaner hade gemensamt. Sowell menar att skillnader i välstånd i huvudsak beror på skillnader i produktivitet och att skillnader i produktivitet beror på skillnader i humankapital. “Humankapital” är därför det centrala begreppet i Sowells framställning.

Vad är humankapital?

Med “humankapital” avses praktiska kunskaper, sociala normer och attityder till arbete. Kineser i Malaysia var inte endast duktiga plantagearbetare; de var dubbelt så produktiva som malajer. När det bestämdes att det skulle byggas en järnväg mellan Mombasa vid Indiska oceanen och Victoriasjön år 1896, rekryterade britterna 32 000 indier i stället för att använda sig av den lokala, afrikanska befolkningen. Britterna betalade biljetter och dessutom eventuell sjukvård i Afrika. En båtresa tur-retur mellan Mombasa och den indiska kusten är drygt 900 mil lång, men indierna bedömdes vara så produktiva att det lönade sig att hämta dem, sätta dem i arbete och sedan transportera dem tillbaka till Indien.

Sowells tes är alltså att många av de mottagande länderna hade befolkningar som saknade nödvändigt humankapital. Migration innebär därför inte endast att människor flyttar från en plats till en annan; kunskap och färdigheter flyttar med dem.

Humankapital är således något internt. Det är något som människor äger. Tyskarna lärde sig inte att brygga öl, bilda symfoniorkestrar och att tillverka pianon i Amerika. De hade dessa kunskaper med sig i bagaget. Med andra ord: Immigrantgrupper är olika på grund av sin interna kultur.

Sowell ger flera exempel på hur immigranter med ett avancerat humankapital skapat hela industrier och vitaliserat samhällen. Tyskar byggde urverk och kameror och hjälpte USA att utveckla kärnvapen. De grundade hela samhällen. Germantown i Philadelphia grundlades av tyskar.
Charles Millers far var skotte och järnvägsingenjör och kom till Brasilien för att arbeta åt ett brittiskt företag som byggde järnvägar i landet. Han gifte sig sedermera med en brasilianska och de fick en son. Tio år gammal skickades sonen till England för att gå i skola. Där lärde han sig spela fotboll. Han återvände sedermera till Brasilien och introducerade sporten för en brasiliansk publik. Idag är fotboll Brasiliens nationalsport.
Italienska immigranter grundade banker, bland annat Bank of Italy som längre fram blev Bank of America, och startade vintillverkning i de länder där de bosatte sig. Judar var överrepresenterade i flera professionella yrken. När första världskriget bröt ut var 42 procent av journalisterna, 45 procent av juristerna och 49 procent av läkarna i Ungerns huvudstad Budapest judar.
Kineser i Malaya kontrollerade en stor del av landets tennproduktion, en av kolonins viktigaste exportvaror.

Japan är annorlunda

Det tredje kapitlet handlar om Japan. Sowells generella tes är att socioekonomisk utveckling har varit en produkt av migration. Migranterna har tagit med sig kunskaper, normer och attityder som ofta saknats i mottagarländerna. På detta sätt har de vitaliserat stagnerande ekonomier. Japanerna valde dock att inte öppna gränserna för massinvandring. I stället importerade de det eftertraktade humankapitalet.
Japan var länge ett från omvärlden isolerat land. Inskränkningar av invandring var kombinerade med dödsstraff för utvandring. Restriktionerna började dock att luckras upp i mitten på 1800-talet. USA pressade den japanska regeringen att ge amerikanska fartyg tillgång till japanska hamnar. Den amerikanska närvaron gjorde japanerna medvetna om hur mycket mer avancerade de industrialiserade västmakterna var. Skillnaderna i utveckling var chockerande stora och Japan fick ett nytt nationellt projekt: landet skulle moderniseras. Humankapitalet nådde emellertid inte Japan via massinvandring. Japanerna importerade västerländsk teknologi och utbildade den egna befolkningen. Den japanska staten till och med subventionerade utlandsstudier som ansågs gagna hemlandet.

Bosättningsmönster

I den politiska debatten beskrivs etniskt homogena bostadsområden som ett problem. Det är en märklig debatt. Stadsdelen Rosengård i Malmö har över 100 länder representerade, men politikerna anser ändå att området inte är tillräckligt diversifierat eftersom svenskarna saknas.
Underförstått är att de olika stadsdelarna hade varit mer uppblandade om invandrarna inte hade utsatts för diskriminering på bostadsmarknaden. Om vi får tro Sowell är etniskt homogena områden mer regel än undantag. Hans förklaring är inte komplicerad: När människor har möjlighet att välja bosätter de sig i områden där de finner likasinnade landsmän.

Italian immigrants from Calabria settled in Calabrian farming communities in Australia. Italian fishermen from North Messina and Molfetta provided most of the fishermen in the Australian port of Fremantle. Italians from Stromboli created a predominantly Italian village in New Zealand.
Balkan immigrants from one region of southern Dalmatia settled together in one part of Santa Cruz, California. Similar patterns of concentration have existed among Swedish immigrants to North Dakota, Macedonians settling in Toronto, and Japanese immigrants to the Philippines. Often there have been occupational specializations accompanying regional concentrations of immigrants. For example, more than half the Greek immigrants from the Dodecanese Island of Symi became fishermen in Australia, while those from Ithaca became caterers.

Det politiska projektet att tvångsblanda grupper har inget stöd i historiska fakta. Det är baserat på moral. Inget annat.

Kulturrelativism

Sowells argument är riktat mot kulturrelativismen. Problemet med kulturrelativistiska argument är två till antalet. För det första: De förklarar ingenting. Varför ersatte gevär bågar? Det empiriska svaret är att gevär är effektivare vid jakt och krig än bågar. Kulturrelativismen baseras på antagandet att alla kulturer är likvärdiga, men om det är sant förblir kulturell utveckling ett mysterium. Varför sluta använda bågar om de är lika effektiva som gevär? Det andra skälet är pragmatiskt. Inte alla kulturer är lika mycket värda. Immigranter röstar med sina fötter när de lämnar sina hemländer för västdemokratierna. När människor får välja fritt, väljer de Europa, Australien eller Nordamerika som destinationer. Det är skälet till att dessa delar av världen har ett immigrationsproblem.
Vissa kulturer är helt enkelt bättre på att lösa viktiga problem och det speglas i ländernas ekonomiska välstånd och medborgarnas fri- och rättigheter. Väst är dessutom dominant av ett mycket specifikt skäl: dess emfas på vetenskap och rationalitet. Vetenskapliga kulturer har, till skillnad från religiösa kulturer, en fördel därför att de har en inbyggd självkorrigeringsmekanism. De kan förändras när verkligheten förändras. Religiösa kulturer har ingen motsvarande mekanism. Islam kan inte förändras därför att Koranen är Guds ord. Vetenskapen har ingen motsvarande auktoritet att ta hänsyn till. Dess enda auktoritet är verkligheten själv i dess empiriska gestalt.

Avslutande synpunkter

Migration and Cultures är en på många sätt fantastisk bok. Inte minst är den extremt välskriven. Men hur bra är Sowells argument?

Bokens argument haltar betänkligt på tre punkter:

Om Sowell vill hävda att migration av humankapital kan bidra till ekonomisk utveckling, är hans argument övertygande. Men det är en trivial tes. Att säga att framgångsrika immigranter vitaliserar ekonomier är som att säga att duktiga kockar lagar god mat.
Om han i stället menar att migration alltid bidrar till ekonomisk utveckling, är hans argument mer tveksamt. De data som han presenterar stöder inte en sådan tolkning. Urvalet av immigrantgrupper är för selektivt. Migration and Cultures handlar om framgångsrika immigrantgrupper. Boken beskriver alltså inte ett tvärsnitt av immigranter i världen. Han har rätt att migration kan gynna mottagarländer, men migration kan också leda till att ett humankapital som inte främjar ekonomisk och social utveckling i ett land etablerar sig. Men den möjligheten övervägs av någon outgrundlig anledning inte av Sowell.

Sowell diskuterar också förhållandet mellan geografi och humankapital. Den tes som han driver är att geografiska förhållanden kan försvåra migrationen av humankapital och därmed den socioekonomiska utvecklingen i ett område.

Sowell har i andra sammanhang, bland annat i boken Wealth, Poverty and Politics, sagt att intelligenstest mäter något inlärt eller förvärvat. Han har framför allt tillämpat det geografiska argumentet på Afrika. Det intressanta är att Japan har haft snarlika problem. I Migration and Cultures skriver Sowell att Japan har lite odlingsbar mark i förhållande till befolkningens behov och att landets topografi har medfört att människor är koncentrerade till floddalar, kuststräckor och bergsbäcken.
Men dessa begränsningar har inte hindrat Japan från att bli en ledande industrination. Afrika är, till skillnad från Japan, mycket rikt på naturresurser, men medan Japan har utvecklats till en av världens starkaste ekonomier är afrikanska nationer överlag fattiga. Varför lyckades Japan resa sig ur relativ fattigdom, men inte Afrikas krisdrabbade nationer? Sowell diskuterar emellertid inte detta problem. Men bekymren stannar inte där. Det ironiska är att de grupper som Sowell studerar i boken är grupper vars medlemmar presterar väl eller mycket väl på moderna intelligenstest. Japans transformation från jordbruksekonomi till ledande industrination och Afrikas beroende av utländskt bistånd problematiserar Sowells förklaringsmodell. Sowell skriver:

Both hereditary and environmental explanations of group differences encounter serious problems in the light of history.

Nu vet vi inte exakt vad Sowell menar med “allvarliga problem”, men en möjlig tolkning är att han menar att förklaringar i termer av arvsanlag och extern miljö inte förklarar något alls eller mycket lite.
Om de inte förklarar något alls, blir gruppskillnader omöjliga att förklara.
Om de förklarar lite, blir det forskarens uppgift att sortera de olika påverkansformerna och uppskatta deras relativa kraft. Sowell gör inget av detta. I stället uppmanar han oss att betona humankapital eller de kunskaper och värderingar som individer är bärare av. Men det argumentet räcker inte långt. Frågan är ju varifrån humankapitalet kommer. Humankapital är något människor tillägnar sig genom lärande. Distinktionen mellan extern och intern miljö är därför relativ och inte alls så tydlig som Sowell ibland verkar göra gällande.