Stat

Konservatismens målsättning är att konservera institutioner. Inte nödvändigtvis alla. Det är samhällets kärninstitutioner som ska bevaras. Att konservera institutioner innebär inte att konservatismen förnekar behovet av förändringar. Konservatismen menar att förändringar måste uttrycka kontinuitet.
Vilka är de institutioner som konservativa värnar mest om?
De är tre till antalet:

• Stat
• Civilt samhälle
• Familj

I denna artikel ska vi titta lite närmare på staten.

Källa: Pixabay

Samhället som totalitet

Enligt liberalismen existerar inte samhället. Det som existerar är individer som är förenade av ett samhällskontrakt.

Enligt marxismen är samhället en realitet. Det kapitalistiska systemet existerar oberoende av individerna. Det kan emellertid inte reformeras till det bättre. Det är dömt att disintegrera på grund av inre kontradiktioner. Reformer är därför meningslösa. Revolutioner är nödvändiga.

Konservatismen anser, i likhet med marxismen, att samhället existerar. Det är inte produkten av ett kontrakt, utan uppstår när människor börjar interagera med varandra på ett regelbundet sätt. Det existerar därför inte oberoende av människor, men det är mer än en kollektion av individer.
Mot liberalismen hävdar konservatismen att distinktionen mellan stat och civilt samhälle är analytisk. Staten befinner sig inte utanför den sociala totaliteten. Förhållandet mellan stat och civilt samhälle är, om vi får tro konservatismen, inte externt. De är internt relaterade och varje försök att söndra denna relation har ödesdigra följder för den samhälleliga totaliteten.
Konservatismen anser, i likhet med marxismen, att samhället utgör en totalitet. Samhället består av sociala institutioner och en del av dem utför för helheten vitala funktioner. Försvagade sociala institutioner kan därför ha allvarliga konsekvenser för samhället som helhet.
Marxismen vill underminera samhällets kärninstitutioner.
Konservatismen vill bevara samma institutioner.

Socialister ser staten som ett instrument för maximering av jämlikhet. Liberaler ser staten som ett verktyg för maximering av frihet. Båda synsätten har reduktionistiska konsekvenser.
Det kommunistiska målet kan endast uppnås om alla marscherar i takt och i samma riktning. Det socialistiska projektets krav på ständigt mer jämlikhet leder därför till ett förstatligande av sociala institutioner.
Det liberala projektets krav på ständigt mer frihet inte till ett förstatligande av samhället utan till desintegrationen av sociala institutioner.

Mot liberalism och marxism hävdar konservatismen att sociala institutioner inte är ett medel för ett mål. Samhällets kärninstitutioner är intimt sammanflätade med varandra. Samhället utgör en integrerad totalitet, en organisk helhet. Att bruka dess element som medel för ett externt mål är att missbruka dem.

Konservatismen menar att samhället har en predefinierad ordning. Detta är en ordning som vi inte kan ändra på med mindre än att vi underminerar hela systemet. Ordningen är predefinierad, men den är det inte därför att vi har arrangerat den som sådan. Ordningen har växt fram spontant bakom våra ryggar. Den representerar det bästa som vi har uppnått utan att direkt sikta mot den som resultat.

Staten är ett mål, inte ett medel

Liberalismen menar att individen är fri till sin natur.
Socialismen menar att individen är jämlik till sin natur.
Liberalismen ser staten som ett instrument för maximering av frihet. Socialismen ser staten som ett instrument för maximering av jämlikhet.

Konservatismen menar att vi ska se på staten som vi ser på sociala institutioner i allmänhet.
Staten är ett mål, inte ett medel.
Vad innebär det?
Det innebär att staten är en autonom institution.
Vad är en autonom institution?
En autonom institution är något som själv genererar sitt syfte.

Äktenskapsinstitutionen är en autonom institution. Dess syften uppstår spontant inom institutionen. Det är inget som medlemmarna söker utanför den. Det innebär att den inte ska behandlas som ett medel för ett mål. Den är ett mål i sig.
Liberala och socialistiska politiker anser att moderna äktenskap inte är tillräckligt jämställda. De använder därför det offentliga bidragssystemet som medel för att reformera mäns och kvinnors beteenden. Människor reagerar inte överraskande med stigande irritation. Vad har myndigheterna att göra med hur vi organiserar våra privatliv? Sedan när blev människors familjeliv ett samhällsproblem? Det är en konservativ reaktion. Ett äktenskap är ett mål i sig, inte ett medel för ett externt syfte.

Det så kallade kulturkriget handlar om hur politiker försöker påtvinga autonoma, sociala institutioner målsättningar som är dem främmande. Den socialdemokratiska regeringen har till exempel använt statsmakten för att genuspolitisera utbildningssystemet. Målsättningen är att skapa politiskt korrekta ungdomar och i dess förlängning: politiskt korrekta familjer. Liberaler och socialister vill använda utbildningssystemet för att korrigera de så kallade könspolitiska misstag som landets småbarnsföräldrar gör sig skyldiga till när de uppfostrar pojkar till män och flickor till kvinnor.
Jämlikhet är emellertid inte ett krav som vuxit fram ur familjeinstitutionen. Inte heller är det immanent i staten som funktion. Det är liberaler och socialister som använder staten som ett medel för ett externt mål.

Konservatismen menar att vi ska se staten som ett mål i sig. Dess syften uppstår immanent i den och är ytterst reglerat av dess funktion som den samhälleliga totalitetens väktare. Det är inte något som politiker har hittat på att staten ska göra.

Sociala institutioner är alltså inte identiska med sina medlemmar. Familjeinstitutionen står inte och faller med en viss familj. Inte heller är statsministern identisk med statsministerämbetet. Detsamma gäller statsråden och parlamentarikerna. De fyller funktioner som har fyllts av oräkneliga människor före dem.
Staten är heller inte identisk med det parti eller den koalition av partier som för tillfället bildar regering. Vi ska inte förväxla den sittande regeringen med staten som institution. Vidmakthållandet av status quo är statens funktion oberoende av valresultat och partiprogram.

När socialister kritiserar den kapitalistiska staten och säger att dess funktion är att bevara status quo har de alltså rätt. Det är en korrekt observation. Men socialistiska stater är knappast annorlunda. Svensk grundlag försvarar varken kapitalism eller socialism. Den försvarar status quo som en ram inom vilken medborgarna har möjlighet att välja mellan kapitalism och socialism. Kubas grundlag är extremt konservativ och kriminaliserar medborgare som vill ersätta socialismen med liberalkapitalism.

Personbegreppet

Kristendomen beskriver Gud som en person. Personer är utrustade med självmedvetande. Därför har de också fri vilja. Frihet är alltså centralt i det bibliska budskapet. Gud skapade människan som en person för att kunna belöna och hålla henne ansvarig. Om människan inte har frihet, kan hon inte göra sig förtjänt av belöningar. Om människan inte är fri, är det poänglöst och grymt att straffa henne för regelöverträdelser.

Staten som person

Konservatismen hävdar att staten har personlighet. Det innebär inte att staten är en individ i strikt mening. Det innebär att staten har karaktär och att den kan handla.

Konstitutionen förser staten med karaktär. Med “konstitution” avses inte grundlag eller juridiska regler i allmänhet, utan de värderingar som ett rättssystem uttrycker.
Varför berövar vi kriminella på deras frihet? Det beror på att vi har lagar som förbjuder brott, men varför har vi dessa lagar?
Konservatismens svar är att vi har dessa lagar därför att vi starkt ogillar brott.
En konstitution består av traditioner och sedvänjor. I ett konservativt samhälle kommer dessa sedvänjor och traditioner till uttryck i lagar och förordningar. Våra traditioner och sedvänjor stigmatiserar mord och stöld, därför har vi lagar som kriminaliserar mord och stöld. Med andra ord: Sedvänjor och traditioner auktoriserar systemet av lagar. Politiker som inte förstår samhällets sedvänjor och traditioner eller dess konstitutionella kärna behandlar staten som ett medel för ett mål.

Konstitutioner förändras över tid och konservativa motsätter sig inte förändringar. Konservativa förespråkar förändringar som uttrycker kontinuitet.
Den sociala ordningen ska därför försvaras mot liberalismens frihetskrav och socialismens jämlikhetskrav. Kroniska reformer och revolutionär politik söndrar relationen mellan konstitution och rättssystem och reducerar staten till ett medel.

Staten har emellertid inte endast karaktär, den kan också handla. En domstol kan döma en individ till ett straff. Ett universitet kan utfärda ett diplom. En president kan förklara krig. Institutioners aktiviteter manifesterar sig i medlemmarnas handlingar. Domarens, universitetsadministratörens och presidentens makt är således inte personlig. Den utgår ifrån ett specifikt ämbete eller befattning. Det är institutioners handlingskapacitet som är skälet till att vi behandlar dem som om de vore personer. Om institutioner kan handla, har de ett ansvar för sina handlingar. En domstol kan döma en person för lagbrott. Institutioner kan också ställas till svars för lagbrott. Medborgare kan till och med stämma staten för lagbrott.
Detta är skälet till att vi respekterar institutioner. Institutioner har, i likhet med vanliga medborgare, rättigheter och skyldigheter. En polis har rätt att gripa dig om han eller hon misstänker brott, men ett polisiärt ingripande måste ha lagligt stöd. I diktaturer är polisen inte respekterad av det enkla skälet att staten har alla rättigheter, medan medborgarna endast har skyldigheter.
Konservativa menar att politiker skall regera i samklang med den sociala ordningen och den underliggande konstitutionen. Samhället har en historia, det existerar sedvänjor och traditioner och detta är något som politiker måste förhandla med. När politikerna förstår det sociala sammanhang som de vill påverka, inser de också att de inte kan manipulera det. Varje samhälle har sin historia, sina traditioner, kultur och sina fördomar och det måste politiken beakta för att inte begå samma misstag som kommunisterna gjorde sig skyldiga till.

Sociala institutioner formar sina egna syften. Den autentiska politikens uppgift är inte att tvinga på samhället externa målsättningar, utan att upptäcka de i samhället immanenta syftena.

Den etiska staten

Medborgarskapsbegreppet beskriver relationen mellan individen och staten som beståendes av ömsesidiga förpliktelser. Medborgaren har rätt att mobilisera opposition mot staten, men inte att bryta mot lagar. Staten har rätt att ingripa mot medborgare som sätter sig över lagar och förordningar, men är skyldig att respektera meningsskiljaktigheter som håller sig innanför den överenskomna ramen.
Vi medborgare är skyldiga att uppfylla våra plikter gentemot staten. Vi skall lyda lagen, försvara vårt land, upprätthålla viktiga institutioner och avstå från revolution. Staten är, i sin tur, förpliktad att uppfylla sina åligganden gentemot oss. Ett samhälle i vilket stat och medborgare har ömsesidiga rättigheter och skyldigheter är en etisk stat.

Den kommunistiska staten är den etiska statens motsats. Om kommunismen ska kunna förverkligas måste alla marschera i samma takt, mot samma mål och under ett och samma partis ledning. En stabil rättsordning är därför omöjlig. Partiet bestämmer från fall till fall vad som är lagligt respektive olagligt. I den kommunistiska staten är det därför omöjligt att skilja mellan statens vilja och partiets vilja. En medborgare kan inte stämma den kommunistiska staten. Partiet kan inte ställas till svars för sina handlingar. Det existerar ingen från partiet oberoende rättssystem som definierar vad som är lagligt respektive olagligt. Partiets handlingar definierar fortlöpande vad som är lagligt respektive olagligt.

En svensk kommunist kan kräva socialism, en kubansk medborgare som kräver kapitalism begår ett brott.

Om konservatismen har en utopi, är det den etiska staten. Den etiska staten, staten som person, är, enligt konservatismen, det bästa vi kan hoppas på. Resten är revolutionära fantasier.

Kommande artikel

Staten är den enskilt viktigaste institutionen i samhället. Det är den enskilt mäktigaste institutionen. Detta introducerar ett nytt problem: maktproblemet. Hur ser konservatismen på makt? Det är ämnet för nästa artikel i denna serie.