David Betz är professor i ämnet “Krig i den moderna världen” vid Kings College i London. Betz föreläste nyligen vid Danube Institute i Budapest. Institutet är en konservativ think-tank som i sin programförklaring skriver följande:
The Institute itself has been committed from its foundation to three philosophical loyalties: a respectful conservatism in cultural, religious, and social life, the broad classical liberal tradition in economics, and a realistic Atlanticism in national security policy. These ideals remain our lodestars.
Föreläsningen sammanfattar på ett utmärkt sätt Betz’ tankegångar. I denna artikel ska vi summera dessa. En länk till föreläsningen finns längst ned.
Källa: Danube Institut.
Inga nya idéer
Betz betonar att det han säger inte är kontroversiellt bland krigsforskare. Vi vet, hävdar han, vilka villkor som med god exakthet förutsäger inbördeskrig. Om detta råder enighet ibland forskare. Betz fokuserar på Storbritannien eftersom det är där som han lever, men han menar att merparten av Europas länder har samma bekymmersamma framtid.
Vilka är då de faktorer som underminerar samhällen?
Förlust av prepolitisk lojalitet
Människor har olika identiteter. Olika identiteter är naturligt förekommande, men de kan ställa till med problem och skälet är att de ställer människor mot varandra. Problem uppstår när identiteterna blir så starka att det är omöjligt att överbrygga dem. I en sådan situation utgör de ett hot mot den sociala freden.
Politiska och religiösa identiteter är de två potentiellt mest explosiva identiteterna. Den ärorika engelska revolutionen 1688 hade politiska grunder. Kungamakt stod mot parlament. Det trettioåriga kriget (1618-1648) utkämpades mellan katolska och protestantiska stater i Europa.
För-politiska lojaliteter är viktiga därför att de under normala förhållanden trumfar politiska och religiösa identiteter. Vi må ha olika politiska uppfattningar och olika religiösa övertygelser, men i slutändan är vi alla svenskar. Vi sitter i samma båt. Vi är, trots allt, landsmän. På detta sätt bidrar prepolitiska lojaliteter till social fred och sammanhållning.
Betz menar att massinvandring och mångkultur har fragmenterat prepolitiska lojaliteter. Politiker är ofta mer lojala mot den etniska grupp som de tillhör eller den transnationella organisation som de sympatiserar med än den egna nationen.
Resultatet är faktionalism.
Faktionalism
Inte heller faktionalism är något nytt. Det beskriver i realiteten i välkänt fenomen, det faktum att människor ofta grupper sig i enlighet med sina intressen. Fackföreningar är ett exempel på faktionalism. Arbetsgivarorganisationer är ett annat exempel.
Faktionalism är inte med nödvändighet något farligt. Faktioner är normalt förekommande i samhällen. En sund faktionalism opererar inom ramen för en gemensam prepolitisk gemenskap. Förhandlingar mellan fack och arbetsgivare är ett exempel på sund faktionalism.
Faktionalismen blir ett problem när de prepolitiska lojaliteterna försvagas och faktionalismen knyts till identitet. Ett exempel på detta är framväxten av etniskt baserade politiska partier. Dessa prioriterar identitetsspecifika frågor och bidrar till en politisk tribalism i vilken människor inte argumenterar om problem, utan om identitet. Ett svenskt exempel är partiet Nyans. Partiet säger stå för integration, men kräver också att “Barn som tillhör annan kultur eller religion skall garanteras en uppfostran i enlighet med hens ursprungliga kultur och religion hos det placerade familjehemmet för att förebygga eventuell assimilering.”
Nedgradering av folkmajoriteten
Underminerandet av prepolitiska lojaliteter och korresponderande faktionalism är, om vi får tro Betz, allvarligt därför att det hotar den sociala freden.
En annan lika allvarlig faktor är det som han kallar “nedgradering av folkmajoriteten”. Begreppet refererar till en process i vilken en dominant etnisk grupp upplever sin position som hotad. Betz menar att detta är situationen i stora delar av Europa. Vita européer marginaliseras i snabb takt och kommer med tiden att degraderas till minoriteter i sina egna länder.
Situationen är extra bekymmersam i Storbritannien. Flera hundra tusen brittiska flickor (de flesta från arbetarklassen) har utsatts för sexuellt våld av främst pakistanska gäng. Eftersom de politiska eliterna är postnationella vill de inte diskutera och ännu mindre undersöka problemen. I stället har de stämplat kritiker av massimmigration som rasister och underlåtit att försvara brittisk kultur mot attacker från politiska och religiösa extremister. Detta har ökat politikerföraktet radikalt i länder som Storbritannien. Människor är rädda och vredgade, menar Betz. De frågar sig: Om detta kan hända när vi är i majoritet, vad väntar oss när vi är en minoritet? Betz refererar till Camus.
Förlust av tillit
Detta leder till en nedbrytning av tilliten i samhället. Människor upplever att det inte spelar någon roll hur de röstar eller vad de säger. Politikerna säger en sak, men gör sedan något helt annat. Den brittiske författaren Douglas Murray har sagt att brittiska politiker vid ett flertal tillfällen har lovat väljarna att minska invandringen och återta kontrollen över landets gränser, men när de väl har fått makt och möjlighet att göra detta har de i stället ökat immigrationen. När politiken inte längre tar hänsyn till människors önskemål, förlorar människor tilltron till det politiska systemet och kompromisslösningar.
Förväntansgap
Förväntansgap uppstår när människors förväntningar på livet (arbete, möjlighet att köpa hus, hälsa och liv, osv.) kolliderar med verkligheten. Unga britter kommer ha en sämre ekonomi än sina föräldrar. Detta är något helt nytt, menar Betz. Det kommer att ha betydligt svårare än sina föräldrar att till exempel köpa hus och bilda familj. De kommer också, enligt officiell statistik, att ha sämre hälsa och dö tidigare. Detta riskerar att medföra att fatalistiska stämningar sprider sig bland ungdomar och gör dem lätta att rekryterna till radikala rörelser.
Kort summering
Låt oss summera Betz’ argument.
- Prepolitiska lojaliteter har eroderats av massimmigration och identitetspolitik. Detta kommer att leda till identitetsbaserade sociala konflikter.
- Folkmajoriteterna i de olika länderna upplever sin dominanta position och hotad och att politikerna tar ställning för immigranterna mot sina landsmän. Detta kommer att erodera det inre motstånd som de flesta människor har mot våld.
- Det politiska systemets oförmåga och ofta ovilja att ta människors rädslor på allvar kommer att leda till att tilliten till politiska lösningar kollapsar. Detta har redan skett, menar Betz. Detta ökar risken för att människor i stället väljer våld.
- Ett förväntansgap har växt fram. Många unga kommer att leva ett sämre och kortare liv än tidigare generarationer. Det kommer att rättfärdiga våld eftersom människor upplever att de ändå inte har något att förlora.
Detta är de förändringar som Betz menar gör hans prediktion om framtida europeiska inbördeskrig sannolik. Men den utlösande faktorn kommer vara något helt oförutsägbart. Det kan komma att handla om ett brutalt brott eller något annat. På den punkten kan vi endast gissa, menar han.
Erodering av skyddande faktorer
Historiskt sett har västdemokratierna undvikit inbördeskrig på grund av ekonomiskt välstånd, kulturer som betonar lydnad och konsensus och eniga och kompetenta eliter. Dessa motverkande faktorer har idag försvagats radikalt.
- Samtliga västdemokratier brottas numera med stagnerande ekonomier. Det ekonomiska utrymmet för att muta missnöjda medborgare har minskat drastiskt.
- Den sociala freden i västdemokratierna har varit rotad i etnisk homogenitet. Massimmigration, mångkultur och identitetspolitik har fragmenterat samhällena i Europa och underminerat upplevelsen av att tillhöra ett kollektivt vi.
- De politiska eliterna är, menar Betz, inkompetenta och splittrade.
De kommande krigen
Betz menar att de kommande inbördeskrigen kommer att förlöpa genom olika faser. Det kommande kriget kommet att ha tre kontrahenter (vi begränsar oss här till Storbritannien):
- Staten representerad av postnationella eliter
- Immigrantgrupper, primärt från muslimska länder
- Vita britter med en majoritet av arbetarklass
Betz menar att krigen kommer att inledas med kravaller, protester och vandalism. Brittiska städer kommer att få No-go zoner, områden där individer med fel etnicitet beträder på egen risk och där polisen inte har tillträde. De stora städerna kommer att transformeras till vad Betz kallar “feral cities” eller vilda städer. Det är städer som myndigheterna förlorat kontrollen över.
I den tredje fasen kommer samhället att balkaniseras. Betz tror att våldet kommer att leda till stora folkförflyttningar. Vita britter kommer att överge sina hem i städerna och söka skydd på landsbygden. Massplundring av övergivna bostäder och hus kommer att ske.
I den fjärde och sista fasen kollapsar samhället. Betz tror att det vita britter kommer att göra samma sak som de minoriteter som har drivit iväg dem från deras hem: De kommer att organisera sig med utgångspunkt i sin identitet och bygga upp egna beväpnade grupper i syfte att skydda sig själva och för att befria städerna som de betraktar som ockuperade områden. Betz förutsäger attacker mot städernas energi- och transportsystem genomförda i syfte att svälta ut ockupanterna. Det våld som tidigare riktades mot individer kommer att ersättas av en gerillaliknande krigföring. Det kommer att vara ett decentraliserat krig.
Betz menar att civila krig brukar vara i sex år. De är hela fem gånger dödligare än internationella krig mellan konventionella arméer. Han tror inte på seger för någon sida. Kriget kommer att pågå till dess att de olika fraktionerna accepterar att en militär seger är omöjlig och i stället kommer överens om att dela upp territorier mellan sig eller att utländska arméer, till exempel trupper från Nato intervenerar i syfte att stoppa blodbadet och återupprätta social fred.