Varje år håller Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, en föreläsning på temat arv och miljö för läkarstudenter. Bland annat får de blivande läkarna lära sig att det existerar biologiska könsskillnader. För drygt ett år sedan anmälde en kvinnlig läkarstuderande Hesslow till den medicinska fakulteten. Professorns brott var att han hade påstått att det existerar biologiskt grundade könsskillnader. Studenten menade att uttalandet var kränkande och att det stred mot universitetets likabehandlingsplan och värdegrund. Medicinska fakulteten tog anmälningen på största allvar. Hesslow informerades om att han måste använda genuskorrekt terminologi och att hans föreläsning i framtiden skulle balanseras med en föreläsning om genusperspektiv på medicin.
I sin akademiska självbiografi Springtime for Snowflakes (New English Press, 2018) beskriver den amerikanske litteraturprofessorn Michael Rectenwald situationen på amerikanska universitet.
Jakten på ett autentiskt liv
Som ung man drömde Rectenwald om att bli poet och författare. Istället gifte han sig, skaffade tre barn och försörjde sig på arbete i reklambranschen.
Rectenwald var i 30-årsåldern när han konfronterades med Herbert Marcuses dystopiska samtidskritik: Den endimensionella människan. Marcuse tillhörde den så kallade Frankfurtskolan. När studenterna revolterade i slutet på 60-talet var det ofta i namn av Marcuse.
Marcuse menade att den moderna kapitalismen baseras på en teknisk rationalitet. Kapitalismen skapar behov för att sedan tillgodose dem. I detta homogeniserande system är allt avindividualiserat. Det gäller inte endast varor i snäv mening. Människor har reducerats till konsumenter av massproducerade varor och till följd därav har också de förlorat sin individualitet.
Rectenwald tog djupt intryck av Marcuses argument. Han började ifrågasätta sitt liv. Han upplevde sig, med Marcuses ord, som “massproducerad”. Han ville ha det som Freud hade kallat “meningsfullt liv”. Frågan var hur han skulle uppnå detta mål. Rectenwald bestämde sig för att följa Marcuses exempel, doktorera i litteraturvetenskap, bli litteraturprofessor och försörja sig på att kritisera det amerikanska samhället.
Identifiera fienderna
Springtime for Snowflakes beskriver hur Rectenwald kämpar sig uppför den akademiska stegen. Det är roande läsning. Vad gör studenter i litteraturvetenskap? Förmodligen ägnar de dagar och nätter åt att studera Shakespeare, Dostojevskij och Austen.
Nja, inte riktigt. Rectenwald skriver att grundutbildningen handlade om Frankfurtskolan, fransk dekonstruktivism, marxism och naturligtvis Michel Foucault. Forskarutbildningen körde vidare i samma spår, med den skillnaden att nu hade studierna i kritisk teori och fransk postmodernism utökats med kurser om feminism och queerteori.
Som forskarstudent fick Rectenwald också lära sig vilka fienderna är. Den första fienden är böcker som är skrivna av döda, vita män. Västerländsk kultur är fiende nummer två på grund av dess eurocentrism. Heteronormativiteten är den tredje fienden. Den fjärde fienden är “essentalismen” eller föreställningen att människan har en natur. Fiende nummer fyra är positivismen eller föreställningen att språk kan representera verkligheten. Den femte och sista fienden är phallologocentrismen eller privilegierandet av en maskulin rationalitet.
Rectenwald var djupt imponerad av den franske marxisten Louis Althusser. Althusser beskriver det kapitalistiska samhället som en totalitet bestående av tre nivåer. Ekonomin utgör basen. Ovanpå den står den politiska nivån eller staten. Den tredje nivån utgörs av den ideologiska överbyggnaden. Dess uppgift är att rättfärdiga kapitalismen som något naturligt. Rectenwald menade att han som intellektuell och marxist kunde intervenera på just den ideologiska nivån och där bidra till destabiliserandet av det amerikanska samhället.
Rectenwald var också influerad av postmodernismen och övertygad om att könsskillnader är socialt konstruerade. Ett av hans projekt gick ut på att försöka kombinera Foucaults epistemeteori från The Order of Things med mer traditionell vetenskapsteori och sociologiska förklaringsmodeller. Minst sagt ambitiöst.
Minfält
Thomas Sowell har sagt att teorier har konsekvenser även om de är falska. Det dröjde inte länge innan konsekvenserna av politiseringen av den högre utbildningen blev synliga.
Rectenwald beskriver hur akademierna förvandlas till intellektuella minfält. Minsta lilla felsteg kan få allvarliga personliga och karriärmässiga konsekvenser. Rectenwald ser dock inget större problem med denna utveckling. Han är övertygad om att politiseringen av den högre utbildningen är nödvändig inte minst därför att fienderna är så många. Han ser heller ingen anledning att oroa sig för egen del eftersom han har sett till att alltid befinna sig på rätt sida om den politiska barrikaden. Hur skulle han kunna råka illa ut? Han är ju kommunist. Dessutom accepterar han ju alla de viktigaste postmoderna argumenten.
En annan effekt är en tilltagande intellektuell intolerans bland studenterna. Det blir allt vanligare med protester mot diskursivt våld. Istället för att läxa upp studenter som stör ordningen, uppmuntrar Rectenwalds arbetsgivare studentradikalerna. NYU inför en telefonlinje där studenter kan rapportera till ett så kallat responsteam att de har utsatts för mikroaggressioner under föreläsningar. När Hesslow insisterade på att det finns biologiskt grundade olikheter mellan män och kvinnor, utsatte han den klagande kvinnan för en mikroaggression.
Andra universitet går ännu längre. De skapar särskilda trygghetsrum där studenter kan pusta ut efter att ha utsatts för mikroaggressioner av Hesslows typ.
Rectenwald noterar också att vissa så kallade “paradigm” har speciella inträdeskrav. Eftersom kvinnor anses vara förtryckta av män är det uteslutet att män föreläser om feminism. Det ska kvinnor göra, blir Rectenwald upplyst om. Ibland är reglerna outtalade, ibland uttalade.
Kraven på studenter sänks. En student kvalificerar sig för en utbildning med en uppsats som innehåller frasen “#BlackLivesMatter” 100 gånger. Kön och etnicitet blir akademiska meriter. En kvinna anställs som lärare på en skrivkurs, trots att hon inte kan skriva. När Rectenwald ifrågasätter hennes kompetens överöses han med invektiv. Kvinnan är nämligen svart.
The Deplorable NYU Prof
På ett universitet i Michigan är det upp till studenterna själva att bestämma pronomen. Dessa pronomen ska sedan registreras i en studentportal och lärare är tvingade att konsultera portalen med jämna mellanrum för att inte adressera elever med fel pronomen och följaktligen utsätta dem för diskursivt våld. En student bestämmer sig för att driva med systemet och väljer “Hans majestät” som pronomen och snart skrattar hela USA åt universitetet.
Rectenwald var en av dem som skrattade gott åt händelsen. Han bestämmer sig för att länka till en tidningsartikel som beskriver händelsen på sin Facebooksida. Reaktionen låter inte vänta på sig. Flera hundra personer fördömer honom med kommentarer. Facebookvänner kräver honom på en förklaring eller att han raderar länken. Gamla Facebookvänner blockerar honom. En socialistisk tidskrift i vilken han har publicerat artiklar ersätter hans namn med ett fiktivt namn. Han anklagas för att ha förrått den radikala saken, att använda diskursivt våld och att praktisera transfobi.
Nu är måttet rågat. Rectenwald bestämmer sig för att gå till motattack. Han börjar twittra anonymt under namnet “Deplorable NYU Prof”. I en tweet skriver han följande:
Close your eyes & imagine a world full of self-replicating little Stalins.
Now open your eyes. You live in that world.
It’s called “social justice” & the little Stalins are SJWs.
SJW = Stalin, Just Weirder.
Det dröjer inte länge innan universitetets studenttidning frågar honom om han kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Rectenwald tackar ja. Han ställer till och med upp på att låta sig fotograferas. Sedan händer det otänkbara: Donald Trump vinner presidentvalet. Nu finns det ingen återvändo. Universitetsvärlden drabbas av intellektuella konvulsioner. Plötsligt måste alla signalera att de är emot Trump. Grupptänkandet sprider sig som en skogsbrand. Rectenwald hamnar snabbt i skottgluggen eftersom ordet “Deplorable” förekommer i hans användarnamn på Twitter. Hans kollegor börjar bete sig som om han inte existerar. Rectenwald beskriver situationen som surrealistisk. Hur kan detta drabba honom, en kommunist med trotskistiska sympatier? Han som har publicerat artiklar i socialistiska tidskrifter i åratal och är en respekterad marxist.
Han blir alltmer övertygad om att den sociala rättviseideologin utgör en ny form av religion och att vi för att komma åt den måste behandla den som en religion. Vi behöver inte endast fler och bättre argument, vi måste ta kamp för sekularism och mot religiös fanatism.
Slutord
Michael Rectenwalds Springtime for Snowflakes är en akademisk självbiografi. Boken beskriver författarens utveckling från troende kommunist och postmodernist till klassisk liberal. Det är en tunn bok och den hade vunnit på att mer ingående beskriva livet i den ideologiska bubbla som Rectenwald levde i under många år.
Som akademisk aktivist var Rectenwald en integrerad del av det marxistiska och postmodernistiska terrorväldet, men när han beskriver det, utelämnar han sig själv. Det är andra som skränar och ropar på förbud.
Var det verkligen så det gick till? Nyktrade han till av egen kraft? Eller var det först efter det att han, mot sin vilja, hade schasats ut ur den ideologiska gemenskapen, något som medförde att han inte längre kunde delta i den intellektuella terrorismen av reella och förmenta fiender utan själv utsattes för den, som han började protestera?
Denna fråga ställs inte i syfte att kritisera författaren. Tyvärr har det blivit allt vanligare att människor söker trygghet i ideologiska bubblor. Rectenwald hade kunnat bidra till förståelsen om hur sådana bubblor växer fram, vad som vidmakthåller dem och hur de kan penetreras.
Michael Rectenwald föreläser om postmodernism och om sin kommande bok: Google Archipelago.