Death by Government är den fjärde boken i en serie böcker om statssponsrade massmord. Författaren, R.J. Rummel, klassificerar regimer med utgångspunkt i en teori om makt. Ju mer koncentrerad makten är till staten, desto större risk löper medborgarna att utsättas för statligt våld. Rummels klassifikation består av tre stats- eller regimtyper.
- Totalitära regimer utmärks av extrem maktkoncentration.
- Auktoritära regimer kännetecknas också de av maktkoncentration även om den inte är lika kraftig.
- Demokratier baseras på maktdelning.
Rummel nämner Sovjetunionen, Maos Kina och Nordkorea som tre exempel på totalitära stater. Italien under Mussolini och Francos Spanien är exempel på auktoritära stater. Totalitära stater är i regel kommunistiska. Maktkoncentrationen i fascistiska stater är lägre än under kommunistiska regimer. Varken Franco eller Mussolini utmanade katolska kyrkan. Båda accepterade monarkin som institution. De tolererade privat egendom och marknadsekonomi.
Nordkorea. Källa: Unsplash.
Låt oss nu kika lite närmare på några problem med Rummels klassifikation.
Klassisk kommunism förblir socialistisk
De regimer som Rummel kallar “kommunistiska” var klassiskt socialistiska. Klassisk socialism innebär statligt ägande av produktionsmedlen. Det var regimer som eftersträvade absolut makt och metoden härför var ett förstatligande av samhället. Här är Stalin:
We are for the withering away of the state, and at the same time we stand for the strengthening of the dictatorship, which represents the most powerful and mighty of all forms of the state which have existed up to the present day. The highest development of the power of the state, with the object of preparing the conditions of the withering away of the state: that is the Marxist formula. Is it “contradictory”? Yes, it is “contradictory.” But this contradiction is a living thing and wholly reflects the Marxist dialectic.
Rummel kallar Sovjetunionen, Maos Kina och Nordkorea “kommunistregimer”. Denna klassificering är missvisande. Klassiskt socialistiska stater är egentligen inte kommunistiska. Kommunismen är ett institutionslöst tillstånd. Det existerar till exempel ingen stat. Kommunism är ett utopiskt mål som socialistländer tror att de kan uppnå om de koncentrerar all makt till staten. Utopiska mål är emellertid ouppnåeliga. Man kan inte avskaffa staten genom att maximera dess storlek och makt. Att som Stalin gör, hänvisa till dialektiken, är endast ordmagi. I praktiken förändras ingenting. Varken Sovjetunionen eller Kina under Mao var kommunistiska stater. De var socialistregimer.
Fascism som paraplybegrepp
Alla försök att uppnå kommunism genom ett förstatligande av samhället har havererat. I stället har klassiskt socialistiska regimer börjat liberalisera under strikt statlig kontroll. Resultatet är fascism eller det som Rummel kallar “auktoritära regimer”. Staten i ett sådant samhälle har absolut makt, men dess makt är inte baserad på ägande. Staten äger inte ekonomin, den kontrollerar den.
Fascism är ett paraplybegrepp.
- Italien under Mussolini.
- Tyskland under Hitler.
- Kina under Xi Jin Ping.
- Spanien under Franco.
Fascister har, till skillnad från kommunister, inget principiellt problem med privat egendom, de är övertygade om att om staten har total makt, spelar det ingen roll vem som äger produktionsmedlen.
Fascism och socialism
Vi har alltså två regimtyper:
- Kommunistiska regimer
- Fascistiska regimer
Problemet med denna klassifikation är att fascismen är socialistisk. Fascism är socialism, men inte klassisk socialism. Klassisk socialism betonar statligt ägande av produktionsmedlen. Fascism lägger tonvikten på statlig kontroll, inte ägande. Fascism är, med andra ord, moderniserad socialism.
Benito Mussolini sade att hans erfarenheter som soldat lärt honom att människor är beredda att offra sina liv för nationen, men inte för den klass som de tillhör. Han drog därför slutsatsen att socialismen måste bli nationell.
Vi ser här en skillnad mellan Deng och Mussolini. Kina var socialistiskt och Deng ville liberalisera den kinesiska ekonomin.
Italien var kapitalistiskt och Mussolini ville transformera Italien till ett socialistiskt samhälle genom att integrera ekonomin med staten utan att eliminera privategendomen. Mussolinis nationalism medförde att han hamnade på krigsfot med sitt eget parti, det italienska socialistpartiet. Han lämnade partiet efter att ha hållit ett passionerat försvarstal:
Whatever happens, you won’t lose me. Twelve years of my life in the party ought to be sufficient guarantee of my socialist faith. Socialism is in my blood. … I shall come back again. I am and shall remain a socialist and my convictions will never change! They are bred into my bones.
Hitler ledde NSDAP eller Tysklands nationalsocialistiska arbetarparti. Han sade upprepade gånger att Tyskland är socialistiskt.
Mao dog 1976. Han ersattes av Deng Xiaoping. Deng var, liksom Mao, hårdför kommunist, men han ansåg att Maos fokus på ideologi och kulturrevolution hade skapat fler problem än de hade löst. Med Deng sätts således punkt för kulturrevolutionen.
Dengs mål är att modernisera Kina. Maos socialism var agrar, Deng vill skapa ett högteknologiskt Kina. Kina skulle ha en socialistisk marknadsekonomi. Han var övertygad om att Kina kunde kombinera socialism och privat ägande av produktionsmedel så länge som det kommunistiska maktmonopolet inte ifrågasattes.
Stalin, Mussolini, Hitler och Deng hade alla samma mål: en stat med absolut makt. En fascistisk stat.
Franco är ett undantag. Franco var fascist. I likhet med Mussolini och Hitler ville han ha en stat med absolut makt, men till skillnad från Mussolini och Hitler var han inte socialist. Franco var konservativ och betraktade socialismen med avsmak.
Låt oss nu kika lite närmare på hur regimerna kan klassificeras.
Regimer klassificerade med utgångspunkt i maktkoncentration
Om vi klassificerar regimer med utgångspunkt i uppmätt maktkoncentration, får vi följande tabell:
Detta är Rummels argument. Det är ett utmärkt argument. Men det ignorerar ett viktigt faktum: Totalitära och auktoritära regimer ofta baseras på samma ideologi.
Det är först när vi synar vad de olika regimerna ansåg det nödvändigt att göra för att uppnå de ideologiska målen som skillnaderna dem emellan blir synliga:
Rummels regimtypologi kompletterad
Kommunism utgår av två skäl.
- Det existerar ingen makt under kommunismen. Kommunismen är ett statslöst tillstånd. Kommunism är en ambition, inte en regimtyp. Därför stryker vi kommunismen ur Rummels klassifikation.
- De stater som Rummel kallar “kommunistiska” är i realiteten socialistiska.
Socialism och fascism har samma målsättning: En stat med absolut makt. Målsättningen är inte statligt ägande av produktionsmedlen, vilket ofta antas när socialism diskuteras. Statligt ägande är medlet, inte målet. Därför är socialismen ofta en form av fascism.
Inte all fascism är socialistisk. Francos Spanien är ett exempel. Francos regim var fascistisk. Men syftet var inte att förändra samhället. Regimen var konservativ och hade som mål att bevara status quo. Den förföljde all opposition, men våldet hade inte ras- eller klasskaraktär. Den var odemokratisk, men inte lika våldsam som socialistiska stater och skälet är att maktkoncentrationen var förhållandevis låg.
Om vi håller detta i minnet, ser vi också problemet med Rummels maktprincip. Rummel skriver:
Power kills; absolute Power kills absolutely.
I realiteten är det inte maktkoncentrationen per se som är problemet, utan ideologin. Ideologin förklarar nödvändigheten av koncentrerad makt. Koncentrerad makt ska göra det möjligt att uppnå det politiska målet. Utan ideologi, ingen utopisk målsättning och utan en sådan målsättning, ingen koncentrerad makt. En reviderad typologi skulle därför kunna se ut på följande sätt:
Slutord
Rummels klassifikation är inte felaktig. Hans kriterium är maktkoncentration. Men vi kan också klassificera utifrån ideologi. Vi ser då att det är primärt socialistiska regimer som stått för mördandet. Francos Spanien är undantag. Francoregimen var auktoritär. Den koncentrerade den avgörande makten till sig själv. Men den var en av de minst mordiska regimerna i Rummels klassifikation och skälet är ideologiskt. Franco var inte socialist.