The Great Leveler

Det pratas mycket om jämlikhet, inte minst bland politiker. Ojämlikhet är något dåligt, säger man. Vi behöver mer jämlikhet. Men vad är det som orsakar ojämlikhet. Brist på politik, säger politiker. För mycket marknad, säger socialister. Vad är sant? Walter Scheidel är historiker och har studerat ämnet. I The Great Leveler: Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-First Century (Princeton University Press, 2017) hävdar Scheidel att traditionella förklaringar av ojämlikhet saknar empirisk grund.

Om jämlikhet och ojämlikhet

Scheidel påstår att jämlikhet är mänsklighetens defaultposition. Våra närmaste släktingar, gorillor, schimpanser och bonoboer, är alla hierarkibyggande varelser. Ojämlikhet beror därför inte på samhället. Det är en del av vår natur. Det innebär att samhällsvetare ofta börjar i fel ände. Det är jämlikhet som behöver förklaras. Om ojämlikhet är människans defaultposition, är det jämlikheten som söker en förklaring. Scheidel menar att, historiskt sett, är jämlikhet något ovanligt.

Detta leder oss vidare till en ny fråga: Vad är ojämlikhet?

Om alla människor endast har exakt det som de behöver för att överleva, existerar ingen ojämlikhet. Ojämlikhet förutsätter ett överskott. Scheidel skriver att alla samhällen som vi känner till har varit ojämlika. Gravar från stenåldern har varit olika stora och utsmyckade. Hus likaledes. Men det faktum att ojämlikhet är en konstant innebär inte att alla samhällen har varit lika ojämlika.
Jägar- och samlarsamhällen var relativt jämlika, men det är viktigt att förstå varför, menar Scheidel. De var aldrig egalitära av ideologiska skäl. Det var inte kommunistiska samhällen. Det var praktiska skäl som var avgörande för ojämlikhetens storlek. För små, nomadiserande grupper var det opassande att skapa ett materiellt överflöd eftersom det var omöjligt att transportera det.

Den neolitiska revolutionen förändrade allt. Människor hägnade in mark och började odla olika grödor. De blev stationära för första gången. Olika jordegendomar var olika stora. Inte alla bönder var lika bemedlade. Förmögenhetsskillnader existerade. Runt jordegendomarna växte små samhällen fram. Dessa krävde styresmän och administratörer för sin funktion och soldater för sitt försvar och jordbruket gjorde det möjligt att inte endast försörja bönderna och deras familjer, utan även de nya eliterna och deras härar.

Apokalypsens fyra ryttare

Albrecht Dürers målning, The Four Horsemen of the Apocalypse, pryder bokomslaget. Enligt Bibeln är apokalypsens fyra ryttare utsända av Gud. Människan har syndat och Gud straffar henne. Var och en av ryttarna symboliserar de olika former av lidande som Gud åsamkar människan.

• Den vita ryttaren representerar människans underkastelse under villfarelser.
• Den röda ryttaren står som typ för krig och våld.
• Den svarta ryttaren symboliserar hungersnöd och orättvisor.
• Den fjärde och blekgula ryttaren representerar svält och sjukdom.

Scheidels vänder det bibliska argumentet upp och ned. Åtminstone kan man tolka det så. Frågan är inte varför allt är så eländigt och ojämlikt, utan tvärtom varför det råder relativ jämlikhet. Enligt Scheidel finner vi, om vi granskar historiska källor, fyra olika orsaker till jämlikhet är:

• Krig
• Revolution
• Statskollaps
• Pandemier

Här är Scheidels argument för Europa summerat:

Källa: The Great Leveler.

Diagrammet beskriver jämlikhetens utveckling över tid. Den första delen av linjen är streckad därför att källorna är osäkra. Scheidel vill på detta sätt visa hur olika våldsamma chocker påverkat jämlikheten och att Europa år 2000, trots demokrati, välfärd och teknologisk utveckling, inte endast har misslyckats att uppnå varaktig jämlikhet, utan att kontinenten vid sekelskiftet befann sig på samma jämlikhetsnivå som Romarriket under dess höjdpunkt.

Scheidels argument är, minst sagt, ägnat att vålla strid. Den konventionella visdomen säger att jämlikhet är förbundet med demokrati. Men demokrati är, menar Scheidel, som sådant inte ett system som borgar för jämlikhet. Demokrati är fullt förenligt med ojämlikhet. Scheidels fokus är därför inte på styrelsesätt, utan på social stabilitet. Den generella regeln är, historiskt sett, om vi får tro Scheidel, att social stabilitet leder till ojämlikhet och att social instabilitet orsakar jämlikhet.

Följande förtjänar att memoreras.

Scheidels argument är empiriskt. Han säger inte att om vi accepterar vissa premisser om jämlikhet och ojämlikhet, tvingas vi acceptera vissa slutsatser om jämlikhet och ojämlikhet. Han säger att det är ett empiriskt faktum att social stabilitet främjar ojämlikhet och omvänt att social instabilitet gynnar jämlikhet. Inte heller argumenterar han normativt. Scheidels syfte är inte att visa att krig, revolution, statskollaps och pandemier är dåliga eller att demokrati är bra. Han är intresserad av krisers konsekvenser.

Låt oss nu kort kika på Scheidels fyra paradigmatiska kriser.

Krig

Med “krig” avser Scheidel inte vilka konflikter som helst. Inbördeskrig tenderar att stärka ojämlikheter i samhället. Det finns undantag, men den allmänna regeln är att inbördeskrig främjar ojämlikhet. Det spanska inbördeskriget är ett exempel. Francos seger gynnade det samhälleliga etablissemanget, bland annat gruppen av jordägare, kyrkan och större industrier. The Great Leveler handlar inte om små konflikter. Med “krig” avses konflikter som leder till massmobilisering av samhällen. Första och andra världskriget är två exempel.
Varför är krig nivellerande?
I ett krig är alla människor i viss mån förlorare, men de som har mest att förlora, förlorar i regel mest. Ofta allt.

• Krig leder till fysisk destruktion av fabriker och annan egendom.
• Krig finansieras av konfiskatoriska skatter och tryckning av ständigt nya pengar. Skatterna drabbar i huvudsak höginkomsttagare, inflationen urholkar värdet av privata förmögenheter.
• Krigsekonomier hindrar företag från att fungera normalt.
• Krig kräver en expanderad industriproduktion vilket leder till stigande löner för arbetare.

Scheidel hävdar inte att de rika och fattiga möts någonstans i mitten på den ekonomiska skalan. De rika äger mer, därför förlorar de mer. Samhället blir jämlikare, inte perfekt jämlikt, och det sker i huvudsak inte på grund av att de fattiga har lyfts upp utan därför att de rika har bringats ned. Här är ett av Scheidels exempel.

Källa: The Great Leveler.

Linjerna visar hur stor del av totalinkomsten som tillfaller den rikaste procenten i fyra olika länder och hur andelarna faller när andra världskriget bryter ut.

Revolution

Socialistiska revolutioner syftar till att skapa ett jämlikt samhälle. Problemet med kapitalismen är, om vi får tro Marx, borgarklassens makt över produktionsmedlen. Det ger den makt över hela samhället. Målet är därför att eliminera borgarklassen och ersätta dess privilegievälde med någon slags folkmakt.

Det gör, menar Scheidel, revolutioner annorlunda än krig. Syftet med krig är territoriell expansion, inte ökad jämlikhet. Ryska revolutionen handlade både om krig och socialistisk jämlikhetskamp.
Man kan dela in tiden mellan ryska revolutionen fram till andra världskriget i fyra perioder.

Den första perioden. 1917-1921, omfattar själva statskuppen och det påföljande inbördeskriget. Efter maktövertagandet förstatligades mark, järnvägar, industrier och banker. Till och med privata banktillgångar förklarades vara statlig egendom. Under denna period led Ryssland akut brist på mat och kommuniststaten förbjöd all handel med livsmedel. Bolsjevikerna betraktade livsmedelshandel som en form av exploatering av människor som behöver mat.
I stället började kommuniststaten att tvångsrekvirera spannmål. Tvångsrekvisitionerna hade inte jämlikhet som mål, de skulle garantera att städer och militär hade tillräckligt med mat. Deras praktiska effekter var likväl utjämnande. Tvångsrekvisitionerna underminerade klasstrukturen på landsbygden eftersom rika bönder tvingades leverera mer än fattiga bönder. Förbudet mot handel med jordbruksprodukter medförde också att de som hade ett spannmålsöverskott inte kunde profitera på det. Dessa åtgärder utplånade den gamla överklassen, stora delar av borgerligheten och den jordägande klassen.
Tvångsrekvisitionerna var emellertid djupt impopulära och följdes av blodiga sammanstötningar mellan kommuniststat och bönder. Under Tambovupproret 1920-21 enkom deltog tiotusentals bönder. Bönderna slutade att producera mer än de behövde för sin överlevnad. Eventuella överskott grävdes ned eller såldes på svarta marknader. Resultatet blev ekonomisk kollaps och massvält.

Under den andra perioden, 1921-1928, rådde relativ ekonomisk frihet i Ryssland. Lenin hade insett att det ekonomiska kaoset och bristen på mat hotar revolutionens överlevnad. Han införde därför vad han kallar Ny ekonomisk politik eller NEP. NEP är taktiskt motiverat och inte avsett att permanentas. Inte heller är syftet jämlikhet. Lenin målsättning var att få ordning på landets ekonomi och stabilisera livsmedelsförsörjningen. När målet är uppnått ska den kommunistiska politiken återinföras. Bönder fick sälja sina överskott på en fri marknad och privata småföretag tilläts. Människor kunde på nytt ackumulera kapital och planera för framtiden. Den ryska ekonomin började sakta hämta sig och tillgången på livsmedel stärktes. Men resultatet blev ökad ojämlikhet.

Under den tredje perioden, 1929-1932, har kommunistpartiet fått en ny ledare. Lenin dog 1924 och efterträddes av Stalin. Stalin avskaffade NEP 1928-29. Jordbruket kollektiviserades och femårsplaner för ekonomin i dess helhet infördes. Bönder med egendom stämplades som klassfiender och deporterades eller mördades. Repressionen ledde till minskade klasskillnader på landsbygden.

Under den fjärde perioden, 1936-1938, genomförde Stalin en systematisk rensning av parti, militär och statlig förvaltning. Det är den stora terrorn. Miljontals människor mördades. Repressionen har inte som mål att öka jämlikheten i det ryska samhället. Stalins mål var att rensa ut alla fiender och potentiella rivaler. Men åtgärderna hade, objektivt sett, nivellerande effekter då de krossade landets politiska och militära eliter.

Resultatet av allt detta var ett unikt jämställt samhälle, men priset var högt. Miljontals människor hade fått sätta livet till på grund av svält, deportationer och politisk terror.

Statskollapser

Scheidel menar att statskollapser har utjämnande effekter. Det beror på att välbeställda grupper inte endast befinner sig nära toppen av samhällets makthierarki, deras privilegier är också beroende av att statens våldsmonopol upprätthålls. När staten kollapsar, drar den med sig den etablerade maktstrukturen i fallet och eliterna förlorar både position och skydd. Tsarismens kollaps i Ryssland är ett exempel. Bönder ockuperade mark och byggnader. Egendomar som tillhörde förhatliga jordägare brändes ned, människor misshandlades och mördades. Konsekvensen av det sociala sönderfallet blev en radikal omfördelning av makt och tillgångar på landsbygden.

Pandemier

Demografiska chocker är den sista av Scheidels fyra apokalyptiska ryttare. I det förflutna kunde sjukdomar förgöra långt fler människor än stridande arméer och politiska revolutioner. Digerdöden är ett exempel. Den dödade drygt hälften av Europas befolkning. Jordbruksmark förblev obrukad på grund av svårigheten att finna arbetskraft, något som resulterade i minskade inkomster för jordägare. Bristen på arbetskraft ledde till konkurrens om arbetare och det medförde att lönerna pressades upp och vinsterna ned.
Digerdöden eroderade staternas skattebaser och därmed deras ekonomier. Myndigheter slutade att fungera därför att det saknades personal. Institutioner som hade skyddat äganderätten och upprätthållit lag och ordning bröt samman på grund av personalbrist.
Digerdöden gjorde ingen skillnad på fattig och rik, men den anarki som följde i dess kölvatten drabbade i huvudsak de privilegierade skikten. Resultatet blev ett mer jämlikt samhälle – men priset var högt: massdöd, ekonomiskt förfall och social upplösning.

Slutord

Historien har inte jämlikhet som ett inbyggt mål. Historiskt-empiriskt sett har varaktiga minskningar av ojämlikhet skett i samband med krig, våldsamma revolutioner, statskollapser och pandemier. Välfärdsprogram har endast haft tillfälliga och begränsade effekter. Det är inte samhället som är problemet, utan människan. Människan är inte naturligt jämlikhetsinriktad. Samhällen förstärker ojämlikhet, de uppfinner det inte. Varaktig jämlikhet kräver därför ett undertryckande av dominanta mänskliga drag. När tvångsmekanismerna förlorar sitt grepp om människor och när krismolnen drar vidare, återvänder ojämlikheten eftersom människor på nytt börjar agera på ett sätt som ger upphov till hierarkier. Scheidel avslutar därför The Great Leveler med en varning:

For six or seven decades from 1914 to the 1970s or 1980s, both the world’s rich economies and those countries that had fallen to communist regimes experienced some of most intense leveling in recorded history. Since then, much of the world has entered what could become the next long stretch-a return to persistent capital accumulation and income concentration. If history is anything to go by, peaceful policy reform may well prove unequal to the growing challenges ahead. But what of the alternatives? All of us who prize greater economic equality would do well to remember that with the rarest of exceptions, it was only ever brought forth in sorrow. Be careful what you wish for.