Bruce Gilleys The Case for Colonialism (World Encounter Institute/New English Review Press, 2023) föregicks av en artikel med samma namn publicerad i tidskriften Third World Quarterly. Artikeln föranledde en storm av kritik och anklagelser. Gilley beskylldes för att rättfärdiga folkmord. En petition undertecknad av tusentals akademiker och riktad till tidskriften krävde en offentlig ursäkt och att artikeln drogs tillbaka. Nära hälften av tidskriftens redaktion avgick i protest. Tidskriftens redaktör och Gilley hotades till livet.
Vad var det som gjorde artikeln så kontroversiell? Det var dess tes att europeisk kolonialism var i huvudsak något positivt för de koloniserade länderna.
A land of milk and honey?
Frasen “A land of milk and honey” kommer från Bibeln, mer exakt från Andra Moseboken. Där lovar Gud israeliterna ett hemland som “flödar av mjölk och honung”.
Nigerfloden i Afrika var länge ett geografiskt mysterium och när britterna började utforska området upptäckte de att spanska och portugisiska slavhandlare hade stationer längs floden. Men det var inte det enda problemet.
De olika inhemska stammarna i området befann sig i konflikter med varandra. Lokala fejder och krig var vardag. Giftpilarna flög i alla riktningar.
Området var så långt från den bibliska liknelsen som man kunde tänka sig.
Nigerianen Ahmadu Bello levde under brittiskt styre. Han beskrev britterna som vänliga. Det är sant att de kom som ockupanter, men ockupationer tillhörde vardagen, förklarade han. Den brittiska närvaron stabiliserade livet för de infödda. Britterna upprätthöll freden, de frigav slavar och behandlade sjuka. Det är sant att de förändrade människors liv, men förändringarna var sällan drastiska och när de var det föregicks de av konsultation med de infödda. I vilket fall som helst, förklarade Bello, var förändringarna oundvikliga:
Changes were bound, in the nature of things, to come; we could not have resisted external influences much longer and, even if some had wished to do so, the effect of education, which too must have come to us before long, would have forced a general tidying up …
Bello skulle bli det oberoende Nigerias första premiärminister.
Världshistorien som historia om imperier
Världshistorien var under en lång period en historia om imperier. Det mest kända och största imperiet baserat på landyta var det brittiska. Det var så stort att man brukade säga att solen aldrig går ned i det. När kolonialism diskuteras fokuserar man i regel på europeiska imperier.
- Storbritannien
- Frankrike
- Spanien
- Portugal
- Belgien
Med kolonialism avses territoriell expansion och kontroll. En stat som inte erövrar och kontrollerar nya territorier har inga kolonier. Hur uppstår imperier? Imperier är en funktion av territoriell expansion. De uppstår när stater expanderar territoriellt. Alla imperier är därför kolonialmakter. Europeiska unionen är alltså inte ett imperium eftersom EU inte är en stat. USA är inte ett imperium eftersom delstaterna skapade Amerika i stället för tvärtom.
The Case for Colonialism handlar om europeisk kolonialism, men om vi håller vår definition i minnet, inser vi att imperiebyggande inte är en exklusivt europeisk angelägenhet. Inte heller är kolonialism något typiskt europeiskt. Här är några exempel på icke-europeiska, koloniala imperier.
- Det mongoliska, koloniala imperiet under Djingis Khan var nästan lika stort som det brittiska imperiet och sträckte sig från Östeuropa till Asien, inklusive Kina, Centralasien och delar av Mellanöstern.
- Kina hade under en period ett eget imperium.
- Det andra islamiska kalifatet, den så kallade Umayyaddynastin, sträckte sig från Iberiska halvön till Centralasien.
- Det persiska, Achemenidiska imperiet sträckte sig från Indusfloden i Pakistan och Indien till Medelhavet.
- Det muslimska ottomanska imperiet kontrollerade bland annat delar av Östeuropa, Västasien, Mellanöstern och Nordafrika.
Hur jämför man samhällen?
Gilley delar in europeisk kolonialism i två perioder: Före och efter 1815. The Case for Colonialism handlar om perioden efter 1815.
Två invändningar måste bemötas.
- Kritiker av kolonialism hävdade att kolonialismen var skadlig.
- De hävdar också att den var illegitim.
Det första problemet handlar om möjligheten att väga kostnader och intäkter mot varandra. Gilley menar inte att kolonialismen endast hade positiva effekter. Hans tes är att kolonialismens nettoeffekter var positiva.
Kontakten med avancerade samhällen gjorde det möjligt för framtida generationer av människor i tredje världen att leva i mer utvecklade samhällen. Kolonialmakterna var mer avancerade än sina kolonier. De hade mer utvecklade ekonomier. Deras politiska system var representativa. De hade en pluralistisk kultur. Få människor tror, menar Gilley, på fullt allvar, att alla kulturer är likvärdiga.
Med andra ord: Britterna stod ofta inför komplicerade problem som krävde avvägningar. Vad är viktigast, att skydda en inhemsk tradition eller att försvara kvinnors rättigheter? I Indien förbjöd britterna sati, en hinduisk begravningstradition som innebar att överlevande hustrur brändes levande med sina avlidna män. General Sir Charles James Napier förklarade:
You say that it is your custom to burn widows. Very well. We also have a custom: when men burn a woman alive, we tie a rope around their necks, and we hang them. Build your funeral pyre; beside it, my carpenters will build gallows. You may follow your custom. And then we will follow ours.
Hade britterna rätt att förbjuda sati? Det finns de som svarar nej på den frågan. Deras argument är relativistiskt. De säger att olika kulturer har olika begravningstraditioner och att inga traditioner är bättre än andra. Det faktum att västerlänningar upplevde sati som omoraliskt gjorde det inte omoraliskt. Det brittiska förbudet var en form av kulturimperialism.
Brittisk kolonialism kom alltså med en kostnad för hinduerna. Britterna tvingade dem ibland att uppge traditioner. Sati var en av dem. Gilley förnekar inte detta. Frågan är emellertid om kvinnors rättigheter inte vägde tyngre i vågskålen. Gilley anser det. Inte alla kulturer är likvärdiga. När Indiens premiärminister, Manmohan Singh, besökte Oxford utbringade han två skålar för kolonialismen. Singh sade att britterna gav indierna det engelska språket, teknologier, egendomsrättigheter och universitet.
Var kolonialismen illegitim? För de koloniserade folken representerade europeiskt styre möjligheter. Europeisk dominans etablerades därför utan större motstånd. Kolonierna administrerades ofta av den lokala befolkningen. Indien är ett exempel. Drygt 1200 britter styrde det indiska imperiet med över 300 miljoner invånare. Britterna hade förvisso en armé i Indien, men merparten av den bestod av indiska soldater. För indierna stod valet inte mellan kolonialt styre och nationellt självbestämmande. Till och med Marx begrep det:
The question, therefore, is not whether the English had a right to conquer India, but whether we are to prefer India conquered by the Turk, by the Persian, by the Russian, to India conquered by the Briton.
Den amerikanske ekonomen Thomas Sowell har sagt att när människor kan och får välja själva, väljer de modernitet. Det är skälet till varför västdemokratierna har ett immigrationsproblem. Gilley nämner Sydafrika under apartheid som ett exempel. Trots att diskriminering av svarta var lagstadgad i Sydafrika ansökte över 100 000 svarta afrikaner varje år under 80-talet om tillstånd att immigrera till landet. Varför? Därför att Sydafrika är det mest moderniserade och avancerade landet i Afrika. Gilley menar att det illustrerar hans tes. När människor kan välja, väljer de modernitet. När människor ska fatta beslut gör de det på grundval av en konsekvensanalys.
Kolonialismens kritiker är ofta principetiker. De säger att kolonialism är moraliskt fel oberoende av dess konsekvenser. Det spelar ingen roll att koloniala regimer har höjt levnadsstandarden för människor och gett dem en försmak av vad det innebär att leva i fria och demokratiska samhällen. Kolonialismen ska inte bedömas för dess faktiska effekter på människors livskvalitet, utan för att den strider mot en absolut etisk princip.
Det antikoloniala argumentet säger att de koloniserade folken hade moderniserats av egen kraft. Europeisk inblandning var inte nödvändig. Problemet med det argumentet är att det är kontrafaktiskt. Kontrafaktiska argument uttalar sig inte om den faktiska verkligheten. Gilleys argument är däremot inte kontrafaktiskt. Britterna var framgångsrika i att förbjuda sati. Mot slutet av 1800-talet förekom inga offentliga kvinnobål.
Gilley menar att man kan jämföra länder med och utan kolonial historia. Man upptäcker då att oberoende ofta inte alls var till ett lands fördel, utan något som försenade modernisering av samhällen. Gilley summerar:
Millions of people moved closer to areas of more intensive colonial rule, sent their children to colonial schools and hospitals, went beyond the call of duty in positions in colonial governments, reported crimes to colonial police, migrated from non-colonised to colonised areas, fought for colonial armies and participated in colonial political processes – all relatively voluntary acts. Indeed, the rapid spread and persistence of Western colonialism with very little force relative to the populations and areas concerned is prima facie evidence of its acceptance by subject populations compared to the feasible alternatives.
Kolonialismen når vägs ände
Kolonialism var före år 1815 bosättningspolitik. Britterna koloniserade Amerika och Australien genom att flytta dit. Efter 1815 kom kolonialism att handla mer om idéer och sociala institutioner. Det är sant att britterna hade soldater, men deras främsta bidrag var spridandet av upplysningsidéer. De lärde världen värdet av representativt styre, egendomsrättigheter, kulturell och politisk pluralism och mycket annat.
Gilley menar att andra världskriget var vattendelaren. Europa var slutkört efter ett långt och blodigt krig. Kontinenten stod dessutom inför den enorma uppgiften att återuppbyggas. Gilley skriver att kolonialmakterna vände sig inåt. De hade nog med interna problem för att orka bry sig om resten av världen. Kolonialismen var inte heller en ekonomisk succé. Det kostade i regel mer än det gav i utbyte. För kolonialmakterna hade kolonialismen varit en förlustaffär, de stora vinnarna var de koloniserade folken.
Men det var inte endast kolonialmakterna som hade tröttnat. Antikoloniala idéer hade börjat spridas.
Antikolonialism och postkolonialism
Antikolonialismen dyker upp i början på 1900-talet. Det är en rörelse som i huvudsak bestod av intellektuella. Lenin var den kanske viktigaste personen.
Karl Marx hade förutspått kapitalismens undergång. Systemet var, menade Marx, dömt att kollapsa på grund av interna motsättningar. Men kapitalismen överlevde inte endast, den växte sig allt starkare. Revolutionerna i väst uteblev. Hade Marx fel? Lenin hävdade att Marx’ teori var korrekt, men att den behövde kompletteras med en teori om imperialism. Han sade att kapitalistländerna exploaterade länder i tredje världen och mutade den egna arbetarklassen med profiterna från denna utsugning. Socialism i väst förutsatte därför, förklarade Lenin, nationell frigörelse i den tredje världen. Det var följaktligen socialisters och kommunisters plikt att stödja vänstergerillor i fattiga länder.
Men antikolonial teori var inte endast populär bland europeiska vänsterintellektuella. Marxistiska idéer fick efterhand fotfäste också i många kolonier. De erbjöd en närmast magisk förklaring till varför livet för de koloniserade folken inte hade utopiska kvaliteter. Det hade tagit drygt 400 år för Storbritannien att moderniseras och bli en global supermakt. Vänsterintellektuella lyckades övertyga fattiga människor utan utbildning i den tredje världen om att det existerade en genväg: nationellt självbestämmande och socialism.
Resultatet var förödande.
Det lilla västafrikanska landet Guinea-Bissau får här tjäna som ett exempel. Guinea-Bissau var en portugisisk koloni mellan 1879 to 1974. Självständigheten föregicks av ett elva år långt gerillakrig mot den portugisiska kolonialmakten anfört av Amilcar Cabral. Cabral hade sagt att det är “nödvändigt att fullständigt förstöra, bryta ner, reducera alla aspekter av kolonialismen i vårt land för att göra allt som är möjligt för våra människor.” Cabral hade emellertid ett problem. Guinea-Bissau var en framgångsrik kolonial stat. Människor hade det, relativt sett, bra och var måttligt intresserade av att riskera livet i gerillakrig.
När Cabral insåg att hans uppror mot det portugisiska kolonialväldet saknade folkligt stöd, vände han sig kommunistdiktaturerna i Östeuropa för vapen och Sverige för ekonomiskt stöd. Efter ett blodigt befrielsekrig blev Guinea-Bissau självständigt 1974. Självständigheten var en katastrof. Den nya revolutionära staten expanderade tills den var tio gånger större än den portugisiska administrationen. Ekonomin gick i stå. Fattigdomen bredde ut sig. Medellivslängden minskade. Politiskt våld blev en del av guineanernas vardag. År 2015 var Guinea-Bissau ett av världens fattigaste länder med en medellivslängd på 55 år. Gilley skriver att många guineaner frågade: “När kommer portugiserna tillbaka?”.
Guinea-Bissau var inte ensamt. En rapport från Världsbanken noterade:
Almost every African country has witnessed a systematic regression of capacity in the last thirty years; the majority had better capacity at independence than they now possess.
Postkolonial teori försöker förklara varför avkoloniseringen inte blev den succé som man hade förutspått och man sade att det var det koloniala arvet eller det faktum att länderna en gång hade varit kolonier som förklarade varför de var fattiga och repressiva. Det var en teori med enormt destruktiva konsekvenser. Inget behövde ändras. Alla problem kunde avfärdas som följder av kolonialism.
Wole Soyinka, nigerian och nobelpristagare i litteratur, beskrev postkolonial teori som Tarzans återkomst.
No less subversive to the anti-colonial creed was the Nigerian writer Wole Soyinka’s charge in 1975 that anti-colonial bombast about The Horrors of the White Man with his running water and railways was a demeaning creed of what he called “neo-Tarzanism”. … Oil rigs and railways were just as African as wooden gourds, Soyinka insisted. Thatched huts and bonga fish? Give me stained glass and the suffocating exhaust of a motorboat instead, he responded. The anti-colonialists had outdone their colonial tormentors in terms of racism, exoticization, and degradation. Those post-colonial thinkers who espied a “Christian-colonialist conspiracy” behind every aspect of modern society were engaged in a fantasy.
Slutord
Gilley menar att den europeiska civilisationen är en universell civilisation. Det finns inget reellt alternativ till fria marknader, representativt styre, tolerans och pluralism om materiellt välstånd, frihet och demokrati är viktiga värden. Därför är någon form av nykolonialism, denna gång på frivillighetens grund, förmodligen nödvändig för att hjälpa utvecklingsländer att effektivisera sina ekonomier och bygga stabila politiska system. Att endast ösa in ständigt mera bistånd löser sällan grundproblemen.
Gilley har samlat sina artiklar på Reserachgate. Webbplatsen kräver kontoregistrering, men är fri att använda. Den ursprungliga artikeln, den som publicerades i Third World Quarterly finns för nedladdning. En längre artikel i vilken han bemöter kritiker plus en omfattande bibliografi kan också hämtas.
Ett besök rekommenderas.