Den 8 november 2016 valdes Donald J. Trump till USA:s 45:e president. Det var en politisk jordbävning av sällan skådat slag. Trump hade ingen politisk bakgrund. Han hade gjort sig en förmögenhet på att bygga skyskrapor, kasinon och hotell och spelat huvudrollen i ett populärt TV-program.
Han kom från ingenstans.
I sin nyutkomna bok: The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution (Skyhorse Publishing, 2017) beskriver Roger Stone hur Trump lyckades, mot alla odds, att vinna presidentvalet.
Trump och politiken
Stone skriver att det var förre presidenten Richard Nixon som upptäckte Trumps politiska talang. Stone var god vän med Nixon och efter ett möte med Trump ringde Nixon upp Stone och förklarade att Trump hade allt man kunde begära. Nixon skrev också ett brev till Trump i vilket han sade att om Trump i framtiden skulle bestämma sig för att ställa upp i val, skulle han med all säkerhet vinna.
Trots att Trump var affärsman i grunden hade han alltid varit intresserad av politik, men hade han också sagt att han aldrig skulle ställa upp om han inte var säker på att vinna.
Inför presidentvalet år 2002 ställde Trump upp som kandidat för det lilla Reformpartiet. Reformpartiet, som var grundat av den excentriske miljardären Ross Perot, var dock präglat av inre konflikter och Trump insåg sedermera att det kunde kollapsa när som helst. Det var, förstod han, omöjligt att vinna ett presidentval med ett så splittrat parti i ryggen och han lade de politiska ambitionerna på hyllan.
Trump övervägde också att ställa upp år 2012, men backade ur efter att ha analyserat det politiska läget.
Ett år senare berättade Trump för Stone att han hade varumärkt den slogan som han skulle använda i valet 2016: “Make America Great Again”.
Primärval
Primärvalen används av partierna för att gallra fram en presidentkandidat. Primärvalen liknar presidentvalet i det att väljarna inte röstar på de olika kandidaterna. Istället utser de delegater som sedan nominerar presidentkandidaten på ett nationellt konvent.
Båda partier har dessutom så kallade superdelegater. Vanliga delegater är skyldiga att stödja den kandidat som väljarna har röstat på. Superdelegater kan rösta efter eget samvete. Medan det Republikanska partiet har förbjudit superdelegater att rösta efter eget gottfinnande, har Demokratiska superdelegater denna frihet.
Sjutton personer ställde upp i det Republikanska primärvalet. Media och förståsigpåarna var övertygade om att slaget skulle stå mellan Demokraternas Hillary Clinton och Republikanen Jeb Bush.
Trump ansågs chanslös.
Trump intar scenen
Den 16 juni 2016 tog Trump hissen ner från sin lyxvåning i Trump Tower till skyskrapans foajé för att deklarera att han hade för avsikt att ställa upp i presidentvalet.
I talet, som var helt improviserat, sade Trump att USA har slutat att vinna: fabriksjobben lämnar landet, illegala immigranter väller in från Mexiko, infrastrukturen förfaller, fattigdom och laglöshet breder ut sig. Amerika, förklarade han, hade blivit en internationell soptipp för andra länders problem.
Han dundrade mot den politiska eliten:
So I’ve watched the politicians. I’ve dealt with them all my life. … They will never make America great again. They don’t even have a chance. They’re controlled fully— they’re controlled fully by the lobbyists, by the donors, and by the special interests, fully. … I’m using my own money. I’m not using the lobbyists. I’m not using donors. I don’t care. I’m really rich.
Stone menade att detta skulle bli typiskt för Trumps kampanj. Han sade vad han hade på hjärtat och utan att censurera sina ord. Trump var: “What you see is what you get”.
Vanliga amerikaner trodde inte sina ögon: en politiker som säger vad han tycker och tänker och som struntar i politisk korrekthet.
När Megyn Kelly på FoxNews försökte nagla honom för hans kvinnosyn och påpekade att han hade använt nedsättande uttryck om kvinnor, svarade han lugnt: “Only Rosie O’Donnell”. Därefter gjorde han något som vanliga politiker aldrig vågade göra: han gick till mottattack:
Trump bröt mot all politisk etikett.
Traditionella Republikaner var livrädda för media och journalister. Trump förklarade öppet krig mot det som han kallade “fejknyheter” och bojkottade under en period till och med FoxNews, en TV-kanal som var känd för att åtminstone ibland sympatisera med honom.
Hans kommentarer om illegal invandring genererade en veritabel massmedial kritikstorm:
The U.S. has become a dumping ground for everybody else’s problems. … When Mexico sends its people, they’re not sending their best. They’re not sending you. They’re not sending you. They’re sending people that have lots of problems, and they’re bringing those problems with us. They’re bringing drugs. They’re bringing crime. They’re rapists.
Trump förklarade att han ville bygga en mur mellan Mexiko och USA för att stoppa den illegala invandringen och att Mexiko skulle betala projektet.
Den amerikanske debattören Ann Coulter sade att hon blev övertygad om att Trump hade en allvarlig chans att vinna presidentvalet om han inte backade i immigrationsfrågan. Trump backade inte.
Efter det att den Mexikos förre president, Vincente Fox, hade sagt att Mexiko aldrig kommer att gå med på något sådant, gick Trump till motattack:
Stone skriver att journalister försökte spela “Gotcha!” med honom. Syftet med spelet var att locka Trump att säga något så dumt att han skulle tvingas använda en hel vecka för att förklara sig. Högsta priset gick till den som lyckades tvinga honom att be om ursäkt.
Det saknades inte material. Jämfört med traditionella politiker betedde sig Trump som en elefant i en porslinsbutik. Den ena kontroversen avlöste den andra.
När krigshjälten John McCain kallade Trumps anhängare “tokstollar”, svarade Trump att McCain inte var någon hjälte. Hjältar, fortsatte han, blir inte tillfångatagna. Han kallade Hillary Clinton USA:s genom tiderna sämsta utrikesminister. Han ställde till med rabalder inom sitt eget parti när han sade att han övervägde att ställa upp som oberoende kandidat om han inte vann den republikanska nomineringen.
Clintons kampanj var grundad på en identitetspolitisk premiss och hon anklagade ofta Trump för sexism. Trump avfärdade Clintons kritik med att hon alltid spelar ut kvinnokortet när hon inte har något vettigt att säga.
Han sade att han skulle bomba skiten ur Islamiska staten och att han inte ens uteslöt kärnvapen.
Han började ge sina konkurrenter öknamn. Ted Cruz blev “Lying Ted”, Jeb Bush blev “Low Energy Jeb” och Hillary Clinton fick spenamnet “Crooked Hillary”. Folk skrattade.
Inga kor var heliga. Han attackerade donatorer, lobbyister och konsulter:
Stone skriver att han lämnade Trumps kampanjstab i augusti och ett skäl var att han var oenig med Trump om hur arbetet borde bedrivas. Han ville ha en traditionell valkampanj och ansåg att Trump inte skulle kunna vinna om han inte kämpade för segern med samma metoder som konkurrenterna.
Stone medgav efterhand att han hade fel.
Han var dock inte ensam om att underskatta Trump. Media, det politiska etablissemanget och Trumps motståndare var så förblindade av sin avsky för finansmagnaten att de inte kunde tro annat än att han snart skulle göra bort sig på allvar och vara ute ur leken. Det var ett ödesdigert misstag.
En slimmad organisation
Medan Trumps konkurrenter satsade miljarder på opinionsundersökningar, annonser, konsulter och organisation, var Trumpkampanjen extremt kompakt. Stone skriver att den sköttes av en liten grupp personer och var uppbyggd kring ett enkelt tema, formulerat av kampanjledaren Corey Lewandowsky: “Let Trump be Trump”.
KISS-principen
Stone skriver att Trumps agerande var väglett av den så kallade KISS-principen eller “Keep it Simple, Stupid!”. Han visste att väljarna var måttligt intresserade av detaljer. De vill veta vad han ville göra, inte nödvändigtvis hur han skulle göra det.
Hans lösning på problemet med illegal immigration var också enkel: han förklarade att han skulle bygga en mur. Förståsigpåarna och media förstod inte hur detta budskap kunde slå an hos väljarna, men vanliga amerikaner hade inga problem att förstå det: om någon kunde bygga en mur, var det Donald Trump.
Alternativa media
Både under primärvalen och presidentkampanjen använde Trump sig flitigt av alternativa media och Stone menar att det utgör en viktig del i förklaringen till hans seger.
På 60-talet fanns tre stora mediaorganisationer och när de tillsammans gick till attack mot den dåvarande republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater, var Goldwater mer eller mindre chanslös.
Trumps seger var delvis en funktion av att den teknologiska revolutionen hade brutit upp detta mediamonopol. Trump behövde inte de stora nyhetsbolagen för att nå ut till det amerikanska folket. Han kunde kommunicera med det direkt genom att använda Twitter eller Facebook utan att det kostade honom ett öre.
Det centrala i hans kampanj var stormöten. Medan hans konkurrenter spenderade miljarder på annonser och TV-reklam, satsade Trump på fysiska möten med väljare och presumtiva väljare. Han visste att dessa möten ändå skulle sändas direkt på TV.
Omorganisation inför konventet
Efter det att Trump hade vunnit primärvalen, hade han börjat ifrågasätta sin organisation. Han var den enskilt populäraste kandidaten i det Republikanska lägret, men det var konventet som hade det sista ordet. Frågan var om han kunde lita på konventet. Stone berättar att Trump ringde upp honom:
“Can they really steal this thing from me?” he asked. … “Yes, they can steal it, and they will try”, I said. “Even thought I won all the primaries?” “Yes, they’re going to play with the rules”.
På inrådan av Stone anställde Trump Paul Manafort. Manafort var republikan och expert på konventpolitik. Med Manaforts hjälp lyckades Trump dra lasset ända in i hamn.
Den 21 juli höll han sitt acceptanstal. En färgstark miljardär med alla odds emot sig hade blivit det Republikanska partiets presidentkandidat.
En sista omorganisering
Med konventet bakom sig verkställde Trump en sista omorganisering av sin kampanjstab. Paul Manafort ersattes av Steve Bannon och Kellyanne Conway.
Hillary Clinton – Obamas efterträdare
Trots att Trumps valkampanj var kantad av kontroverser, verkade han nästan osårbar. Hans konkurrent, Demokraten Hillary Clinton, hade det inte lika lätt.
Stone räknar upp en rad skäl till varför Clinton förlorade presidentvalet.
Ett viktigt skäl var hennes tunna meritförteckning. Hon hade varit professionell politiker under många år, men verkade inte ha åstadkommit något. När hon blev ombedd under en intervju med den amerikanska TV-stationen ABC att ge exempel på viktiga prestationer, svarade hon inte på frågan.
På sin webbplats försökte hon i efterhand att förklara sig. Hon sade att hon hade kämpat för kvinnor och barn och sexuella minoriteter, men hon kunde inte ens nämna en viktig lag som hon hade röstat för som senator.
Därefter begick Clinton, enligt Stone, ett ödesdigert misstag: eftersom hennes meritförteckning inte innehöll något värt att beakta, bestämde hon sig för att marknadsföra sig som Obamas efterträdare. Hon skulle avlösa den populäre presidenten. Hon var ju hans utrikesminister. Endast hon kunde slutföra hans viktiga arbete.
Problemet var att Obamaadministrationen inte hade lyckats särskilt väl på många viktiga områden. Obama var omtyckt som person, hans politik var inte lika populär.
Ekonomin gick inte direkt på högvarv. Mellan 1930 och 2015 har USA haft 14 presidenter. Endast två av dessa har presiderat över en ekonomi där tillväxttakten varje år legat under tre procent: Herbert Hoover och Barack Obama. Industrijobben hade fortsatt att minska när företag flyttade produktionen utomlands. Heltidsjobben blev färre och allt fler amerikaner tvingades ha flera arbeten för att kunna försörja sig. Andelen fattiga amerikaner hade inte minskat under Obama och andelen extremt fattiga amerikaner hade ökat. Allt fler människor levde på matkuponger. Skattetrycket hade ökat bland annat på grund av den allt annat än populära sjukvårdsreformen Obamacare.
Amerika hade inte endast blivit fattigare under Obama, tillsammans med Clinton hade han fördubblat USA:s statsskuld till svindlande 20 triljoner dollar.
Den utrikespolitiska scenen var inte mindre kaotisk. Clinton försökte ge sken av att hennes administration hade mer eller mindre vunnit kriget mot terrorismen, men terroristattacken i Benghazi visade att detta inte var sant.
I Mellanöstern blev situationen allt mer kaotisk. Iran hade av allt att döma ambition att utveckla egna kärnvapen. I Syrien och Irak expanderade den Islamiska staten sitt inflytande. Det islamistiska våldet hade spridits till Europas storstäder. Under 2016 verkställde islamiska terrorister tio attentat i Europa och USA.
Det var detta arv som Clinton skulle försvara och vidareföra.
Krisen fördjupas
Clintons problem handlade dock inte endast om hur hon skulle hantera arvet efter Obama.
Hon hade drabbats av tilltagande hälsoproblem. Hon hade svårt att hålla tal på grund av återkommande hostattacker. Hon betedde sig inte naturligt, hennes gångstil var tidvis ostadig och hennes minspel verkade ofta allt annan än äkta.
Det var ingen hemlighet att Clinton hade ådragit sig en skallskada efter ett fall några år tidigare och att hon gick på mediciner för att förebygga blodproppar.
Frågan var inte om hon var sjuk eller frisk, utan hur sjuk hon var. Var hennes hälsotillstånd kanske så dåligt att hon kunde få problem att klara av det enormt krävande arbetet som president?
Clintonkampanjen var baserad på en identitetspolitisk premiss. Clinton försökte inte rekrytera amerikaner, hon vädjade till kvinnor, homosexuella, transsexuella, svarta och spansktalande.
Hennes kritik av Trumplägret var baserad på dena premiss. Clinton satsade all kraft på att demonisera Trumpkampanjen som fientligt inställt till kvinnor och olika minoriteter.
Under en LGTBQ -gala förklarade hon att hälften av de som stödde Trump var “a basket of deplorables” och sade att de var rasister, sexister, homofober, islamofober och xenofober:
Detta var ett allvarligt misstag. Även om hon ogillade Trump, var det otaktiskt att göra sig obekväm med de väljare som sympatiserade med henne, men var trötta på den politiskt korrekta retoriken inom vänstern. Hon riskerade att stöta bort dessa människor. Detta var dock endast början.
E-postskandalen
I början av 2016 lyckades en rumänsk hackare att bryta sig in i ett e-postkonto som tillhörde en av Clintons förtrogna. Hackaren överlämnade det som han hade kommit över till Wikileaks.
Det stod snart klart för de som analyserade materialet att Clinton skötte all e-post från en privat server i sitt hem. Efterhand visade det sig att Clinton inte ens hade låtit registrera en arbetsrelaterad e-postadress.
Detta stred mot säkerhetsreglerna för anställda vid utrikesdepartementet. Det var särskilt allvarligt eftersom Clinton var utrikesminister och därför hade tillgång till statshemligheter. Snart var FBI inkopplat och en brottsundersökning inledd.
Clinton erkände att hon hade gjort fel, men försvarade sig med att hon aldrig hade hanterat konfidentiellt material på servern.
I september presenterade FBI resultatet av sin undersökning. Det var inte sant som Clinton hade sagt, att hon inte hade använt servern för konfidentiell kommunikation. Faktum är att hon inte hade någon annan möjlighet eftersom hon hade valt att inte skaffa sig en arbetsrelaterad e-postadress.
FBI hittade över 100 e-postmeddelanden som innehöll hemlig eller topphemlig information. FBI noterade också att Clinton hade låtit radera över 30 000 e-postmeddelanden och att hon använt ett speciellt raderingsprogram härför, trots att hon hade blivit beordrad av Representanthuset att överlämna all e-post till kongressen. En medlem i Representanthuset förklarade:
They were using something called BleachBit. You don’t use BleachBit for yoga emails or bridemaids emails. When you’re using BleachBit, it is something you really do not want the world to see.
FBI konstaterade att Clinton hade varit “extremt vårdslös”, men att det inte räckte för ett åtal. Följaktligen lades utredningen ned.
Clinton hann dock inte göra mycket mer än att ta ett djupt andetag innan skandalen detonerade på nytt. Elva dagar före valdagen, förklarade FBI:s chef James Comey att han hade beslutat att återuppta brottsutredningen.
Huma Abedin var Clintons rådgivare och gift med en före detta Demokratisk politiker, Anthony Weiner. FBI hade beslagtagit Weiners dator eftersom Weiner var misstänkt för att ha gjort sig skyldig till lagbrott efter det att han hade skickat meddelanden med sexuella anspelningar till en 15-årig flicka.
När FBI-agenterna gick igenom datorn hittade de 650 000 arbetsrelaterade e-postmeddelanden. Många av dem var avsända från Clintons privata e-postserver. Det stod klart för utredarna att Abedin av någon anledning hade vidarebefordrat dessa mejl från sin arbetsadress till sitt Yahookonto.
Frågan var varför Abedin lagrade känslig information på ett privat e-postkonto som hon administrerade på en dator som hon delade med sin make. En annan fråga var vilka personer som hade haft tillgång till kontot. För att kunna besvara den sistnämnda frågan begärde FBI av Yahoo att företaget skulle sammanställa en lista med de IP-nummer som hade använts vid inloggning på kontot och överlämna den till myndigheten. Stone skriver att Yahoo vägrade att lämna ut informationen.
Samma månad blev Clintons kampanjchefs Gmailkonto hackat av okända personer som sedan överlämnade materialet till Wikileaks.
Det visade sig att stora delar av massmedia i tysthet hade samarbetat med Clintonkampanjen. Tidningarna förvarnade Clintonlägret om kommande artiklar. Clintonkampanjen arrangerade speciella middagar där man bjöd in företrädare för de stora TV-kanalerna och tidningarna i Washington. Clinton fick till och med förhandsinformation om vilka frågor som hon skulle få i de kommande valdebatterna.
I oktober lyckades en journalist med dold kamera belägga Trumps misstankar om att protesterna mot hans möten inte var spontana, utan finansierade av Clintonkampanjen. Målsättningen vara att skapa så mycket kaos som möjligt och sedan skylla stöket på Trumps anhängare.
Materialet från Wikileaks bekräftade också Bernie Sanders misstankar om att det Demokratiska primärvalet var riggat. Vid ett tillfälle klagade Sanders över att trots att han hade vunnit åtta av de nio senaste primärvalen, hade Clinton fler delegater. Det Demokratiska partietablissemanget hade ställt sig bakom Clinton och arbetade i det fördolda för att underminera Sanders position och superdelegaterna var det främsta verktyget i denna konspiration. Clintonkampanjen arbetade aktivt på att övertyga superdelegaterna att utnyttja möjligheteten att rösta efter eget gottfinnande och stödja Clinton och det lade grunden för hennes seger i det Demokratiska primärvalet.
Trump vinner Vita huset
Medan Trump ökade tempot, började Clinton slå ned på takten. Trots alla kontroverser var hon säker på segern. Hon var så övertygad om att hon skulle vinna att hon hade beställt fyrverkerier för sju miljoner dollar. Stone sade i en intervju att medan Trump kämpade in i det sista, befann sig Clinton hemma i Chappaqua, i full färd med att välja gardiner till det ovala rummet.
Hennes kampanj var inte lika övertygad om att segern var skriven i himlen. Stone skriver att material från Wikileaks visar att många av hennes kollegor ansåg att hon inte höll måttet. De oroade sig över att hon ljög så mycket och att det skulle komma i dagen att hon hatade vanliga amerikaner. Hon kunde inte ens le under debatter utan att ha coachats ingående först.
När hon förstod att hon hade förlorat, blev hon rasande och angrep sina rådgivare. Han skrek obsceniteter och sparkade på möbler. Hon kastade saker på människor. Hon var så arg att hon inte kunde uppträda inför sina anhängare och erkänna att hon hade förlorat valet. Istället fick Podesta uppdraget att tala till de besvikna konventdeltagarna.
Påföljande dag ringde Clinton upp Trump och gratulerade till segern. I sitt tal uppmanade hon också sina anhängare att ge den nya presidenten en chans:
We have seen that our nation is more deeply divided than we thought. But I still believe in America and I always will. And if you do, then we must accept this result and then look to the future. Donald Trump is going to be our president. We owe him an open mind and the chance to lead.
En månad senare förändrades hennes tonläge. Hon hävdade att det var Ryssland som hade hackat Podestas e-post och lämnat över materialet till Wikileaks i syfte att stödja Trumps kandidatur. Hon hade blivit bestulen på segern.
Avslutning
The Making of the President 2016. How Donald Trump Orchestrated a Revolution är en mycket intressant bok. Redaktören vill högeligen rekommendera Stones bok till de som önskar veta mer om vad som hände under denna historiska valkampanj.
Det är också en chockerande bok med alla dess avslöjanden. Amerikansk elitpolitik är inget för veklingar. Förmodligen är det heller inget för moraliskt högtstående personer. De flesta kandidater verkar vara beredda att göra nästan vad som helst för att undanröja motståndare.
Efter ett tag får man nästan uppfattningen att ingenting är äkta, att allt är regisserat, att det som man betraktar inte är autentiskt utan endast en sofistikerad teater.
Khizr Khan var en av huvudtalarna på det Demokratiska konventet. Khan som är av pakistanskt ursprung och vars son hade stupat under tjänstgöring i Irak, attackerade Trump för hans syn på muslimer. Han viftade med den amerikanska konstitutionen och förklarade att Trump kunde få hans exemplar eftersom han av allt att döma inte var bekant med texten.
Efterhand visade det sig att hela evenemanget var regisserat i minsta detalj. Folk från Clintons kampanj hade skrivit Khans tal och Khan erhöll 25 000 dollar för besväret. Den kopia av konstitutionen som Khan hade viftat med, var inte hans egen, utan hade inhandlats på en bokhandel ynka två timmar före talet.
Till slut är man mållös.