I den inledande artikeln om Michael Oakeshotts bok Rationalism in Politics and Other Essays (Liberty Fund, 1991) presenterade redaktören författarens syn på rationalistisk politik.
I denna avslutande artikel skall vi kika lite närmare på hur Oakeshott ser på konservatismen som filosofi.
Doktrinär konservatism?
Föreställningen om att konservatismen behöver en filosofisk doktrin är inte helt accepterad bland konservativa. Det beror inte nödvändigtvis på att konservativa anser att konservatismen inte kan sättas på pränt eller att den skulle sakna logisk struktur. Det är snarare en fråga om perspektiv: konservativa är mer intresserade av sedvänjor och traditioner, än abstrakta teorier. Man ser denna skillnad tydligt om man jämför konservatism med liberalism och marxism. Liberalism och marxism är i allt väsentligt rationalistiska filosofier. Robert Nozicks kritik av välfärdsstaten vilar ytterst på hans tes om ägandet. På samma sätt skulle marxismen som revolutionär teori kollapsa utan värdeteorin.
Det bristande intresset för abstrakt teori har ibland förväxlats med okunskap. Denna kritik är dock grundlös. Det finns inget principiellt hinder för utvecklandet av en konservativ filosofi. Att vi inte finner en konservativ filosofi som kan mäta sig med liberalism och marxism vad avser abstraktionsgrad, beror på att konservativa filosofer anser att politiken skall vara baserad på konkreta, lokala situationer istället för på abstrakta begrepp.
Jämförd med liberalism och marxism kommer konservatismen alltid att framstå som blodfattig. Konservativa kommer aldrig att kunna konkurrera med liberalism och marxism vad avser framtidsvisioner. Det är en helt korrekt iakttagelse att konservatismen som filosofi är förankrad i status quo.
Man finner denna misstänksamhet mot abstrakt teori också hos Oakeshott. Istället för att bygga upp en konservativ doktrin, diskuterar han konservatismen som mänsklig disposition. Att vara konservativ är att vara disponerad att tänka och handla på ett visst sätt.
Nuet
Enligt en vanligt förekommande uppfattning handlar konservativ filosofi om det förflutna. Oakeshott menar istället att konservatismen betonar nuet. Det är en innebörd av begreppet “status quo”. Att vara konservativ är att leva i nuet och att uppskatta det. Det är i nuet som vi framlever våra liv och det är i nutiden som vi finner våra glädjeämnen.
Det innebär inte att Oakeshott menar att det förflutna inte är viktigt. Sedvänjor och traditioner spelar tvärtom en central i konservatismen. Dessa skall ses som gåvor från tidigare generationer eller som något som vi har ärvt. Traditioner och sedvänjor är resurser som vi kan mobilisera i nuet när vi ställs inför problem. Likväl är det i nuet och inte i det förgångna som våra liv utspelas.
Livet som kamp eller glädjekälla
För socialisten är livet en ständig kamp mot exploatering och förtryck. Den socialistiska ideologin är därför ingen källa till genuin glädje. Det betyder naturligtvis inte att det inte finns lyckliga socialister. Det innebär att lyckokänslornas grund knappast är socialismen som doktrin.
Konservativa anser inte att samhället är eller ens måste vara perfekt för att vi skall kunna acceptera det. Ett skäl är givetvis att samhället aldrig kommer att bli perfekt. Den brittiske filosofen Francis Bradley lär ha sagt följande: “The world is the best of all possible worlds, and everything in it is a necessary evil.” Bradley hade inte konservatismen som filosofi i åtanke när han sade detta, men trots det rymmer hans påstående en och annan konservativ sanning.
Socialismen är en skrivbordskonstruktion och teoretiska abstraktioner kan uppnå en hög grad av perfektion. Det är ett skäl till varför socialister har så högtflygande planer för resten av mänskligheten. Den empiriska verkligheten är annorlunda. Den är konkret och komplex och det förklarar varför försök att förverkliga socialistiska ideal alltid har lett till massterror. Det är lättare att krossa borgerligheten som klass, än att expropriera den lilla kiosken på hörnet där man brukar köpa sin kvällstidning och vars ägare man ofta utbyter vänliga ord med.
Konservativa uppskattar det befintliga samhället därför att det är familjärt. Den socialistiska ideologin syftar till att åstadkomma en mentalitetsförändring hos aktivisten som gör att han känner sig främmande inför sitt eget samhälle och kanske också sitt eget folk.
Konservativa föredrar det aktuella eller faktiska före det möjliga. Socialister vill riva ner det befintliga samhället och ersätta det med ett system som i teorin är bättre, men som överallt har lett till förtryck och massakrer.
Förändringar
I den mån det finns en konservativ disposition är den rotad i en identitet. Närhelst en identitet är förankrad, etableras konservativa preferenser.
Det innebär att vi inte alltid upplever förändringar som något positivt. Faktum är att förändringar många gånger har negativa konsekvenser. Ofta har en reform både positiva och negativa följder och det är inte alls självklart att de positiva dominerar. Förändringar är oundvikliga, men människor reagerar olika när deras omgivning påverkas. Förändringar påverkar inte de som inte märker något och de välkomnas reservationslöst endast av de som är oförmögna att hitta något älskvärt i det bestående.
Konservativt lagda individer betraktar förändringar som något som vi måste lära oss att uthärda. De upplevs som en deprivation av människor för vilka världen är ett hem. Frågan är därför vilken typ av förändringar som är att föredra och hur vi skall bemöta framtidens utmaningar.
Små förändringar är att föredra. Innovationer vars syfte är att hantera specifika problem är att föredra framför grandiosa politiska projekt vars målsättning är att förverkliga abstrakta idéer. Långsamma reformer är överlägsna revolutionär politik därför att de förstnämnda kan pausas, vilket gör det möjligt för politikerna att göra en bedömning av utvecklingen. Förändringar som växer fram organiskt i ett samhälle är att föredra framför förändringar som kommenderas fram av staten eller en överstatlig organisation. Det är skälet till att konservativa ofta är skeptiska till EU.
Konservatism och politik
Allt detta har naturligtvis konsekvenser för hur konservativa ser på politiken. Människor är inte endast olika, de framlever sina liv i ett samhälle som de betraktar som deras gemensamma egendom, trots att det inte är produkten av medveten design. Socialister är i teorin för mångfald, i praktiken ryggar de tillbaka inför den när den manifesteras spontant. Skälet är att de inte finner någon övergripande ordning. De drömmer om ett samhälle i vilket alla människor marscherar i samma takt, under samma banér och i samma riktning.
Konservatismen i Oakeshotts tappning innebär ett accepterande av den befintliga situationen.
Staten skall respektera den mångfald som växer fram ur våra olika preferenser. Den skall inte sträva efter uniformitet.
Staten skall styra genom att administrera samhällets spelregler. Oakeshott liknar denna roll vid ordföranderollen i en debatt. Ordföranden styr debatten, men deltar själv inte i den. Staten skall förvalta ett regelsystem inom vars ram medborgarna kan förverkliga sina respektive projekt. Dess uppgift är att vidmakthålla den sociala freden. Den skall inte hetsa folk till kamp mot “orättvisor”, dess uppgift är inte att skapa bättre människor, den skall pacificera och försona.
Michael Oakeshott. Källa: Wikimedia.
Konservatismens bristande popularitet
I en mening är konservatism något allmänmänskligt. Den första av Robert Conquests tre lagar för politiken lyder: “Everyone is conservative about what he knows best.” Alltså: entusiasm för radikala förändringar är i bästa fall baserad på okunnighet. Trots det vinner konservativa filosofer inga popularitetsmätningar och detta tarvar en förklaring.
Den brittiske filosofen Roger Scruton har sagt att problemet med konservativ filosofi är att den är tråkig. Konservatismen är trist, men korrekt; socialismen är falsk, men spännande.
Oakeshotts förklaring har stora likheter med Scrutons teori. Hans tes, som är begränsad till att endast omfatta ungdomar, är att vi inte skall förvåna oss över att unga människor låter sig frestas av revolutionsromantik. Ungdomar är annorlunda. Vuxna har för mycket ansvar och för många plikter för att kunna uppleva livet som ett äventyr. För ungdomar är livet ett äventyr. De är otåliga, egocentrerade, lättpåverkade och inbillar sig alltför ofta att allt är möjligt. Deras syn på verkligheten är förvrängd av det faktum att de lever på andras bekostnad. Ofta har de en moraluppfattning som illa rimmar med det sociala livets krav. Oakeshott menar detta inte är något som vi skall förvåna oss över. Barn är, trots allt, barn.
Den konservativa ståndpunkten är, i allt väsentligt, en vuxenvärldens filosofi. Därför är ungdomar heller inte lämpade att delta i den typ av politiskt styre som Oakeshott beskriver. Detta kan uppröra unga människor som har inbillats av progressiva politiker att de har lika mycket att bidra med som sina föräldrar. Det är dessvärre inte sant.
Konservatismen är en filosofi för lågmälda. W.B. Yeats skrev:
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.