I maj innevarande år mördades över 20 barn och vuxna vid en skolskjutning i Uvalde, Texas. Efteråt arrangerade elever från skolor i området en protest. Eleverna samlades utanför Rhode Islands stadshus på skoltid och krävde skärpta vapenlagar. I samma område kan nio av tio studenter inte räkna och åtta av tio har allvarliga problem med att uttrycka sig skriftligt och muntligt.
I sin senaste bok, The Marxification of Education: Paulo Freire’s Critical Marxism and the Theft of Education, (New Discourses, 2022), presenterar den amerikanske matematikern James Lindsay en förklaring till varför det amerikanska utbildningssystemet inte längre utbildar. Lindsay menar att amerikanska skolor har kidnappats av politiska aktivister som poserar som lärare och som använder sin arbetstid till att träna barn till vänsteraktivister i stället för att hjälpa dem att bli produktiva medborgare.
The Marxification of Education ska besvara frågan hur det gick till när amerikanska skolor marxifierades.
Reproduktionsproblemet
Marx var övertygad om att verkligheten är en process, att det är en process som alltid rör sig framåt, aldrig bakåt och att dess motor är kontradiktioner.
Mänskliga samhällen är inga undantag från denna regel. Motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden under kapitalismen är ett specialfall av den allmänna kontradiktionstesen. Kapitalismens kollaps kan, om vi får tro Marx, fördröjas, men inte undvikas.
På 1920-talet stod det klart för många kommunister och socialister i väst att denna teori är falsk.
Den ungerske kommunisten George Lukács var en av kritikerna. Lukács menade att socialister inte kan ta för givet att kapitalismen ska bryta samman. Socialismens seger förutsätter klasskamp, men arbetare är inte revolutionära till sin natur. De vet inte om att de lever i ett klassamhälle och att de tillhör en förtryckt klass. Revolutionärt klassmedvetande är, förklarade Lukács, något som måste läras ut. Det är, sade han, en pedagogisk uppgift som socialister och kommunister måste ta sig an om socialismen ska segra.
Den amerikanske pedagogen och socialisten Henry Giroux har sagt att denna insikt demoraliserade vänstern under en lång period. Den revolution som Marx hade utlovat var inte längre självklar.
Det skulle dröja till 80-talet innan reproduktionsproblemet hade blivit löst. Enligt Giroux presenterades lösningen i två böcker: Pedagogy of the Oppressed (1968) och The Politics of Education (1985). Författaren var den brasilianske kommunisten och pedagogen Paolo Freire. Freire menade att vänstern måste skaffa sig kontroll över de pedagogiska utbildningarna och använda dessa för att radikalisera lärarstudenter, instruera dem att det är deras moraliska plikt att träna barn och ungdomar till vänsteraktivister i stället för att lära dem att räkna, läsa och skriva.
Giroux blev god vän med Freire och den kritiska pedagogikens främste evangelist. Enligt Lindsay lyckades han med konstycket att få drygt 100 marxister att bli anställda som pedagogikprofessorer. I mitten av 90-talet var de pedagogiska institutionerna under Freire-vänsterns kontroll.
Paolo Freires kritiska pedagogik
Freire menade att det är utbildningsystemet i de kapitalistiska länderna som är huvudförklaringen till att socialistisk agitation möter så stort motstånd. Problemet med det traditionella utbildningssystemet är att det stabiliserar status quo och det gör det genom att utrusta människor med färdigheter som möjliggör för dem att leva produktiva liv.
Freire kallar traditionell pedagogik “bankpedagogik”. Eleven ses som ett bankkonto, lärarens uppgift är att sätta in kunskaper på kontot. Eleven ska sedan använda det insatta kapitalet för att bli framgångsrik i samhället.
Freire vill ersätta bankpedagogiken med kritisk pedagogik. Den kritiska pedagogiken prioriterar inte traditionella färdigheter. Dess mål är inte barn och ungdomar som kan räkna, läsa eller skriva. Freire vill destabilisera status quo. Freire ville skapa ett utbildningsystem som tränar politiska aktivister. Trots att Freire titulerade sig “pedagog” är hans böcker synnerligen sparsamma med referenser till samtida pedagogisk teori. I stället åberopade han sig på Marx, Castro, Lenin, Mao, Frankfurtskolan och Che Guevara.
Kunskapssamhället som det nya klassamhället
Marx menade att privat egendom stratifierar samhället, att arbetarna är förlorarna och borgarna vinnarna. Eftersom problemet är strukturellt kan det endast lösas genom att arbetarna blir medvetna om att problemet är strukturellt, att de organiserar sig och bedriver klasskamp.
Freire är marxist, men han är inte primärt intresserad av ekonomiska frågor. Hos Freire har formell utbildning övertagit den privata egendomens roll hos Marx. Freire hävdar att det traditionella utbildningssystemet delar in människor i grupper med olika kunskaper och i förlängningen av det, olika makt. De som äger formella kunskaper har all makt, medan de som saknar formella kunskaper är maktlösa. Att vara utbildad är för Freire således att äga något som är tillgängligt för vissa, men som exkluderar andra.
Freire menar att de som har formell utbildning har skapat ideologier som legitimerar deras dominerande position i samhället.
Marx’ mål var ett samhälle utan privat egendom, Freire vill ersätta formell utbildning med politisk utbildning. Marx var övertygad om att det krävdes klasskamp för att arbetarna ska kunna ta makten över produktionsmedlen. Freire vill organisera människor med marginaliserade kunskaper till kamp om kontrollen av medlen för kunskapsproduktion.
Hur fungerar den kritiska pedagogiken?
Det första steget karakteriseras av dialog. Läraren pratar med eleven. Syftet med konversationen är att göra det möjligt för läraren att identifiera generativa teman. Ett generativt tema är något som handlar om elevens liv, som engagerar denne emotionellt och som kan användas för att radikalisera denne.
Lindsay använder följande exempel på hur en matematikuppgift kan användas för politiska syften. “Johnny åker till nöjesfältet med sina föräldrar. Det är 20 mil till nöjesfältet och efter en timme har de kört halva sträckan. Hur långt är det kvar till nöjesfältet?”.
Läraren börjar med att be alla som har besökt ett nöjesfält innevarande år att räcka upp handen. Om inte alla räcker upp handen, noterar läraren det. Det indikerar ekonomiska skillnader mellan familjer. Om fler pojkar än flickor räcker upp handen, gör läraren ytterligare en anteckning. Läraren noterar kanske att de flesta elever åkte bil till nöjesfältet. Det skulle kunna användas som underlag för en diskussion om klimatfrågor. Läraren kan ta fasta på ordet “familj” i uppgiftens formulering och initiera en diskussion om alternativa familjekonstellationer.
Möjligheterna är många. Det centrala är emellertid att lektionens målsättning i detta stadium inte är att lösa det matematiska problemet, utan att finna generativa teman.
I nästa steg kodifierar läraren det generativa temat. Kodifieringen transformerar det generativa temat till ett abstrakt problem. Familj är ett generativt tema. När detta tema har kodats består en familj inte av mamma, pappa, barn, utan av människor som lever tillsammans. Ekonomi är ett annat generativt tema. När detta tema har kodats existerar det ekonomiska skillnader, men det är skillnader mellan människor, inte skillnader mellan grupper av människor. Kodifieringen är viktig därför att den ger eleverna möjlighet att utforska temat utan att bli oroliga, arga eller beklämda.
I det tredje och sista steget avkodas abstraktionen. Freire delar in detta steg i tre faser.
Under läsningsfasen introduceras den marxistiska analysen utan att ordet “marxism” används. Läraren kanske ställer frågan: “Varför har vissa mer pengar än andra?” Han ger sedan eleverna ett tips om det rätta svaret. “Finns det grupper som har det sämre ställt än andra?” Emfasen på grupper är nödvändig för att undvika att eleverna drar felaktiga slutsatser. Ett möjligt svar på frågan är ju att vissa människor har investerat i en dyr utbildning och därför har högre lön än andra. I stället lyfter läraren fram strukturella faktorer. Det är inte individuella beslut och talanger som orsakar skillnader mellan människor, skillnaderna är mellan grupper av människor och de är orsakade av en entitet med namnet “samhälle”.
Under problematiseringsfasen problematiseras de samhälleliga eller strukturella faktorerna. Samhället har nu blivit ett moraliskt problem. Läraren fortsätter att uppmana till diskussion, men nu är emfasen på emotioner. Eleverna uppmanas att sätta sig in i de drabbades situation. “Hur skulle du känna dig om din familj inte hade råd att besöka nöjesfältet? Vad skulle du säga till de av dina kamrater som har gjort besöket och berättar om en rolig dag? Tycker du att det är rättvist att inte alla barn kan besöka ett nöjesfält?” Eleverna inser nu att kodifieringen inte handlar om människor i allmänhet, utan om konkreta individer.
Under identifieringsfasen lär sig eleverna att de konkreta individerna i det generativa temat är dem själva. Läraren fortsätter att bombardera eleverna med emotionellt laddade frågor. “Var befinner du dig i detta drama? På vilken sida?” “Vilket ansvar har du?” “Vad kan du göra?” Det är nu radikaliseringen fullbordas. Det matematiska problemet har därmed transformerats till en fråga om skuld och oskuld, handling och passivitet, ont och gott och alla dessa termer har getts en strukturell eller marxistisk tolkning.
Fungerar det?
Liberaler och konservativa brukar förlöjliga kommunistisk indoktrinering och säga det inte fungerar. Människor är, säger de, inte så dumma att de går på sådant trams. På den punkten har de emellertid fel, menar Lindsay. Den kritiska pedagogiken producerar förvisso inte produktiva medborgare, men den gör det som den är designad att göra: Den skapar frustrerade, arga och bittra aktivister som vill störta samhället i gruset.
Freire förstod att om individen ska konvertera till socialism och revolution, måste upplevelsen likna det som människor går igenom när de blir troende. De måste vara en stark emotionell erfarenhet. Individen måste uppleva det som om han eller hon har blivit pånyttfödd och medlem av en helt ny gemenskap, de troendes gemenskap. Det är också anledningen till att det är meningslöst att debattera med wokeaktivister. Deras politiska övertygelse är inte baserad på logik och empiri, det är en i grunden religiös upplevelse. Det som står på spel för dem är därför inte deras övertygelse i snäv mening, utan medlemskapet. Människor med avvikande åsikter utgör inte ett hot mot deras idéer, utan mot den gemenskap som de tillhör.
De som befinner sig utanför gemenskapen är “nazi scum”, även pensionärer med rullatorer. Källa: Youtube.
Kommande artikel
I en kommande artikel ska vi ställa frågan om det som Lindsay beskriver även pågår i vårt avlånga land.