Ju mer jämställt ett land blir, desto större blir könsskillnaderna. Detta är ett empiriskt faktum som har konstaterats upprepade gånger av forskare. På ytan kan det verka paradoxalt. Borde inte jämställda länder ha män och kvinnor som är mer lika varandra? Svaret på den frågan är inte ett självklart “Ja”. Som vi ska se kan en aggressiv jämställdhetspolitik mycket väl leda till större könsskillnader.
Den undersökning som vi ska kika lite närmare på, Erik Mac Giollas och Petri Kajonius’ Sex differences in personality are larger in gender equal countries: Replicating and extending a surprising finding, utgör ett försök att replikera tidigare forskningsresultat.
Källa: S. Hermann & F. Richter from Pixabay.
Könsskillnader
Den första frågan är hur vi ska definiera “könsskillnader”. Vad menar vi när vi säger att män och kvinnor är olika? Giolla och Kajonius har använt sig av den så kallade femfaktorteorin.
Vi människor uppvisar ett överflöd av personlighetsdrag. En del människor är organiserade, andra är oansvariga. Det finns melankoliker och optimister. Det finns människor som älskar konflikter och människor som avskyr alla former av tvister. Några är impulsiva, medan andra är försiktiga. Listan kan nästan göras hur lång som helst.
Med hjälp av statistisk analys är det möjligt att reducera alla dessa olika personlighetsdrag till ett fåtal grundläggande faktorer. Istället för 60 eller fler personlighetsdrag får vi fem personlighetsdimensioner. Detta är femfaktorteorin:
- Neuroticism.
- Extraversion.
- Öppenhet.
- Sympatiskhet.
- Samvetsgrannhet.
Vad innebär detta?
Antag att vi har två personer. Den första personen är entusiastisk och tycker om att prata om sig själv. Den andra personen gillar långa arbetsdagar och ordning och reda i hemmet. Med hjälp av korrelationsanalys kan vi visa att dessa olika personlighetsdrag samvarierar. Personer som är entusiastiska pratar gärna om sig själva och ordningsamma individer är ofta hårt arbetande personer.
Med hjälp av faktoranalys kan vi sedan förklara samvariansen med hänvisning till en latent eller icke observerbar faktor. I vårt exempel förklarar personlighetsdimensionerna extraversion och samvetsgrannhet varför individer är entusiastiska och pratsamma eller varför de tycker om hårt arbete och ordning och reda.
Det innebär att frågorna “Är du entusiastisk?” och “Tycker du om att prata om dig själv?” egentligen är en fråga formulerad på två olika sätt. Vi hade lika gärna kunnat ställa frågan “Är du extrovert?”. På samma sätt hade vi kunnat reducera frågorna “Är du ordningsam?” och “Tycker du om att arbeta?” till frågan “Är du samvetsgrann?”.
Jämställdhet
Den andra frågan är hur vi ska definiera “jämställdhet”. Forskarna har använt sig av World Economic Forums Global Gender Gap Index (2006–2011). WEF:s index baseras på ekonomiska, politiska, utbildningsmässiga och hälsomässiga kriterier.
Personlighet och jämställdhet
Den tredje frågan skulle kunna ges följande formulering: Vad har personlighet med jämställdhet att göra? Två saker gör femfaktorteorin relevant ur ett jämställdhetsperspektiv. För det första: enligt teorin har män och kvinnor delvis olika personligheter. För det andra: personligheter är kausala mekanismer. De påverkar vårt beteende.
Det är viktigt att förstå vad detta innebär. En extrovert person har inte valt att tycka om socialt umgänge, han eller hon bara gör det. En introvert person väljer inte ensamhet, han eller hon bara föredrar att tillbringa mycket tid ensam. Inte heller har genomsnittsmannen valt att vara mindre sympatisk än genomsnittskvinnan. Han bara är det.
Detta är skillnader som påverkar hur män och kvinnor fördelar sig på sociala positioner. Personer som vill nå maktens tinnar måste uppskatta kamp och konkurrens och för att kunna gör det får de inte vara för sympatiska och neurotiska. Eftersom män är mindre sympatiska och mindre neurotiska än kvinnor ska vi inte förvåna oss över att vi finner fler män än kvinnor på maktpositioner i samhället.
Studiens resultat
Giollas och Kajonius’ undersökning omfattar 22 länder. Drygt 130 000 män och kvinnor har deltagit i den. Låt oss först titta på diagrammet:
Den korresponderade tabellen är komplex och vi har förenklat den till två kolumner. Det första måttet beskriver storleken på skillnader i personlighet mellan män och kvinnor uttryckt i standardavvikelser. Ju större standardavvikelsen är, desto större är skillnaderna mellan könen. En stat som bedriver en aggressiv jämställdhetspolitik har som målsättning att minska könsskillnader. Följaktligen vill den att detta mått ska vara så lågt som möjligt. Det andra måttet beskriver i vilken omfattning som mäns och kvinnors personlighetsprofiler överlappar. Ju mindre standardavvikelsen är, desto större är skillnaderna mellan män och kvinnor. En stat som bedriver en aggressiv jämställdhetspolitik vill att detta mått ska vara så högt som möjligt. Ju mer mäns och kvinnors personlighetsprofiler överlappar, desto mindre är könsskillnaderna.
Irland har kommit längre än Kina. Paradoxalt nog har det inneburit att skillnaderna mellan män och kvinnor har ökat till mer än en halv standardavvikelse. Samtidigt har överlappet minskat med 17 procent.
Resultatet för Sverige är än mer talande. Skillnaden mellan män och kvinnor är nu nästan en hel standardavvikelse och överlappningen har sjunkit till 63 procent.
Frågan är hur vi ska tolka dessa siffror. Hur kan åtgärder som syftar till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor leda till större könsskillnader?
En snarlik paradox
I The Bell Curve hävdade Charles Murray och Richard Herrnstein att rättvisare antagningsprocedurer vid amerikanska universitet har lett till om inte mer ojämlikhet så en ny form av ojämlikhet.
Låt oss titta lite närmare på deras argument.
Den högre utbildningen var under en lång period reserverad för barn tillhörande fina familjer. För att komma in på Harvard var det viktigare att ha rätt social bakgrund än att vara smart. Sociala faktorer sorterade studenterna. Detta var naturligtvis inte bra ur rättvisesynpunkt. Begåvade ungdomar från arbetarklassen hade ingen möjlighet att hävda sig mot mindre begåvade ungdomar från överklassen.
Över tid förändrades den högre utbildningen. Kognitiv förmåga ersatte social bakgrund som selektionsinstrument. Universiteten började leta efter de smartaste studenterna, inte studenterna från de finaste familjerna. Harvard blev en elitinstitution. För att bli antagen var man tvungen att vara mycket smart.
Innebar det att rättvisan hade segrat? På sätt och vis hade den det, menar Murray och Herrnstein. Man föds in i en familj, man väljer inte familj. Därför var det gamla systemet orättvist. Å andra sidan väljer vi inte kognitiv prestationsförmåga. Intelligens är åtminstone delvis en ärftlig egenskap.
Emfasen på kognitiv prestationsförmåga underminerade gamla strukturer, men upprättade också nya. De nya strukturerna var dessutom, mer eller mindre, omöjliga att förändra. För många var det inträffade en paradox. Hur kunde likabehandlingssträvanden ge upphov till nya pyramider? I realiteten är paradoxen skenbar. Den upphör att existera i samma ögonblick som vi accepterar att kognitiv förmåga är en ärftlig egenskap.
Tillbaka till genusdebatten
Det sägs vara ett problem att ingenjörsyrket domineras av män, medan nästan alla förskoleanställda är kvinnor. Varför är detta ett problem? De som hävdar att det är ett problem har accepterat den antirealistiska premiss som ligger till grund för all genuspolitik. Om individen är en social konstruktion, om vi inget annat är än de sociala roller som vi spelar, skulle man kunna förklara diskrepanserna mellan män och kvinnor med hänvisning till att män och kvinnor spelar olika sociala roller.
Problemet med den teorin är att skillnaderna mellan män och kvinnor, uttryckta i personlighetsfaktorer, har ökat i takt med att traditionella sociala roller har underminerats.
Inte heller detta är en paradox.
För att förstå varför måste vi anta att mänskligt beteende inte endast påverkas av sociala faktorer. Även biologiska faktorer spelar en roll. Modern jämställdhetspolitik opererar på nivån för socialt rollspel. Den baseras på antagandet att vi är summan av de sociala roller som samhället har lärt oss att spela. Jämställdhetspolitikens målsättning är därför att underminera dessa roller. Problemet är naturligtvis att i takt med att sociala roller urholkas blir inflytandet från de kvarvarande biologiska faktorerna allt starkare. Följden blir att kvinnor blir alltmer kvinnliga och män allt mer manliga. Detta förklarar varför en aggressiv jämställdhetspolitik kan leda till större könsskillnader. Genusdebattens paradox försvinner i samma ögonblick som vi accepterar att manligt och kvinnligt också är biologiska egenskaper.