Debatten om Europa och islam går numera på tomgång. Domedagsprofetiorna blir allt vanligare. En bok som åtminstone ibland avviker från denna trend är Tony Blankleys The West’s Last Chance. Will We Win the Clash of Civilizations? Det är om denna bok som föreliggande artikel skall handla om.
Väst befinner sig i krig
Västvärlden befinner sig på nytt i väpnad konflikt, hotet är lika allvarligt som en gång de nazistiska krigsansträngningarna och det finns en uppenbar risk att väst kommer att förlora detta krig. The West’s Last Chance utgör ett försök att dokumentera denna konflikt, kritiskt värdera USA:s och Europas försök att hantera problemet och ange riktlinjer för hur kriget skall vinnas. Det är en konflikt som inte endast handlar om militära konfrontationer, den handlar också om immigrationspolitik och värdekonflikter. Det är en civilisationskonflikt och islamismen är den nya fienden.
Blankley vidgår att han inte är expert i ämnet Till sitt försvar säger han att det inte är nödvändigt eftersom han inte är intresserad av att besvara frågan vad islam egentligen säger i olika frågor, istället utgår han ifrån vad muslimer de facto säger och gör. Uttryckt på ett annat sätt: om europeiska muslimer säger att de vill leva under sharia är detta ett problem oberoende av vad som står i Koranen. Det är så man måste resonera, menar han, om man vill att ens analys skall utmynna i hållbara rekommendationer. Blankley använder sig också av kunskaper som han förvärvat under intervjuer med säkerhetsexperter. Det är idag, menar han, mycket svårt att hitta en antiterrorismexpert eller underrättelseorganisation som inte är allvarligt oroad över den muslimska terrorismen. Både Interpol och CIA har förklarat att det endast är en tidsfråga innan terrorister slår till igen, denna gång med en smutsig bomb, dvs. en konventionell sprängladdning som är uppblandad med radioaktivt material, eller biologiska eller kemiska stridsmedel. Inte ens Georg Bushs mest bittra kritiker har en avvikande åsikt i denna fråga. Frågan är inte om, utan när.
Islam och Europa
Islam genomgår för närvarande en ideologisk renässans. Man får gå tillbaka till 1400-talets Ottomanska imperium för att hitta en motsvarighet till den religiösa passion som idag sveper över den muslimska världen. Runt om i världen mördar mindre grupper av muslimer icke-muslimer därför att de anser att krig mot otrogna är en religiös plikt. En större grupp muslimer deltar inte i mördandet, men ger mördarna sitt ideologiska stöd och skyddar dem. En ännu större grupp är emot våld, men har samma ideologiska målsättning som mördarna, en värld under sharia. Så länge det inte fanns några muslimer i väst, kunde västerlänningar strunta i islam. Detta är numera inte längre möjligt. Idag finns det kanske 20 miljoner muslimer i Europa och en oroväckande stor andel av dessa känner ingen samhörighet med europeiska värden. Nästan två tredjedelar av brittiska muslimer vill ha sharialagstiftning i Storbritannien.
När Blankley skriver om Europa är det med USA:s säkerhetsintressen som utgångspunkt. Blankley oroar sig över Europas framtid därför att ett islamiserat Europa skulle utgöra ett hot mot USA.
Den muslimska invandringen till Europa har flera orsaker. Europeiska politiker hoppades att muslimska immigranter skulle lösa kontinentens demografiska problem och göra det möjligt att bevara välfärdsapparaten. Någon kritisk diskussion om immigrationspolitiken existerade inte. Efter det andra världskrigets slut var nationalism och rasism de två djävlarna i europeisk politik och EU var fast beslutet att bygga upp ett tolerant efterkrigseuropa där nationerna, mer eller mindre, hade spelat ut sin roll. I den mån immigrationspolitiken gav upphov till problem, var det alltid möjligt att, med stöd i teorin om mångkulturens välsignelser, köra vidare ändå och skylla problemen på rasism och diskriminering.
Felbedömning
Blankley menar att USA och Europa felbedömde islam. USA insåg situationens allvar efter terroristattackerna mot New York och Washington. För Europa var det Madrid, Beslan, London och mordet på Theo van Gogh som utgjorde vattendelaren. Det finns viktiga skillnader mellan USA och Europa. I USA uppfattas islam i huvudsak som ett utrikespolitiskt problem. I Europa är frågan betydligt mer kontroversiell. Med kanske 20 miljoner europeiska muslimer har islam blivit ett inrikespolitiskt problem för Europa.
Den europeiska planen var att muslimerna skulle producera de barn som européerna inte alstrade själva och utföra det arbete som européerna inte ville verkställa. Efterhand visade det emellertid sig att muslimerna var mindre intresserade av integration än att härska över värdsamhället. Blankley menar att européerna underskattade risken med att importera en livskraftig, dominansorienterad kultur till ett samhälle som försvagats kulturellt av ett halvt sekel anti-europeisk propaganda. Västvärlden i allmänhet och Europa i synnerhet, har betett sig som indianerna gjorde när de första européerna steg i land på Nordamerikas kust. Om indianerna hade uppfattat situationen korrekt och handlat därefter, hade de drivit nybyggarna ut i havet. Det gjorde de inte, menar Blankley, och nu lever de i reservat.
Europas relativa oförmåga att trotsa muslimska maktambitioner beror dock inte enbart på det kollektiva självförakt som växte fram efter det att andra världskrigets fasor blivit allmänt kända. Situationen hade knappast kunnat urarta så mycket som den har gjort om inte dessa reaktioner av skam och förlägenhet blivit föremål för politisk exploatering. Den så kallade kulturmarxismen var oerhört framgångsrik i sin propagandistiska verksamhet och förändrade västerlänningens sätt att se på sig själv och sin kultur. Efter drygt 40 år av närmast oavbruten agitation var väst så moraliskt desarmerat att det var mer eller mindre oförmöget att protestera till och med mot rörelser som ville väst ont.
Överdrivet pessimistisk bild
Litteraturen om Europa och islam har en apokalyptisk slagsida. Blankley ställer inte upp på denna verklighetsbeskrivning. Västvärlden befinner sig i krig, men det är inte skrivet i himlen att väst måste förlora striden. Blankley menar att det finns en rad indikatorer på att den europeiska kulturen är vid relativt god vigör.
En indikator är religionens ställning i det europeiska samhället. Europa är inte alls så sekulariserat och materialistiskt som somliga debattörer verkar tro. Endast 3 procent av européerna är ateister, medan fyra av tio européer tror på en personlig gud. Hela 85 procent säger sig tro på något. Dessa siffror bekräftar knappast den vedertagna bilden av Europa som ett paradis för ateister.
Människors syn på nationalism och patriotism är en annan indikator. Även på denna punkt presenterar Blankley statistik som strider mot den konventionella uppfattningen. Endast 3 procent av de tillfrågade identifierade sig med Europa istället för med sitt hemland.
Ytterligare en viktig indikator är synen på immigrationspolitiken. När EU år 2004 bestämde sig för att inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet, gjorde man det trots att opinionsundersökningar hade visat att den europeiska allmänheten var mycket skeptisk till idén. Blankley menar att när Europas politiska och byråkratiska elit avfärdar kritiken mot utvidgningsplanerna med att den endast framförs av en liten grupp islamofober, fnyser man i själva verket åt 80 procent av Europas befolkning.
Det kanske vanligast förekommande argumentet i debatten om Europa och islam är det demografiska argumentet. Blankley medger att Europa har ett demografiskt problem och att det förvärrar den existerande krisen. Dock tvivlar han på att det inte går att göra något åt saken. Europa kommer förvisso att behöva immigranter, men kanske inte så många som vi tror. Befolkningsprognoser har slagit fel förr och Blankley citerar den amerikanske demografen Nicholas Eberstadt när denne konkluderar att “fertility prediction is a matter of educated guesswork”.
Det finns även tecken på att europeiska media och politiker har börjat förstå situationens allvar. Efter mordet på den holländske filmregissören Theo van Gogh konstaterade tyska Der Spiegel: “The veil of multiculturalism has been lifted” och i Holland gav Telegraaf uttryck åt följande uppfattning:
Magazines and papers which include incitements should be suppressed, unsuitable mosques should be shut down and imams who encourage illegal acts should be thrown out of the country.
Europeiska politiker är idag inte lika politiskt korrekta som tidigare. Många av de politiker som en gång var kända för sin politiska korrekthet, låter numera som Pat Buchanan när de diskuterar immigrationspolitiken. Jörg Schönbohm, ledare för tyska Kristdemokratiska unionen förklarade att “Those who come here have to adopt the German Leitkultur”. Edmund Stoiber uppmanade tyska ungdomar att “reclaim traditional German values” och försvara “the Christian tradition of our country”. Socialdemokraten Gerhard Schröder krävde ett förbud mot huvuddukar i offentliga skolor och tillade att muslimer “must clearly and without misunderstanding demonstrate that they accept our legal order and democratic rules” och Tysklands nuvarande kansler, Angela Merkel, noterade att det mångkulturella samhället var ett misslyckande.
Blankley är noga med att understryka att den nya mentaliteten i media och bland politiker inte innebär att politiken nödvändigtvis har förändrats. Det är en komplicerad situation som innehåller många ironier. Åttio procent av tyskarna associerar islam med terrorism. Trots det för Tyskland, i likhet med övriga Europa, en politik som innebär massiv muslimsk invandring i syfte att råda bot mot fallande födelsetal och stigande kostnader för den sociala välfärden. EU:s medlemskapsförhandlingar med Turkiet fortsätter, trots att tvivlen mot planen numera är synliga högt uppe i den europeiska makthierarkin. Förre presidenten Giscard d’Estaing har sagt att ett turkiskt EU-medlemskap skulle innebära slutet för EU.
Blankleys slutsats är att även om tron på det mångkulturella samhällets välsignelser inte helt har eliminerats, har ett första steg mot ett europeiskt tillfrisknande och en revitalisering av den europeiska kulturen tagits. Bilden är naturligtvis inte entydig, men den är heller inte så erbarmligt pessimistisk och domedagsaktig som många böcker i denna genre hävdar.
Att besegra islamismen
Syftet med The West’s Last Chance är inte endast att diagnostisera en situation, Blankley vill också utfärda rekommendationer för hur krisen skall överkommas och han hämtar inspiration från Roosevelts kamp mot fascism, nazism och kommunism på 1940-talet. Blankley för fram två teser.
För det första: kampen mot islamismen bör likställas med kampen mot fascismen, nazismen och kommunismen under och efter andra världskriget. För det andra: kriget mot islamismen skall föras med alla tillgängliga medel.
Låt oss kika lite närmare på några av de åtgärder som inspirerat Blankley. Rooseveltadministrationen rekryterade hundratals filmregissörer och skådespelare från Hollywood och gav dem uppdrag att skapa propagandafilmer. Pressen censurerades och den federala polisen, FBI, fick utökade befogenheter i jakten på spioner och femtekolonnare. Drygt 25 000 människor internerades, däribland 11 000 japaner, därför att staten bedömde att de utgjorde en möjlig säkerhetsrisk på grund av sin etnicitet. Amerikanska medborgare som argumenterade för ett amerikanskt nederlag i kriget åtalades.
Blankley är medveten om att hans rekommendationer kan uppfattas som extrema, men han försvarar dem med att USA befinner sig i krig. Han säger också att de föreslagna åtgärderna naturligtvis är temporära och strikt situationsmotiverade. Det är således ingen tillfällighet, förklarar han, att samme man som på 40-talet påbjöd att amerikanska japaner skulle interneras, förbjöd rassegregation i skolväsendet drygt 15 år senare.
Låt oss titta lite närmare på några av Blankleys förslag.
Det viktigaste av Blankleys krav är att USA formellt förklarar krig mot islamismen. Det skulle göra det möjligt för staten att ta itu med terroristförespråkare, radikala imamer, moskéer som sprider hat mot amerikaner, religiösa skolor som uppmanar till jihad osv. på samma rättframma sätt som Rooseveltadministrationen jagade nazistsympatisörer och kommunister.
Blankley vill att staten skall använda sig av etnisk och religiös profilering. Idag gör den amerikanska staten gör ingen skillnad på gravida, vita kvinnor på promenad och unga arabiska män som läser Koranen innan de bordar ett flygplan. Alla skall behandlas på samma sätt, alla förmodas utgöra en lika stor risk. Detta är dumheter, menar Blankley. Det är ett exempel på hur det kan se ut när den politiska korrektheten går bärsärkagång. Det är också ett exempel på hur den politiska korrektheten kan bli en säkerhetsrisk och hota oss alla:
For example, since September 11, our government has had a critical shortage of Arabic translators. But according to the testimony of Sibel Dinez Edmonds, a former Arabic translator for the FBI, ambiguous loyalties in the FBI translation office might be compromising our national security. … when Edmonds reported to work at the FBI a week after September 11, she found ethnic Arab translators in the office celebrating. “It’s about time they got a taste of what they’ve giving the Middle East,” they reportedly said. Her supervisor, an Ethnic Arab, instructed her and the rest of the staff of translators to work slowly and let untranslated intercepts pile up. He was promoted to running the Arabic desk, the key position in intercepting the Al Qaeda plots, after he threatened to sue the FBI for racial discrimination. Meanwhile, the FBI has instituted bureau-wide Muslim sensitivity training programs for all agents.
Blankley menar att USA måste säkra sina gränser. Idag beter sig presidenten och kongressen som om terrorister alltid kommer att försöka ta sig in i landet via flygplatser och andra officiella gränskontrollstationer. Nationella ID-kort skall införas. Utan sådana kort har gränskontroller en begränsad effekt. Blankley vill också stärka banden med Europa. Ett islamiserat Europa är, menar han, ett lika stort hot mot USA som Hitlertyskland var på 40-talet.
Men detta räcker inte, menar Blankley. Islamisterna tror naturligtvis inte att de kan besegra Europa och USA militärt. Deras målsättning är att underminera våra ekonomier. Om kampen mot terrorismen skall bli verkningsfull, måste västekonomierna stabiliseras, vilket kommer att kräva en reformering av välfärdsstaten. Ett samhälle i krig måste satsa mer på sitt försvar än småbarnsfamiljer, arbetslösa och pensionärer, menar Blankley.
Kommer amerikaner och européer att acceptera Blankleys ibland ganska drakoniska åtgärdspaket? Blankley är optimist. Det fungerade under andra världskriget, det borde fungera idag.
En intressant bok
The West’s Last Chance är en udda bok i den genre om Europa och islam som har vuxit fram de senaste åren. Utmärkande för böcker i denna genre är en mörk pessimism och att de istället för att presentera nya, intressanta fakta månger gånger nöjer sig med att referera till varandra.
Det är flera saker som gör Blankleys bok intressant. En sak är Blankleys bakgrund. Blankley är ingen akademiker, utan en före detta byråkrat i Vita huset under Ronald Reagan. En annan sak är Blankleys optimism. Det är kanske inte alltid som den känns övertygande, men The West’s Last Chance är ändå en frisk fläkt i en genre som alltmer har kommit att utmärkas av apokalyptiska domedagsprofetior.
Bokens kanske största förtjänst är att den aktualiserar frågan om hur vi skall hantera det faktum att muslimska terrorister, förr eller senare, kommer att attackera väst med massförstörelsevapen. Detta är ett viktigt perspektiv som ofta kommer bort i den ofta kulturfokuserade debatten om Europa och islam. Efter det att amerikanerna misslyckades att hitta kärnvapen i Irak har denna teori hamnat i vanrykte. I The West’s Last Chance rehabiliterar Blankley teorin och hävdar att hotet är lika aktuellt idag som när president Bush beordrade invasionen av Irak. Blankley är inte ensam om att oroa sig över att massförstörelsevapen skall hamna i fel händer. Under den konferens om terrorism och kärnvapenspridning som nyligen hölls i Washington under amerikanskt överinseende med 40 deltagande nationer, förklarade USA:s president Barack Obama att “The single biggest threat to US security, both short-term, medium-term and long-term, would be the possibility of a terrorist organisation obtaining a nuclear weapon”. Det är så sant som det är sagt.
Att Blankley skulle få med sig amerikanska folket på sitt projekt, tvivlar undertecknad dock uppriktigt på. Ett skäl är naturligtvis de åtgärder som han vill genomföra, dvs. stärka statens makt på den enskilde medborgarens bekostnad, ett annat är terrorismens icke-statliga form. Under andra världskriget stred USA mot två nationsstater. Flera år innan USA gick med i kriget, kunde ordinära amerikaner följa tyskarnas härjningar i Europa. Kriget mot terrorismen ser inte ut på det viset. De flesta människor uppfattar nog terrorismen som en udda form av religiöst sanktionerad kriminalitet och brottslighet bekämpas bäst av polisen, inte militären. Endast terrorismexperter tänker på Saudiarabien när en bomb detonerar på en marknad i Irak. Blankley har onekligen en grannlaga pedagogisk uppgift framför sig.