Christopher Rufo är en amerikansk konservativ aktivist och dokumentärfilmare. Förra året publicerade han sin första bok: America’s Cultural Revolution: How the Radical Left Conquered Everything (Broadside Books, 2023). I boken beskriver han hur vänstern infiltrerade och tog över Amerikas centrala institutioner.
Kulturrevolution
Klassisk marxism hävdar att värderingar, normer och idéer i allmänhet är epifenomen. De är funktioner av ekonomiska förhållanden. Det revolutionära målet är därför förstatligade ekonomier. Vänstern insåg efterhand att arbetarklassen, den klass som, om vi får tro Marx, är predestinerad att störta kapitalismen i gruset, var ointresserad av socialistisk revolution.
Mao och Lenin hade en lösning på det problemet. Varför inte ta makten med våld? Mao sade: “Politisk makt växer ur en gevärspipa”. Socialism skapas inte av folket, den skapas åt folket. Kommunister har aldrig vunnit ett demokratiskt val. De har alltid nått maktens tinnar med våld.
Problemet var att denna strategi inte fungerade i västdemokratierna. Människor i väst var ointresserade av kommunistisk revolution.
Vad berodde det på?
Den italienske kommunisten Antonio Gramsci menade att Marx’ teori var bristfällig. Ekonomiska förhållanden har inte den betydelse som Marx tillskrev dem. Marx’ teori om arbetarklassledda revolutioner var också den felaktig. Lenin och Mao hade rätt när de hävdade nödvändigheten av revolutionära avantgarden, men de hade fel när de sade att socialistiska revolutioner är, per definition, våldsamma.
Gramsci menade att revolutioner i väst kräver en transformation av det som Marx kallade den ideologiska överbyggnaden. För människor med konservativa eller liberala värderingar, normer och idéer spelar det ingen roll om kapitalismen fungerar eller inte, de är motståndare till socialism och kommunism av principiella skäl. Gramsci uppmanade vänstern att ha tålamod och sade att den måste infiltrera samhällets institutioner och omstörta dem inifrån. Detta är, förklarade Gramsci en process som kräver list, inte våld. Transformationen av institutioner ska pågå i det tysta bakom människors ryggar och dess fullbordande kan kräva decennier av idogt arbete.
Rufo menar att det är exakt det som har hänt i Amerika. Den amerikanska revolutionen är kulturrevolution. Den inleddes för drygt 60 år sedan. Idag promulgerar federala myndigheter, delstatsregeringar, skolor, universitet och storföretag samma torftiga idé: Amerika är ett rasistiskt samhälle och vita amerikaner är orsaken till alla problem.
Framställningen i America’s Cultural Revolution fokuserar på fyra personer i det kulturrevolutionära avantgardet.
- Herbert Marcuse
- Angela Davis
- Paulo Freire
- Derrick Bell
I denna inledande artikel ska vi presentera Herbert Marcuse och Angela Davis.
Herbert Marcuse
Marcuse brottades också han med revolutionsproblemet. Marx hade förutspått arbetarklassledda, socialistiska revolutioner i de industrialiserade ekonomierna i väst, men de uteblev. Ryssland var det första landet att få en kommunistisk regim, men Ryssland hade ingen arbetarklass och bolsjevikerna hade tagit makten i en statskupp.
Varför gjorde den europeiska arbetarklassen inte uppror mot det kapitalistiska slaveriet?
Marcuse sade att kapitalismen har pacificerat arbetarklassen. Arbetarklassen har inte upphört att existera, men den är inte längre en revolutionär kraft. I One-Dimensional Man från 1964 hävdade Marcuse att kapitalismen producerar endimensionella individer, människor som är oförmögna att tänka kritiskt. Socialism kan därför inte införas med demokratiska val. Endimensionella människor kan inte tänka självständigt. De är programmerade att välja kapitalism. Socialismen måste därför införas mot människors uttryckta vilja. Det är, förklarade Marcuse, inte borgarklassen som är den primära fienden, utan folkmajoriteten.
Därför måste det socialistiska samhället vara diktatoriskt. Marcuse förordade vad han kallade en utbildningsdiktatur. Hans inspiration kom från Platons Staten. Platon var filosof och ansåg att filosofer bör ha makten i samhället. Marcuse var universitetsprofessor och ansåg att politisk korrekta akademiker ska ha makten i samhället. Den framtida socialistiska staten ska, förklarade Marcuse, praktisera repressiv tolerans, dvs. endast tolerera vänsteridéer.
Frågan var emellertid hur den socialistiska staten skulle hantera människor som inte uppfattade sig själva som endimensionella, som ansåg att de var kapabla att tänka själva och som var motståndare till socialism. Marcuse hade en lösning. Han hade inte endast läst Platon, han hade också studerat Rousseau. Han förklarade att människor som är motståndare till socialism inte förstår sitt eget bästa. Därför är de också ofria. Staten i ett socialistiskt samhälle ska därför ha rätt att tvinga sådana människor till frihet.
One-Dimensional Man var en djupt pessimistisk bok. Den klassiska marxismen sågs som, mer eller mindre, förbrukad och arbetarklassen föredrog att shoppa på WalMart och lyssna på popmusik än att slåss mot poliser.
Fyra år senare exploderade den politiska scenen i Europa och USA. Den nya vänstern gjorde entré. Marcuse kunde knappt tro sina ögon. Radikalerna krävde inte endast revolution, de skanderade “Marx, Mao, Marcuse!”. Marcuses uppgivenhet förbyttes i entusiasm. Han deltog i ockupationer och demonstrationer. Han prisade Castro och Che Guevara. Han agiterade för ett upprättande av ett marxist-leninistiskt universitet i Kalifornien och publicerade en serie nya böcker i vilka han reviderade pessimismen från One-Dimensional Man.
Den nya vänstern var ett mångfacetterat fenomen. Man krävde lika rättigheter för minoriteter. Man förkastade social ordning, familjevärden och traditionella könsroller.
Den mest radikala fraktionen bestod av aktivister som hade beslutat sig för att ta upp vapen mot den kapitalistiska staten. Mellan 1969 och 1970 bildades flera terroristorganisationer på vänsterkanten. Vänsterterrorister genomförde tusentals bombattentat under denna period, man mördade poliser och rånade banker. Amerika genomled två år av demonstrationer, gatustrider och terror innan den nya vänstern disintegrerade på grund av interna motsättningar och polisiära motinsatser.
Marcuse var bedrövad, men försiktigt optimistisk. När han fick frågan om han trodde att den socialistiska vänstern hade spelat ut sin roll, svarade han att han var övertygad om att den kunde återuppstå på universiteten.
I sin sista bok, Counterrevolution and Revolt från 1972, beskriver Marcuse hur det amerikanska samhället, ett samhälle utan en revolutionär arbetarklass, skulle kunna bli socialistiskt. I boken uppmanar han vänstern att förskansa sig i universiteten, skolorna och medierna. Detta ska ge dem kontroll över verktygen för indoktrinering. Han tillhöll sina anhängare att ha tålamod. Socialismen är ett långsiktigt projekt, det kan ta 100 år innan vi har nått vårt mål, sade han.
Marcuse var medveten om att universitetsakademiker knappast kan starta en revolution ensamma. Eftersom arbetarklassen inte längre var revolutionär, ställde Marcuse sitt hopp till identitetsbaserade grupper:
The artist, the prostitute, the adulteress, the great criminal and outcast, the warrior, the rebel-poet, the devil, the fool-those who don’t earn a living, at least not in an orderly and normal way.
Det politiska målet var emellertid detsamma, förklarade Marcuse: Kollektivt ägande av produktionsmedlen.
Angela Davis
Rufo inleder boken med en anekdot. År 1975 höll Aleksandr Solzjenitsyn en föreläsning för en amerikansk publik. Det var ett år efter det att Solzjenitsyn hade deporterats från Sovjetunionen efter publiceringen av Gulagarkipelagen 1973.
There’s a certain woman here named Angela Davis. … Some Soviet dissidents-but more important, a group of Czech dissidents-addressed an appeal to her: “Comrade Davis, you were in prison. You know how unpleasant it is to sit in prison, especially when you consider yourself innocent. You now have such authority. Could you help our Czech prisoners? Could you stand up for those persons in Czechoslovakia who are being persecuted by the state?” Angela Davis answered: “They deserve what they get. Let them remain in prison.” That is the face of communism. That’s the heart of communism for you.
Angela Davis var inte endast en av Marcuses studenter, de brevväxlade med varandra. Hon var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, samarbetade med amerikanska vänsterterrorister och stödde kommunistdiktaturerna under det kalla kriget.
Davis är viktig för Rufo därför att hon preciserade Marcuses ofta rudimentära idéer om en identitetsbaserad revolutionär politik. Hon var en av de första att hävda att kampen mot förtryck är en kamp mot rasism, patriarkat och kapitalism. Minoriteter ska, förklarade hon, befrias från strukturell rasism, kvinnor från familjeliv och arbetare från ekonomisk exploatering. Davis’ idéer operationaliserades sedermera av ett kollektiv svarta feminister. Med Combahee River Collective Statement från 1977 var det som vi kallar “identitetspolitik” ett faktum.
Marcuse hade sagt att det är kulturen i det kapitalistiska samhället som är problemet. Den etablerade kulturen måste dekonstrueras om socialismen ska segra. Davis var en av de första att ta honom på allvar. Davis startade sin politiska karriär som student åt Marcuse och gatuaktivist. Efter det att den nya vänstern hade disintegrerat återvände hon till universitetet, fast besluten att översätta Marcuses teorier till konkret politik.
I George Orwells dystopiska roman 1984 regeras Eurasien av ett parti som kallar sig Engelsk socialism. Dess motto lyder:
Den som kontrollerar det förflutna, kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nuet, kontrollerar det förflutna.
Davis hade ett snarlikt motto:
Utplåna det förflutna, destruera nuet, kontrollera framtiden.
Davis argument var postkolonialt. Hon hävdade att slaveriet inte var avskaffat, utan att det hade gått under jorden. Amerikas grundare var rasister, dundrade hon, och det land som de hade skapat är grundat på slaveri. Davis var övertygad om att människor har ett behov av hjältar. När amerikaner sjunger nationalsången vill de känna stolthet och glädje. Om vänstern lyckas att svärta ned Amerikas hjältar och förankra nationen i slaveri och förtryck, skulle kommunismen erhålla ny moralisk auktoritet.
Davis’ teori omsattes till praktisk politik under Black Lives Matter-kravallerna 2020. Statyer av George Washington, Abraham Lincoln och Thomas Jefferson vandaliserades. Demonstranter sprejade “1619” på nationella monument. I Storbritannien har statyer av Winston Churchill och Horatio Nelson har utsatts för meningslös skadegörelse. Nationalskalder som William Shakespeare har avfärdats som rasister. I Sverige kräver vänsteraktivister att statyer av Carl von Linné ska plockas bort. Socialdemokraten Mona Sahlin var tidigt ute när hon i en intervju med en turkisk tidning 2002 förringade svensk kultur:
Ni har en kultur, en identitet, en historia. Någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.
Målet är att destruera västdemokratiernas kulturarv och fylla vakuumet med revolutionära fantasier.
Nästa artikel
I en kommande artikel ska vi titta lite närmare på de två sista figurerna i Rufos drama: befrielseteologen Paolo Freire och rättsfilosofen Derrick Bell.