I Intellectuals (1988) analyserar den brittiske historikern Paul Johnson en hel hoper av kända moralister och världsförbättrare. Karl Marx är en av dem. Men i stället för att ställa frågan om Marx’ kritik av kapitalismen är sann eller falsk, dissekerar han Marx’ person och liv. Resultatet är enormt roande. Marx var en hycklare och parasit, hävdar Johnson. Han skrev tjocka böcker om hur borgarklassen exploaterar arbetarklassen, men han betalade själv aldrig ett öre i lön till sin tjänsteflicka. Paul Kengors The Devil and Karl Marx (Tanbooks, 2020) gör något snarlikt. Åtminstone till en början.
Kristendomen är kommunismens fiende nummer ett
Karl Marx växte upp i en judisk familj i tyska Trier. Trier är en av Tysklands äldsta städer och när Marx levde något av en katolsk bastion. Fadern konverterade till kristendomen av, mer eller mindre, praktiska skäl. Inte Karl. Sonen tog, till skillnad från fadern, sin religiösa övertygelse på fullt allvar.
Marx’ liv skulle ta en ny och radikal vändning när han som artonåring började studera juridik och filosofi vid Berlins universitet. Det var som universitetsstudent som Marx blev bekant med de så kallade Unghegelianerna. Unghegelianerna var en grupp av radikala intellektuella som ville använda den tyske filosofen Hegels dialektiska metod för revolutionära syften. Bruno Bauer var professor i teologi, ateist och medlem av den lilla kretsen. Bauer och Marx blev goda vänner och Marx tog starka intryck av Bauers radikala religionskritik. När Marx hade färdigställt sin doktorsavhandling år 1841 var han övertygad ateist. Tre år efter disputationen summerade han sin syn på kristendomen i sin kritik av Hegels rättsfilosofi:
Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions. It is the opium of the people.
Marx nöjde sig emellertid inte med det. I samma text förklarade han att religionskritiken är en förutsättning för all annan kritik.
The criticism of religion is the prerequisite of all criticism.
Vad menade Marx med detta? Kommunisterna vill, förklarade Marx och Engels i Manifestet, inte endast avskaffa kapitalismen och nationsstaten. De vill upphäva arvsrätten. De vill avskaffa människors rätt att själva bestämma var de ska bo. Familjen ska förpassas till historiens skrothög. Allt detta är endast möjligt, sade Marx, om kristendomens inflytande över människor har reducerats till noll. Religionskritiken är därför kapitalismkritikens förutsättning. Kristendomen är kommunismens fiende nummer ett.
Vem var Karl Marx?
Marx var inte alltid intresserad av politik. Som ung man ville han bli poet. Han ville bli sin tids Goethe. Han skrev dikter och manuskript för teater. Kengor menar att dessa dikter och teaterintriger är viktiga därför att de gör det möjligt för oss att förstå marxismen. Kengor följer här Aristoteles. Den grekiske filosofen sade att män startar revolutioner av skäl som har att göra med deras privatliv. Marx’ favoritcitat kom från Goethes Faust:
Everything that exists deserves to perish.
Marx’ dikter är mörka och fyllda av våld. De innehåller upprepade referenser till mörkrets furste eller djävulen med vilken Marx ibland identifierar sig med. Två exempel:
Soon I shall embrace eternity to my breast, and soon I shall howl gigantic curses at mankind. … If there is a Something which devours, I’ll leap within it, though I bring the world to ruins—the world which bulks between me and the abyss, I will smash to pieces with my enduring curses.
Look now, my blood-dark sword shall stab/Unerringly within thy soul./God neither knows nor honors art./The hellish vapors rise and fill the brain/Till I go mad and my heart is utterly changed.
Marx’ mål var inte endast socialism och kommunism, han ville jämna det bestående med marken och alla medel var tillåtna. Hans föräldrar betraktade sonens, minst sagt, bisarra intellektuella utveckling med stigande oro. I ett brev till sonen skriver fadern Heinrich att det är uppenbart att Karl är besatt av en demon:
At times my heart delights in thinking of you and your future. And yet at times I cannot rid myself of ideas which arouse in me sad forebodings and fear when I am struck as if by lightning by the thought: is your heart in accord with your head, your talents? Has it room for the earthly but gentler sentiments which in this vale of sorrow are so essentially consoling for a man of feeling? And since that heart is obviously animated and governed by a demon, not granted to all men, is that demon heavenly or Faustian?
Fadern var emellertid inte endast oroad över sonens mentala hälsa, han framförde också klagomål. Marx’ bror är sjuk, moderns hälsa vacklar och en koleraepidemi har brutit ut i hemstaden, men det enda som Karl vill prata om är pengar. Han vill ha mer pengar. Kraven på ständigt mer pengar, andras pengar, är ett stående tema i Marx’ liv. Marx var sinnebilden för en ekonomisk parasit. Han vägrade att skaffa sig ett arbete. I stället krävde han att andra ska försörja honom. När Heinrich Marx dog 1838 uteblev Marx från begravningen. I stället vände han blickarna mot modern. Modern blev nu den nya mjölkkon. Modern klagade:
Karl, if you had only spent more time making capital instead of writing about it, we would have been better off.
När modern dog började Marx pressa sin släkt på pengar och när släkten inte kunde bidra mer, vände han sig till Engels. Friedrich Engels höll Marx och Marx’ familj under ekonomiska armar under många år. Trots det levde familjen i misär och ständig rädsla. I ett brev till sin man i juni år 1852 skriver Jenny Marx följande:
I had firmly decided not to torment you constantly with money problems, and now here I am again. But truly Karl, I no longer have any good course. [The landlady] has really put me in a state of terror. She has already had our belongings auctioned off. And, in addition, baker, governess, tea grocer, grocer, and the terrible man, the butcher. I am in a state, Karl, I no longer know what to do.
Det var inte endast Engels som subventionerade Marx’ livsstil. Jenny Marx’ familj lånade ut sin barnflicka till dottern. Marx exploaterade flickan maximalt. Han betalade ingen lön till henne. I stället förförde han henne, men när hon födde en son vägrade han acceptera faderskapet. I stället övertalade han Engels att ta på sig ansvaret. Marx betalade aldrig ett öre i föräldrastöd och Engels skickade pojken till ett fosterhem.
Marx vägrade att låta sina flickor utbilda sig utanför hemmet. Två av dem begick självmord. I brev till Engels klagade han över att ha en familj. Han var djupt irriterad på sin dotter Laura eftersom hon hade gift sig med en kuban. Marx ansåg att dotterns man, Paul Lafargue, hade för mycket negerblod och beskrev honom som familjens gorilla. När Lafargue kandiderade för en politisk post i ett Parisdistrikt, skrev Engels ett brev till Laura i vilket han påpekade att valet av distrikt var passande eftersom det har ett zoo. Marx’ fru dog 1881, Marx deltog inte i begravningsceremonin.
Resten av boken
Kapitel tre handlar om ryska revolutionen och bolsjevikernas krig mot den ortodoxa kyrkan. Kengor menar att detta krig inleddes direkt efter maktövertagandet. Att gifta sig i kyrkan blev olagligt. Kyrkans byggnader och lantegendomar konfiskerades. Skolor som drevs av kyrkan stängdes. De präster som inte deporterades sköts, dränktes eller hackades ihjäl. Kengor skriver att kriget mot den ortodoxa kyrkan fortsatte in på 80-talet.
Terrorn rättfärdigades med argumentet att Marx hade visat att det inte existerar några eviga sanningar. I realiteten hade marxism-leninismen upphöjts till ny evig sanning och statsreligion. Att ifrågasätta kommunistpartiets maktmonopol blev en form av blasfemi. Trotsky förklarade:
Clearly, the Party is always right … We can only be right with and by the Party, for history has provided no other way of being in the right.
Det tredje kapitlet beskriver hur amerikanska kommunister, på uppdrag av Moskva, infiltrerade kyrkor i USA. Kengor skriver att de protestantiska kyrkorna föll som furor för de kommunistiska locktonerna. Kommunism handlar ju endast om “sharing and caring” och Jesus förespråkade ju egendomsgemenskap, eller hur? Kapitel fem handlar om satanisten Alistair Crowley, kommunisterna Wilhelm Reich, Walter Benjamin, Saul Alinsky och feministen Kate Millet.
Kengor använder samma metod som i avsnittet om Marx: Han fokuserar på personen, inte på sakfrågorna. Låt oss kika lite på hur han behandlar Kate Millet. Millet är en av USA:s mest kända feminister och hennes Sexual Politics (1970) har kallats kvinnofrigörelsens Bibel.
Vem var Kate Millet? Kengor har intervjuat Millets syster, Mallory. Den bild som Mallory målar av sin berömda storasyster är mörk. Hon hävdar att Kate försökte döda henne vid ett flertal tillfällen. Millet beskrivs som en lögnare och sadist. Minsta incident kunde leda till enorma raseriutbrott under vilka hon skrek och tuggade fradga. Hon betedde sig som om hon var besatt av en ondsint demon, säger Mallory.
Men Millet var inte endast en synnerligen obehaglig person, hon var också översteprästinna i en religiös kult.
It was 1969. Kate invited me to join her for a gathering at the home of her friend, Lila Karp. They called the assemblage a consciousness-raising-group,” a typical communist exercise, something practiced in Maoist China.
We gathered at a large table as the chairperson opened the meeting with a back-and-forth recitation, like a Litany, a type of prayer done in the Catholic Church. …
“Why are we here today?” she asked.
“To make revolution,” they answered.
“What kind of revolution?” she replied.
“The Cultural Revolution,” they chanted.
“And how do we make Cultural Revolution?” she demanded.
“By destroying the American family!” they answered.
“How do we destroy the family?” she came back.
“By destroying the American Patriarch,” they cried exuberantly.
“And how do we destroy the American Patriarch?” she replied.
“By taking away his power!”
“How do we do that?”
“By destroying monogamy!” they shouted.
“How can we destroy monogamy?” …
“By promoting promiscuity, eroticism, prostitution and homosexuality!” they resounded.
Luften går ur herr Kengor
Vad lär vi oss av allt detta? Kanske mindre än vi tror. I sin genomgång av Marx citerar Kengor Manifestet. När han diskuterar ryska revolutionen citerar han Bukharin, Lenin, Trotskij, Arthur Koestler och många, många fler. Det är bra. Mot slutet av boken förefaller han emellertid ha givit upp. Det blir alltmer tunnsått med argument, invektiven ökar i antal. Här är några exempel:
Exploring the thoughts (too generous of a word, really) of these ideological madmen (and madwomen) are a somber sojourn into a world of stupidity, an exercise in self-immolation. It is a waste—fruitless, useless, depressing, damaging …
The practitioners of the ideas in this chapter and the one that follows—especially the perverse men of the Frankfurt School—were intellectually and spiritually vapid … Indeed, it would not be so bad if their ideas were just dumb. Their ideological nostrums were toxic, sometimes literally deadly, and poisonous to the soul.
Han indikerar till och med att han inte har läst de texter som han klagar på.
Eller har han det? I vilket fall som helst förefaller projektet att skriva Karl Marx and the Devil att ha varit extremt påfrestande.The amount of time and energy needed to adequately understand and then explain and convey these idiotic ideas is plainly not worth the human investment and spiritual grief.
At one point near the end of my off and on compilation of this section of the book—off and on because one must take long breaks in order to preserve one’s peace of soul amid wading through this disgusting nonsense— I simply walked away from a six-inch stack of highlighted material and notes and decided that enough was enough.
Slutord
Paul Johnson inleder Intellectuals på följande sätt:
This book is an examination of the moral and judgmental credentials of certain leading intellectuals to give advice to humanity on how to conduct its affairs.
Johnson menade naturligtvis inte att en studie av en individs personlighet vederlägger samma persons uppfattningar i olika frågor. Det faktum att Marx var en självupptagen och arrogant parasit, är knappast ett argument mot marxism och kommunism. Johnson var medveten om det. Hans syfte var ett annat.
Johnson raljerar över vänsterns fokus på person och dess oförmåga att diskutera i sak.
Hur ofta har vi inte fått höra att de som kritiserar högskattepolitik endast gör det därför att de inte vill betala skatt? Eller att de som motsätter sig liberal invandring är rasister? Eller att de som kritiserar radikal feminism vill upprätthålla patriarkatets makt?
Det är denna typ av resonemang som Johnson gycklar med. Om vänstern tog sig själv på samma allvar som den uppenbarligen tar resten av mänskligheten, hade den inte endast stämplat Marx som en kvinnoförtryckare och hycklare, den hade förkastat den marxistiska teorin på exakt dessa grunder.
Kengor förefaller inte göra denna distinktion. Han verkar tro att det räcker med att avslöja vilken skurk Marx var för att vederlägga marxism och kommunism. Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Karl Marx and the Devil handlar heller inte om Karl Marx och djävulen. Bokens titel är grovt vilseledande. En mer korrekt titel hade varit något i stil med “Communism and the Church”. Om kommunisters referensram är Marx’ och Engels dialektiska materialism, är Kengors referensram Bibeln. Mot slutet av boken tackar han diverse katolska helgon för deras stöd i det mödosamma arbetet med att skriva boken.
After painful days of reading these awful Marxists and wanting to flush away their mental-ideological sewage polluting my mind, I took refuge each evening in the edifying thoughts of the saints. Their direct connection to the divine, to Truth itself, allowed me to purge the toxic nonsense I had to read each day from the miserable purveyors of Marxist bilge that was a regrettable part of my day job. It is often said that one should not go to bed at night bitter or angry, whether with a spouse or whatever. I would add that one should not go to bed at night with bitter Marxist filth on the mind.