Home » Okategoriserade » The Crisis of Islam. Holy War and Unholy Terror

The Crisis of Islam. Holy War and Unholy Terror

By in Okategoriserade on .

I slutet av 1980-talet hävdade den amerikanska debattören Francis Fukuyama att väst hade vunnit det ideologiska slaget. Fukuyama menade att kommunismens kollaps innebar ett slut på den politiska idéhistorien och att demokratin och kapitalismen hade segrat. Fukuyama förnekade inte att det skulle förekomma konflikter i framtiden, men han menade att det inte längre fanns någon ideologi som på allvar kunde utmana västerländska värderingar. Om människor får välja, kommer de, hävdade Fukuyama, att välja demokrati och marknadsekonomi.
I sin bok “Clash of Civilisations” från 1996 ifrågasatte Samuel P. Huntington den optimism som många menade följde av Fukuyamas analys. Huntington medgav att Fukuyama hade rätt när han sade att framtidens konflikter inte kommer att handla om politiska ideologier, men han tillade att Fukuyama hade fel om han därmed trodde att resten av världen var redo att beträda den västerländska vägen till medbestämmande och välstånd. Huntington avvisade Fukuyamas förhoppning om att en ny och universell civilisation skulle växa upp på ruinerna av den värld som varit så präglad av det kalla krigets uppdelningar. Istället menade Huntington att de klassiska politiska konflikterna skulle komma att avlösas av civilisationskonflikter. Huntington presenterade flera argument för sin tes. Han hävdade att de moderna informationsteknologierna kommer att krympa världen och göra människor mer medvetna om sin kulturella särart. Huntington hävdade vidare att moderniseringsprocessen har skapat ett ideologiskt vakuum som idag fylls upp av religioner. Han menade också att västerlandets enorma makt har alienerat andra kulturkretsar och på detta sätt bidragit till en asiatisering av Japan, hinduisering av Indien och islamisering av Mellanöstern.
Efter Berlinmurens fall stod Fukuyamas historiefilosofi högt i kurs. Kommunismens kollaps uppfattades av många som ett bevis på att Fukuyama hade rätt. Terroristattackerna mot New York och Washington innebar att debatten fick delvis nya premisser. Många kommentatorer menade att händelserna innebar ett dråpslag mot Fukuyamas teori och att de var enklare att förklara utifrån Huntingtons civilisationsteori. Fukuyama stod emellertid på sig:

I believe that in the end I remain right: modernity is a very powerful freight train that will not be derailed by recent events, however painful. Democracy and markets will continue to expand as the dominant organising principles for much of the world.

I denna artikel tittar vi lite närmare på islam. Varken Fukuyama eller Huntington är experter på islam. Det är däremot Bernard Lewis. Hur ser Lewis på islam? Är det meningsfullt att kalla de personer som genomförde terroristattackerna mot New York och Washington “muslimer”? Vad innebär jihad? Är jihad islams motsvarighet till kristendomens korståg? Finns det en koppling mellan islam och den internationella terrorismen? På vems sida ställer sig Lewis: Fukuyamas eller Huntingtons?

SPH

Religion, identitet och politik

När västerlänningar diskuterar politik utgår man i regel från nationalstaten. Nationalstaten utgör inte endast ett geografiskt område, den definierar också en kulturell gemenskap till vilken en individ antingen hör eller inte hör. Lewis menar att muslimer inte alltid betraktar tillvaron på samma sätt som västerlänningar. En förklaring är att de flesta muslimska stater är relativt unga. För många muslimer är den religiösa identiteten viktigare än den politiska identitet som följer av ett medborgarskap. Det är alltså ingen tillfällighet att bin Laden ofta refererar till islams fiender i termer av “infidels”. Inte heller är det en slump att han i sina tal vänder sig till världens alla muslimer, oberoende av i vilket land de bor. Usama bin Laden är muslim och anser att en individs nationella identitet är underordnad dennes religiösa tillhörighet.
Islam är en av världens mest politiserade religioner. Enligt Ayatolla Khomenei gör islam inte någon skillnad mellan politik och religion: “Islam is politics or it is nothing.” Detta är en viktig skillnad mellan islam och kristendom. Kristendomen accepterar att stat och kyrka följer olika regelsystem. För kristna är kyrkans underordnande under staten inget teologiskt problem. Ordspråket “Ge Ceasar vad Ceasar tillkommer och Gud vad Gud tillkommer”, innehåller en historisk sanning om kristendomen. Det finns ingen jämförbar motsättning mellan religion och politik i islam. Anledningen till att religionen spelar en politisk roll i muslimska länder, är inte att skrupelfria politiker använder islam för politiska syften, utan att länderna är muslimska.
Många muslimska länder är idag religiösa på ett sätt som kristna länder har upphört att vara. Kristna präster och politiker har inte samma publika auktoritet som muslimska ledare och den kristna tron är inte immuniserad mot kritik i samma omfattning som islam.
Det brukar sägas att det inte finns någon skillnad mellan kristendom och islam, att Koranen är muslimernas Bibel, moskén deras kyrka och ulema deras prästerskap. Detta är bara delvis sant, menar Lewis. Det är korrekt såtillvida att både kristna och muslimer tror att det finns gudagivna regler för hur människan skall leva sitt liv. Det är också sant att båda religionerna anser sig sitta inne med den historiska och moraliska sanningen om den mänskliga tillvaron. Men där upphör också likheterna. Bibeln består av flera böcker, Koranen är en bok. Moskén är ingen kyrka om vi med “kyrka” menar en institution som har sina egna regler och sin egen hierarki i förhållande till staten. Det finns heller inga muslimska präster, dvs. något som står mellan individen och Gud. Det är framför allt på politikens område som vi finner skillnader mellan islam och kristendom. För västerlänningar framstår idén att vi skall gruppera oss politiskt på grund av vår religiösa övertygelse som bisarr. För muslimer är det en självklarhet. När Sveriges regering blir oense med Norges regering, försöker statsminister Göran Persson inte överbrygga motsättningen genom att säga att Sverige och Norge är en del av kristenheten. Sådana referenser är mycket vanliga bland muslimska ledare, menar Lewis. Följaktligen bör vi heller inte förvåna oss över att det inte finns ett kristet block i FN eller EU. I Sverige har sekulariseringen gått så långt att det Kristdemokratiska partiet numera säger att till och med en muslim skulle kunna vara partiordförande. Något liknande vore otänkbart för muslimer. Eller lek med tanken att statsminister Göran Persson hade deklarerat att en av EU:s målsättningar bör vara att ta tillvara kristnas intressen i den muslimska världen. Den muslimska världen hade rasat över den svenska ministerns taktlöshet och hans politiska motståndare hade med all säkerhet dömt ut honom som inskränkt. Faktum är dock att The Organisation of the Islamic Conference, OIC, alltsedan 1969 har arbetat med den uttryckliga målsättningen att bistå muslimer som lever i icke-muslimska länder. Det som är otänkbart för européer är många gånger en självklarhet för muslimer.

Jihad

Enligt Lewis är jihad en plikt för alla muslimer. Vad innebär detta konkret? Målsättningen med jihad är att försvara och stärka islams position och makt i världen. Lewis citerar:

Jihad is your duty under any rule, be he godly or wicked.
A day and a night of fighting on the frontier is better than a month of fasting and prayer.
He who dies without having taken part in a campaign dies in a kind of unbelief.

Varje enskild muslim har skyldighet att praktisera jihad tills hela världen accepterar islam eller underordnar sig muslimernas välde. Franska muslimer har således skyldighet att maximera islams inflytande i Frankrike och svenska muslimer är förpliktigade att stärka islams ställning i Sverige. De som dör under jihad kallas “martyrer”:

In Islamic usage the term martyrdom is normally interpreted to mean death in a jihad and its reward is eternal bliss.

Mot vilka individer eller grupper av individer förs jihad? Lewis menar att islamisk lag rättfärdigar krigföring mot fyra typer av fiender:

  • Otrogna.
  • Avfällingar.
  • Rebeller.
  • Banditer.

Begreppet “jihad” omfattar endast personer som tillhör de två första kategorierna. I den muslimska traditionen är tillvaron indelad i två s.k. hus. I islams hus eller dar al-islam följer människorna den heliga muslimska lagen. De trolösa håller till i krigets hus eller dar al-harb. Ordet “jihad” syftar inte nödvändigtvis på militär krigföring. Det kan också betyda kamp, ambition, träget arbete osv. Den militära tolkningen av ordet har dock dominerat islams historia.
Vilka medel är tillåtna i kampen för islam? En muslim som deltar i jihad är underkastad en rad restriktioner:

  • Det är inte tillåtet att döda kvinnor, barn och åldringar om de inte attackerar först.
  • Tortyr av fångar är förbjudet.
  • Om den muslimska sidan har för avsikt att agera i strid med ett fredsfördrag, måste den underrätta motparten i god tid.
  • Den muslimska sidan måste respektera ingångna avtal.

Lewis menar att muslimska jurister även har diskuterat användning av missiler och kemisk krigföring. En del anser att missiler och kemiska vapen är tillåtna, andra anser att de inte är det. Det finns inget strikt förbud mot slaveri i sharia.
Innebär detta att jihad är en muslimsk motsvarighet till kristendomens korståg? Nej. Lewis menar att korstågsidén är av relativt sent datum inom kristendomen och att den strider mot budskapet i evangelierna. Jihad är närvarande i islam från första början.
Islam behandlar heller inte trolösa och avfällingar på samma sätt. Islam föreskriver att människor som inte har förstått islams sanning skall behandlas med relativ mildhet. Renegater skall däremot straffas hårt. Lewis menar att de flesta muslimska jurister rekommenderar dödsstraff för manliga avfällingar och en kombination av spöstraff och fängelse för kvinnliga.

Innebär detta att terroristattackerna mot New York och Washington utfördes av muslimska terrorister och att räderna hade stöd i islam? Var flygplanskapningarna exempel på jihad?

Muslimsk terrorism?

USA:s president George Bush har hävdat att bin Laden och hans anhängare inte är riktiga muslimer, utan att de använder islam som täckmantel för sin verksamhet. President Bush är inte ensam om att hysa denna uppfattning. Europeiska ledare har instämt i Bushs beskrivning och sagt att Al Qaida har kidnappat islam för politiska syften. Muslimska intellektuella har något irriterade frågat sig varför vissa européer och amerikaner kallar Al Qaida “muslimska terrorister”. Man kallar ju inte ETA och IRA för “kristna terrorister”. Lewis anser att det är meningsfullt att använda uttrycket “muslimsk terrorism”. Al Qaida är en muslimsk terroristorganisation därför att Al Qaida definierar sig och sin kamp i islamiska termer. Det gör inte ETA eller IRA. ETA slåss för ett från Spanien oberoende Baskien. IRA kämpar för ett enat och från England fritt Irland. Det är en viktig skillnad, menar Lewis.
Det innebär att en terroristorganisation inte nödvändigtvis är muslimsk bara därför att den involverar muslimer. PLO är ett exempel. PLO är den mest kända och förmodligen mest framgångsrika Mellanösternbaserade terroristorganisationen i modern tid. Men PLO är ingen muslimsk terroristorganisation. PLO:s målsättning är upprättandet av en palestinsk stat på Västbanken. Detta är inte en religiös målsättning. Faktum är att flera av PLO:s frontfigurer har varit kristna.
Det är alltså inte fel att använda uttrycket “muslimsk terrorism”, men det måste användas med urskillning. Innebär det att den muslimska terrorismen också har en religiös sanktion? Finns det stöd för terrorism och självmordsbombningar i Koranen? Var terroristattackerna mot New York och Washington två exempel på jihad? Usama bin Laden anser uppenbarligen det, men det finns också muslimska rättslärda som har en motsatt uppfattning. Lewis menar att islamisternas läsning av Koranen är mycket selektiv, i vissa avseenden felaktig. Lewis anför två exempel till stöd för sitt påstående.
Det första exemplet handlar om fatwan mot den engelska författaren Salman Rushdie. Rushdie dömdes till döden år 1989 av Irans förutvarande andliga ledare Ayatolla Khomenei för sin bok “Satansverserna”. Lewis har inget problem med att förstå Khomeneis reaktion. Islamisk lag tillåter inte att profeten skymfas. Men islamisk lag har heller inget att göra med kontraktsmord. “Fatwa” är en teknisk term i den islamiska rättsläran. Det finns islamiska domstolar på samma sätt som det finns sekulära domstolar. Islamisk lag kräver att ett brott är väl definierat, att domstolen följer accepterade bevisregler och att den anklagade har givits möjlighet att försvara sig innan en dom får tillkännages. Khomeneis fatwa stred mot den islamiska rättsläran i det att den utfärdades trots att Rushdie inte hade beretts möjlighet att ge sin syn på saken. Khomeneis fatwa avvek också från den islamiska rättsläran på grund av sin sällsynta stränghet. Men det huvudsakliga problemet med fatwan var inte att Rushdie dömdes ohörd eller att straffet var osedvanligt hårt, utan att det är tveksamt om Khomenei hade auktoritet att utfärda den. Lewis menar att Khomeneis syn på den andliga ledarens roll i det muslimska samhället avviker från den islamiska huvudfåran i det att Khomenei hävdar att den religiösa ledaren också är statsöverhuvud. Det finns inget stöd för en sådan uppfattning i islam, menar Lewis. I den traditionella tolkningen har den religiösa ledaren till uppgift att bistå samhällets institutioner med auktoriserade tolkningar av de heliga urkunderna. Ett exempel: om Rushdie hade ställts inför domstol i Iran och befunnits skyldig och om domstolen hade varit osäker på vilket straff som hade varit lämpligt, hade den kunnat vända sig till Khomeini för att få hjälp att tolka lagen. Däremot har den religiösa ledaren själv ingen rätt att döma människor.
Lewis’ andra exempel handlar om självmordets status inom islam. Sanktionerar islam självmordsattacker? Är självmordsattacker en form av jihad? Lewis’ svar är ett otvetydigt nej:

The Prophet said: Whoever kills himself with a blade will be tormented with that blade in the fires of Hell. The Prophet also said: He who strangles himself will strangle himself in Hell, and he who stabs himself will stab himself in Hell. … Whoever kills himself in any way will be tormented in that way in Hell.

Islam förbjuder självmord av flera skäl. Ett skäl är att i islam uppfattas självmordet som ett försök från individens sida att förekomma Guds vilja. Ett annat och lika viktigt skäl är att islam inte tillåter terrorism i betydelsen urskillningslöst mördande. Många muslimer ansåg också att terroristattackerna vanärade islam. Muslimska kommentatorer vägrade tro att dåden kunde vara utförda av muslimer och skyllde istället på den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Det är förvisso sant att det inte saknades muslimer som gladdes åt händelserna den 9 september, men deras glädje hade andra anledningar, menar Lewis. Många var avundsjuka på det rika Amerika eller hyste agg mot USA av andra skäl. En del ansåg att även om islam förbjuder urskillningslöst mördande var attackerna mot USA möjliga att rättfärdiga som en hämnd för de brott som USA har begått mot den muslimska världen. Till och med européer hade svårt att låta bli att uttrycka skadeglädje.

Hatar muslimer väst för vad väst är eller för vad väst gör?

Hur skall man förklara den muslimska terrorismen? Är den en religiöst inspirerad form av antiimperialism? Kan den förklaras med hänvisning till specifika beslut som fattats av Europas och USA:s politiska eliter och som ogillas av världens muslimer eller är det meningsfullt att tala om ett muslimskt hat mot väst som sådant?

Även på denna fråga svarar Lewis ja och nej.

Det finns uppenbarligen en koppling mellan bin Ladens beslut att förklara väst krig och specifika politiska beslut som västs ledare har fattat. I ett tillkännagivande från 1998 – Declaration of the World Islamic Front for Jihad against the Jews and the Crusaders – pekar bin Laden på tre faktorer:

  • Stationerandet av amerikanska trupper på helig mark i Saudiarabien.
  • Kriget mot Irak.
  • USA:s stöd till Israel.

Men dessa tre anledningar kan knappast förklara varför den islamistiska kritiken är så extremt kategorisk. Varför nöjer sig inte bin Laden och hans anhängare med att kritisera den amerikanska Mellanösternpolitiken? Varför anser de att det amerikanska samhället måste förkastas in toto?
Lewis menar att det är svårt att komma ifrån intrycket att bin Laden har förklarat krig mot väst därför att väst är icke-muslimskt.
Vad är det i det västerländska samhället som militanta muslimer vänder sig emot? Lewis pekar ut Sayyid Qutb som en av nyckelfigurerna bakom den muslimska västfientligheten. Qutb besökte USA i slutet av 50-talet på uppdrag av det egyptiska utbildningsministeriet. Enligt egen utsago chockades han svårt av mötet med den amerikanska kulturen. Qutb beskriver USA som ytligt, materialistiskt och moraliskt degenererat. Inte ens kyrkorna är fredade, skriver han:

The result is that church recreation halls, with the blessing of the priesthood, hold dances where people of both sexes meet, mix and touch. The ministers even go so far as to dim the lights in order to facilitate the fury of the dance. “The dance is inflamed by the notes of the gramophone,” he noted with evident disgust; “the dance-hall becomes a whirl of heels and thighs, arms enfolds hips, lips and breast meet, and the air is full of lust.” He also quoted the Kinsey Reports on sexual behaviour to document his description and condemnation of universal American debauchery.

Variationer på Qutbs kulturkritik är vanligt förekommande i islamistiska utfall mot väst. När Ayatolla Khomeini kallade USA för “den stora satan”, syftade även han på den västerländska kulturens destruktiva inflytande på traditionellt organiserade samhällen:

Satan as depicted in the Qur’an is neither an imperialist nor an exploiter. He is a seducer, “an insidious tempter who whispers in the hearts of men” (Qur’an CXIV, 4,5)

Men Lewis menar inte att västfientligheten är begränsad till militanta, muslimska grupper. Ett betydande antal av de muslimer som tillhör islams huvudfåra ställer sig idag avvisande till väst. Det blir tydligt inte minst i den muslimska oviljan att kritisera antivästliga regimer. Det kommunistiska och ateistiska Sovjet styrde i decennier med järnhand över miljontals muslimer, men drabbades mer sällan än ofta av muslimsk kritik. När USA däremot försökte skydda muslimer i Bosnien, Kosovo och Albanien, kritiserades amerikanerna för att inte göra tillräckligt. För västerlänningar handlade Gulfkriget 1991 om att befria Kuwait från Irak och skydda Saudiarabien. I den islamiska världen uppfattades kriget som en våldshandling mot Irak. Det mest illustrativa exemplet är dock den muslimska reaktionen på Sovjets invasion av Afghanistan. Några stater beklagade det sovjetiska agerandet, men ville inte kalla beteckna det sovjetiska tilltaget som “aggressivt”. I FN röstade Yemen mot en resolution som fördömde Sovjet. Syrien och Algeriet avstod från att rösta. Libyen var inte ens närvarande under omröstningen. PLO försvarade Sovjets invasion. När Organization of Islamic Conference samlades för att diskutera frågan, attackerade Libyen USA. Flera muslimska länder bojkottade mötet och PLO vägrade stödja mötesresolutionen med motiveringen att den var antisovjetisk. Inte heller anammade de muslimska länderna den afghanska befrielsekampen med någon större entusiasm. Det var USA som organiserade och finansierade gerillakriget mot de sovjetiska ockupationsstyrkorna.
Ett annat argument som förts fram är västs stöd till Israel. Det har sagts att den muslimska fientligheten visavi väst är en reaktion på västs stöd till den judiska staten. Men inte heller detta argument är problemfritt. Faktum är att det dröjde ända till 1956 och Suezkrisen innan USA på allvar började stötta Israel. Den huvudsakliga orsaken till den judiska invandringen till Palestina var de nazistiska judeförföljelserna. England försökte begränsa invandringen för att inte stöta sig med araberna i området. Trots detta var många araber positivt inställda till Hitlertyskland. När Egypten började köpa vapen av Sovjet 1956 och mer eller mindre förvandlades till en sovjetisk satellitstat, var den arabiska entusiasmen stor. Varför? Sovjet var inte endast en ateistisk stat, Sovjet var ett av de länder som hade ställt sig bakom grundandet av Israel. Inte heller har det faktum att väst numera har lämnat sina forna kolonier och återgett dem friheten att själva forma sin framtid minskat på det muslimska föraktet.

En stor del av den kritik som idag framförs mot väst från muslimskt håll är en kritik av västerlandet som sådant, det är inte en kritik av den utrikespolitik som enskilda västländer bedriver. Många gånger är kritiken motiverad av en rädsla för att västerländska kulturmönster skall underminera islam. Det är inte särskilt svårt att förstå denna rädsla. Man behöver endast gå tillbaka 40 år i tiden för att finna att det i Sverige fanns en utbredd oro i vissa sociala skikt för att den s.k. Coca Colakulturen skulle utplåna det som antogs vara unikt svenskt. Samtidigt är det uppenbart att den muslimska oron är mer djupgående än den svenska olusten någonsin var. Vad beror det på?

En civilisation i kris

Förklaringen till att så många muslimer är fientligt inställda till väst är inte, vilket en del europeiska och amerikanska intellektuella har hävdat, att väst behöver en fiende, utan att den muslimska världen söker en fiende. Islam är en civilisation i djup kris och väst har, mot sin vilja, tvingats axla rollen som universell syndabock. Islams kris har två aspekter, en historisk och en samtida aspekt.
Under en lång period i mänsklighetens historia var islam världens mest kreativa och prominenta civilisation. Den vetenskapliga revolutionen i väst i kombination med framväxten av representativa politiska system och kapitalism ändrade successivt på maktbalansen och efter första världskrigets slut var det sista muslimska imperiet besegrat och dess huvudstad, Konstantinopel, ockuperad av västerländska trupper. Av det kalifat som under 1300 år hade varit en symbol för muslimsk enhet och identitet återstod bara spillror. Usama bin Laden har vid ett flertal tillfällen refererat till denna för islam så förödmjukande händelse.
Men islams problem är inte endast historiska. Ett samtida problem är bristen på ekonomisk utveckling och vetenskapliga framsteg. Värst är situationen i arabländerna i Mellanöstern.

  • Turkiet har lika hög BNP som Danmark, men med den skillnaden att Turkiet har 13 gånger större befolkning. Indonesien har över 200 miljoner invånare, men en BNP som ligger i paritet med Norges.
  • Arabvärlden översätter ungefär 330 böcker om året. Det ackumulerade antalet översatta böcker sedan 800-talet är cirka 100 000 stycken, dvs. det antal böcker som Spanien översätter på ett år.
  • Om man slår ihop alla arabländers BNP får man ungefär samma summa som ett enda europeiskt land: Spanien.

Lewis finner samma nedslående bild när han studerar statistiken över aktiva forskare, ofta citerade artiklar och forskningsrapporter:

Den amerikanska samhällsdebattören Dinesh D’Souza har träffande sagt att om det inte vore för oljan hade arabländerna varit lika fattiga och desorganiserade som staterna i Afrika. Ett annat problem är den utbredda despotismen:

Western-style parties and parliaments almost invariably ended in corrupt tyrannies, maintained by repression and indoctrination. The only European model that worked … was the one-party dictatorship. … Since the death of the Egyptian president Nasser, in 1970, no Arab leader has been able to gain extensive support outside his own country. Indeed, no Arab leader has been willing to submit his claim to power to a free vote.

En del muslimer har sökt svaret på de problem som konfronterar den muslimska världen i mer modernisering. Turkiet är ett exempel. Men många har dragit slutsatsen att det är moderniteten som är roten till det onda och att den muslimska världen bara kan lösa sina problem genom att återgå till en form av islam som inte är kontaminerad av den moderna, västerländska kulturen.

Huntington eller Fukuyama?

På vems sida i debatten hamnar Lewis? Huntingtons eller Fukuyamas? Det är svårt att avgöra. Framställningen i “The Crisis of Islam” lämnar sällan den deskriptiva nivån. Lewis förefaller vara medveten om att han rör sig på minerad mark och uttrycker sig väldigt sällan i provokativa termer. Den enda gången som Lewis tar ut svängarna är när han jämför Saudiarabien med Ku Klux Klan:

Imagine that Ku Klux Klan or some similar group obtains control over the state of Texas, of its oil and therefore of its oil revenues, and having done so, uses this money to establish a network of well-endowed schools and colleges all over Christendom, peddling their peculiar brand of Christianity. … The custodianship of the holy places and the revenues of oil have given worldwide impact to what would otherwise have been an extremist fringe in a marginal country.

Förmodligen skulle han själv säga att han står Fukuyamas optimism närmare än Huntingtons pessimism. Lewis förefaller vara övertygad om att den militanta grenen av islam inte har något större stöd bland världens muslimer och att de flesta muslimer följaktligen är positivt inställda till demokrati och kanske rentav marknadsekonomi. Problemet med denna tes är att han inte argumenterar för den.
Lewis säger att de flesta muslimer vill ha demokratiska institutioner och goda relationer till väst, men är det verkligen möjligt att förena islam med demokrati? Har inte det moderna samhället en kulturell grundval? Fungerar den liberala demokratin och marknadsekonomin under vilka sociala förhållanden som helst? Spelar det ingen roll vad människor har för värderingar? Finns det inga komplikationer överhuvudtaget? Lewis hävdar att för muslimer är den religiösa identiteten ofta viktigare än de politiska lojaliteter som följer av ett medborgarskap. Innebär det att många muslimer värderar sin religion högre än det demokratiska styrelsesättet?
Lewis citerar mängder av statistik när han skall dokumentera sitt påstående att moderniseringen av den muslimska världen, framför allt arabländerna, har misslyckats. Men varför har moderniseringsprocessen gjort fiasko i just den delen av världen? Är det en ren tillfällighet att det muslimska land som har kommit längst på vägen mot demokrati och ekonomiskt välstånd är Turkiet, dvs. det land som värderingsmässigt ligger närmast Europa?
Kommunismens kritiker brukar säga att problemet med kommunismen inte är att den ibland leder till diktatur, utan att den alltid gör det. Det socialistiska kravet på s.k. samhälleligt inflytande är egentligen bara en omskrivning för ett krav på förstatligande. Men när statens makt växer, måste det civila samhällets makt minska i motsvarande omfattning. Kommunismen är ett problem därför att den leder till maktkoncentration och koncentration av makt är ett problem därför att det inte är förenligt med ekonomisk utveckling och vidsträckta individuella fri- och rättigheter. Islam gör ingen skillnad mellan politik och religion. Kommunismen politiserar ekonomin, islam islamiserar politiken. På vilket sätt skulle politikens underordnade under islam bidra till ekonomisk utveckling och demokratiska fri- och rättigheter? Vilka empiriska data stödjer en sådan tolkning?
Eller menar Lewis att islam är förenligt med demokrati och ekonomisk utveckling under förutsättning att islam förändras? Men på vilket sätt måste islam i så fall förändras? Dessutom: finns det idag några som helst tecken på att en islamisk reformation är i antågande? Menar Lewis kanske att den kris som muslimska länder har hamnat i kommer att driva fram en islamisk reformation? Vad är det som talar för det? Är det inte tvärtom fallet att fördjupningen av den ekonomiska och sociala krisen i arabvärlden har ägt rum parallellt med radikaliseringen av islam?
Det är svårt att komma förbi intrycket att Lewis inte anser att islam är något demokratiskt problem. Det enda mörka molnet på hans himmel förefaller vara Al Qaida:

If the leaders of Al-Qa’ida can persuade the world of Islam to accept their views and their leadership, then a long and bitter struggle lies ahead, and not only for America. Europe, more particularly – Western Europe, is now home to a large and rapidly ,growing Muslim community, and many Europeans are beginning to see its presence as a problem, for some even a threat.

Det är givetvis sant att Al Qaida är ett problem, men frågan är om Al Qaida är det enda bekymret. Är det inte ett problem att sharia inte förbjuder användning av våld om syftet är att stärka islams makt (sharia reglerar användningen av våld under jihad, sharia utesluter inte användning av våld)? Antag att en kristen församling hade deklarerat att alla medlemmar har en helig plikt att stärka organisationens makt, att det inte är förbjudet att använda våld om det gagnar den heliga saken och att de som dör under denna kamp blir martyrer och erhåller en biljett till paradiset som belöning. Handen på hjärtat: hur många tror att en sådan organisation hade blivit omfamnad av det politiska etalissemanget på det sätt som islam idag blir omfamnat?
“The Crisis of Islam” är dock ingen dålig bok. Tvärtom, det är en både välskriven och intressant bok. Men den kan kännas aningen tunn då författaren, mer sällan än ofta, lämnar den deskriptiva nivån. Boken ställer fler frågor än den besvarar. Lewis hade definitivt vunnit på att resonera mer om sina slutsatser.