Konservativa har ofta gjort gemensam sak med klassiska liberaler i frågan om individuell frihet. Individuell frihet är nödvändigt. Utan den förlorar den sociala organismen sin förmåga att anpassa sig till en föränderlig verklighet. Men frihet måste vara förenligt med ordning. Utan ordning kollapsar samhället i anarki och anarki är oförenligt med frihet.
I denna artikel tittar vi lite närmare på konservatismens syn på frihet och jämlikhet.
Frihetsgudinnan. Källa: Pixabay.
Liberal frihet
Liberalismen hävdar att alla människor är utrustade med exakt samma uppsättning naturliga rättigheter. Dessa rättigheter är knutna till enskilda individer och de trumfar all positiv lag.
Människor är födda med dessa rättigheter. Det är därför som de kallas “naturliga”. De är givna oss av Gud och existerar oberoende av alla sociala ordningar. Följaktligen är de också universella. De är giltiga överallt och närsomhelst. De är mänskliga rättigheter.
Liberalismens frihetsbegrepp erkänner således inga historiska, kulturella eller nationella gränser och det auktoriserar alla handlingar som utförs i dess namn. Med andra ord: Om det existerar en universell bosättningsrätt, har Sverige inte en moralisk rätt att hindra somalier eller andra nationaliteter från att bosätta sig i vårt land.
Teorin om samhällskontraktet ska förklara hur naturliga rättigheter kan förenas med samhällsliv. Fungerande samhällen kräver en central myndighet, en stat, och om staten ska kunna utföra sitt uppdrag måste den begränsa människors friheter. Det existerar, med andra ord, en potentiell konflikt mellan stat och naturliga rättigheter. Liberalismens lösning på denna kontradiktion är det sociala kontraktet. Teorin om det sociala kontraktet säger att om individen samtycker till nödvändiga restriktioner, dvs. accepterar samhällskontraktet, upphör dessa att vara repressiva.
Endast samhällen som är baserade på ett samhällskontrakt är därför fria samhällen.
Liberalismens politiska målsättning är att underkasta alla sociala institutioner en frihetsprövning. I det utopiska, liberala samhället är alla sociala institutioner fritt valda och alla relationer kontraktsrelationer.
Konservatism och frihet
För att förstå konservatismens syn på frihet, måste vi förstå dess syn på naturliga rättigheter. Liberaler tror på existensen av naturliga rättigheter, men vilka är dessa rättigheter?
Den bistra sanningen är att liberaler är djupt oeniga om vilka rättigheter som är naturliga. John Rawls har sagt att människor har naturliga rättigheter och att dessa rättfärdigar en välfärdsstat. Robert Nozick har hävdat det motsatta och sagt att människor utan tvivel har naturliga rättigheter, men att de tvärtom utesluter en välfärdsstat. Båda är liberaler.
Det finns flera problem med naturliga rättigheter.
Ett problem med naturliga rättigheter är att de är fullständiga godtyckliga. Det beror på att naturrättsdoktriner inte är balanserade med doktriner om naturliga skyldigheter. Det är ingen tillfällighet att det moderna samhället utmärks av rättighetsinflation. Rättigheter som inte balanseras med skyldigheter leder till rättighetsinflation. Rättigheter utan korresponderande plikter utgör, om vi får tro konservatismen, ett hot mot den sociala ordningen.
Det har till exempel framförts krav från socialistiskt håll att kvinnor har rätt till gratis mensskydd. Vänsteraktivister vill ha gratis mensskydd, men de vill inte finansiera männens rakhyvlar. Med andra ord: Rättigheter skapar, per automatik, skyldigheter. Det är också när vi specificerar skyldigheterna som vi inser hur godtyckliga många rättigheter är.
Detta är också problemet med mänskliga rättigheter. I likhet med naturliga rättigheter kan de referera till vad som helst. Rättigheter motsvaras alltid av plikter, men mänskligheten är ingen individ. Mänskligheten har inga skyldigheter. Den är en abstraktion. Den varken har eller kan ha rättigheter eller skyldigheter.
Naturliga rättigheter är alltså godtyckliga. Frågan är om det existerar rättigheter som inte är godtyckliga. Konservatismen hävdar att verkliga rättigheter är produkter av historiskt specifika rättsordningar. För liberalen är mänskliga fri- och rättigheter universella, för konservativa är en rättighet alltid ett historiskt dokument. Olika sociala ordningar skiljer sig från varandra och har därför olika rättsliga traditioner. Rättighetsbegreppet måste, med andra ord, ses i sammanhang med en historiskt specifik rättslig tradition. Utan en koppling till en lokal, rättslig tradition kan “rättighet” betyda nästan vad som helst.
Vad menar konservatismen med “rättighet” om det inte existerar naturliga rättigheter? Konservatismens svar är: privilegier. I Sverige behöver människor som har höga kostnader för mediciner inte betala hela avgiften. Det beror inte på att sjukdomar, per automatik, utrustar de drabbade med rättigheter. Rättigheter är privilegier och privilegier är produkter av lagstiftning.
Det största problemet med liberalismens frihetsbegrepp är att det utesluter social ordning på grund av dess höga abstraktionsgrad. När liberalen dömer sociala institutioner använder han en måttstock som inga empiriska, sociala institutioner kan uppfylla. Liberalismens krav på ständigt mer frihet kommer därför att underminera sociala institutioner som faktiskt förmår lösa problem, om än inte leverera perfekta lösningar.
Marxistisk jämlikhet
Liberalismens ideologiska defaultposition är frihet. Frihet trumfar jämlikhet. Marxismens ideologiska defaultposition är jämlikhet. Jämlikhet trumfar frihet.
Liberalismen hävdar att människan är fri till sin natur. Marxismen hävdar att människan är jämlik till sin natur.
Liberalismen menar att frihet och samhällsliv är förenliga förutsatt att samhället är baserat på ett kontrakt. Marxismen hävdar att liberalismens kontraktsteori är en ideologisk illusion vars syfte är att dölja klassorättvisor och att sann, socialistisk jämlikhet kräver ett institutionslöst samhälle.
Marxister är övertygade om att klassamhället har berövat människan hennes naturgivna jämlikhet, men att socialism och kommunism kan ge henne jämlikheten tillbaka. Innan detta mål är uppnått måste emellertid socialismens fiender krossas. För detta ändamål krävs proletär diktatur.
Stalin:
We are for the withering away of the state, and at the same time we stand for the strengthening of the dictatorship, which represents the most powerful and mighty of all forms of the state which have existed up to the present day. The highest development of the power of the state, with the object of preparing the conditions for the withering away of the state: that is the Marxist formula. Is it “contradictory”? Yes, it is “contradictory.” But this contradiction is a living thing and wholly reflects the Marxist dialectic.
Konservativ jämlikhet
Konservatismen är, som vi har sett, kritisk till liberalismen, men konservativa och liberaler är inte oeniga om allt. Konservativa och liberaler har likartad syn på jämlikhet.
Liberaler är övertygade om att frihet och jämlikhet är oförenliga. Människor är olika energiska och intelligenta och detta ger upphov till de ekonomiska och sociala skillnader som marxister vill eliminera. Ojämlikhet mellan människor är ofrånkomligt. Den bistra sanningen är att socialister endast kan undanröja all ojämlikhet genom att ta ifrån människor deras friheter.
Biologen Edward Wilson summerade socialismens jämlikhetsidé med följande ord: “Great Idea. Wrong Species”. Socialismen är, om vi får tro Wilson, omöjlig därför att den strider mot människans biologiska natur.
Konservatismen är enig med liberalismen på denna punkt. Det är inte orättvist att viljekraftiga människor har bättre ekonomi än lata personer. Inte heller är det orättvist att intelligenta personer klarar sig bättre i livet än obegåvade.
Om vi håller detta i minnet förstår vi vad som är problemet med radikal rättvisepolitik. Socialistisk rättvisepolitik eftersträvar kosmisk rättvisa. Kosmisk rättvisepolitik försöker korrigera ojämlikheter som samhället inte har skapat. Det är därför ingen slump att socialistisk rättvisepolitik leder till tyranni, allmän fördumning och kvalitetsdumpning. Socialister försöker förverkliga något som inte låter sig förverkligas.
Marx förkunnade att den absoluta fattigdomen skulle explodera under kapitalismen. Kapitalismen har i realiteten avskaffat den absoluta fattigdomen. I den mån som det finns kvar fattiga är det människor som har mindre än någon annan och relativ fattigdom är omöjligt att eliminera. Liberaler konkluderar därför att välfärdsstaten är onödig. Den absoluta fattigdomen är, som sagt, avskaffad och den relativa fattigdomen kan i vilket fall som helst inte avskaffas.
Konservatismen accepterar inte den liberala kritiken av välfärdsstaten. Även relativ fattigdom kan bli ett problem och hota den sociala ordningen.
Socialistpartier organiserar människor som har mer än de behöver, men mindre än någon annan. Missnöjda grupper kan hota den sociala ordningen oavsett om deras missnöje är välgrundat eller inte. Konservatismens ideologiska defaultposition är social ordning. Därför är någon form av offentlig välfärdspolitik nödvändig, men den ska kombineras med åtgärder som syftar till att validera naturligt uppkomna skillnader.
Problemet med den socialistiska staten är att den i sin ambition att skynda på processen mot kommunismen tar över hela samhället. Den liberala staten är för svag, den socialistiska staten är för stark.
Liberalismens frihetsbegrepp är en teoretisk konstruktion som hotar den sociala ordningen. Kommunistisk jämlikhet är lika illa förankrad i verkligheten.
Stalin säger att socialismens uppgift är att förbereda övergången till kommunismen. Detta nödvändiggör proletariatets diktatur. Det kommunistiska samhället är nämligen endast möjligt om alla medborgare är kommunister. Därför måste kommunismens kritiker och fiender krossas. I Sovjetunionen och Kina mördades miljontals människor i jämlikhetens namn. De röda khmererna mördade nästan en fjärdedel av Kambodjas befolkning i syfte att upprätta ett agrart, kommunistiskt system.
Detta är också den kommunistiska paradoxen: Socialistiska stater säger sig ha kommunistisk jämlikhet som målsättning, men de har alla behållit den repressionsapparat som man har uppfört för att förverkliga det kommunistiska idealet. Vad beror det på? Varför har kommunismen uteblivit? Varför har socialiststater i stället för att införa kommunism permanentat proletariatets diktatur?
Marxismen beskriver kommunismen som ett institutionslöst samhälle. Under kommunismen existerar inga sociala klasser. Därför behövs ingen stat, inget rättssystem och inga lagar. Det är obehövligt eftersom kommunister inte begår brott mot kommunister.
Det är emellertid inte endast det politiska systemet som är avvecklat. Under kommunismen sägs människor leva i materiellt överflöd, trots att det enda som bevisligen motiverar människor att skapa rikedomar, privategendom, är avskaffat.
Konservatismen hävdar att detta är verklighetsfrånvänt nonsens. Den amerikanske poeten T.S. Eliot anmärkte i ironisk ton att, om man får tro socialisterna, kommer det kommunistiska samhället att bli så perfekt att ingen behöver vara god.
Kommunismens institutionslösa samhälle är i realiteten inget samhälle alls. Ett samhälle utan institutioner är inget samhälle. Drömmen om det institutionsfria samhället är och förblir en revolutionär fantasi. Det är dessutom en destruktiv fantasi. Socialismens jämlikhetsbegrepp utesluter social ordning på grund av dess höga abstraktionsgrad. När socialisten dömer sociala institutioner använder han en måttstock som inga empiriska, sociala institutioner kan uppfylla. Socialismens krav på ständigt mer jämlikhet är därför destruktivt. Det kommer att underminera sociala institutioner som har människors accepterande och som är kapabla att lösa konkreta problem.
Det innebär varje realistisk definition av begreppet “kommunism” måste inkludera sociala institutioner. Ett kommunistiskt samhälle kommer, med andra ord, att ha samma uppsättning institutioner som ett genomsnittligt kapitalistiskt samhälle med den skillnaden att de är perfekt jämlika.
Problemet är att inte heller det låter sig göras. Sociala institutioner är hierarkiska till sin natur. Det är således ingen slump att socialistiska regimer är hierarkiskt organiserade. Det förklarar också varför de inte kan sluta att terrorisera sina medborgare. Proletariatets eller kommunistpartiets diktatur fullbordar i realiteten den marxistiska dialektiken. Det kommer inget efter det. Den utlovade syntesen uteblir.
Kommande artikel
Konservatismens målsättning är att konservera institutioner. Inte nödvändigtvis alla. Det är samhällets kärninstitutioner som ska bevaras. Att konservera institutioner innebär inte att konservatismen förnekar behovet av förändringar. Konservatismen menar att förändringar måste uttrycka kontinuitet.
Vilka är de institutioner som konservativa värnar mest om?
De är tre till antalet:
- Stat
- Civilt samhälle
- Familj
I nästa artikel ska vi titta lite närmare på staten.