Den brittiske historikern och poeten Robert Conquest har sagt att människor är “right wingers” eller konservativa när de uttalar sig om saker som de känner till eller relationer som de bryr sig om. I The Uses of Pessimism and the Danger of False Hope (Atlantic Books, 2012) försöker Roger Scruton att kvalificera Conquests observation medelst en kritik av sju vanföreställningar som han menar är förbundna med det som den tyske filosofen Arthur Schopenhauer kallade “skrupelfri optimism”.
Scruton menar inte endast att det finns en otvetydig länk mellan konservatism och pessimism. Det finns också en länk mellan ansvarsmedvetenhet och pessimism. Det är inte en slump att människors privatliv präglas av en konservativ syn på tingens ordning eller att en pessimistisk syn på tillvaron och möjligheterna att förändra den, påverkar människors känsla av ansvar.
Scruton menar att ansvarsmedvetna pessimister har en annorlunda syn på politikens möjligheter än skrupelfria optimister.
De är på det klara med att alla förändringar innebär faror, att misstag och felaktiga kalkyler kommer att drabba konkreta människor och de ser därför till att riskanalyser genomförs. De är ovilliga att ta stora risker och benägna att föredra den befintliga sociala ordningen med alla dess imperfektioner mot att handlöst kasta sig ut i det okända. Det faktum att människor regelmässigt är konservativa i sin vardag, ger oss således anledning att misstänka att socialistiska och kommunistiska ståndpunkter är symtom på ignorans.
Begreppet “skrupelfri optimism” refererar till en mentalitet som är raka motsatsen till den ansvarsmedvetna pessimism som Scruton förordar och som han och Conquest menar präglar människors vardagsliv. Det refererar till en mentalitet i vilken falska förhoppningar och uppblåsta förväntningar har konkurrerat ut förnuftets röst. Kommunismen är ett exempel. Kommunistisk entusiasm har alltid övertrumfat etiska och humanitära invändningar. Varken Lenin eller Stalin verkade vara kapabla att förstå att om en politisk utopis förverkligande leder till att man måste mörda miljontals människor, kanske systemet inte kan förverkligas eller inte är värt priset. Lenin och Stalin såg inga människor, endast grupper, klickar, fraktioner och klasser. Lika lite som det är en tillfällighet att kommunister hellre pratar om människan i allmänhet än om specifika individer, är det en slump att den klassiska kommunistparollen lyder: “Klass mot klass!”. Om nazismen var en rastotalitarism, var kommunismen förvisso en klasstotalitarism.
The Best Case Fallacy
Den kanske vanligaste formen av skrupelfri optimism är den där individen är så övertygad om sin förträfflighet, att denne antingen struntar i att kritiskt granska sina planer eller tolkar ifrågasättanden som indikationer på kontrarevolutionär aktivitet. Scruton kallar denna vanföreställning “The Best Case Fallacy”. Kommunismen var, som vi har sett, ett offer för denna villfarelse. Lenin och Stalin var djupt övertygade om att de hade hittat lösningen på mänsklighetens samtliga problem.
Ett annat exempel på The Best Case Fallacy var den kris på den amerikanska bolånemarknaden som nyligen skakade världsekonomin. Bakgrunden till krisen var att USA:s dåvarande president, Demokraten Jimmy Carter, år 1977 hade bestämt att banker skulle ta sociala hänsyn när de expedierade lån till minoriteter. Istället för att fråga sig om låntagarna kunde betala tillbaka lånen, uppmanades banker att delta i kampen för social rättvisa. Eftersom målet med politiken var ett jämlikt samhälle, kunde Carter och hans anhängare inte tänka sig annat än att planen måste gå i lås.
Född fri?
Villfarelsen att människan är född fri har sina rötter i Rousseaus filosofi och syftar på idén att genuin mänsklig frihet endast kan uppnås om vi eliminerar sociala institutioner, sedvänjor och traditioner. Scruton menar att denna form av skrupelfri optimism har haft förödande konsekvenser för det engelska utbildningssystemet. I verkligheten finns det ingen motsättning mellan frihet och tvång. Frihet förutsätter att vi respekterar varandras rättigheter och det innebär att vi måste acceptera restriktioner på vad vi tillåter oss att göra mot varandra. Rousseau hade således fel: människor föds inte fria, de förvärvar frihet genom att lära sig att lyda.
Den utopistiska villfarelsen
Den utopistiska villfarelsen innebär att individen är övertygad om att det är möjligt att förverkliga något som inte går att förverkliga. Marx var till exempel förvissad om att den trygghet som människan åtnjuter i det borgerliga rättssamhället, på något mystiskt sätt, skulle finnas kvar under kommunismen, trots att staten, i detta tillstånd, är avskaffad. Etter värre är att utopism i kombination med skrupelfri optimism ofta leder till folkmord. Utopismen accepterar inga halvmesyrer, den söker slutgiltiga lösningar på människans problem. Dess optimistiska karaktär gör den blind för det faktum att det inte existerar några sådana lösningar. Svårigheter att förverkliga framtidsvisionen uppfattas inte som argument mot den, utan tvärtom som skäl att misstänka att det föreligger en kontrarevolutionär konspiration. Det är av det skälet som utopism generar terror. Det är det faktum att målsättningen inte kan förverkligas som leder till konspirationsteorier. Massmord vederlägger inte politiska utopier, de bevisar endast att reaktionärerna fortfarande gör motstånd eller att människor inte har förstått sitt eget bästa.
Planeringsvillfarelsen
Med “planeringsvillfarelse” förstår Scruton den synnerligen optimistiska förvillelsen att människan kan nå sina mål genom att anta en plan och unisont arbeta för planens förverkligande under statens överinsyn. Problemet med planeringsvillfarelsen är att samhällen inte fungerar på det viset. Det klassiska exemplet är marknadsekonomin. Marknadsekonomin kan tillgodose människors behov på grund av att prismekanismen förser producenterna med information om vad som efterfrågas. Ekonomiska planer slår sönder prismekanismen och gör det omöjligt för politikerna att veta vad medborgarna önskar. Det är detta i grunden kunskapsteoretiska problem som gör planekonomin omöjlig.
Det finns även ett demokratiskt problem med planekonomin. Det faktum att medborgarna i ett kapitalistiskt organiserat samhälle har möjlighet att välja mellan olika varor med hänsyn till bland annat pris, funktion och utseende är, för Scruton, ett exempel på ekonomisk demokrati. Priserna sätts inte av staten. De växer fram underifrån som genom en osynlig hand. De är sidoeffekter av miljontals fria, ekonomiska transaktioner som inte har för avsikt att påverka prisbilden i ekonomin.
Det engelska systemet med “common law” är ett annat exempel. Det har växt fram underifrån och beskriver konkreta lösningar på konkreta problem. EU-rätten är motsatsen. EU-rätten är organiserad från toppen och nedåt och formulerar abstrakta direktiv som skall implementeras i hela Europa, oberoende av lokala och nationella förutsättningar. Scruton är övertygad om att det inte är en tillfällighet att EU har ett demokratiskt underskott. EU:s politik syftar till att underminera lokala och nationella identiteter och det demokratiska underskottet är EU-byråkratins sätt att förhindra att lokala och nationella demokratiska opinioner i Europa skall kunna påverka organisationen. Han är också förvissad om att det är bristen på demokratisk förankring som på sikt kommer att få EU på fall.
Scruton tredje exempel handlar om sedvänjor och traditioner. Allt sedan 60-talet har traditioner och sedvänjor attackerats och beskyllts för att vara reaktionära. Framför allt har sexualmoral och kärnfamilj ifrågasatts. Scruton menar att kritikerna har haft en felaktig uppfattning om traditioners och sedvänjors roll i samhället och helt missförstått hur det går till när de bildas.
Sedvänjor och traditioner är viktiga därför att de avlastar staten uppgiften att detaljreglera det sociala samspelet. Moderna samhällen är samhällen som består av främlingar. För att de skall fungera på ett tillfredsställande sätt krävs någon form av koordinerande mekanism. Det måste finnas möjlighet för människor att ta reda på hur de skall uppföra sig i okända situationer. Människor måste veta hur de skall bete sig när de konfronteras med en kö. De måste känna till uppförande- och klädeskoder. De måste ha klart för sig att nationell lojalitet alltid övertrumfar band av religiös karaktär och att även om man har sitt ursprung i ett annat land, förväntas man vara solidarisk med sina nya landsmän. Det är ofta varken möjligt eller önskvärt att reglera sådant med lagregler. Istället ankommer det på sedvänjor och traditioner att förse individen med de nödvändiga kunskaperna.
Inte heller är det korrekt att traditioner och sedvänjor endast är repressiva och att människan blir friare när deras makt minskar. Det är korrekt att de förkroppsligar praktiska kunskaper om hur individen skall bete sig och i den meningen kan sägas vara tvingande, men lika sant är att de formulerar sidorestriktioner som skyddar individen mot förtryck. Regeln att man skall ställa sig sist i kön innebär inte endast att man måste vänta på sin tur, den innebär också att andra inte får tränga sig före i kön.
Inte heller är det möjligt att avskaffa befintliga traditioner utan att det ger upphov till negativa konsekvenser. Baby P var ett misshandelsfall som valsade omkring brittisk press under flera månader för drygt tre år sedan. En två år gammal pojke hade dött efter åtta månader av systematisk tortyr från modern och hennes pojkvän. Utvärderingen av fallet som sköttes av statsavlönade byråkrater visade inte oväntat att samhället måste satsa mer resurser för att förhindra barnmisshandel. Scruton menar att experternas slutsats var lika förväntad som den var missvisande. Det synnerligen brutala mordet på treåringen var en följd av ett långt och envetet angrepp på traditionell sexualmoral och kärnfamiljen. Om fadern hade funnits hemma, hade mordet med stor sannolikhet inte ägt rum. Fäder är utrustade med en instinkt att skydda sin avkomma. Pojkvänner ser ett barn som inte är deras, ett barn som tillhör en annan man, som en konkurrent om moderns gunst och attackerar det. Sexuell revolution och liberala äktenskapslagar ser bra ut på papperet, men Baby P:s öde ger oss en indikation om verkligheten bakom den ansvarsfriskrivning som 60-talets kulturella revolution initierade.
Det är heller inte möjligt att kommendera fram nya traditioner och sedvänjor medelst politiska beslut. Sedvänjor och traditioner är, i likhet med priserna i marknadsekonomin, inte produkter av rationell planering. De är biprodukter av mänskliga handlingar. De växer fram som ett resultat av mänskligt handlande och kompromissande och förkroppsligar en kunskap som inte kan pressas in i en formel, inte ryms i ett huvud och är lika utspridd i samhället som priserna är i ekonomin.
Det är lättare att rasera sedvänjor och traditioner än att reparera dem eller att uppföra nya regelsystem. Det är därför den skrupelfria optimismen är farlig. Man kan i och för sig invända att traditionell sexualmoral och äktenskapslagstiftning lämnar mycket att önska, men så är det med det mesta. Det kommer alltid att finnas utrymme för klagomål. Den traditionella kärnfamiljen är förvisso inte perfekt, men det existerar förmodligen inget bättre skydd för små barn. Frihet är visserligen ett fantastiskt värde, men utan restriktioner urartar den lätt i anarki och terror. Det gäller även sexuell frihet. Ibland är det en indikation på mognad att orka stå ut med imperfektioner.
Nollsummevillfarelsen
Med “nollsummevillfarelse” avses föreställningen att samhället är ett nollsummespel där en persons framgång alltid motsvaras av och är orsaken till en annan persons motgång. Man finner dess klassiska uttryck i Marx’ arbetsvärdelära där kapitalistens vinst alltid matchas av arbetarens misär. Även om nollsummeteorier har förlorat mycket av sin trovärdighet efter kommunismens kollaps, dyker de upp emellanåt i politiska debatter. Trögtänktheten är naturligtvis mest utvecklad hos socialister och kommunister. Man kan övertyga socialister och kommunister om att det enkla faktumet att A har mer pengar än B, knappast är ett bevis för att en orättvisa föreligger, men om det skulle visa sig att A tillhör en grupp som inte står högt i kurs bland radikaler, till exempel den förment förfärliga borgarklassen, blir reaktionen alltid en annan: A sägs då ha blivit förmögen på B:s bekostnad. Vår tids debatt om social rättvisa baseras på ett jämlikhetsbegrepp som är, mer eller mindre, frikopplat från människors handlingar, talanger, och vilja att ta ansvar.
The Moving Spirit Fallacy
Scruton kallar det sjätte exemplet på skrupelfri optimism “The Moving Spirit Fallacy”. Grundidén härrör från den tyske filosofen Hegel. I sina föreläsningar om konstens historia lanserade Hegel en teori som med tiden blev omåttligt populär: föreställningen om att historien utvecklas genom olika faser som alla utmärks av en specifik tidsanda. Scruton menar inte att Hegels begrepp är ointressant. Han påminner dock läsaren om att det är retrospektivt. Det säger oss således ingenting om vad vår tidsanda kräver av oss. Inte heller gör det anspråk på att förutsäga framtiden. Efterhand vulgariserades begreppet dock. Begreppet omtolkades så att det även erhöll en framåtblickande funktion. Det började användas för att förklara varför människor tänker som de gör och varför de bör sträva efter att tänka annorlunda. Begreppet fick därmed den paradoxala uppgiften att göra en retrospektiv betraktelse över något som ännu inte har inträffat. Detta problem bekymrade dock föga de radikaler och optimister som föraktade sedvänjor och traditioner. De hade erhållit ett nytt vapen i kampen mot det etablerade samhället.
Begreppet har använts för att rättfärdiga konstnärligt förfall och vandalisering av stadsmiljöer. Konsten uppgift var fram till sekelskiftet att försköna verkligheten. Arkitekturen hade som målsättning att skapa miljöer där människan kunde känna sig hemma. Under 1900-talet förändrades dessa ambitioner. Konst skulle inte ha skönhet som mål, utan originalitet. Kampen för originalitet medförde att konstnärerna tog till allt grövre grepp för att utmana och chockera konsthallsbesökarna. Eftersom man ansåg att det var reaktionärt att hålla fast vid gamla skönhetsideal, fick konsten i uppgift att med alla medel väcka anstöt. Även synen på arkitekturen förändrades. Hus och gator skulle inte vara behagliga att vila blicken på, de skulle provocera gamla, reaktionära byggideal. Det är således ingen slump att konsthallar numera ofta ser ut som skolådor och kyrkor som krematorier.
Scrutons poäng är inte att sociala framsteg är omöjliga. Hans argument är filosofiskt och empiriskt. För det första är det inte enkelt att ge framstegsbegreppet en pregnant definition. För det andra räcker det med att kika på Europas historia för att inse att begreppet är problematiskt även ur en empirisk synvinkel.
Aggregationsmisstaget
Den sista villfarelsen på Scrutons lista är det så kallade aggregationsmisstaget. När de franska revolutionärerna myntade sin berömda slogan “Frihet, jämlikhet, broderskap”, såg de förmodligen inget problem med den. Deras optimism dikterade följande: om frihet är eftersträvansvärt, jämlikhet är eftersträvansvärt och broderskap är eftersträvansvärt, måste även aggregationen av frihet, jämlikhet och broderskap vara möjligt att förverkliga. Optimistiskt lagda revolutionärer har gjort det till en dålig vana att skapa önskelistor utan att fråga sig om de olika delönskningarna är möjliga att förena. Det är inte särskilt svårt att visa att det föreligger en konflikt mellan frihet och jämlikhet.
Motsättningen mellan frihet och jämlikhet har förföljt revolutionärer alltsedan franska revolutionen. Det kan ju inte vara särskilt kul att vara revolutionär och innerst inne förstå att man endast kan ge människor trygghet genom att ta ifrån dem deras frihet.
Istället för att medge att det föreligger en motsättning mellan frihet och jämlikhet, har socialister och kommunister försökt komma runt problemet genom att definiera om begreppet “rättighet”. Den traditionella definitionen av “rättighet” knyter den till en individ. I klassisk liberalism utgör rättigheter sidorestriktioner som bestämmer vad grupper och staten får göra mot individen. Kollektivistiska ideologier knyter rättigheter till grupper. Grupprättigheterna definieras dessutom inte på liberalt vis, som negativa sidorestriktioner, utan uppfattas som positiva rättigheter. Feminister anser sig således ha rätt till ökad levnadsstandard och kräver att den skall finansieras via en speciell mansskatt. Kommunister vill också de slippa rätta magen efter matsäcken och kräver därför att borgarklassen skall exproprieras.
Det är naturligtvis lika omoraliskt och dumt som det faktiskt låter.
Som om det vore nog
Boken innehåller också ett kapitel i vilket Scruton diskuterar olika strategier som skrupelfria optimister använder för att slippa betrakta sanningen i vitögat. Det är ett bitvis mycket roande kapitel som vi dock skall lämna därhän för att istället fokusera på slutsats och betyg.
Varför är man konservativ? Scruton: Därför att man är pessimist
The Uses of Pessimism and the Danger of False Hope är förvisso en underhållande och läsvärd bok, måhända är den kanske i det litteräraste slaget för att helt falla redaktören i smaken. Inte heller saknas det passager i boken som har gett redaktören anledning att höja på ögonbrynen.
Låt oss kika på några exempel.
Scrutons tes att “religion neutraliserar optimism” rimmar illa med hans beskrivning av Al Qaeda som en optimistisk terroristorganisation. Dessutom: även om Al Qaeda hade varit en av pessimism genomsyrad organisation, hade tesen varit tvivelaktig. Låter inte följande påstående egendomligt: “islam karakteriseras av pessimism”?
Bokens infallsvinkel är förvisso skojig och fyndig, men var det verkligen optimism som låg bakom den stora terrorn under Stalin? På ett mycket elementärt plan har Scruton förmodligen rätt: om Stalin inte hade trott på sin taktik, hade han med rätt hög sannolikhet övergett den för en annan. Frågan är dock om det innebär att Stalin var optimistiskt lagd? Han hade kanske inte något annat val. Han var kanske paranoid. Dessutom har Scruton vid ett flertal tillfällen likställt marxism och religion. Om religion neutraliserar optimism och marxismen är en religion, följer då att Stalin, som ju brukar beskrivas som en eldfängd marxist, var optimist?
Redaktören ställer sig också lite tveksam till författarens tes att islamismens hat mot USA och Europa primärt är grundat i nollsummevillfarelsen. Redaktören är gammalmodig nog att tro att Al Qaeda hatar amerikaner och européer därför att de uppfattas som kristna.
Dessa och andra invändningar har emellertid inte hindrat redaktören från att uppskatta The Uses of Pessimism and the Danger of False Hope. Det är med böcker, som det är med samhället och individen: de lider alla av imperfektioner. Herr Scrutons premiss är dessutom högeligen tänkvärd: konservativa är pessimistiska i sin syn på människan och samhället. De misstror möjligheten till förändringar och om förändringar inte går att förhindra, bör de komma oss till mötes i långsamt mak. Kompromisser och halvmesyrer är att föredra framför glada, radikala löften om det slutgiltiga upphävandet av all mänsklig alienation.