I The Problems of Philosophy beskriver Bertrand Russell filosofin som ett misslyckande. Har vi lyckats att bevisa existensen av en extern värld? Nej. Har vi lyckats bevisa att orsak och verkan existerar? Nej. Har vi lyckats att validera våra induktiva generaliseringar? Nej. Har vi lyckats att finna en objektiv grundval för våra värderar? Nej.
Det faktum att filosofin är ett misslyckande innebär emellertid inte att den saknar värde. Istället vill Russell att den ska ses som ett intellektuellt äventyr. Det finns en sorts charm i det ständiga ifrågasättande som utmärker god filosofi. Det är det och inget annat som är skälet till varför studier av filosofi kan rekommenderas, säger Russell. Några svar på de stora frågorna ska filosofistudenter dock inte förvänta sig.
Wittgenstein menar att Russells diagnos är korrekt, men att hans förklaring till misslyckandet är felaktig.
Filosofins kris
Russell behandlar filosofins problem som genuina problem. Han menar att det inte är något fel på frågeställningarna, det är filosoferna som har misslyckats att besvara dem. Kanske är problemen för svårlösta.
Wittgenstein hävdar att det som ser ut som genuina filosofiska problem i realiteten är pseudoproblem. De frågor som Russell hänvisar till är i realiteten inga genuina filosofiska problem. Följaktligen har de heller inga lösningar. Wittgensteins målsättning med Tractatus är således inte att lösa dem, utan att eliminera dem.
Wittgenstein hävdar att filosofiska problem av den typ som Russell beskriver uppstår på grund av att vårt språk inte är ägnat att hantera denna typ av frågeställningar. Det har utvecklats som ett kommunikationsinstrument. Det ska underlätta för människor att koordinera sina handlingar. Vi har normalt inga problem med att förstå innebörden av ord som “kunskap”, “tid”, “verklighet” och “godhet”. Om en person frågar oss när nästa tåg avgår, vet vi hur vi ska svara på frågan. Om samma person följer upp med frågan “Hur vet vi det?”, har vi inga som helst problem med att försvara vårt påstående. Inte heller upplever vi ordet “verklighet” som problematiskt. Till och med fraser som “moraliskt god” har en konkret innebörd för oss.
Filosofiska problem uppstår när vi rycker dessa ord ut ur deras vardagsspråkliga sammanhang för att “analysera” dem. Wittgenstein vill alltså visa att många filosofiska problem är skenproblem. Tractatus varnar oss för att teoretisera i onödan.
Den traditionella synen på filosofin är att den är en vetenskap och att den har ett ämne på ungefär samma sätt som andra vetenskaper har ämnen. Psykologin handlar således om det som händer i människors huvuden, sociologin handlar om vad som pågår utanför människors huvuden. Filosofin handlar om metafysik, kunskapsteori och mycket annat.
Wittgensteins tes är att filosofin inte har något ämne eller innehåll. Filosofi är en aktivitet vars mål är att analysera hur vi använder ord i syfte att förebygga den typ av förvirring som filosofisk analys skapar. Filosofin har inget eget innehåll. Filosofi är språkkritik.
Filosofi som språkkritik: Tractatus Logico-Philosophicus
Tractatus är en svårläst bok. Russell brottades med stora svårigheter och gick igenom boken tillsammans med Wittgenstein, rad för rad. Matematikprofessorn Gottlob Frege fastnade på första sidan.
Ett skäl är att de problem som Wittgenstein brottas med är extremt abstrakta. Ett annat skäl är att Tractatus inte är uppbyggd som en ordinär avhandling. Wittgenstein argumenterar mer sällan än ofta för sina teser. I förordet skriver han att “denna bok kommer kanske endast att förstås bara av den, som redan själv tänkt de tankar den uttrycker”.
Ett tredje skäl är att Tractatus är en liten bok. Den engelska översättningen rymmer 75 sidor. En följd är att framställningen är extremt komprimerad. Det är omöjligt att följa Wittgenstein tankebanor om man saknar en filosofisk grundutbildning.
Tractatus består av sju påståenden:
- Världen är allt som är fallet.
- Vad som är fallet, faktum, är att sakförhållanden består.
- Faktas logiska bild är tanken.
- Tanken är den meningsfulla satsen.
- Satsen är en sanningsfunktion av elementarsatserna (Elementarsatsen är en sanningsfunktion av sig själv).
- Sanningsfunktionens allmänna form är: [ ̄p, ̄ξ,N( ̄ξ)]
- Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.
I denna artikel har vi delat in framställningen i tre delar. Den första delen behandlar ontologiska problem. Den andra delen handlar om språkets natur. Den tredje och sista delen handlar om filosofins natur.
Ontologi
Den ontologiska tesen lyder: “Världen är inbegreppet av fakta, inte av ting”.
Vad menar Wittgenstein?
Världen är uppbyggd av ting. Tingen är världens substans. Allt sammansatt kan sönderdelas i enkla ting. Tingen är givna, oföränderliga, De är verklighetens byggstenar. Wittgenstein ger inga exempel på ting, han säger endast att de måste finnas, ty om de inte existerade skulle det inte existera fakta och utan fakta skulle vi inte kunna uttala oss om världen. Det faktum att vi kan uttala oss om världen, visar att de existerar.
När vi uttalar oss om världen, uttalar vi oss om fakta. Fakta är sakförhållanden eller saklägen.
Sakförhållanden är uppbyggda av ting och saklägen består av sakförhållanden.
Ett påstående som “Solen skiner och fåglarna kvittrar” beskriver två sakförhållanden eller ett sakläge. Om påståendet är sant, dvs. om solen skiner och fåglarna kvittrar, beskriver det ett faktum, annars inte.
Världen är totaliteten av fakta.
Ting har en logisk form eller interna egenskaper och existerar i ett logiskt rum. Den logiska formen bestämmer hur tingen kan kombineras med varandra till sakförhållanden.
Det är meningsfullt att säga “Bilen är röd”, men meningslöst att säga “Bilen är en färg”. Vilka ting i världen som är röda är en empirisk fråga, det faktum att rödhet är en färg är en fråga om logisk form. Ett givet ting kan eller inte kan vara rött. Rödhet kan däremot inte vara något annat än en färg. Om världen inte hade logisk form, skulle vi kunna hamna i en situation där röd är en färg idag, men ett nummer i morgon.
Sakförhållandena kan kombineras till saklägen. Sakförhållanden ärver tingens logiska form, saklägen ärver sakförhållandenas logiska form. Detta leder till att vår värld får en logisk form.
Vår värld utgör ett logiskt rum. Om någon säger att Göteborg är Sveriges huvudstad, upplever vi inte det som ologiskt. Göteborg är förvisso inte Sveriges huvudstad, men vi motsäger inte oss själva om vi hävdar att så är fallet. Det är annorlunda om någon skulle hävda att Stefan Löfven är och inte är statsminister.
Eftersom ting, sakförhållanden och saklägen har en logisk form, har vår värld logisk form och eftersom vår värld har en logisk form kan Löfven inte vara statsminister och inte vara statsminister på en och samma gång.
Med “logiskt rum” avser Wittgenstein summan av alla möjliga sakförhållanden. Detta ska ställas emot summan av alla faktiska sakförhållanden. Vår värld är summan av alla faktiska sakförhållanden.
Det innebär att den värld som vi lever i inte den enda möjliga världen. Den är vår värld. Världen kan se ut på olika sätt. Den enda restriktionen är logisk. Ett och samma sakförhållande kan till exempel inte befinna sig på två olika platser samtidigt. Denna restriktion är logisk, inte empirisk. Vi kan föreställa oss världar som är annorlunda än vår värld, men inte världar som har en annan logisk form.
Om vi håller detta i minnet, förstår vi varför människor älskar och hatar science fictionfilmer. De som avskyr science fiction gör det inte därför att filmerna beskriver en ologisk värld, utan därför att de handlar om något som ännu inte existerar och kanske aldrig kommer att existera. De som älskar filmerna gör det därför att de beskriver en möjlig värld, inte en ologisk värld. Båda reaktionerna är meningsfulla.
Språk
Människor använder språk för olika syften. Vi beskriver, förklarar och förutsäger. Vi uttrycker moraliska och estetiska värderingar.
I Tractatus fokuserar Wittgenstein på språkets deskriptiva funktion. Hans tes är att ett sådant språk avbildar verkligheten. Det är en modell av verkligheten. Det är skälet till varför vi kan förstå ord utan att först ha lärt oss hur de definieras. Om någon säger: “Föremålet där borta är en bil”, svarar vi inte “Vad menar du med bil?”. Vi vet vad som åsyftas. Språket är en bild av verkligheten.
Vår värld har en logisk struktur. Följaktligen har våra tankar en logisk struktur. En tanke är en logisk bild av fakta. Ologiska tankar är omöjliga.
Vi uttrycker våra tankar med påståenden. Ting betecknas med enkla namn. Ett namn avbildar alltid exakt ett ting. Ett namns mening härrör inte från en definition. Namn kan inte definieras. De får sin mening från det ting som de avbildar.
Den minsta betydelsebärande enheten är elementarsatsen. En elementarsats kan bestå av ett eller flera namn.
Ting bildar sakförhållanden. Olika sakförhållanden har olika tingstruktur. Tingens förmåga att bilda en struktur bestäms av deras logiska form.
Hur kan språket avbilda verkligheten? Wittgensteins svar är att det har samma logiska struktur som verkligheten.
Ett påstående kan avbilda ett sakförhållande om den har samma logiska struktur som sakförhållandet, dvs. om dess element, elementarsatserna, är grupperade på samma sätt i påståendet som tingen är i sakförhållandet. Elementarsatsers förmåga att bilda en sats eller ett påstående bestäms ytterst av deras logiska form.
Elementarsatsen “lampan är ovanför bordet” innehåller två namn: “lampa” och “bord”. Ordet “ovanför” beskriver relationen mellan “lampa” och “bord”. Sakförhållandet uppvisar exakt samma struktur: lampan är ovanför bordet. Elementarsatsens struktur motsvaras således av verklighetens struktur. Dess element korresponderar exakt med faktumets element. Eftersom språket har samma logiska struktur som verkligheten kan det avbilda olika verkligheter, men inte en verklighet som är ologisk.
Wittgenstein menar att ett påståendes sanningsvärde är en funktion av de i påståendet ingående elementarsatserna. Påståendet “Solen skiner och fåglarna kvittrar” är sant om endast om solen skiner och fåglarna kvittrar. Detta förhållande kan beskrivas formellt med hjälp av en sanningsvärdetabell i vilken elementarsatserna “Solen skiner” och “fåglarna kvittrar” ersätts med variabler.
Världen beskrivs av elementarsatser och de är antingen sanna eller falska. Det faktum att vår värld inte är den enda möjliga världen innebär att klassen av elementarsatser kan indelas på olika sätt. Indelningen bestämmer vilka elementarsatser som är falska och vilka som är sanna. Den enda restriktionen är logisk: elementarsatser kan inte beskriva något ologiskt.
De sanna elementarsatserna beskriver vår värld, de falska en värld som inte existerar. Tillsammans ger de en fullständig beskrivning av alla möjliga världar.
En indelning av elementarsatserna i sanna och falska elementarsatser representerar därför en sanningsmöjlighet. En indelning kan medföra att en specifik sats är sann, en annan indelning kan medföra att den är falsk. Om en sats är sann oberoende av hur vi delar in klassen av elementarsatser, är den en tautologi. Ett exempel på en tautologi: “Det regnar eller det regnar inte”. Satsen är sann i alla världar och oberoende av hur klassen av elementarsatser är indelad. Tautologier säger därför inget om verkligheten. En sats som är falsk oberoende av hur vi delar in klassen av elementarsatser, är en kontradiktion. Till exempel: “Det regnar och det regnar inte”. En sats som inte är entautologi eller kontradiktion är en empirisk sats, dvs. dess sanning är beroende av att den avbildar fakta i vår värld.
Filosofi
För att förstå Wittgensteins syn på filosofin roll vi förstå hans teori om det outsägbara. Wittgenstein beskriver Tracatatus‘ motto med följande citat från den österrikiske författaren Ferdinand Kürnberger:
… och allt man vet, icke bara har hört sorla och brusa, kan sägas med tre ord.
I Cambridge och Norge ser sig Wittgenstein som en lärjunge till Russell och Frege. Han är inte överens med Russell på alla punkter, men i likhet med sin läromästare vill han städa filosofin ren från metafysisk spekulation. Hans målsättning är att dra en gräns mellan vad som med mening kan sägas och vad som vi bör hålla tyst om. Frasen “allt man vet” refererar till påståenden som beskriver sakförhållanden. Den sista satsen i Tractatus lyder således: “Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”. Vad menar Wittgenstein? Vad är det som vi kan respektive inte kan tala om?
Wittgensteins svar är att kunskap är förbehållen naturvetenskaperna. Etik, estetik, religion och metafysik tillhör det outsägbara, det som vi ska hålla tyst om. Det är en form av ofta sofistikerat nonsens. Wittgenstein hoppas att Tractatus ska eliminera alla former av dylikt struntprat från filosofin.
När Russell återser Wittgenstein i Holland år 1919 för att gå igenom Tractatus, inser han att Wittgenstein inte är samma person som tidigare. Krigsupplevelserna har förändrat Wittgenstein som människa och filosof. Före kriget var han främst intresserad av matematisk logik. Nu är han besatt av religiösa, etiska och moraliska problem.
Russell och de logiska positivisterna hade avfärdat etik, estetik, metafysik och religion som outsägbart nonsens och som Russells student hade Wittgenstein accepterat denna analys. Wittgenstein hävdar nu att även om etik, estetik och religion tillhör det outsägliga, innebär det inte att de inte innehåller sanningar. En del sanningar kan sägas, men inte visas. Andra sanningar kan visas, men inte sägas.
Wittgenstein menar att om det finns religiösa sanningar, visar de sig. Att försöka bevisa Guds existens leder till filosofiskt nonsens.
På samma sätt gör vi nonsens av estetiken när vi uppställer objektiva kriterier för skönhet. Det finns således flera korn av visdom i påståendet: “Jag kan inte säga vad god konst är, men jag vet vad det är när jag ser det”. Estetiska sanningar är outsägbara. De visar sig.
Samma sak gäller moral. Alla försök att formulera universella, moraliska principer kollapsar i nonsens. Förre världsmästaren i tungviktsboxning, George Foreman, beskrev sitt arbete med ungdomar med följande ord: det är meningslöst att predika för dem, man måste vara en predikan.
Inte heller kan vi formulera en teori om logik. Metafysikern försöker förstå världen som totalitet, men det är inte möjligt. För att kunna förstå världen som totalitet måste metafysikern dra en gräns mellan det som tillhör världen och det som befinner sig utanför den. Det innebär att han måste kunna ställa sig utanför världen. Han måste kunna se den av honom uppdragna gränsen från båda sidorna för att kunna säkerställa att den är korrekt dragen. Det är inte möjligt. Logiken fyller världen.
Det är inte lätt att förstå vad Wittgenstein menar när han säger att vissa sanningar inte kan sägas, att de endast kan visas. Paul Engelmann var arkitekt och vän till Wittgenstein. I september 1917 skickar Engelmann en dikt till Wittgenstein av den tyske poeten Ludwig Uhland. Dikten beskriver en soldat som återvänder från fronten med en kvist från en hagtornsbuske som han planterar i sin trädgård. Mot slutet av dikten är den unge soldaten en gammal man som sitter i skuggan av den väldiga hagtornsbusken och erinrar sig sin ungdom.
Count Eberhard Rustle-Beard, From Württemberg’s fair land,
On holy errand steer’d
To Palestina’s strand.
The while he slowly rode
Along a woodland way;
He cut from the hawthorn bush
A little fresh green spray.
Then in his iron helm
The little sprig he plac’d;
And bore it in the wars,
And over the ocean waste.
And when he reach’d his home;
He plac’d it in the earth;
Where little leaves and buds
The gentle Spring call’d forth.
He went each year to it,
The Count so brave and true;
And overjoy’d was he
To witness how it grew.
The Count was worn with age
The sprig became a tree;
‘Neath which the old man oft
Would sit in reverie.
The branching arch so high,
Whose whisper is so bland,
Reminds him of the past
And Palestina’s strand.
Dikten gjorde ett djupt intryck på Wittgenstein. I ett brev till Engelmann skrev han följande:
And this is how it is: if only you do not try to utter what is unutterable then nothing gets lost. But the unutterable will be — unutterably — contained in what has been uttered!
Wittgenstein tog sin teori om det outsägbara på största möjliga allvar. När filosofen Karl Popper besökte Cambridge år 1946 för att hålla ett föredrag på temat “Finns det filosofiska problem?” var Wittgenstein närvarande. Wittgenstein satte sig vid den öppna spisen och roade sig med att peta i den glödande askan med en eldgaffel medan Popper talade. När Popper hade talat färdigt, reste han sig och sade i upphetsat tonläge att det Popper kallade “filosofiska problem” var konsekvenser av felaktig användning av språket. Det finns inga genuina, filosofiska problem, dundrade han. Popper stod emellertid på sig och invände att det visst finns filosofiska problem. Som exempel anförde han: “Hur ska vi leva våra liv?”. Wittgenstein tog då ett steg framåt, riktade den illröda eldgaffeln mot Popper och morrade: “Ge mig ett exempel på en objektiv moralisk regel!”. Popper sägs ha svarat: “Man ska inte hota gästföreläsare med eldgaffel” varpå Wittgenstein stormade ut ur rummet.
Nästa artikel
Wittgenstein disputerar på Tractatus år 1929. År 1939 efterträder han George E. Moore som professor i filosofi i Cambridge. Han är nu djupt missnöjd med Tractatus och har börjat skissa på en alternativ filosofi. Till detta alternativ ska vi återkomma i nästa artikel.