I augusti år 480 barrikaderade sig 300 spartaner och några tusen greker i ett smalt bergspass i syfte att vänta in en massiv, persisk invasionsstyrka. Slaget om Thermopylae skulle vara i tre dagar och när det var över skulle samtliga greker utom två vara döda och perserna skulle ha förlorat 20 000 soldater. Trots att slaget om Thermopylae var en förlust för den grekiska sidan, skulle det erhålla närmast mytologisk status. Det skulle bli militärhistoriens mest berömda “last stand”. Det är om denna händelse och det som föregick den som Paul Cartledges bok Thermopylae – The Battle That Changed the World handlar om.
Det persiska imperiet
Det persiska imperiet var lika stort som Förenta staterna och sträckte sig från Pakistan till Egeiska havet. Det var Cyrus den store och hans son, Cambyses, som initialt karvade ut imperiet. Darius gifte sig med Cyrus dotter och tog över efter svärfadern och ställde imperiet på solid administrativ grund. Det har sagts att det var svårt att hitta en individ i det persiska riket som inte levde på kuponger. I det persiska imperiet styrdes undersåtarna av en gigantisk byråkratisk maskin vars uppgift var att fördela nyttigheter mellan provinserna vilka var skyldiga att betala skatt och ställa upp med soldater närhelst kungen kallade. Handeln med vita slavar var utbredd. Kvinnor skickades till harem, männen kastrerades och fick arbeta som tjänare åt den härskande klassens kvinnor. Det persiska imperiet var på grund av sin storlek polyteistiskt. Perserna dyrkade Ahura Mazda, livets gudom och alltings upphov. Till skillnad från de egyptiska faraonerna uppfattades inte de persiska kungarna som gudomliga. Kungen var utsedd av Ahura Mazda, men han var själv ingen gudomlig person. Den offentliga konsten och arkitekturen var också i huvudsak sekulär och perserna lämnade inte några viktiga religiösa monument efter sig.
Den joniska revolten
Greklands officiella namn är Hellenska republiken och uttrycket "den hellenska världen" syftade på de grekiska städer och kolonier som låg utspridda runt Medelhavet. De flesta greker levde i Europa, men det fanns också greker i Afrika och i den av perserna dominerade asiatiska delen av Turkiet. År 499 utbröt en revolt mot det persiska styret i Jonien . Detta uppror har av tradition kallats "den joniska revolten". Aten beslutade sig för att stödja de joniska upprorsmakarna, ett beslut som den grekiske historikern Herodotos hävdade var roten till det elände som sedermera skulle drabba det grekiska fastlandet. Trots uppbackningen från Aten kunde upprorsmakarna inte stå emot den persiska krigsmaskinen och upproret slogs ned med förfärande brutalitet. Den persiske kungen Darius var rasande över den atenska inblandningen och bestämde sig för att straffa grekerna. Slaget om Marathon slutade dock med att det persiska imperiet tillfogades ett svidande nederlag.
Grekisk mobilisering
Darius dog 486 och efterträddes av sonen Xerxes. För den tillträdande perserkungen var annekteringen av det grekiska fastlandet av högsta prioritet. Ett skäl var säkerhetspolitiskt. Genom att erövra den grekiska halvön ville Xerxes återställa lugnet vid imperiets västra gräns. Xerxes hade också ett personligt skäl: han hade inte glömt faderns nesliga nederlag vid Maraton och ansåg att grekerna måste tuktas.
Xerxes förberedde sig i fyra år för invasionen. Det var ett gigantiskt företag. Flera hundra tusen soldater skulle mönstras. Transportmedel, utrustning och förnödenheter skulle samlas ihop. En två kilometer lång pontonbro skulle anläggas över Hellespont. Den persiska krigsmaskinen skulle bli det väldigaste som världen hade skådat. Det dröjde inte länge innan ljudet från vapenskramlet nådde den grekiska halvön. Frågan var vad grekerna kunde och ville göra åt problemet. Grekland var ingen nation, utan ett lapptäcke av stadsstater som ofta befann sig i konflikt med varandra. Många städer ansåg att det var meningslöst att göra motstånd, andra vägrade att ansluta sig till motståndsrörelsen av politiska skäl. Den grekiska koalitionen bildades under ett möte i Korint, 481. Det var en unik händelse då greker inte var kända för att samarbeta. Men det var också betecknande att endast 31 av drygt 1000 stadsstater anslöt sig till den av Sparta anförda koalitionen. Nu återstod att staka ut en trovärdig militär strategi. Grekerna visste att Xerxes behövde sina skepp för att transportera förnödenheter åt markstyrkorna och de visste också att flottan skulle ta vägen förbi ett sund som går under namnet Artemesium. Grekerna bestämde sig följaktligen för att blockera sundet. Markstyrkorna skulle med all sannolikhet passera det smala bergspasset Thermopylae eftersom det var den naturliga vägen för en armé som är på väg mot centrala Grekland. Grekerna bestämde sig därför för att skicka en truppstyrka till Thermopylae med uppgift att försvara passet. Under tiden skulle Aten evakueras.
Kriget kom extremt olägligt för Sparta. Den årliga Carneiafestivalen till Apollos ära skulle hållas och att under sådana omständigheter ställa hela den spartanska armén på stridande fot var otänkbart för de djupt religiösa spartanerna. Spartanerna hävdade att de endast kunde ställa upp med en styrka på 300 soldater och drygt 1000 slavar under ledning av den spartanske kungen Leonidas. Truppen utökades efterhand med drygt 3000 frivilliga från stadsstater som var allierade med Sparta i det Peloponnesiska förbundet.
Thermopylae
Cartledge har inte mycket nytt att tillföra om själva slaget. I huvudsak repeterar han det vi redan vet från Herodotos. Passet i Thermopylae var på vissa ställen inte mer än 20 meter brett. Spartanerna visste att perserna inte skulle kunna utnyttja sin numerära överlägsenhet under sådana förhållanden. De skulle ha föga nytta av sina bågskyttar och sitt kavalleri och de skulle endast kunna skicka in mindre kontingenter åt gången.
När de persiska styrkorna hade anlänt, väntade de tre eller fyra dagar innan de gick till attack. Xerxes betraktade den lilla grekiska styrkan som ett skämt och lär ha uppmanat dem att överlämna sina vapen, en uppmaning som den spartanske kungen besvarade med ett lakoniskt “Kom och ta dem!”.
Den 17 augusti lät perserkungen storma passet. Samtidigt drabbade grekiska och persiska krigsskepp samman vid Artemesium. Den första vågen bestod av cirka 2000 meder. De oerfarna och undermåligt utrustade mederna var chanslösa mot de grekiska yrkessoldaterna och tvingades efterhand att retirera. Inte heller Xerxes elitstyrka, de så kallade Odödliga, lyckades bryta igenom den grekiska försvarsvallen. Frustrationen var maximal på den persiska sidan när Ephialtes, en lokal bonde, erbjöd sig att hjälpa perserna genom att visa dem en stig som tog dem runt passet och gjorde det möjligt för dem att angripa grekerna i ryggen. Under natten påbörjade en större grupp av Odödliga under Ephialtes ledning sin långa marsch. Spartanerna var inte obekanta med områdets geografi och hade lämnat en mindre styrka relativt oerfarna soldater att bevaka stigen, men dessa kunde inte hindra perserna från att ta sig vidare. Grekerna satt fast i en kniptång.
När nyheten om att den persiska styrkan hade brutit sig igenom försvaret nådde det grekiska lägret utbröt missmod och tvivel bland grekerna. Spartanerna och några hundra greker valde att stanna, medan resten lämnade passet för att fly. Den spartanske kungen lär ha uppmanat sina män att endast äta frukost, middagen skulle de inta i dödsriket Hades. På morgonen den tredje dagen anföll perserna på nytt – den här gången från två håll.
With their weapons gone or broken, the Greeks fought tooth and nail — literally, using their bare hands and their mouths. Even at the finish, the Persian weapon of choice to deliver the coup de grace was the arrow, safely released at a distance. And the bestial vengeance that was wreaked upon the corpse of Leonidas, including decapitation on Xerxes’s express orders, betrayed the fact that the Persians had been tested almost to the limit. The Greeks had killed some twenty thousand on the Persian side, including two of Xerxes’s own half-brothers.
Thermopylae var förlorat, men en legend hade fötts. Historien hade fått sitt mest berömda “last stand”. Grekernas heroiska insats vid Thermopylae hade visat att perserna inte var oövervinnerliga. Under sjöslaget vid Salamis samma år tillfogades den persiska marinen ännu ett nederlag. Xerxes valde att återvända till Mindre Asien och lämna kvar sin general Mardonius. Mardonius’ armé besegrades dock av koalitionsstyrkor under slaget om Plataiai. Det persiska hotet var därmed avvärjt.
Thermopylae: vändpunkt i världshistorien
Det är inte ovanligt att historiker ställer kontrafaktiska frågor, dvs. frågor av typen "Vad hade hänt om grekerna hade förlorat kriget?". Hade den atenska demokratin överlevt? Vad hade hänt med filosofin, konsten och historievetenskapen? Hur hade det moderna Europa sett ut om Xerxes hade segrat och införlivat Grekland med det persiska imperiet? Den brittiske filosofen och ekonomen John Stuart Mill skrev att slaget om Marathon var viktigare för England än slaget om Hastings. Cartledge förefaller värdera grekernas insats vid Thermopylae på samma sätt. Thermopylae var “Sparta’s finest hour”.
Traditionally, and rightly, Sparta is not commemorated as a hothouse of high culture. But there was, I think, no paradox or irony when William Golding, a future Nobel Laureate for litterature, wrote in 1965 after a visit to the Hot Gates: “A little of Leonidas lies in the fact that I can go where I like and write what i Like. He contributed to set us free.”
Läsvärd bok
Paul Cartledge har skrivit en både läsvärd och lättläst bok. Titeln på boken, Thermopylae – The Battle That Changed the World, är dock missvisande. Den som primärt är intresserad av själva slaget lär nog bli besviken på boken. Inte heller lägger Cartledge ned särskilt mycket krut på att förklara varför den grekiska insatsen var så viktig för oss moderna européer. Det är synd, men om man bortser från dessa "petitesser" är boken alldeles utmärkt.