Domedagsprofetior och konspirationsteorier har alltid varit populära. Numera är det inte ovanligt att de även dyker upp i samband med debatter om islams roll i Europa. Walter Laqueurs The Last Days of Europe. Epitah for an Old Continent (Thomas Dunne Books, 2007) tillhör inte den konspirationsteoretiska genren. Trots att det är en i grunden pessimistisk bok, håller Laqueur dörren öppen för det oförutsägbara. Som gammal ärrad historiker vet han hur svårt det är att på förhand veta hur sociala skeenden kommer att gestalta sig.
Världens centrum
För hundra år sedan var Europa världens centrum. Afrika bestod av europeiska kolonier. Indien var kronjuvelen i det brittiska imperiet. Tyskland, Frankrike och Ryssland hade världens starkaste arméer, britterna den mäktigaste flottan. Den europeiska ekonomin var världsledande. Politiskt och kulturellt var det London, Paris, Berlin och Wien som räknades. Europeiska universitet var de bästa i världen. Tjugofem procent av världens befolkning levde i Europa. Europas befolkning var sex gånger större än USA:s.
Efter andra världskriget låg Europa i ruiner. Återhämtningen var närmast mirakulös. Europa byggde upp välfärdsstater, rev gränser och uppförde gemensamma institutioner. Krigshotet bleknade. I slutet av 80-talet föll Berlinmuren och demokratin gjorde sitt intåg i östra Europa. Tyskland enades. Det fanns all anledning att vara optimistisk om Europas framtid. Vid millennieskiftet bestämde EU:s ledare att Europa skulle bli ett centrum för forskning och innovation och den mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomin i världen. Europa skulle på nytt bli något att räkna med i världspolitiken.
Det fanns två orosmoln på himlen som EU-ledarna inte talade om. De stolta deklarationerna sade inget om hur EU skulle tackla Europas demografiska problem. Inte heller diskuterade EU-ledarna konsekvenserna av den muslimska massinvandringen till Europa.
Europas demografiska problem
Europas demografiska problem är inte en produkt av 2000-talet. Populationsklockan började ticka för nästan 100 år sedan. På 1800-talet hade en genomsnittlig europeisk familj fem barn. Idag är nativiteten nere i 1,37. Vad innebär detta konkret?
Om drygt 50 år kommer Europas andel av världsbefolkningen att ha sjunkit till kanske 5 procent. EU:s befolkning kommer att ha minskat med drygt 60 miljoner människor. Inkluderar vi Ryssland i argumentet blir summan 130 miljoner. För drygt ett halvt sekel sedan hade Yemen 4 miljoner invånare. Om 50 år kommer Yemen att ha en större befolkning än Ryssland. Laqueur menar att konsekvenserna av den negativa demografiska utvecklingen är synliga för dem som vill se. Barnen har blivit färre i Europa och de vuxna har blivit äldre. Endast i östra Tyskland har 2000 skolor stängts de senaste åren.
Laqueur beskriver den demografiska utvecklingen som en katastrof. Varje aspekt av det europiska samhället kommer att påverkas. Den kommer att tvinga Europa att revidera sin syn på statens förpliktelser gentemot medborgarna. Den negativa demografiska utvecklingen i kombination med en svag europeisk ekonomi, har satt välfärdsstaten under hård press. Krisen förvärras av att EU och Europas medborgare inte tar problemet på allvar. De försök att reformera välfärdsstaten som har sjösatts har stött på hårt motstånd. Den amerikanske journalisten Robert Samuelsson har beskrivit det europeiska predikamentet på följande sätt:
A few countries (Britain, Ireland, and the Netherlands) have acted, and there are differences between Eastern and Western Europe. But in general Europe is immobilized by its problems. This is the classic dilemma of democracy: Too many people benefit from the status quo to change it; but the status quo isn’t sustainable. Even modest efforts in France and Germany to curb social benefits have triggered backlashes.
Europa kommer att tvingas att skrinlägga sin stormaktsdrömmar av den enkla anledningen att det inte kommer att finnas några soldater som kan förverkliga dem, förutsatt att man inte höjer värnpliktsåldern med 20 år. Den europeiska kulturen kommer att påverkas negativt när kulturbärarna, de enskilda individerna, inte längre reproducerar sig.
Vad beror den demografiska krisen på?
Laqueur diskuterar en rad olika orsaker. En viktig orsak är att allt fler kvinnor började arbeta heltid och, liksom männen, sätta upp karriärmål. Hälften av Tysklands kvinnliga vetenskapsmän är barnlösa. En annan och kanske viktigare förklaring är att familjen som institution hamnade i vanrykte. Kanske är det en generationsfråga. Kanske beror den demografiska krisen på att genomsnittseuropén vill njuta av livet och vara fri från det heltidsengagemang som det innebär att vara förälder. Det vi vet, säger Laqueur, är att inga stora civilisationer, och Europa är förvisso en av de största och finaste, har varat för evigt. En del gick under i krig, andra av ekonomiska orsaker, några av skäl som bäst beskriver en spirituell utmattning – de förlorade viljan att reproducera sig själva. Kanske tillhör Europa det sistnämnda kategorin.
Laqueur är pessimistisk om möjligheten att vända utvecklingen. Man kan inte tvinga människor att bilda familj och i flera europeiska länder är födelsetalen så låga att katastrofen inte längre kan undvikas. Dessutom: de länder som har försökt att med statliga instrument påverka födelsetalen i positiv riktning har inte lyckats att bryta den negativa trenden.
En annan faktor som bidrar till att skärpa krisen är, enligt Laqueur, den muslimska invandringen till Europa.
Muslimsk invandring
Det är inte första gången som Europa erfar folkrörelser. Det ekonomiska uppsvinget på 50-talet medförde att många européer sökte arbete utomlands. Polacker sökte sig till Tyskland, spanjorer och portugiser arbetade i Frankrike. Dessa gästarbetare hade två utmärkande egenskaper. För det första: de gjorde vad de kunde för att anpassa sig till majoritetssamhällets krav. För det andra: de återvände i regel hem efter avslutat förvärv.
Den andra källan till invandring var upplösningen av de koloniala imperierna. Pakistanier och indier bosatte sig i England, medan marockaner och algerier valde Frankrike. Turkiska muslimer sökte sig till Tyskland. Till skillnad från 50-talets gästarbetare valde många av de nya immigranterna att inte återvända till sina hemländer. De stannade kvar i Europa legalt eller illegalt. På 70-talet hårdnade det ekonomiska klimatet till följd av oljekrisen och regeringarna blev restriktiva med arbetstillstånd. Det hindrade inte invandrarkolonierna från att öka i storlek. Nativiteten var hög, familjeåterföreningsfallen blev allt fler och illegal invandring hade blivit en organiserad verksamhet. Till detta kom asylsökarna. 1983 sökte 80 000 personer asyl i Europa, drygt tio år senare var antalet asylsökare uppe i 700 000. Myndigheterna kunde inte göra mycket för att begränsa invandringen. Immigranter från Afrika och Mellanöstern satte i system att riva sina pass vid gränsen och det visade sig vara mycket svårt att motbevisa deras historier och de försvarades av en mäktig lobby beståendes av kyrkor och andra organisationer som slogs mot myndigheterna för deras rätt att immigrera.
När de väl befann sig på europeisk mark var det mer eller mindre omöjligt att deportera dem.
På detta sätt växte det successivt fram muslimska kolonier i Europa. Hur många muslimer som idag bor i Europa är det ingen som vet. En orsak är att Frankrike inte registrerar människor efter religionstillhörighet. En uppskattning är att den muslimska populationen uppgår till 16 miljoner människor. Till detta skall läggas de drygt 17 miljoner muslimer som är hemmahörande i den Ryska federationen.
Det finns flera viktiga skillnader mellan gästarbetarna på 50-talet och de miljontals muslimer som kom från bland annat Afrika, Turkiet och Mellanöstern för att söka lyckan i Europa. Vi har redan nämnt en: de nya immigranterna stannade i Europa. En annan viktig skillnad var att de nya immigranterna inte var förberedda för livet i ett modernt sekulariserat samhälle. De turkiska invandrarna kom från Turkiets minst utvecklade delar. De var ofta illitterata och starkt konservativa i religiösa och politiska frågor. De byggde upp egna, slutna samhällen i kontrast till det tyska samhället som de uppfattade som omoraliskt och dekadent.
Tyskland satsar 100 miljoner euros varje år på integrationsfrämjande åtgärder. Integrationspolitiken har dock misslyckats därför att en majoritet av turkarna inte vill att deras barn skall bli “tyskar”. De islamiska organisationer som verkar i Tyskland och stöds av Turkiet har också de motsatt sig integration.
En liknande situation har uppkommit i Storbritannien. Även brittiska muslimer var ofta dåligt utbildade och starkt religiösa och gjorde vad de kunde för att slippa beblanda sig med folkmajoriteten. De hade sällan britter som vänner och när det var dags att gifta sig, åkte de hem och hämtade sig en brud. Brittiska muslimer har lobbat för ett eget parlament som ett första steg mot en muslimsk stat i Storbritannien. Bradford blev känt över hela Europa efter det att muslimer anställt bokbål i protest mot Salman Rushdies The Satanic Verses. Extrema grupper kämpar öppet för att islamisera hela Storbritannien och flertalet av landets radikala imamer finansierar sitt korståg mot väst genom att leva på socialbidrag. Brittiska muslimska organisationer är konservativa. Iqbal Sacranie, ledare för The Muslim Council of Britain, sade om Salman Rushdie att han förtjänade ett värre straff än döden för sin bok The Satanic Verses.
Situationen i Frankrike är något annorlunda den i Storbritannien och Tyskland. Både Storbritannien och Tyskland har försökt stävja radikala stämningar och främja integration genom att ställa sig bakom någon form av mångkulturell ideologi. Britterna har gått längst. Den muslimska invandringen till Storbritannien har varit nästan restriktionslös. Den brittiska regeringen har gett extremistgrupper som är förbjudna att verka i muslimska länder möjlighet att organisera sig fritt i Storbritannien. Muslimer har gynnats av regler om så kallad positiv särbehandling. Inget har hjälpt.
Frankrike har gått den motsatta vägen. Frankrike har förkastat multikulturalismen och försvarat det kulturellt homogena samhället. Radikala muslimer har deporterats och skattemedel har använts för att bekosta moskébyggen för att undvika att franska muslimer skall bli beroende av saudiarabisk finansiering.
Men inte heller den franska modellen har fungerat särskilt bra. Det är vanligare med konfrontationer mellan polis och unga muslimer i Frankrike än i Storbritannien och Tyskland. Vid sekelskiftet fanns det närmare 1000 områden i Frankrike som polisen inte kontrollerar och under 2005 sattes 45 000 bilar i brand. De materiella skadorna för upploppen samma år har uppskattats till 200 miljoner euros. Franska regeringar har utan större framgång försökt att påverka det muslimska samhället. Endast fyra procent av imamerna är fransmän. Många franska imamer saknar kunskaper i franska språket. Ett annat problem är att flera imamer anser att det är deras religiösa plikt att uppvigla Frankrikes muslimer mot värdlandet. Den mest inflytelserika muslimska organisationen, Union des Organisations Islamiques de France, sympatiserar med det Muslimska brödraskapet, en organisation som, på grund av sin extrema hållning, är förbjuden i de flesta arabländer.
Varför reagerade Europa så sent? Laqueur säger att vi endast kan spekulera om orsakerna till den europeiska passiviteten. Kanske hoppades den politiska eliten att det skulle gå med muslimerna som med andra minoriteter, dvs. att de efter en tid skulle ge upp sin särart och acceptera majoritetskulturen. Denna förhoppning skulle dock komma på skam och vid millennieskiftet hade de muslimska immigranterna blivit så många att de ibland utgjorde en tredjedel av befolkningen i en stad. De behövde inte längre integrera sig. Invandringspolitiken blev en politisk stötesten. Många européer började känna sig som främlingar i sina egna städer och protesterade högljutt. Laqueur noterar att även om immigrationspolitikens kritiker ofta blev hudflängda för sin inställning, var det inte svårt att förstå deras reaktion. Europas folk blev aldrig tillfrågade om de ville ha miljontals muslimer som grannar. De övergripande besluten fattades bakom stängda dörrar av politiker och näringsliv.
Konfliktpotential
För att förstå varför den muslimska invandringen rymmer en konfliktpotential, måste man förstå varför den är ett problem. Laqueur tar upp flera med varandra beroende faktorer:
- Den muslimska invandringen var okontrollerad.
- Flertalet av de muslimska invandrarna var inte behövda.
- Muslimerna vill inte integrera sig med sina värdfolk.
Det kanske allvarligaste problemet ser ut ut på följande sätt:
- Europas muslimer tror att det muslimska samhällets problem är det gamla Europas fel.
Kriminaliteten bland muslimer är ofta hög. En av tre ungdomar av icke-tyskt ursprung hamnar i konflikt med lagen före 18-årsåldern. Hälften av fångarna i franska fängelser är muslimer. Kanske värst är, enligt Laqueur, det muslimska utbildningsmisslyckandet. En modernisering av islam förutsätter utbildade muslimer. Problemet är att den så kallade elitkulturen håller majoritetssamhället ansvarigt för krisen i det muslimska samhället. Genom att inte hålla muslimerna ansvariga för sina egna misslyckanden, bidrar elitkulturen till att radikalisera Europas muslimer. Det är inte endast farligt, menar Laqueur, det är också förnuftsstridigt. Historiskt sett har kristna varit mer fientligt inställda mot judendomen än islam. Rasism finns förvisso i alla samhällen, men det finns inget som tyder på att Europa skulle vara mer rasistiskt idag än tidigare. Faktum är, menar Laqueur, att empirisk forskning ger vid handen att muslimer har mer fördomar om västerlänningar än tvärtom. Tittar man på arresteringsstatistik och domstolsbeslut är det uppenbart att muslimer står för betydligt mer våld i samhället än icke-muslimer. Icke-muslimer demonstrerar heller inte för heligt krig mot islam.
Det har sagts att Berlusconis tes att väst är överlägset islam är ett exempel på islamofobi. Man kan givetvis ha olika uppfattningar i denna fråga, men själva inställningen är inte specifikt västerländsk. Tvärtom är det vanligt att muslimska ledare betonar den islamiska civilisationens överlägsenhet. Skillnaden är att muslimer förväntar sig av kristna att de inte skall kritisera islam, medan de förbehåller sig själva rätten att angripa väst närhelst andan faller på. I Danmark är 5 procent av befolkningen muslimer, samtidigt utbetalas 40 procent av socialbidragen till muslimer. Det kan knappast tolkas som en diskriminerande inställning. Siffror från andra europeiska länder liknar de danska.
Laqueur menar att förklaringen till de problem som vidlåder det muslimska samhället måste sökas i muslimernas sociala och kulturella bakgrund. Andra invandrargrupper har klarat sig väl i det sekulariserade Europa. Framgångsrika muslimer har understrukit att deras etnicitet och religion inte varit något hinder för dem i deras strävanden. Det finns, helt uppenbart, något i denna bakgrund som hindrar den muslimska majoriteten från att bli lika framgångsrik som tidigare vågor av immigranter. Att ingen ställer denna typ av frågor beror på att människor är rädda för att bli anklagade för rasism och muslimer har, menar Laqueur, ofta använt rasistkortet för att ändra på maktbalansen i debatter.
Det fientlighet som idag finns mot islam, beror inte på islam i sig, utan på att den terrorism som har drabbat västvärlden ofta har utförts av muslimer, att europeiska muslimer ofta varit ovilliga att reservationslöst fördöma muslimsk terrorism, att européer upplever den islamiska kritiken av väst som frånstötande och att europeiska muslimer inte sällan ger uttryck för uppfattningen att de först i andra hand är britter, tyskar eller fransmän, att deras primära lojalitet är solidariteten med islam.
Européer frågar sig varför muslimer inte demonstrerar för yttrandefrihet? Var det inte frihetslängtan som drev dem till Europa? Eller varför klagar muslimer över diskriminering när polisen ber dem om hjälp att lokalisera extremister? Muslimer klagar ofta över att de inte bemöts med respekt. Laqueur menar att respekt är något som man förtjänar och muslimers bidrag till det gemensamma bästa har ofta varit mycket blygsamma.
Kort uttryckt: om Europas muslimer hade velat förbättra sin image, hade det varit ganska enkelt att åstadkomma, menar Laqueur.
Rätt och fel i debatten
Laqueur ger sig också i kast med att korrigera en rad i debatten vanligt förekommande missuppfattningar, däribland begreppet “Eurabia” som lanserats av den brittiska samhällsvetaren och historikern Giselle Littman. Laqueur menar att huvudproblemet med teorier av denna typ är att de baseras på en tes om ett monolitiskt muslimskt samhälle. Något sådant samhälle finns inte. Turkiska muslimerna är uppblandade med kurder. Franska och spanska muslimer är övervägande från Nordafrika. Många italienska muslimer kommer från Albanien. Brittiska muslimer härrör i regel från Pakistan och Bangladesh och har ofta mycket bristfälliga kunskaper i arabiska. Det är heller inte ovanligt med konflikter mellan muslimer som tillhör olika etniska grupper.
Det är korrekt att muslimska organisationer ofta är konservativa och västfientliga, men de organiserar ofta endast några bråkdelar av den muslimska populationen. Gatukravallerna i Frankrike år 2005 var inte religiöst motiverade eller religiöst kontrollerade. Den franska polisen kämpade mot gatugäng som bestod av muslimska ungdomar, inte mot islamister. De ungdomar som deltog i upploppen var mer influerade av modern hiphop än Koranen. En muslimsk organisation utfärdade till och med en fatwa mot upploppen och muslimska radikaler försökte ibland stoppa vandalerna.
Europeiska muslimer är inte så ortodoxa som många tror. Tyskland är ett exempel. Sju procent av turkiska muslimer beskriver sig som mycket ortodoxa, medan 27 procent säger att de är mycket lite religiösa eller inte religiösa överhuvudtaget. Andelen europeiska muslimer som gör pilgrimsfärd till Mecka är heller inte särskilt hög.
Laqueur menar att nästa kulturkrig förmodligen inte kommer att stå mellan muslimer och otrogna, istället kommer det att vara en kamp om islams innebörd och konsekvenser mellan muslimer. Muslimsk ungdom har en helt annan syn på islam än den äldre generationen. En ung brittisk muslim förklarade att muslimska ungdomar vill leva som andra ungdomar, gå på bio, titta på TV och spela TV-spel istället för att leva i den sociala och kulturella isolering som följer av religiös renlärighet. Man kan, menar Laqueur, inte utesluta att Europas muslimer revolterar emot sina imamer. Det har hänt förr i religionernas historia.
En annan faktor som talar emot tesen om permanent religiös fanatism är det empiriska faktum att blind tro endast går att hålla vid liv under kortare perioder. Imamernas kamp för en bokstavstolkning av islam är en kamp mot klockan. Någon form av kulturell och politisk assimilation är oundviklig, tror Laqueur. Vägen till moskén är lång och kantad av frestelser.
Europas framtid
Hur ser Laqueur på Europas framtid? Laqueur menar att oavsett vem som får rätt, optimisterna eller pessimisterna, kommer Europa att förändras.
The age of delusions are over. Anyone who doubts this should take a guided tour through Neukölln or La Courneuve or the center of Bradford: not the best places, not the worst, but a fair indication of the shape of things to come. These places, too, are bound to change, but it will be a very slow process and the outcome will be a Europe quite different from the one we have known.
Hur det framtida Europa kommer att se ut kan man bara spekulera om.
I regioner där muslimer är i majoritet kommer det med stor sannolikhet att höjas röster för autonomi. Laqueur tror inte att det kommer att medföra att minoriteter kommer att underkastas sharia. Det finns ingen konsensus om detta bland Europas muslimer.
Inte heller tror Laqueur att Europas muslimer kommer att söka separatistiska lösningar. Utan stödet från den sekulära staten hade krisen i det muslimska samhället förvärrats. Det är knappast troligt att muslimska religiösa ledare skulle välja att agera på ett sätt som helt flyttade över finansieringsbördan från de otrogna till den muslimska gemenskapen.
Den förändrade demografiska situationen kommer förmodligen att leda till att etniska européer lämnar sina hemländer. Den kommer troligtvis också att medföra att den politiska högern trappar upp sina aktiviteter på den regionala nivån. Gamla allianser kommer att brytas upp: den politiska vänstern som under lång tid har fjäskat för Europas muslimer kommer att upptäcka att islams antikapitalistiska och antiglobala ådra är rotad i en reaktionär ideologi som står i bjärt kontrast till den socialistiska vänsterns modernistiska strävanden.
Debatten om islam kommer att bli mer krystad. Det kommer att bli vanligare att Europas politiker uttalar sig positivt om islam och muslimers bidrag till samhället, utan att mena allvar. Laqueur menar att det kommer att bli svårare att moralisera över sådana handlingar eftersom möjligheten att agera annorlunda kommer att minska i takt med att städer, regioner och kanske hela länder islamiseras.
Självcensur kommer att bli allt vanligare. Självcensur praktiseras redan av politiker i väst och media. Politiker kommer att undvika att ta upp förföljelserna av kristna i den muslimska världen och på det kulturella området kommer det att bli allt ovanligare med litteratur, teaterpjäser och operor som på något sätt kan uppfattas som kränkande av muslimer.
Det gamla Europa kommer att tvingas till betydande eftergifter för att bevara den sociala freden. Holländska muslimer har ifrågasatt om muslimska skolelever skall behöva studera renässansen. Kontroverser av denna typ kommer att bli vanligare, det kommer också att bli vanligare att myndigheterna kapitulerar för muslimska krav. Den europeiska eftergiftspolitiken kommer att baseras på premissen “Om du respekterar min frihet, lovar jag att inte kritisera dina fördomar”. Problemet är bara att om man tar alla fördomar och tabun från alla kulturer och lägger ihop dem, finns det inte mycket kvar att debattera fritt om. Huruvida eftergiftspolitiken kommer att fungera, vet vi inte, säger Laqueur. En sak är säker: Europa kommer att tvingas att pröva den.
Det har sagts att ett turkiskt EU-medlemskap hade kunnat medla mellan det sekulära Europa och kontinentens muslimer. Laqueur tvivlar på att denna förhoppning kommer att infrias. Ett skäl är att Turkiet har blivit mer islamiskt de senaste decennierna, ett annat skäl är att både inom EU och Turkiet har de som ifrågasätter ett turkiskt medlemskap blivit allt fler.
Avslutning
The Last Days of Europe är en i grunden pessimistisk bok. Europa kommer att förändras och det är inte mycket som européerna kan göra åt saken. Den enda positiva faktor som Laqueur lyckas isolera är behovet av utbildning. Om Europa skall överleva, måste islam moderniseras och Europas muslimer sekulariseras. Detta kräver välutbildade muslimer. Å andra sidan finns det inte mycket i Laqueurs exposé som gör det troligt att denna förändring skall komma till stånd. Faktum är att inte ens Laqueur själv verkar hålla det för troligt att vi inom de närmaste åren kommer att bli vittnen till ett muslimskt utbildningsunder. Laqueur gör dock vad han kan för att förmedla sin grundläggande ståndpunkt att historien är en öppen affär, att framtiden inte är skriven i förväg. Boken flödar över av uttryck som “kanske”, “eventuellt” och “förmodligen” och författaren hävdar flera gånger att han inte vet och ibland till och med att ingen vet. I den meningen är The Last Days of Europe en udda bok i en genre där konspirationsteorier har blivit allt vanligare.