Yearly Archives: 2020

Immanuel Kants huvudverk är tre till antalet. Kritik av det rena förnuftet (1781) handlar om metafysik och kunskapsteori. Kritik av det praktiska förnuftet (1788) handlar om etiska problem. Det sista verket, Kritik av omdömet (1790), handlar om estetiska frågor.
I denna artikel ska vi titta lite närmare på Kants filosofi. Vår källa är den brittiske filosofen Roger Scrutons Kantintroduktion: Kant. A Very Short Introduction (Oxford University Press, 2001).

Kritik av det rena förnuftet

Immanuel Kant följde noga debatten mellan empirister och rationalister och det problem som intresserade honom var frågan om den objektiva kunskapens möjlighet. Kan vi ha objektiv kunskap om verkligheten?
Empirister och rationalister intog motsatta ståndpunkter i frågan. Empiristerna förnekade att objektiv kunskap är möjlig. Rationalisterna hävdade motsatsen.
David Hume är den kanske mest kända empiristen. Hume hävdade all kunskap i slutändan är återförbar på sinnesförnimmelser och att sinnesförnimmelser alltid är subjektiva.
Hur vet jag att jag har ätit pizza? Maträtten såg ut som en pizza, den luktade pizza och smakade pizza. Min övertygelse är baserad på dessa sinnesförnimmelser. Det faktum att andra människor säger sig kunna verifiera min uppfattning ändrar ingenting i sakfrågan. Även de har sett pizzan, smakat och luktat på den.
Objektiv kunskap förutsätter en distinktion mellan verklighet och synbar verklighet. Objektivism innebär att verkligheten kan avvika från vår uppfattning om den. Hume menade att det inte finns någon annan verklighet än den som våra sinnen presenterar för oss. I empirismen sammanfaller objektiv verklighet och synbar verklighet. Objektiv kunskap är därför omöjlig. All kunskap vilar på en subjektiv grund.

Rationalisterna drog den motsatta slutsatsen. Gottfried Leibniz menade Hume hade rätt: sinnesförnimmelser är subjektiva. Därför ska vi inte grunda kunskapen på dem. Istället föreslog Liebniz att kunskapen ska grundas på satser som är sanna a priori eller oberoende av verkligheten? Rationalisterna hade olika förslag på vilka satser som skulle utgöra axiom i ett sådant system, men grundtanken var densamma. När satserna väl var på plats skulle en total beskrivning av verkligheten härledas från dem.

Kants menade att både empirister och rationalister hade fel. Istället föreslog han en syntes av empirism och rationalism.

Kants kritik av empirismen

Kant menade att Hume blandade ihop sinnesförnimmelser med erfarenheter. Sinnesförnimmelser utgör kunskapens råmaterial, men de hjälper oss föga när vi ska förstå verkligheten.
För att förstå verkligheten behöver vi en substanskategori och kategorier för tid, rum och kausalitet. Substansbegreppet ger oss möjlighet att tala om ting av olika slag.
Kausalitetsbegreppet ger oss möjlighet att beskriva dessa tings interaktion. Rumsbegreppet ger oss möjlighet att slå fast var interaktionen mellan tingen äger rum och tidsbegreppet ger oss möjlighet att säga när och under hur lång tid som den pågår.
Skillnaden mellan sinnesförnimmelser och erfarenheter är att de sistnämnda har struktur. Kant menade att de får denna struktur från kategorierna “substans”, “tid”, “rum” och “kausalitet”. Utan dessa kategorier existerar det inga erfarenheter, endast oorganiserade sinnesförnimmelser.
Kants argument är transcendentalt. Världen består av spatio-temporala objekt i kausala relationer, men det innebär inte nödvändigtvis att vi kan förstå den som sådan. Tvärtom. Våra sinnesförnimmelser saknar den för kunskapen nödvändiga strukturen. Kants tes var att anledningen till att vi förstår världen är att vi har organiserat den i termer av substans, tid, rum och kausalitet. Dessa kategorier utgör en del av oss. Detta var Kants “kopernikanska revolution” i filosofin. Istället för att utgå ifrån verkligheten och fråga sig hur våra kognitiva förmågor kan ha kunskap om den, härledde han verklighetens a priorigränser från medfödda kategorier. Kant ställde sig alltså på rationalisternas sida mot Hume.

Kants kritik av rationalismen

Kant hade tagit parti för rationalismen när han dissekerade Humes argument. Nu skulle han vända empirismen mot rationalismen eller det “rena förnuftet”. Kant menade att alla försök att beskriva världen utan referens till empiriska fakta ger upphov till antinomier. En antinomi är ett logiskt felslut som gör det möjligt att från en och samma premiss härleda ett påstående och dess negation.
I följande exempel visar Kant att vi kan bevisa att universum måste vara evigt och att universum inte kan vara evigt.

Tes: universum har en början.
Om universum har en början, fanns det en tidpunkt då universum inte existerade. Vid denna tidpunkt existerade ingenting.
Ingenting kan inte orsaka någonting.
Universum existerar.
Alltså: universum måste ha existerat alltid.

Därefter visar Kant att universum inte kan vara evigt.

Tes: universum har alltid existerat.
Om universum inte har någon början i tiden har det fram till idag förflutit oändlig tid.
En oändlighet kan inte vara begränsad.
Den tid som har förflutit fram till idag kan därför inte konstituera en oändlighet.
Alltså: universum måste ha en början.

Problemet med rationalismen eller det rena förnuftet var att den trodde sig kunna förstå verkligheten utan att undersöka den. Detta är inte möjligt, menade Kant. Kategorierna förser våra erfarenheter med en intellektuell struktur. De befolkar våra upplevelser med substanser, tid, rum och kausala relationer, men det räcker inte. Vi vill ha kunskap om konkreta objekt som befinner sig på bestämda platser vid bestämda tidpunkter och som påverkar varandra. Detta kräver empiriska studier, menade Kant.

Till metafysikens försvar

Upplysningen och den vetenskapliga revolutionen hade gett metafysiska argument dåligt rykte. Kant instämde delvis i kritiken av metafysiken. Han ville dock inte avfärda all metafysik. Kant var övertygad om att all kunskap vilar på en metafysisk grundval, vetenskapen inkluderad.
David Hume hade sagt att kunskap är syntetisk eller analytisk. Syntetiska sanningar baseras på erfarenheter. Satsen “Ungkarlar är olyckliga” är syntetisk. Analytiska sanningar är definitionsmässiga sanningar. Satsen “Ungkarlar är ogifta” är analytisk.
Kant menade att kunskapens grundvalar är syntetisk a priori. Med andra ord: han hävdade att det finns syntetiska påståenden vars giltighet är oberoende av erfarenheten. Vad innebär det?
Föreställ dig att det är tidig morgon och att du vaknar. Du kastar en snabb blick på klockan. Därefter sätter du dig upp i sängen. Du ser dig omkring och konstaterar att ditt sovrum ser ut som det brukar göra. Du reser dig upp, går in i köket och gör i ordning frukost. Du känner dig hungrig, men efter att ha ätit frukost försvinner hungerkänslorna.
Kant menade att den värld som möter oss när vi slår upp våra ögon har en färdig intellektuell struktur. Det är en kausalt organiserad verklighet som består av konkreta objekt som befinner sig på bestämda platser vid bestämda klockslag.
Kant menade att vi inte skulle kunna uppleva verkligheten på detta sätt utan de abstrakta kategorierna substans, tid, rum och kausalitet. Kunskapen har metafysiska villkor och de utgörs av dessa kategorier. Kategorierna är, i sin tur, syntetisk a priori. Hur kan kunskap vara syntetisk a priori?
Världen består av spatio-temporala objekt i kausala relationer med varandra, men vi skulle inte kunna uppfatta detta utan kategorierna substans, tid, rum och kausalitet. Substans, tid, rum och kausalitet är därför villkor för empirisk kunskap. Utan dessa kategorier skulle vi inte ens kunna tänka. Därför beskriver kategorierna också verkligheten, om än på ett extremt abstrakt plan. Därför är de syntetiska.
Kategorierna är a priori därför att de inte är härledda från verkligheten. Vi kan till exempel inte observera substanser, endast olika instanser av substansbegreppet, till exempel bord och stolar. Utan denna kategori skulle vi inte kunna undersöka verkligheten, än mindre tänka. Substanskategorin är därför förutsatt. Därför är den också sann a priori.

Kritik av det praktiska förnuftet

I Kritik av det rena förnuftet kritiserade Kant samtida empiristisk och rationalistisk filosofi. I Kritik av det praktiska förnuftet diskuterar Kant moraliska frågor. Den första kritiken syftade till att demolera empirism och rationalism. I den andra kritiken har Kant ett mer konstruktivt syfte. Moral är centralt i människors liv, men ett lätt offer för filosofisk skepticism och Kants målsättning med sin andra kritik var att ge moraliska satser en rationell grundval.

Vad är frihet?

Moral förutsätter frihet. Med “frihet” syftade Kant på individens förmåga att kunna orsaka sina handlingar. Om en individ är fri, finns det, enligt Kant, inte några orsaker till dennes handlingar bortom dennes beslut att agera.
Frågan är emellertid vad detta innebär.
Låt oss illustrera Kants tes med berättelsen om den barmhärtige samariten från Bibeln.

Den barmhärtige samariten. Källa: Wikimedia.

Varför visade den förbipasserande prästen barmhärtighet? En möjlighet är att prästen hjälpte den överfallne mannen av egoistiska skäl. Han kanske ville demonstrera sin religiösa entusiasm. Kanske var han övertygad om att Gud ser allt och att Gud straffar de som inte hjälper sin nästa.
En annan möjlighet är att prästen hjälpte mannen av psykologiska skäl. Han kanske tillhörde den grupp av människor som mår bra av att “göra rätt”.
Båda dessa fall är, om vi får tro Kant, exempel på ofritt handlande. Alla handlingar vars orsaker är passioner, känslor, begär eller liknande klassificeras av Kant som heteronoma. Den autonoma individen är en person som övervunnit alla heteronoma inflytanden och endast agerar i enlighet med förnuftets röst. En individ som gör det som förnuftet kräver av honom eller henne är fri. Att vara fri, är för Kant att lyda förnuftets lagar.

Frihetens problem

Frihetsbegreppet kan verka självklart, i realiteten är det djupt problematiskt. För det teoretiska förnuftet, det förnuft som Kant beskrev i Kritik av det rena förnuftet, finns ingen frihet. Allt har en orsak. Allting är styrt av naturens oomkullrunkeliga lagar. Frågan är alltså vad Kant menar när han säger att vi är fria. Vilka är “vi” i hans argument?

Vem är jag?

Kants svar är: det transcendentala jaget. När Kant säger att vi är fria syftar han alltså inte på konkreta individer. Den empiriska individen är underordnad naturens lagar. Hon är allt annat än fri. Det fria jaget kan därför inte tillhöra den empiriska verkligheten. Det måste vara ett transcendentalt jag.
Frågan är dock vad det innebär.
I Kritik av det rena förnuftet hävdade Kant att substans, tid, rum och kausalitet är transcendentala kategorier. De är inga empiriska objekt. De är inte möjliga att observera. Istället utgör de den empiriska kunskapens möjlighetsbetingelser.
Det transcendentala jaget har en snarlik status i Kritik av det praktiska förnuftet. Det transcendentala jaget är inget vars existens förnuftet har demonstrerat. Det är frihetens förutsättning. Frågan är emellertid hur det transcendentala jaget kan påverka en verklighet som det inte tillhör. Orsaksbegreppet kan endast tillämpas på den empiriska naturen. Scruton skriver att Kant inte hade ett svar på denna fråga.

Det kategoriska imperativet

Det faktum att vi är fria att handla innebär inte nödvändigtvis att vi är kapabla att handla. Ska jag äta ett äpple eller en apelsin? Frågan är vad det är som motiverar människor?
Det var det som Hume syftade på när han sade att förnuftet inte kan motivera oss. Våra målsättningar är en produkt av våra begär och känslor. Det är min smak som fäller avgörandet när jag ska välja mellan äpplet och apelsinen, inte det faktum att jag har valfrihet. Förnuftets roll är att hjälpa oss att tillfredsställa våra behov. Det är, med Humes ord, en slav under våra passioner.
Följaktligen tvivlade Hume också på möjligheten av en objektiv moral. Olika individer har olika passioner. Några föredrar äpplen, andra apelsiner. Någon kanske ogillar båda. En objektiv moral måste gälla för alla människor. Om förnuftet är slav under passioner och begär, är detta inte möjligt.
Kants förslag till lösning var det kategoriska imperativet. Om det kategoriska imperativet ska kunna motivera människor att handla på ett eller annat sätt, måste tre villkor vara uppfyllda.
För det första: vi kan inte grunda en objektiv moral på till exempel smak eftersom olika människor har olika smak. Därför måste begreppet abstrahera bort allt det som är subjektivt tills endast det objektiva kvarstår och det är, om vi får tro Kant, vårt förnuft. För det andra: en rationell aktör måste acceptera imperativet eftersom det är objektivt. För det tredje: accepterandet av imperativet måste medföra att individen förvärvar ett handlingsmotiv. Ett exempel:

Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag.

Problemet är återigen det transcendentala jaget. Den transcendentala jag tillhör inte den empiriska verkligheten. Den är inte underordnad kausaliteten. Frågan är därför hur det kategoriska imperativet ska kunna motivera detta jag om jaget är immunt mot kausalitet. Kant hade inget svar på denna fråga.
Däremot hade han ett svar på en annan fråga. Vad innebär det att en moralregel är sann eller objektiv?
Antag att vi till exempel att vi förespråkar en pragmatisk syn på lögner. Vi kanske hävdar att det ibland är moraliskt försvarbart att ljuga, till exempel om det gagnar den som ljuger. Det som vi egentligen säger är alltså att det vid sidan om lögner och löften existerar en tredje kategori, så kallade falska löften. Finns det falska löften eller är kategorin en kontradiktion? Kant menade att vi kan testa om vår regel utgör ett kategoriskt imperativ. Om begreppet är kontradiktoriskt, är det falskt. Begreppet “falskt löfte” är också kontradiktoriskt. Ett falskt löfte är inget löfte. Det är en lögn. Följaktligen är vår regel inget kategoriskt imperativ.

Kritik av omdömet

Kritik av det rena förnuftet handlade om kunskapsteoretiska problem. Kants målsättning var att försvara den vetenskapliga objektiviteten mot Humes skepticism. Kritik av det praktiska förnuftet hade till uppgift att försvara universalism och objektivism inom moralfilosofin mot relativism och subjektivism.
I den Kritik av omdömet diskuterar Kant estetiska problem.
Teoretisk kunskap skiljer mellan sant och falskt. Det är skälet till att debatter om teoretisk kunskap vållar så få problem. Debatter om moraliska problem är mer svårhanterliga och skälet är att moraliska satser inte beskriver verkligheten. De är inte sanna eller falska i teoretisk mening. Moralsatser är normativa. De föreskriver hur vi ska tänka och handla. Det finns alltså inte samma solida grund för debattörer att stå på inom moralfilosofin som i den teoretiska filosofin. Begreppet “kategoriskt imperativ” var också tänkt att kompensera för denna brist.
Kant menade att estetiska diskussioner är än mer bångstyriga. I estetiken existerar ingen motsvarighet till den teoretiska filosofins sanningsbegrepp eller det kategoriska imperativet i moralfilosofin. Estetiska upplevelser är subjektiva. De är alltid en specifik individs upplevelser. Det intressanta är att det inte hindrar människor från att diskutera och jämföra konst.

Mona Lisa. Källa: Wikimedia.

De som säger att Mona Lisa är stor konst, men avfärdar Andy Warhols Brilloboxes som skräp förefaller inte mena att det endast är en fråga om subjektiva åsikter. Om de hade varit övertygade om att konst endast handlar om tycke och smak, hade de inte debatterat konst. De förefaller vara genuint övertygade om att skönhet är en kvalitet hos da Vincis tavla och att denna kvalitet saknas i Andy Warhols Brilloboxes. Frågan är hur detta går ihop.

Vad är skönhet?

Antag att jag betraktar ett landskap och säger “Det är vackert”. En ko som betraktar samma vy ser endast gräs, träd, berg och kanske en blå himmel. Hur kan jag se något som kon inte ser? Med andra ord: Vad innebär det att ha en skönhetsupplevelse?
Kant menade att skönhet är en upplevelse av enhet. Istället för gräs, träd, berg och kanske en blå himmel upplever vi enhet av dessa. Denna enhet finns inte ute i naturen. Den är istället en produkt av vår föreställningsförmåga. Därför är skönhetsupplevelser upplevelser av harmoni.
Kant menade att skönhetsupplevelser förutsätter en kontemplativ attityd. När vi kontemplerar ett konstverk är vårt mål inte kunskap om det. Inte heller vill vi göra något med verket. Vi bara betraktar det. Det var det som Oscar Wilde syftade på när han sade “All art is quite useless”. När vi betraktar ett föremål ur en estetisk synvinkel, sätter vi alla våra intressen inom parentestecken. Det estetiska omdömet är frukten av en kontemplation över ett objekt som bedöms för dess egen skull.
Även rationella varelser kan bete sig som kor ibland. Om vi har för avsikt att köpa upp samma område och exploatera det ekonomiskt, kommer vi, i likhet med kon, att se gräs, träd, berg och kanske en blå himmel.

En objektiv estetik?

Varför debatterar vi konst om skönhetsupplevelser är subjektiva? Ett skäl är, som vi har sett, att den estetiska kontemplationen har något objektivt över sig. När vi betraktar ett konstverk, sätter vi våra subjektiva intressen inom parentestecken och låter verket tala fritt.
Det är anledningen till att vi diskuterar och jämför konst. Vi upplever att vi kan göra det därför att vi har exkluderat oss själva från själva upplevelsen.
Innebär det också att vi faktiskt kan skilja mellan bra och dålig konst? Teorier om verkligheten kan testas med empirisk metod. Moralregler kan testas för kontradiktioner. Kan vi testa estetiska omdömen? Kant menade att vi inte kan göra det. Estetiska diskussioner är oundvikliga därför att vi är rationella varelser. De är dock inte möjliga att fullborda. Estetiska debatter är oundvikliga och grundlösa. Det existerar inga estetiska sanningar.

Slutord

Kant – A Very Short Introduction fokuserar på Kants tre huvudverk. Resten av boken behandlar filosofens politiska ståndpunkter. Kant beundrade Rousseau, men var kritisk till franska revolutionen. Han var republikan och motståndare till slaveri. Han försvarade privat egendom och förordade en uppdelning av statens makt, en idé som Montesquieu skulle utveckla. Han var skeptiskt inställd till demokratin eftersom den riskerar att urarta i majoritetstyranni.
Kants största bedrift var dock hans försvar av upplysningen. Kant var upplysningens store filosof. Som sådan hävdade han att förnuftet har en plats i samtliga tre diskursiva sfärer. Kant försvarade vetenskap och förnuft mot relativism. Han försvarade moralisk objektivism mot moralisk subjektivism. Han förklarade varför vi argumenterar i estetiska frågor.