I den första artikeln om R.J. Rummels Death by Government tittade vi lite närmare på hur författaren argumenterar. I denna artikel ska vi fokusera på den empiriska delen av boken.
R.J. Rummel. Källa: Wikipedia.
Regimtyper
Rummel har samlat in och analyserat statistik för perioden 1900-1987. Det finns, menar han, inte ett enda exempel under mätperioden på demokratier som krigar mot varandra. Han finner 155 krig mellan demokratier och icke-demokratier och 198 krig mellan icke-demokratier.
Mätperiod 1900-1987
Rummel hävdar att under mätperioden mördades drygt 169 miljoner människor. Krigsoffer är inte inkluderat i denna siffra. Samtliga mördade är civilister. Det ska jämföras med offren från 1900-talets alla krig under samma tidsperiod: 38,5 miljoner människor.
Källa: Death by Government.
Kommunistiska regimer är, om vi får tro Rummel, de mest repressiva regimerna. Fascistiska regimer är auktoritära, men inte totalitära. Koncentrationen av makt är högre i totalitära regimer än i auktoritära regimer. Stalin hade mer makt i Sovjetunionen än Mussolini hade i Italien. Totalitära regimer är därför våldsammare än auktoritära regimer. Det är den allmänna regeln.
Totalt sett är Sovjetunionen den mest mordiska staten, tätt följd av Kina och Hitlertyskland. Det är Rummels slutsats:
Dikötter
Historikern Frank Dikötter har sagt att långt fler människor dog i Kina under Mao än i Lenins och Stalins Sovjetunionen. Vem har rätt? Svaret är att Rummel och Dikötter räknar på olika sätt.
Rummel delar in det kinesiska kommuniststyret i fyra perioder. Historiker är i regel eniga om att den tredje fasen, det som ibland kallas det Stora språnget (1959–1963), utgör den mest destruktiva perioden i Kinas kommunistiska historia. Men de är oeniga om hur destruktiv perioden var.
De sovjetiska kommunisterna såg kommunismen som ett projekt som skulle förverkligas gradvist. Mao var mer optimistisk. Han övertygad om att politisk entusiasm skulle övervinna alla hinder. Han var förvissad om att det var möjligt att snabbt transformera Kina till en modern industristat oberoende av objektiva omständigheter.
Resultatet blev förödande. Satsningen på tung industri misslyckades och kollektiviseringen av jordbruket ledde till en hungerkatastrof som kostade miljontals människor livet.
Dikötter har uppskattat antalet döda under denna period till 45 miljoner. Rummel landar på 10 miljoner. Det är en stor skillnad och det beror på att Dikötter och Rummel använder olika sätt att beräkna antalet offer. Rummel försöker uppskatta hur många människor som kommunistregimen med vett och vilja utsatte för svält och repression i syfte att döda. Dikötter räknar det totala antalet offer för svält och repression oberoende av avsikt. Dikötters siffra blir därför större. Detta är anledningen till att Dikötter och Rummel rangordnar Maos Kina och Lenins och Stalins Sovjetunionen olika.
De Röda Khmererna
Sovjetunionen toppar mordstatistiken, men det innebär inte att det var det farligaste landet att leva i. Störst risk löpte kambodjaner. Befolkningsstorlek har betydelse. Dessutom pågick mördandet olika länge i olika länder. Lenin och Stalin hade makten i Sovjetunionen i 38 år, Mao styrde Kina i 27 år, Hitler var Tysklands diktator i tolv år, Pol Pot tog makten med våld 1975 och styrde Kambodja i fyra år. Rummel menar att Pol Potregimen i Kambodja är den mest dödliga regimen. De Röda Khmererna i Kambodja mördade drygt åtta procent av befolkningen varje år.
Saloth Sar anlände till Paris år 1950. Han var 25 år gammal och ditskickad för att skaffa sig en teknisk utbildning. Sar var en misslyckad student och spenderade den mesta tiden åt politiska aktiviteter. Han gick med i det franska kommunistpartiet. Han läste Marx, Stalin, Mao och Rousseau. Han var aktiv i en kambodjansk, marxistisk studentgrupp i Paris. Efter tre år återvände han utan examen till Kambodja, antog ett revolutionärt namn, Pol Pot, och blev medlem av en hemlig kommunistisk organisation. Ur detta växte de Röda Khmererna fram.
Rysk kommunism handlade om industrialisering. Dess symbol var hammaren och skäran. Arbetar- och bondeklassen skulle föra Sovjetunionen mot det revolutionära målet. Ryska kommunister trodde på framsteg. Man hade till och med ett rymdprogram.
Khmererna valde en annan väg. Pol Pot hade noga studerat Rousseau när han befann sig i Frankrike. Från Rousseau hade han lärt sig att det är inte är kapitalismen som är fienden, utan modernt stadsliv. Med de Röda Khemerna blev den kommunistiska rörelsen civilisationsfientlig.
Efter maktövertagandet bytte Khmererna namn på Kambodja. Kambodja blev Demokratiska Kampuchea. Inspirerad av franska revolutionen införde man också en ny kalender. Den 17 april, 1975, den dag då Khmererna erövrade huvudstaden Phnom Penh, var år noll i den nya tideräkningen. Maktövertagandet var, hävdade khmererna, inledningen till återfödelsen av det historiska Kambodja, det Khmerimperium som hade existerat under medeltiden. Pol Pot var övertygad om att det hade kollapsat på grund av att khmererna hade korrumperats av stadsliv och utländskt inflytande.
Pånyttfödelsen nödvändiggjorde en total destruktion av det befintliga samhället och ett lika totalt eliminerande av dess representanter och allt och alla som påminde om det gamla samhället.
Det första målet var att avindustrialisera Kambodja. Fabriker, myndigheter, skolor, banker och sjukhus stängdes.
Det andra målet var att eliminera klasskillnader. Befolkningen kommenderades ut på landsbygden för att leva som bönder. Demokratiska Kampuchea skulle ha en och endast en social klass: bondeklassen. “Människan är född från ett riskorn”, sade Khmererna.
Det tredje målet var att eliminera borgerliga attityder. Hårt arbete och kollektivt liv skulle, ansåg Khmererna, befria människorna från alla moderna korruptioner.
Det fjärde målet var total jämlikhet. Privat egendom ersattes av kollektivt ägande. Alla bar samma kläder. Alla hade samma frisyr. Privata bostäder förbjöds. Människor bodde i kollektiva baracker och åt samma mat i stora matsalar.
Det femte målet var att eliminera alla sociala band. Familjer var förbjudna att leva tillsammans. Eventuella barn togs hand om av partifunktionärer. Partiet bestämde vem som skulle gifta sig med vem. Kambodjaner skulle hata fienden och älska Angkar eller Organisationen, den hemliga entitet som styrde allt liv i den nya bondestaten.
De Röda Khmererna ville skapa ett samhälle i vilket allt som påminde om det förrevolutionära Kambodja var destruerat. Det var ett gigantiskt experiment i social ingenjörskonst och det kostade 2,4 miljoner människor.
Kommande artikel
I den tredje och sista artikeln om J.R. Rummels Death by Government ska vi diskutera författarens regimtypologi.